Vilken helg!

I fredags kväll kom våra vänner Charlotte och Pär upp från Stockholm och vi var peppade till tusen att få visa dem vad Frösön har att erbjuda. I träningsväg framför allt, men man får ju så mycket på bonus när man rör sig över ön!

På lördagen hade vi planerat Frösö Extreme Adventure (tror jag Emil hade döpt det till) och några dagar innan de kom upp hade även ett program för hela helgen gått ut med exakta tider för alla event. Däremot stod det inte vad vi skulle göra.

På fredagen när de kom tog vi det rätt lugnt, åt gott och gick en lite promenad. Men på lördag morgon var det uppstigning före klockan sju för att samlas i trädgården sju sharp. Sen tog vi en morgonpromenad innan vi körde lite rörlighet (Emil vill gärna kalla det yoga men jag tror ingen annan hade kallat det yoga.. 🙄).

Sen var det dags för frukosten. Ja, ni har nog redan fattat att det är mitt ABSOLUT BÄSTA mål per dag. Overnight oat, bröd från Frejas, granola, bär och frukt, äggröra, ost… You name it - det mesta fanns! 😍

Sen var det dags för Frösö Extreme. Som vi då hade förberett genom att bland annat ställa ut en bil med utrustning utmed vår färdväg. Haha!

Första etappen var att cykla hemifrån till Bynäset. En relativt lätt cykling på fem kilometer efter stig och grusväg. Eftersom det blåste rätt rejält fick vi göra lite justeringar i planen, så istället för swimrun runt halvön (Bynäset är ett näs/udde på Frösön som har en fantastisk stig precis i strandkanten och är sju kilometer lång. Perfekt för promenad, löpning och cykling) sprang vi enbart. Vilket vi insåg var klokt när vi kom runt på den västra sidan av näset, vita gäss och rak nordvästlig vind…

Jag och Charlotte fortsatte springa efter vi rundat näset medan grabbarna hoppade på hojarna igen. Efter drygt åtta kilometer löpning möttes vi upp vid nästa checkpoint - bilen med rullskidor.

Där bytte vi löparskor och cykelskor mot pjäxor och tog sikte upp mot Frösö Tornet för en välbehövlig energipåfyllning. Varken Charlotte eller Pär har åkt rullskidor förr (förutom ett teknikpass med oss i Orsa) så sträckan vi valde var rätt perfekt - mesta dels uppför! Och som de briljerade! Men vi var alla redo för en fika när vi väl kom upp till toppen på Frösö Berget. Festis, bulle, raw bollar. Så gott!

Sen fortsatte grabbarna att åka rullskidor och vi satte återigen på oss löparskorna och sprang de sista drygt sju kilometerna hem. Över lägderna, genom skogen och sen via de fina stigarna kring Frösö Kyrka hemåt.

Efter 3 timmar och 45 minuter var vi hemma. Då hade vi sprungit 22 kilometer, cyklat 5 och åkt rullskidor 6. Och hunnit umgås och prata om det mesta!

Ett helt underbart sätt att umgås på!

… ni kan ju tänka er hur god denna lunch var?!

Sen kastade vi ihop en lunch medan grabbarna åkte och hämtade bilen. Färsk pasta med räkor, chili och vitlök. Och gårdagens pizzarester. Drömmat efter så många timmar ute! 😍

Sen tog vi och vilade en stund. Jag sov som en stock…

Och sen var det dags för dagens andra aktivitet - styrka i utegymmet. Alla var så där lagom möra så vi fick ta en promenad runt Petterson-Berger (typ tio minuter) för att komma igång lite först. Emil körde uppvärmningen med kettelbells och sen höll jag i styrkan.

Vi körde i par och körde två övningar efter varandra innan det var nästas tur. Frontböj & uppkliv, släggslag på däck & stakning i tunga rep, dips & sidoplanka, chins + stående rodd.

Sen var vi MAKALÖST NÖJDA! 😍

… och after workout i poolen kändes väldigt bra!

Så trots hot om regn och tunga skyar och nordvästan vindar hade vi en PERFEKT lördag. Bättre väder att träna i finns knappt och vi njöt!

Middagen blev lång och god - färskpotatissallad, grillat, charkuterier och så klart en paj till dessert. Livet.

Idag, söndag, har fortsatt i samma tema - morgonjogg, yoga, god frukost och sen träning. Men idag var jag lite trött så jag fick nöja mig med att coacha. Avslutade hela helgen med att ta med stockholmarna in till Östersund och ta en brunch på Jaktstugan innan de åkte hem.

Vilken helg alltså! 😍🙌

So long,

anna

Frukosten före eller efter? Eller både och?

Förra våren, när det var nyhetens behag att kunna sticka upp på morgonen, tidigt, och bränna av ett pass och sedan ha HELA dagen framför sig, maxade jag möjligheterna att träna tidigt. Gärna före frukosten. Men mot slutet av sommaren insåg jag att det inte riktigt var min grej. I alla fall inte att göra rutin av det. Kanske kunde jag hoppa frukosten helt någon gång och någon annan gång bara ta en näve russin och ett glas vatten, men absolut inte varje dag. Det funkade inte.

Favoritfrukosten. Eller ja, en av dem!

Så numera brukar jag dela upp frukosten på två om jag kör ett tidigt pass. Dels för att jag behöver något i magen före jag ska träna men också för att det inte ska gå för länge innan jag äter lunch. Att ha mer än tre timmar mellan mina måltider är inte en höjdare. Då sjunker både humör och produktivitet. Inte bra. Speciellt inte för dem i min närhet.

Så om jag ska träna mellan klockan sju och åtta på morgonen, brukar jag gå upp en halvtimme före och äta en lättare frukost (typ overnight mat med lite frukt och jordnötssmör) och cirka en timme efter passet tar jag en kaffe och en smörgås eller liknande. Helt enkelt delar frukosten i två delar. Och då blir det heller inte för lång tid till nästa måltid - lunchen - som måste intas kring tolv. Annars blir det s k i t.

Hur tänker ni med frukost och träning? Har ni provat er fram?

So long,

Anna

Hellre att känna sig stark än att vara stark?

Jag har alltid varit en sån som triggas av att sätta tuffa mål, på gränsen till att jag klarar av dem, speciellt i träningen. Och så klart på tävling. Och jag har hela tiden haft ett enormt driv i att utvecklas, av att följa min progression, och jag kunde vara ganska tuff i den stegrande ökningen. Nästintill hoppa över några steg och bara fortsätta pressa mig.

Det har ju gjort att jag gått på en del nitar, men jag har också haft jäkligt kul på vägen. Och jag har väldigt ofta fått känna mig s t a r k. En känsla jag verkligen älskar! Jag har gjort träningspass som varit på gränsen till dumdristiga, men det har givit mig en enorm kick. Kanske egentligen en större kick än vad det har givit mig rent fysiskt. Men man ska verkligen inte underskatta den psykiska aspekten.

Men när jag nu är gravid är jag i ett helt annat mentalt läge. Fortfarande har jag ju den där viljan av att hela tiden ha progression i min träning, men läget just nu är ju PRECIS tvärtemot. I och med att man faktiskt blir successivt tyngre, otympligare och kanske också tröttare. Det passet jag klarade igår kanske jag inte kan göra om en vecka, istället för som förr då jag adderade en intervall till. Nu får jag vara glad om jag klarar samma pass. Med den lilla variationen att det kanske går saktare och saktare för varje vecka.

Och det där är ju en enorm utmaning. Speciellt för mig. Jag måste ställa in mitt mindset till de nya förutsättningarna och verkligen acceptera det. Just nu, i skrivande stund, har jag inga problem med det. Det är ju så läget är. Men när jag väl står där ute i skogen, vid backen jag ska springa uppför, har jag ofta svårt att ta till mig att jag mest troligt kommer få slita mer men springa långsammare uppför backen…

Men hur hanterar man det då?

Det har jag inga egentliga svar på, kan ju också tänka mig att det är väldigt olika från person till person, men det jag försöker tänka på är att varje pass som blir av så som jag tänkt är ett bra pass! Och skulle inte passet bli “bra”, dvs att jag inte skulle lyckas med det jag satt mig för, får jag inte bli besviken utan bara acceptera “okay, det här var det jag kunde ge idag!” och sedan vara nöjd ändå. Över det jag faktiskt har presterat och klarat av!

Och för mig har det blivit än viktigare att få känna mig stark och kanske inte nödvändigtvis vara stark. Och det gör jag om jag kan få till lite tuffare träning emellanåt. Få ta i lite mer på gymmet eller köra intervaller. Och jag tror det också är då endorfinerna verkligen slår till, och dem behöver man ju också. Älska kicken av endorfiner!!

Men tillåter jag mig inte att bli nöjd med det jag klarar av dag för dag, då tar jag bort alla chanser till att få njuta av endorfinerna och känna mig stark. Man måste sänka kraven utifrån de nya förutsättningarna och faktiskt unna sig själv att vara nöjd med det man klarar av för dagen! Acceptera att kroppen inte kommer utvecklas under den här perioden, men det lilla man kan göra kommer göra sån skillnad att faktiskt få komma tillbaka och känna progressionen och utvecklingen efter förlossningen. Så tänker jag i alla fall!

Hänger ni med på mitt resonemang? Känner ni igen er?

So long,

Anna

Maratonpodden!

Förra veckan var jag ju och spelade in en pod och idag släpptes den. Fick äran att gästa Maratonpodden med Petra Månström igen. Tror faktiskt att det var tredje gången gillt, men det är alltid lika kul!

Bra bild där på självaste Petra. 😂

Så roligt att få prata nonstop om livet idag, träning, kost och massa där emellan. Dessutom lämnade jag ju Emil hemma den här gången, så jag fick ju maxat snack-utrymme, himla härligt. 😉

In och lyssna vett’ja! 😍

Anna

Backintervall - en kort härlig plåga!

Ifjol höst fick jag och Emil lite hjälp av Anders Szalkai med träningen inför New York Maraton. Och det var väldigt inspirerande! Vi som har tränat ganska varierat men ändå ganska enformigt under så många år tyckte det var jäkligt skoj att få lite input hur man skulle träna för att förbereda sig på bästa sätt. Grejen var bara att vi endast hade typ sex veckor att förbereda oss på, och mitt i detta var vi också på inspelningen av Superstars, så vi hade inte så mycket tid eller för del delen pass att spela på. Så det handlade om ett fåtal utvalda pass. Ofta ett längre maratonpass, ett pass med “vanliga intervaller” (typ 3 x 10min), ett pass med backintervaller och ett pass med löpteknik/löpskolning per vecka. Alltså totalt fyra pass per vecka. Och de här längre passen har jag verkligen blivit fast på, men dem ska jag skriva mer om en annan gång.

Ett annat pass som jag har börjat köra sista tiden är de där kortare backintervallerna. Helt olikt något jag kört tidigare. Och det känns som väldigt snäll träning just nu, i och med att det är i en backe (uppför) och sen tar jag mig ner på bäst jag vill innan jag springer upp igen.

The Stig.

Så i morse körde jag 10 x ca 30 sekunder. Då brukar jag hitta en backe, starta klockan, springa tills jag ser en tydlig markering som kan vara ett mål där det har gått ungefär trettio sekunder och stoppa där. Sedan går-joggar jag nedför backen och börjar om till mitt målsträck. För då slipper jag hålla koll på klockan och kan bara fokusera på att komma över den där mållinjen. Och sen kan jag jämföra tiderna efteråt (eller ja, jag ser ju dem eftersom också i och med att jag gör sk laptime varje gång jag passerar mållinjen).

Något jag lärt mig är att inte gå all in på första. Jag ska ändå klara av tio stycken. Och har jag då gett ALLT på första, då kommer jag inte orka. I alla fall kommer tiderna bli sämre och det är INTE mitt mål.

Målet med passet är springa fortare och fortare och få högre och högre puls. Och springer man för fort från början kommer tröttheten/mjölksyran göra att man inte kan driva puls eller tempo. Så börja lite coolare än du tänkt och öka sedan successivt.

… slut men så där löjligt nöjd. Även fast det inte syns.

För mig tar passet totalt 45 minuter inkl uppvärmning och avvärmning (jogg till och från backen) men jag tror man kan bränna av det på 30 minuter också om man är effektiv före och efter. I och med att jag går ned tar det ca 1.15-1.30 minuter från det att jag korsat mållinjen tills jag startar nästa intervall och jag tycker det är rätt perfekt!

Nöjd. Nöjdare. Nöjdast.

Så det får bli denna torsdags träningstips - ut och prova i helgen vett’ja! 👊🏻

So long,

Anna

När det säger stopp...

… så säger det numera rejält stopp. Det är inga tvivel om vad jag måste göra då. Då är det vila som gäller. Ofta från tidig morgon till sen kväll. Soffan är min bästa vän, Emil får servera mig det jag vill ha att äta och fram emot sena eftermiddagen kanske jag pallrar mig upp och i bästa fall orkar jag ut för en nypa frisk luft.

Dagen efter vaknar jag upp som en ny människa och kan göra exakt det jag vill. Träna, jobba, träffa vänner.

Varför jag vågar göra på det här sättet är därför att jag väldigt tidigt i min graviditet ringde min läkare sedan flera år tillbaka. En som varit med på den spännande resan som elitidrottskarriären innebär, med alla med-och motgångar. En som helt enkelt känner mig väldigt bra.

Och han sa helt enkelt - “Anna, du känner din kropp. Om den sagt ifrån tidigare när du har pushat lite för mycket, så kommer den säga ifrån ÄN mer nu. Så det är bara för dig att lyssna på det. Det är inget farligt, men du måste lyssna på vad den säger dig”.

Och det har jag burit med mig sedan dess. Inte krångligare än så. Jag ville ju veta vad som var farligt, vad jag inte skulle göra och vad jag skulle göra. Men några sådan svar fick jag inte. Utan svaren skulle jag finna i min egen kropp.

Och det har jag också gjort.

I början av graviditeten var det inte bekvämt att press eller ta i hårt. Eller de absolut första veckorna, fram till vecka fem, var det ingen skillnad. Jag kunde pressa mig helt som vanligt, men jag var trött. Och då visste jag ju inte heller att jag var gravid, så jag var lite frustrerad över att jag blev så trött av träningen jag genomförde. Men från vecka sju så började jag må riktigt illa och då gjorde jag även det när jag pressade mig över tröskel så då bestämde jag mig för att hålla mig inom den gränsen. Och jag körde nästan alla pass på förmiddagarna eller direkt på morgonen (efter frukosten dock) för att få träningen gjord när energin var på topp.

Men efter vecka fjorton kom orken och kraften tillbaka, så då var det inte längre några problem att pressa mig över tröskeln. Däremot har jag inte varit upp i min maxpuls på länge och jag kommer liksom inte dit, det är som att min maxpuls har sjunkit 5-10 slag och all intervallträningen har liksom följt efter. Kör jag ett tröskelpass numera har jag kanske 170 i snittpuls, förut hade jag 178. (Min maxpuls är mellan 197-200, lite beroende på om jag springer eller åker rullskidor). Om det är en fysisk begränsing eller psykisk, vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Jag kör utifrån dagens känsla. Och den varierar ju även som ogravid, men jag känner den än mer idag.

Men så kommer de där dagarna när det bara säger helstopp. Det kan ha varit mycket i jobbet eller träningsmässigt eller en kombination, och då vet jag att det inom en snar framtid kommer komma en dag där jag behöver lägga allt åt sidan och bara vila. Jag försöker “planera” dessa dagar, så mycket som det nu går, så att de hamnar när det är möjligt att bara ta det lugnt. Och dessa har kommit med kanske 7 till 14 dagars mellanrum. Och då får jag bara acceptera att jag inte kan göra någonting. Hur frustrerande det än är. För jag gillar ju inte riktigt att inte göra någonting. Men dessa dagar är det bara att acceptera det.

Och jag har tagit ett aktivt beslut att leva till 110% de dagar jag orkar och göra allt det jag vill och sen får jag ta dessa vilodagar emellanåt. Och jag kan ju, därför att jag inte har någon annan än Emil att bry mig om, verkligen ta dessa dagar när de kommer.

Så ja - emellanåt säger det verkligen tvärnit. Och då är det bara att lyssna på det. Och vill kroppen inte springa så fort som jag tänkt när jag är ute på en tur, ja, då backar jag väl i tempot. Drar det i någonstans i magen eller det känns lite obekvämt när jag åker rullskidor eller cyklar, ja då justerar jag där och då. Man får helt enkelt vara lyhörd. Och det är en utmaning i sig! Men en rolig en! 👊🏻😍

Frågan om hur jag hanterar att bli sämre - det får komma i ett senare inlägg, kan ju inte göra MASTODONT inlägg varje gång! 😉

Fortsätt ställ era frågor och funderingar! Har precis skickat iväg en fundering angående maxpuls och mjölksyra till en kompis som är läkare för olympiska idrottare, återkommer med svar.

So long,

Anna

Orsa Kajt’n

(Publicerades visst inte igår, nytt försök nu! 😅)

… sprangs enligt tradition även i år! Vet inte hur många gånger midsommar inletts med Orsa Kajt’n genom livet, från början sittandes på pappas (kanske nervösa) axlar på ett blåsigt flygfält upp på Tallheden inför hans egen start. Sen några år med massa egna fjärilar i magen men i år var inte magen lika full med dem men desto mer glädje att faktiskt kunna springa!

Det är en speciell känsla att komma upp till starten, höra speakern, träffa alla vänner och sen springa de femton kilometrarna ned till Orsa efter sandiga stigar och fina grusvägar. Min hemmaterräng! 😍

Lika härligt att springa, lättsprunget och finlöpt! Men det var ändå lite skillnad i år mot tidigare.

• Jag lufsade iväg i starten istället för att maxa

• Jag slapp mjölksyran men fick flåsa ändå

• Jag tog dricka å en kisspaus efter vägen

• Jag sprang fortare mot slutet…

… och jag hann njuta än mer av terrängen och publiken!

Så summa sumarum - en bra start på midsommarafton och midsommarhelgen! 😍

Nu: midsommarbuffé med familjen!

Glad midsommar till er alla!

anna

Sthlms dygn!

I måndags tog vi bilen ned mot Stockholm, fullpackad inför en midsommar i Dalarna, men ett pitstop i huvudstaden för diverse jobb.

On the road med kaffet i högsta hugg.

Ett Sthlms-mellanmål

… å en passande Islatte i värmen!

När vi kom fram hade vi ett väldigt inspirerande möte med ett företag vi arbetat med i många många år, där vi planerade kommande äventyr tillsammans. Väldigt kul och än roligare att vi numera faktiskt kan vara med på alla dessa aktiviteter när vi inte längre är upptagna av läger och tävlingar.

Sen tog vi ett mellanmål innan det var dags för att hålla i ett rullskidspass för Urban Trail ute på Gärdet. Himla bra rullskidsterräng att ta sina första stapplande steg på rullskidorna OCH utveckla sin teknik. Sånt gillar vi att göra!

På tisdagsmorgonen drog jag ut på ett tidigt intervallpass på min absoluta favoritrund på Djurgården. Sprang utmed kanalen och körde 4x4 minuter i samma tempo som för ett tänkt tiokilometerslopp. Flåsigt och jobbigt men roligt att få försöka springa bra tekniskt så att de inte kostar allt för mycket. Och skönt att få det gjort innan värmen tog sitt totala grepp om huvudstaden. Ni ser ju själv på bilderna hur nöjd jag var efteråt! 😅

… sen tog jag en dusch, packade ihop mina jobbgrejer och gick till ett av alla caféer i närheten av lägenheten och köpte en frukost helt i min smak: en havrelatte, fralla och en chiapudding. Helt perfekt! Så fick jag lite tid till att gå igenom mail och allt annat som man behöver jobba av nästintill varje dag. Skönt att få det gjort direkt på morgonkvisten.

Frulle & arbetstid.

Sen tog jag hojen bort mot Söder för dagens sista arbetsuppgift innan vi hoppade in i bilen och rullade via Västerås (för att hämta upp syrran och minigrisen) mot Dalarna och midsommar - podinspelning! Håll utkik för när den släpps! 😊

Podinspelning!

Sen rullade vi mot Orsa med en supernöjd bebis, en glad mamma och massvis av matsäck. Midsommar-preppen var på topp! 😍

So long,

Anna

Family time!

TACK!! För alla kommentarer, pepp och funderingar på de senaste inläggen. Jag återkommer i ämnena, var så säker.

Men tills dess landar jag hemma hos mamma och pappa i Orsa. Myser med systersonen Nils och laddar inför Orsa Kajt’n i morgon. 15km löpning i det tempo kroppen tillåter för dagen. Sen ska jag NJUTA tillfullo av all god midsommamat som vi lagar tillsammans här hemma. Älskar det!! Och sen få träffa hela familjen och alla vänner. Livet!

Minigrisen Nils och morfar Åke. Familjens första i nästa generation. Kärlek.

Kvalitetstid med syster yster! 😍

En av de sakerna jag längtar hem till är att åka rullskidor på alla vägarna kring Orsa. Helt ärligt vet jag få ställen som är så fina att åka på. Och att få lite kvalitetstid tillsammans på rull, det händer inte lika ofta längta. Därför njuter jag desto mer!!

Alltså dessa vägar. Och miljön!! 😍

Nu går jag runt här med den lilla mini-grisen Nils (alltså bebisen, inte en gris) på min arm medan syrran tar en powernap och mamma fixar i köket. Tänk vad så små saker kan vara så mysiga och betyda så mycket. De små men ack så viktiga stunderna. ❤️

So long,

anna

Styrketräningen just nu…

Sedan fyra-fem år tillbaka har ju min bror Björn hjälpt mig med styrketräningen. Jag gillar struktur och plan med träningen och går jag in i gymmet utan det blir det antingen allt eller inget. Så det finns liksom inget alternativ för mig. Jag behöver en plan!

Och han lägger sig dessutom i min övriga träning. På ett väldigt positivt sätt! Kommentarer i hur jag kombinerar mina pass och hur jag ska tänka. Och trots min bakgrund som elitidrottare finns det alltid saker man kan göra bättre. Och han sitter ju på en del kompetens med en bakgrund som styrkelyftare och som mål just nu att ta en PhD inom just träning efter fem års studier här på Vintersport Centrum i Östersund och GIH i Stockholm och som assistent vid forskning på Karolinska de senaste åren.

Så när jag blev gravid började han direkt grotta ned sig i de studier som finns på träning för gravida. Typ lika med noll. Det finns några för normal aktiva där man rekommenderar att fortsätta röra på sig och i vissa fall trappa upp träningen (gäller ju dock inte dem som redan tränar relativt mycket)… Men inte mycket mer. Så vi har fått prova oss framåt lite utifrån de riktlinjer som finns, framför allt gällande styrketräningen.

Numera köra jag lite lättare vikter men lite fler repetitioner. Jag kör de flesta övningarna där jag känner att jag har kontroll på bålen (ffa diastasen) och försöker att undvika att krysta i övningarna. Dvs fylla upp bålen med allt för mycket luft för att klara av att trycka upp vikten eller liknande.

Jag har tre olika program, med tanken att jag ska köra tre gånger per vecka. Jäkligt skoj! Vissa veckor blir det dock bara en gång, andra tre gånger. Ibland i gym med (som tanken är) ca 3 minuters vila mellan varje övning, ibland kör jag övningarna direkt på varandra och vilar istället mellan varven (speciellt om jag är i ett utegym).

Men tanken är som sagt att köra tre set per övning och vila 3 minuter mellan varje set. Och belastningen ligger på ca 8 RiR (dvs där en 10 är att du inte klarar en enda repetion till och en 8 är att du har ungefär två till kvar på den vikten) på ben och helkroppsövningar, medan överkroppen ligger på 10 RiR. Och klarar man 10st reps, så ökar man vikten till nästa gång man kör. Värm gärna upp med ett lättare set på varje övning, speciellt dem med helkropp.

Dessa program kör jag just nu - välkommen att kopiera och prova! 😊👊🏻

Program 1:

Stationära utfall 3 x 8-10 st

Enbensmarklyft 3 x 8-10 st per ben

Armhävningar 3 x max antal

Stående rodd med kettelbell 3 x 8-10st/sida

Program 2:

Bulgarisk split 3 x 8-10 st per ben

Marklyft 3 x 8-10 st

Pushpress 3 x 8-10st

Chins 3 x så många du orkar MINUS 1-2 st (kör gärna med gummiband runt knä eller fot)

Sidorotation i dragmaskin eller gummiband (stabil position m fötter, lite bredare än axelbrett, händer rakt ut från kroppen och rotera ENDAST fr bröstkorg och uppåt, håll emot i bål/höft). 3 x 8-10st/sida

Program 3:

Frontböj 3 x 8-10 st

Enbensmark alt höftlyft på medicinboll 3 x 8-10 st per ben (bålkontroll!!)

Axelpress, stående m hantel eller KB 3 x 8-10 st per arm

Sidoplanka i redcord/TRX (dippa ned höften i backen) alt statisk sidoplanka med benlyft 3 x 8-10 st/sida

OBS! Om ni är osäker på hur övningarna utförs, GOOGLA! Och lägg inte på mer vikt än att ni känner att ni har kontroll. Jag har kört med fria vikter sedan jag var 15-16 år, så för mig är det den typen av styrketräning jag gör, men har ni aldrig kört med fria vikter, börja LÄTT och öka successivt och kontrollerat!

Lycka till!

Anna

"Men inte ska du träna så mycket nu..?"

Så många frågor jag fått angående träning (och inte) under graviditeten. Det finns så många förutfattade meningar att jag både blir skrämd och mörkrädd och faktiskt lite upprörd emellanåt. Framför allt i det hänseende där kvinnor blir stoppade av sin omgivning på grund ut av okunskap att faktiskt själva få välja hur de vill göra med just sin tid som gravida.

Att vara gravid innebär inte alltid att vara sjuk. För vissa är graviditeten verkligen ett sjukdomstillstånd och det finns ingenting de eller någon annan kan göra för att de ska må bättre eller orka. Kroppen säger helt enkelt i från och det finns inget annat än vila som gäller. För andra är graviditet en dans på rosor och det enda som händer är att magen successivt blir större, men i övrigt är livet och kropp och knopp och ork sig lik. Och sen finns det hela spektrat där emellan.

Bullen är med! 🤰🏽

Endorfinhög å trött i benen!

Och ingen graviditet är den andra lik, inte ens för samma person. Och dessutom kan en graviditet förändras från dag till dag. Och varje människa är också unik, med olika förutsättningar, bakgrund och erfarenheter.

Så att ge generella råd utan att ha en utbildning eller kompetens inom det här området är väldigt riskabelt och kanske rent av dumt. Men samtidigt vill jag uppmana till att lyssna på din egen kropp, du som är gravid.

Ingen känner din kropp bättre än dig själv. Fråga om du är osäker, men välj väl vilka du frågar. Jag har varit väldigt sparsam med att rådfråga folk och bara gått till dem jag har haft förtroende för sedan tidigare och som dessutom känner min kropp sedan förr. Och sedan lagt ihop det med sunt förnuft och känslan i min egen kropp.

Att vara gravid är ofta lika med att vara lite orolig, brydd och fundersam. Speciellt om man är förstagångsföderska. Allt är nytt. Allt från hur man mår till hur kroppen reagerar till. Och så klart allt däremellan. Och börjar man dessutom då läsa på forum eller för den delen i alla dessa gravid appar så kan man ju få spunk. Det är så många “gör inte” att även jag, som ändå känner min kropp extremt väl, blir fundersam på vad jag verkligen kan göra. Som när vi var i Davos i mars och just den veckan kom det upp att man inte skulle åka alpint. Och det var just det vi hade tänkt göra den veckan. Vad gör man då liksom? Förutom att känna sig som en usel människa när man ställer sig på alpinskidorna och svischar ned i backen. Självklart fattar jag ju att det handlar om ett medvetet val i risker man vill ta. Att ramla ska man ju undvika. Men jag kan snubbla på stan också (vilket ju händer mig med jämna mellanrum då jag inte riktigt har koll på mina fötter…) eller ramla på cykeln när jag cyklar hem till en kompis.

Allt detta tillsammans gör ju att man blir än mer brydd i vad som faktiskt är farligt på riktigt för mig och för den lilla/lille i magen. Och än så länge vet jag inte det exakt, men jag har som mission att ta reda på det.

Tills dess så googlar jag ingenting, jag frågar dem jag litar på men framför allt lyssnar jag på min egen kropp vad den säger är okay och inte. Och det är min största ledsagare i det här äventyret! Och jag är så jäkla tacksam över att jag kan göra det jag vill, framför allt att jag fortfarande kan springa. Utan att det gör ont, utan att det känns det minsta konstigt. Jag tror att alla år av träning lärt mig känna varje del av kroppen och erfarenheterna av alla nitar jag gått på genom åren gör att jag vågar prova, vågar testa gränserna lite, samtidigt som jag är lyhörd för att jag emellanåt kommer få backa. Men jag njuter av varje tillfälle jag får känna pulsen dunka å kroppen arbeta, hårt. Tack kroppen för det å hoppas du lille krabat trivs att skumpa runt...!

… och om intresse finns tänker jag återkomma med lite tankar om hur jag tänker och har tänkt med träning under de senaste månaderna och månaderna som kommer! Så shot med frågor ni som har, blir ju alltid så mycket enklare och roligare då!

So long,

Anna

En helg I jämtland!

Vilken maxad helg jag haft hemma i Jämtland. Riktigt försommarväder med sol och moln och lite regn om vartannat. Men varmt! Så härligt!

I lördags kunde jag inte låta bli att dra till fjälls och få lite kvalitetstid med Mary. Alldeles för länge sedan sist! Och nu har ju fjället börjat tin fram så en tur upp på fjället stod på agendan.

Solen lyste med sin frånvaro, men bara att få komma upp på fjället. Andas fjälluft. Lugnet. Miljön. Min själ behöver det emellanåt.

Och vi unnade oss en fikapaus vid en tjärn. Sånt som man borde gjort mer av som aktiv, men som vi skidpensionärer verkligen njuter av numera! 😍

När jag kom tillbaka till Östersund på kvällen invigde vi de nya våtdräkterna innan vi tog en middag på altanen. Älskar sommaren!

Jämtlands-sommar-kväll! 😍

Igår morse tog vi en sovmorgon, vaknade först vid halv nio och min vana trogen måste jag äta direkt när jag vaknar. Det behovet har inte direkt blivit bättre sen jag blev preggo om man säger så…

Sen plockade jag fram min heldämpade hoj för första gången i år. Pinsamt men sant. Har en liten hatkärlek till det där med att cykla stig. Jag älskar känslan av att ta mig fram och adrenalinet av att pusha sig lite utanför comfort zonen över rötter eller utför en backe, men i grunden är jag en feglort. Så jag är alltid nervös inför. Alltså lika med smågrinig. Lika igår.

Men det visade sig att min uppdaterade hoj levererade på många plan. Men framför allt över rötter och sten! Vilken fröjd!

Så leendet kom fram rätt fort under turen och sen satt det som fastklistrat om man säger så! 😍

Direkt när vi kom hem ringde Emils en kompis och föreslog att se skulle prova ut de nya swimrungrejerna och se om de kunde simma… Japp. Det är nivån. Så jäkla kul! 😅 Vi hade varit ut i våtdräkterna kvällen innan och det var ju inga problem, men att hoppa ned i Storsjöns tiogradiga vatten i swimrundräkt är ju nått annat om man säger så.

Hur redo kan man se ut…? 😅

Uppenbarligen kunde de både simma och springa och de blev ÄN mer peppade efter passet än innan!

Resten av dagen pysslade vi på hemma, packade ihop grejerna för en roadtrip mot Stockholm för lite jobb innan vi ska landa hemma hos mamma och pappa för EB traditionsenlig midsommar i Orsa. Längtar så! Och dessutom ska jag äntligen få träffa lillgrisen Nils, syrran och Antons lilla guldklimp som såg världens ljus första gången den fjärde juni. ❤️

So long,

Anna

Psst. Sitter och filar på ett inlägg om träning & graviditeten, det kommer. Men ni får gärna fylla på med lite funderingar så jag kan ”rama” in det hela! 🙌

Hundspann & Fjällräven Polar Adventure - vilket äventyr!

I början av vintern fick vi en förfrågan om vi ville följa med och åka hundspann från Nordnorge till Jukkasjärvi, nära 30 mil i vildmarken under några dygn. Föga visste vi vad som väntade, även om jag hade sett en dokumentär om just det hundspannäventyret från 2015 och tänkte redan då ”tänk vad coolt att få uppleva det där på riktigt!”. Så när frågan kom så kände vi, att jo, det här är nog något vi vill få uppleva. Så vi tackade med glädje ja till Fjällräven Polar Adventure 2019!

Lagom naiva men peppade åkte vi mot Stockholm i början av april för att ha ett dygns genomgång inför vad som väntade innan själva äventyret skulle dra igång redan dagen efter. Vi mötte upp några av de andra deltagarna på Arlanda, från världens alla hörn, den ena mer peppad än den andra, och åkte sedan tillsammans till Sigtuna där allt körde igång direkt.

Nivån av entusiasm var på en nivå jag knappt upplevt tidigare, det var så att vi nästan blev chockade samtidigt som vi började inse att det var något unikt vi var på väg att få uppleva. Vi fick genomgång av utrustningen, av materialet vi skulle använda, vad som förväntades av oss. Vi fick lära oss att tända eld med eldstål, få igång gasköket och lite enklare information om hur vi skulle packa. Sakta men säkert började vi inse att det verkligen var ett äventyr som väntade runt hörnet!

Dagen efter började redan vid 04.00 och strax efter lunch kom vi fram till den första campen där vi skulle tälta över natten innan vi skulle dra igång hundspannet dagen efter. Strålande sol och klarblå himmel, kritvita bergssidor som gick ned i dalgångarna och en temperatur som gjorde att luften vi andades ut blev till vita moln. Vi hann knappt lämna bussen innan en av deltagarna hade halkat på isen och slagit i bakhuvudet. Att aldrig tidigare ha upplevt halka, eller för den delen is under fötterna, är något vi i Sverige har svårt att förstå, men det är verkligheten för en stor del av världens befolkning. Och då är den minsta isfläck en fara. Och de lärde sig alla väldigt fort efter den fadäsen.

Efter ett snabbt mellanmål började återigen instruktionerna. Denna gång i mer akut läge. Vi fick lära oss att sätta upp tältet, vilken plats man skulle välja och hur man skulle förbereda innan tältet sattes upp. Vi insåg ganska fort att vi hade en fördel i teamwork efter att ha levt så länge tillsammans och vårt tält var uppe före de flesta andra ens hade börjat sätta upp det. Solen började gå ned och temperaturen sjönk. Jag var rätt tacksam när middagen serverades inne i en kåta, även om man satt med kläderna på även där inne. Under natten var temperaturen nere mot -25°C, så de rejält varma sovsäckarna och ullunderställen kom väl till användning. Dock blev vi förvånade över hur LITE kläder man faktiskt behövde ha på sig i sovsäcken. Bara en sån grej liksom!

Första natten i tältet…

Vi tänkte ju före det här äventyret att vi skulle ha lite fördel av att vi faktiskt är vana att vara ute i kylan, att tillbringa tid på fjäll och att miljön är bekant. Och visst hade vi en fördel av det, men framför allt hade vi fördel av att vi faktiskt har ”jobbat” tillsammans förr. Vi var verkligen ett dreamteam i alla situationer. För det skulle visa sig att det här äventyret till mångt och mycket handlade om teama upp sig och göra saker effektivt. Utan stress! Men effektivt. Och så klart hade vi fördel av att vi varit utomhusidrottare, att vi hade en bra fysik, men framför allt att vi är ett sånt jäkla bra team. Och det var en härlig känsla!

Efter en (faktiskt) godnatts sömn i -25°C, utomhus, i tält, ringde klockan tidigt, kring halv fem, och dagen när äventyret faktiskt skulle börja var äntligen där!

Vi packade ihop tältet och våra grejer, åt en rejäl frukost i kåtan där vi åt middagen dagen innan och packade sedan in oss i en buss för att åka cirka en timme in i en annan dalgång där alla 200 (!) hundar stod och väntade på oss. Ljudnivån när vi klev av bussen var öronbedövande, aldrig någonsin har jag hört så många hundskall samtidigt och att försöka prata var skvatt omöjligt. Vi samlade ihop våra saker ur bussarna, tog vårt torrfoder (eller ja, den frystorkade maten) och tog med allt till ”våra” slädar. Det som skulle bli vår bas för de kommande fem dygnen. Vi packade slädarna, delade upp utrustningen mellan oss och sedan började jobbet med att sätta fast hundarna i selarna framför släden. De blev som tokiga av att det närmade sig och jag som i grunden är lite hundrädd blev inte direkt mindre rädd när de skällde, hoppade och nafsade. Så klart av glädje! Men när en sån som jag, som inte är så van vid hundar, ser sånt, backar jag ju hellre än går fram. Så Emil fick sätta fast de flesta hundarna. Sen gick startskottet och ekipage efter ekipage drog iväg. Vårt gäng drog sist. Jag, Emil och de två tyskorna tillsammans med vår norska guide som också ägde 3/4 av de hundarna som drog oss. När jag väl släppte på bromsen och lät hundarna springa iväg, kastades jag nästan bakåt på släden och höll i mig för glatta livet samtidigt som jag stod stenhårt på bromsen för att de inte skulle springa helt åt fanders. Väl uppe på leden fick de ännu mer feeling och det gick så fort att jag inte ens i min vildaste fantasi hade anat att det skulle kunna gå så fort. Jag hade noll koll på ekipaget och vi var ena sekunden på väg av leden ner i en bäck, andra sekunden på väg in i ekipaget framför och den andra sekunden fick jag lov att pallnita för att en av hundarna skulle bajsa. Jag var på helspänn och helt slut i huvudet av att hålla koll på allt. Men efter den intensiva inledningen (för mig i alla fall, Emil såg ut att ha stenkoll på sitt ekipage…) upp genom dalgången kom vi tillslut upp på lite mer fjäll och jag kunde slappna av lite mer. Efter 2-3h stannade vi till vid en fjällstuga för lunch och jag var vrålhungrig.. Trots att jag ”bara” stått på en släde bakom hundar som sprang för glatta livet! Man märkte verkligen hur mycket de älskade att springa, för direkt man stannade till började de hoppa och studsa och skälla. Miljön de första 2-3h hade varit fantastiskt fin, tänker er själva när man börjar i botten av en bäckravin och följer den hela vägen upp på fjället. Spetsiga och ganska aggressiva fjälltoppar ramade in dalgången och det var knotiga fjällbjörkar. Det krävdes ju en hel del fokus för att få ekipaget att hålla sig på leden, men jag kunde samtidigt verkligen njuta av den vackra miljön.

Efter en snabb lunch med frystorkat (chiligryta med kyckling och ris och annat smått och gott) satte vi igång igen. Före lunch hade vi tagit oss drygt 20 kilometer. Det visade sig att vi skulle åka nästan fem mil till före stoppet för natten… Så första dagen stod vi på släden i nära åtta timmar. Det gjorde även mig trött, och mina hundar. Dock blev inte mina hundar lika trötta som Emils, så mot slutet fick vi byta ekipage. Mina hundar var tävlingshundar. I bra form. Och det märktes. Emils var något tröttare och han fick springa desto mer bredvid släden än oss övriga.

Någon gång mellan sex och sju (vi tappade ju helt tidsuppfattningen dessa dagar) kom vi fram till fiskecampen där vi skulle bo över natten. Vi hade stoppat i oss lite energi efter vägen, för när vi väl kom fram fanns det bara en sak som gällde; att ge hundarna mat. Första kvällen tog det lite tid innan vi kommit in i rutinerna, men samtidigt gillade vi det där rutinerna. Återigen var det ingen stress, men sakerna skulle göras. Mata hundar, koppla loss hundarna, packa ur slädarna, sätta upp tält, fixa mat till oss själva (dvs smälta snö till vatten), kolla till hundarna, sova och sedan började dagen om samtidigt som solen gick upp dagen efter.

Andra natten i tält. Hur magiskt vackert?! 😍

Dagarna på slädarna gick, man fick verkligen vara i stunden för om tankarna vandrade iväg för mycket var det lätt att hundarna sprang lite fel, att man missade att någon av hundarna behövde stanna, så man var verkligen i nuet. Bästa tänkbara mindfullness.

På släden!

Första dagen åkte vi absolut längst, både i sträcka och tid och de resterande tre dagarna på släden fick man in rutinerna och sträckorna var inte lika långa. Ändå blev man trött av att vara ute, man blev hungrig av att stå på släden och emellanåt var det lite kämpigt att hålla ögonen öppna. Och då tänkte jag att vi med vår fysik nog ändå hade det lättare än många av de andra deltagarna. 

En av dogsen.

Alltså. 😍

Vi hann knappt prata med de andra deltagarna under dessa dagar, alla hade fullt upp med sina sysslor, men vi hann ändå förstå jobbet bakom att faktiskt få uppleva det här.

Sverige är bra vackert! 💙

För det vi inte hade förstått inför, var hur man faktiskt kunde få delta på det här äventyret. Det fanns egentligen tre sätt; dels sättet som vi kom med på ((inbjudna gäster) men det var bara totalt 6 personer), men de två ”riktiga” sätten var att på spridda ställen i världen skapade människor en film eller en bild eller liknande, där de promotade varför just de skulle vara med på det här äventyret. Detta projekt lades sedan ut på facebook där det gick ut på att få flest röster/likes i den regionen under cirka en månads tid. För att göra detta projekt synligt krävdes ju oändligt mycket PR på alla möjliga sätt och många tog ledigt från sina vanliga jobb för att kunna promota just sin video eller sitt bidrag. Från varje region valdes så en vinnare (de olika regionerna var bl.a. Skandinavien, Mellaneuropa, Asien, Usa, Sydamerika) och dessutom valde en jury ut en person från varje region. Så totalt var vi tjugosex personer. Vissa hade ansökt i fyra år för att få delta, så ni kan ju bara tänka er deras entusiasm och glädje över att vara där!

Den fjärde dagen på släden började vi så närma oss målet, vi åkte alla tjugosex ekipage + guiderna på rad in över sjön i Jukkasjärvi där vi alla blev mottagna under jubel och applåder. Vissa grät av glädje att de faktiskt klarat det, andra hade nog blandade känslor över att det var över men alla var så glada. Och det var så mäktigt att se!

Att sova utomhus. Vid öppen eld.

När vi hade packat ur släden och sagt hejdå till hundarna började även vi inse att äventyret började lida mot sitt slut, men jag insåg att jag nog skulle behöva några dagar för att smälta de senaste dagarnas upplevelser. Det var så mäktigt. Och lite obeskrivligt. Jag började förstå de andra deltagarnas otroliga entusiasm. Och kände en otroligt tacksamhet över att få ha upplevt det här äventyret.

Vi hade sovit under bar himmel i bara våra sovsäckar, levt på frystorkad mat, lärt oss tända eld och insett vikten av att ha tillgång till vatten. Jag hade blivit vän med hundarna, lärt mig sätta på och ta av dem selarna. Än mer förstått vikten av att hålla sig torr, att inte bli för hungrig, insett lyxen i att få tillbringa så mycket tid utomhus. Ännu en gång slagits av hur vackert det är i den svensk-norska vildmarken. Hur mycket fjällen ger mer; energin, glädjen, avkopplingen. Mött människor från så många olika delar av världen och funnit nya vänner. Och också insett att ja, man behöver ha respekt för vädrets makter i vildmarken, men också hur tillgänglig naturen är om du bara har just den respekten. Och är förberedd för det.

I mål!! 💙

Så ja, tack Fjällräven och alla deltagare och alla andra som var med, att vi fick uppleva detta makalösa äventyr. T a c k. Ett minne för livet.

Anna

... å krabaten börjar göra sig till känna!

… sen drog ju alpina VM i Åre igång. Jag stod på skidor från morgon till kväll i backarna i början. Med ett illamående från helvetet, en trötthet jag aldrig varit med om och dessutom kom en förkylning med feber som ett brev på posten några dagar in. Men att bromsa ned tempot och INTE var i backen var inte att tänka på. Och dessutom kunde jag ju inte berätta för någon varför jag var så in i bängen trött.

Redo för att langa dricka och ge ut energi till alla volontärer!

Dream Team.

… alla dagar var det inte solsken…

Jag försökte träna lite i början, fick till ett riktigt bra intervallpass på löpbandet inne på Holiday Club men sen kom förkylningen och det var bara att härda ut timmarna i backen. Förstå mig rätt - det var magiskt roligt att vara i backarna och möta alla fantastiska volontärer och det gav mig verkligen energi! Men när man mår så illa (bara av att se barsen jag delade ut då ger mig samma illamående känsla som jag hade då) så är liksom inget riktigt kul.

Jag och Mary på ett av passen vi lyckades göra tillsammans mellan hennes tv-sändningar och mina volontärspass.

Efter någon dag sa jag något till Maria, som fick henne att utbrista, halvt på skämt halvt på allvar, ”men du är kanske gravid…?”. Och i och med att jag är världens sämsta lögnerska så kunde jag ju inte annat än säga som det var. Men hon fick ju inte säga det vidare och dessutom visste jag ju inte vilken vecka jag var i eller om det skulle gå bra eller om om om. Alla dessa om.

Efter första veckan i Åre drog Emil vidare till Kanada för att tävla med Zebben Modin, så jag blev själv kvar som representant som moodmanager i teamet anna&emil. Som tur var hade jag ju HELA familjen Olsson-Pietilä-Holmner som jag fick ta hand om och bli omhändertagen om och dessutom gick vi över på skift-schema i backen så jag hann återhämta mig lite och samtidigt börja träna lite igen. (Om träningen under graviditeten tänker jag att jag gör ett annat inlägg om!)

Träffade barnmorskan någon vecka senare och allt såg bra ut. Och jag började ladda ned gravidappar för att följa det där miraklet i magen. När Emil kom hem från Kanada gjorde han detsamma. Illamåendet var konstant, förutom den där timmen eller timmarna på förmiddagen när jag tränade plus någon timme efter eller under de lopp jag körde (bl.a. Nattvasan och Engadin Ski Maraton). Och så fortsatte det. 

Före starten på Nattvasan med min Sanna. 16e lag totalt och vi vann damklassen. 4 timmar och 24 minuter tog det oss - snacka om RACEFÖRE!

Taggat gäng före start på Engadin Ski Maraton.

Jag och Lina Korsgren före start!

… även papsen (numera morfar och snart morfar x 2) åkte! Liksom Emil!

💛

I vecka tolv gjorde vi det första ultraljudet och då blev det än mer verkligt. Det var verkligen någonting i min mage! Och jag tror att det blev än verkligare för Emil. Att få åka hem och ha bilder på det lilla miraklet i magen.

I början av april, när jag började närma mig vecka 14 började plötsligt den här värsta känslan av illamående släppa. Jag började kunna ta i utan att må illa när det blev lite jobbigt och intervallerna jag hade kört på löpbandet ena veckan var en barnlek veckan efter och jag fick höja tempot på bandet för att kändes så bra. Där och då bestämde jag mig för att anmäla mig till ett lopp jag drömt om länge att köra - Reistadsloppet. I upp i Nordnorge. (Det ska jag också skriva mer om en annan gång, men om ni klickar på länken kommer ni till vloggen om det!).

Roadtrip mot Reistadloppet.

Nordnorge alltså. 🤩

Teamet. Team Ramudden. 🔺🔹🔸

Och på det loppet var det som om allt vände och helt plötsligt kände jag mig som mig själv igen, stark, uthållig och GLAD rent generellt. En sån underbar känsla! Den lilla krabaten i magen hade nu varit med på fyra långlopp…

Några dagar senare stack vi ut på ett slädhundsäventyr. Sov ute i fyra nätter, gick inte in på fem dagar. Åt frystorkad mat och stod på en hundsläde mellan 4-8h per dag. Men det är en annan historia! :-) Men här kan ni se vloggen därifrån!

… efter fyra nätter och fem dagar utomhus!

Över påsken var livet tillbaka, jag tränade mer än jag gjort på länge, åt som en häst och njöt av att vara med familjen. Insåg att vätskebälte inte var superskönt att ha på sig och vissa kläder inte passade i midjan längre.

Senare var det dags för det andra ultraljudet, bebisen hade växt till sig rejält och magen började synas. Jag fick hålla in den rejält för att det inte skulle vara för uppenbart när vi var i Portugal tillsammans med SpringTime på ett träningsläger. Vi ville ju inte berätta något förrän kände oss redo och när är man egentligen det?

Men när magen inte längre gick att dölja så var det dags, vi var på semester i Spanien med familjen och började ladda för att berätta det och när vi flög hem la vi ut dessa bilder på instagram och plötsligt ploppade magen ut ännu mer. Troligtvis av att jag bara slappnade av att vi äntligen kunde prata om det!

Baby on board! 💚

Och sedan dess har det bara rullat på. Jag mår bra! Illamåendet kommer bara när jag är hungrig, vilket ju är oftare än förr. Jag kan inte äta lika stora portioner längre, så jag måste äta oftare. Tröttheten kommer vissa dagar, i övrigt är det nästan så att jag glömmer bort att jag är gravid. Utbudet av kläder jag kan ha minskar för varje vecka och ibland kan jag känna små rörelser i magen. Men i och med att jag har moderkakan framför så kommer det dröja ytterligare någon vecka innan det blir tydligt.

Jag kan springa, jag kan cykla, jag kan köra styrka, jag åka rullskidor. Jag tycker det är obehagligt att knyta skorna och jag gör inte sit-ups. Min bröstrygg låser sig lite oftare än vanligt men jag är starkare i gymmet än någonsin.

Men framför allt - jag har aldrig varit så lycklig, så harmonisk. Det är HÄR jag ska vara nu. Precis här och nu. Det är här VI, jag och Emil, ska vara nu. Tillsammans med den lilla/lille krabaten i magen. ❤️

So long,

Anna

Psst. Detta ska inte bli en gravidblogg, men jag kommer vilja fortsätta inspirera och peppa kvinnor som är gravida, som har varit eller kanske vill bli, att våga lyssna på sina kroppar och göra det som just DE mår bra av. Så det kommer nog bli en del sånt emellanåt. För det är ju en stor del i livet just nu!!

Baby on board..

… så skrev jag på instagram den 26e maj. För i oktober ska vi bli föräldrar! Hur häftigt är inte det? Mest troligt det största man kan vara med om i livet. Och hur ska man skriva om det då? Berätta det för världen? Ingen aning. För att bli förälder är ju inget ovanligt i sig, men ändå är det ju det största som händer i ens livet och det det mest omvälvande man får vara med om. Och det är ju inget som är för stunden, utan ett livsåtagande, något som förhoppningsvis kommer följa med oss för resten av vårt liv. Och det är en så fantastiskt mäktig känsla. ❤️

✌🏻… baby on board! 😍

Det har varit en resa för oss, något vi drömt om, pratat om och tänkt mycket på. Vi har ju alltid velat ha en familj, men har varit väldigt ödmjuka inför hur denna familj ska skapas. Efter år av tuff träning, slitage på kroppen, år utan menstruation och fysiska och psykiska påfrestningar, hade vi ingen aning om vilken status min kropp var i. Och samma sak gällde ju Emil. Samtidigt som vi inte kände någon särskild stress, vi var väldigt tillfreds med livet efter att vi hade slutat med skidåkningen. Kände att vi vill lära känna varenda som icke skidåkare, som människor där inte prestation, träning och optimering var huvudfokusen, utan ett liv med mer avslappning, mer tid för umgänge och mer vardag. Vi har ju alltid varit aktiva under tiden vi levt tillsammans men även före det, så omställningen var stor. Stor nog utan att stoppa in en graviditet och småbarnstid i den ekvationen.

Men i höstas började vi båda känna att det kanske började närma sig att faktiskt börja steget till, var det nu vi skulle försöka skapa en familj? Tanken började så rot och vi tänkte “händer det så händer det”. Inte krångligare än så, för vi kände ju fortfarande ingen stress utan var väldigt tillfreds i livet. Vi hade äntligen landat lite!

I samma veva ringde min syster och berättade att hon var gravid och en dröm om att få uppleva småbarnsår tillsammans började gro. Det hade varit en fantastisk upplevelse att få dela.

Julen gick och hela familjen var på besök, syrran mådde väl sisådär i graviditeten och var trött och kände sig otymplig. Min kropp kändes starkare än på över ett och ett halvt år och jag kunde träna precis allt jag ville. Vi var verkligen varandras motsatser där och då. Jag tränade så där lagom för några långlopp jag ville åka efter jul och syrran slet med att bara ta sig ut på en skidtur.

Jag åkte mitt första av de planerade långloppen, La Diagonela, nere i Engadindalen. Mitt första riktiga staklopp. 65km på höghöjd. En utmaning som hette duga men det gick verkligen över förväntan. Och jag kände mig nästan oberörd dagen efter.

Skidtest dagen före.

Delar av Team Ramudden som vi har fått joina i vinter!

Mary min Mary. Kombattant å resekamrat ned till La Diagonela.

I mål!! 😍💪🏻👊🏻

Men några dagar senare när vi var nere i Stockholm för att gå på en gala fanns inte samma energi där och jag ville mest sova hela tiden. Tänkte att det berodde på långloppet och tänkte inte mer på det. Hade en dröm om att åka ner igen till Italien för att åka Marcialonga helgen efter men jag var så trött att jag insåg att jag nog inte skulle tycka att det var så kul. Samma helg hade vi dessutom ett Vasaloppsläger med Springtime här i Östersund och när jag väl tog i rejält gick det bra, men jag var väldigt seg. Och på söndagen började ett illamående krypa sig på. Jag är ALDRIG illamående i vanliga fall.

En liten tanke att kanske är jag gravid kom till mig. Och ni vet när man får en tanke, så kan den vara himla svår att släppa. Den liksom gror fast och sen sitter den där. Jag kunde knappt tänka på annat de kommande dagarna och mot slutet av veckan skulle alpina VM i Åre dra igång. Ett VM där jag skulle agera volontär och sk moodmanager för alla volontärer i backarna. I över två veckor.

Och den där tröttheten som hade kommit som smygande, eller ja, mer slagit mig som med en järnspade, den ville ju inte riktigt ge med sig. Jag blev också lite orolig att jag var på väg in i väggen igen, och dit ville jag VERKLIGEN inte igen. Allt hade gått som på räls senaste månaderna, jag mådde bra, kroppen var äntligen återhämtad igen och jag hade kommit upp i träningsdos som jag trivdes med, som funkade för det nya livet men som också gav mig utmaning. Jag var i fas. Så jag var orolig att jag hade gasat för fort.

Dagen innan vi skulle fara till Åre var vi och firade min brorsa som hade fyllt 25 år. Vi gick på ett riktigt kött-ställe och beställde in olika sorter entrecote med tillbehör, den ena mer medium raw än den andra. Och jag åt som det inte var en morgondag. 🙈 Alltså hur tänkte jag ens där? Försökte jag liksom förneka det som sakta hade gått upp för mig?! I efterhand kan jag ju bara sucka åt mig själv, så onödigt liksom. Korrigering! Inte farligt att äta raw generellt!! Ingen gravid-oros-spaming här!!

På morgonen innan vi skulle åka till Åre hade vi en lite photoshoot i huset och Emil var iväg in till stan för att fixa det sista. Jag var hemma och tränade. Eller jag skulle i alla fall köra styrka. Men istället blev jag sittande och bara tänkte, tänkte och tänkte. Var jag på väg in i en svacka eller var jag gravid? Ytterligheter så det slår om det men symptom som ligger på tok för nära varandra. Tillslut tog jag upp telefonen och ringde Emil och bad honom köpa med sig graviditetstest hem.

Han kunde inte komma hem fort nog. Ryckte testet ur Emils händer och sprang in på toan. Eller ja, jag fick ju lov att gå genom där de höll på att fota och hålla god min, men sen sprang jag de sista stegen in. Och redan före jag hade sett resultatet visste jag svaret.

Den 1 februari fick vi ett plus på stickan och hela världen (för oss) ställdes på sin spets. Vi skulle bli föräldrar. OM allt skulle gå bra. För där började ju också den där välkända oron gro… Samtidigt som vi var lyckligare än någonsin och bara ville SKRIKA ut det för hela världen!

… to be continued!

Anna

Summercamp 2019...

… blir INTE av. Av massa olika anledningar får vi tyvärr inte till det i år MEN håller fanan högt och hoppas på att det bara är ett uppehåll i år för att komma tillbaka BÄTTRE ÄN NÅGONSIN 2020!

Så alla ni som hört av er på ett eller annat sätt - vi hade SÅ gärna velat träffa er alla och få inspirera er alla ungdomar på en camp här i Östersund men håll ut! Vi kör 2020 istället! Hoppas ni är på då!

Anna & Emil

a&e summercamp

Vårruset östersund

I måndags gjorde jag löptävlingspremiär för i år! Hade ju inga direkta förväntningar då jag faktiskt inte sprungit riktigt fort på hela våren och dessutom bär jag ju på en guldklimp i magen! En liten krabat som väntas komma i början av oktober, men det måste jag få ägna ett helt inlägg om lite senare. ❤️

Så mina förhoppningar inför Vårruset var att få vara trött när jag korsade mållinjen, inte högre än så! Och jag har märkt att jag haft lite svårt att pressa mig det till yttersta på de intervallerna jag gjort, så jag var lite nyfiken på hur jag skulle reagera när nummerlappen åkte på.

Har också märkt att jag behöver värma upp ÄN mer ordentligt numera, alltså jämfört när jag var aktiv, så jag gjorde en uppvärmning enligt konstens alla regler. Och när startskottet gick valde jag att ta kön, inte hänga på tjejerna som startade som skjutna ur kanoner hela bunten. Ändå gick första kilometern på 3.45 min/km. För mig!! Som jag låååångt efter täten. Men det kändes bra i kroppen så jag tänkte ”äsch, jag försöker väl hålla ut det här tempot så länge det känns bra”. Och det gjorde jag! Och mitt lilla drömmål att springa in under 20 minuter verkade högst rimligt. Och det roligaste av allt var att i och med att mitt starttempo var så kontrollerat, kunde jag successivt komma ikapp tjej efter tjej. Och det finns väl inget som ger en sådan boost som just det?!

Tillslut sprang jag i mål som tionde tjej, på nitton minuter och tjugosju sekunder. Rätt orelevant i sammanhanget, men himla kul! Och det roligaste var att jag hade lyckats pressa mig lite hårdare än jag gjort på länge! Fortfarande är pulsen nära tio slag lägre än förut, men det är en petitess!

Jag & krabaten sprang Vårruset här i Östersund i måndags!

Nöjd!!

Däremot kan jag inte låta bli att bli makalöst imponerad av Ebba Andersson som sprang in på 17.07 min! Över trettio sekunder snabbare än tvåan Sofia Henriksson som även hon sprang riktigt fort. Men då förstår man ju varför de sprang som skjutna ur kanoner i början. Wow!

Summasumarum - jäkligt skoj att få ta på sig nummerlappen igen. Få fjärilar i naveln. Bli nervös och få ta i och sen vara så där löjligt nöjd både fysiskt och mentalt på kvällskvisten. 😍

Här kan ni se ett klipp från hela eventet i Östersund också!

Men hörrni - I’m back vid tangenterna och kan inte vara gladare! Lämna gärna en kommentar eller en vink att ni varit här! Och vad vill ni läsa om? Tell me!

So long,

anna

Psst. Ni har väl inte missat vår youtube-kanal? Där kommer det publiceras nya vloggs var och varannan vecka om våra nya utmaningar och äventyr i livet!

Finally back!

Efter ett allt för långt uppehåll från blogg och skrivande och nedskrivna tankar är bloggen ÄNTLIGEN igång igen! Och så makalöst mycket har hänt sedan sist, vet inte ens var jag ska börja. Men någonstans ska jag ju göra det. Men nu ville jag mest bara kika in och säga “hello -I’m back!” och börja vänja mig vid tangenterna igen och bara mata ut mina alla tankar jag har. Om allt möjligt. Så stayed tuned som man så fint brukar säga!

See you later,

Anna