Bornholm - vi gillar dig!

Precis hemkommen från en magisk vecka på Bornholm. Eller ja, vi lämnade ön redan i lördags, men sen tog vi det piano på vägen upp och stannade till för att få lite kvalitetstid med syrran, hennes kille och minigrisen Nils (min systerson 😍), så vi kom upp till Jämtland först igår kväll.

Jag skulle ljuga om jag sa att kropp och knopp är fräscha sedan utmaningarna där på den fina, danska ön… På fredagen, inför det näst sista loppet, vaknade jag upp med lätt irriterad hals och en lätt förkylningskänsla. Var i valet och kvalet om jag skulle ställa mig på startlinjen. Skulle aldrig ha gjort det som elitaktiv, men på något sätt känns det annorlunda nu. Dels pressar jag mig inte lika mycket men sen är det inte lika allvarligt. Hade jag haft ont i halsen och/eller feber hade jag inte ställt upp, men nu bestämde jag mig för att starta men låta kroppen styra tempot helt. Så med den avslutningen blev jag ju än lite mer sliten och har haft några riktigt lugna dagar där jag bara gått någon promenad med syrran eller faktiskt vilat helt. Totalt. Bara fokuserat på att äta och återhämta mig.

Och idag är jag back in business. Började lite lätt med ett styrkepass i morse, något som jag alltid längtar så efter när jag är bortrest och inte har tillgång till ett gym! Så skönt att få ta i som man gör i gymmet!

Åter till Bornholm då.

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

public.jpeg

Etapé Bornholm består av ett maraton uppdelat på fem etapper på olika ställen på ön. Allt från 5.8km sandlöpning till 10km snabb stadsbana. Ett av loppen tog vi över 150 höjdmeter, närmare 200 höjdmeter, medan det på stranden och i sanden var noll. Så alla lopp hade sin tjusning. Jag gillade speciellt det näst sista loppet, som gick i byn vi bodde i. En rejält kuperade banan som avslutades med en stigning på över 500m där de sista 300 metrarna var efter en asfaltsväg som målats som vägarna på Tour de France. Publiken och stämningen gjorde ju verkligen sitt till!! Och dessutom gick banan över ängar, det var uppåt och nedåt och det var bara så där superfint! Och min kropp bjöd verkligen upp till dans den dagen. Så jäkla coolt när jag ändå hade tre lopp i kroppen redan före start.

Det är närmare 2000 deltagare, alltifrån Musse och vår Charlotte till sånna som mig (som kommer med magen först) till någon du möter på gatan som du inte ens tror kan springa till massa glada barn som får ha nummerlappen på sig för första gången. Allt inramat i en otroligt härlig och positiv miljö! Kan verkligen varmt rekommenderas!

Min kropp då, hur mådde den? Jo, men den mådde så makalöst mycket bättre än vad jag hade vågat hoppats på innan. Var inställd på att eventuellt få stå över någon etapp, eller åtminstone kanske få lufsa runt i ett väldigt behagligt tempo, men jag kunde faktiskt ge det jag hade för dagen (utan att ta ut mig max som jag ju undviker under graviditeten) på alla etapper (bortsett från den sista där jag bromsade mig ur..). Och det känns häftigt!

Jag fick vara noga med uppvärmningen, körde alltid minst 3 stycken intervaller på cirka 2 minuter när det återstod 15-20 minuter till start. Allt för att sätta igång flåset och driva igång pulsen och förbereda magen på “skumpet” som ju blir av löpningen. Jag såg också till att äta bra under hela dagen, men inte för tung mat. Såg till att magen var så gott som helt tömd före start och jag drack bra. Jag startade kontrollerat och lät kroppen styra tempot helt. Hade emellanåt koll på kilometertider, men justerade aldrig tempot utifrån det, utan kände jag mig fräsch kunde jag öka, kändes det lite för ansträngande drog jag ned på farten.

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

Det känns häftigt att ha fått uppleva att kunna springa och ta ut sig när man är i vecka trettio - något jag alltid kommer bära med mig men också vara otroligt ödmjuk inför att det kanske inte skulle gå en andra gång. Vem vet?

public.jpeg
After Race fika!

After Race fika!

Oavsett var det riktigt skoj och tävlingarna var ju egentligen anledningen till varför vi åkte dit i första hand, men det blev en vecka som innehöll så mycket mer än bara tävlingar. Charlotte och Pär styrde upp det hela på ett fantastiskt sätt och vi åt gott, vi njöt av livet och vi mådde gott! Måste återkomma med alla bra ställen som Charlotte tog oss till - en liten mini-Bornholms-guide helt enkelt!

Nu ska jag ta och äta lite lunch, illamående kommer krypande. Det betyder MAT NU! Lika bra att lyssna. Sen får vi se om jag drar på mig våtdräkten och tar mig ner till sjön… En ny utmaning väntar nämligen redan till helgen. Kan säga så mycket som att jag hade mardrömmar version light i natt om maneter och svart vatten. Men det ska nog gå bra! 🙄😅

So long,

Anna

Graviditeten so far...

Tänkte jag skulle göra en liten recap av hur jag har upplevt graviditeten hittills i mitt mående och ork. Tänkte att det kanske kan ge er i samma situation lite pepp när det känns lite motigt eller inspiration för er som kanske drömmer om att få uppleva en graviditet eller bara lite feeling hur det kan vara för dig som är nyfiken.

Vecka 1-5

Här var jag bara så ofantligt trött och jag förstod ingenting varför jag var det. Var orolig att jag kört på för hårt och var på väg in i väggen. Träningen gick fortfarande bra, den jag fick till och jag körde ett långlopp som gick riktigt riktigt bra. Min vilopuls var lite högre än normalt (vilket jag reagerade på) och min maxpuls lite lägre. Kände första gången ett litet illamående redan vecka 4 men det eskalerade från vecka 5…

Vecka 6-13

… var de absolut jävligaste veckorna. Konstant illamående och en förlamande trötthet. Dessutom fick jag feber under ett par dagar och det gjorde INTE saken bättre. Träningen blev lidande men samtidigt mådde jag så mycket bättre bara jag tog mig ut. Kunde må lite lätt illa under träningen, speciellt om jag tryckte på, men det var hanterbart och inte obehagligt. Och framför allt mådde jag så mycket bättre EFTER jag hade tränat. Under den här perioden var jag i Åre på VM och jobbade, var i backarna flera timmar per dag och jag körde dessutom Nattvasan med en kompis (vi vann damklassen och var 16e totalt!!) men det var ingen självklarhet att åka då jag mådde otroligt illa och var helt slut dagarna innan. Men på morgonen som Nattvasan skulle starta var det som om kroppen gick in i ett annat mode och jag MÅDDE BRA! Jag åkte också Engadin Ski Maraton och samma sak där - mådde kasst dagarna innan men själva tävlingsdagen mådde jag PRIMA och loppet gick verkligen över förväntan. Även om jag redan då märkte den där “spärren” i att jag inte kunde pressa mig till max. Rent kroppsligt syntes det ingenting på mig och jag hade knappt gått upp något i vikt (vilket ju inte är något i sig att eftersträva, alla är olika!) och det gjorde nog att träningen ändå gick så pass bra. Löpning var jag lite försiktig med sedan jag hade fått en känning av löparknä någon vecka innan.

Vecka 14-20

… från en dag till en annan var det som att illamåendet gick över och jag förstod först inte vad det var som saknades i min tillvaro. Jag mådde bra och orkade plötsligt mer. Gick ju ganska fort upp för mig att det var det konstanta illamåendet som var borta. Den lyckan. W o w. Jag hade under vecka 13 kört ett stavgångspass hemma på vårt löpband (med korta, hårda intervaller) där jag hade känt tydligt att jag inte kunde pressa mig till fullo, men veckan efter (alltså vecka 14) kunde jag höja tempot och belastningen och det kändes BRA! Mäktig känsla. Det gjorde att jag bestämde mig för att köra Reistadslopet. Och det gick riktigt bra och jag kunde pressa mig och jag kände mig stark. För första gången på flera månader. Väldigt härligt. I samma veva bestämde jag med brorsan att justera mitt styrkeprogram utifrån att magen hade börjat göra sig lite till känna för mig och jag kände mig inte helt bekväm med alla övningar i gymmet. Vi hakade dessutom på ett hundspannsäventyr och åkte till Portugal för att vara coacher på ett SpringTime-läger. Där kände jag för första gången lite sparkar och både jag och Emil såg tydligt att magen började synas. Det var inte helt lätt att hålla det hemligt längre, speciellt inte när man sprang runt i sporttop och shorts dagarna i ända. Orken till att träna var tillbaka till fullo och jag gick tillbaka till min vanliga träningsdos, dvs gjorde det jag kände för! Styrka. Löpning (löparknät försvann helt plötsligt i samma veva som illamåendet gick över typ!). Rullskidor. Simning. Och jag började springa fort och länge och insåg att jag nästan kunde hålla samma tempo som förut. Blev lite kissnödig och kände att det var bäst att träna på morgonen med så lite som möjligt i magen…

Vecka 21-26

… måste jag säga har varit de ABSOLUT bästa veckorna. Inget snack om saken. Jag har kunnat göra exakt det jag velat. Mått bra. Haft en bra ork. Kunnat träna på ordentligt. Graviditeten blev offentlig och jag kunde släppa ut magen lite utan att skämmas. Kunde åter dricka kaffe och äta choklad och njuta av det. Magen växte så sakteliga men det var först mot vecka 25 som den började synas rejält. Löpningen fungerar fortfarande väldigt bra och det är det jag väljer för konditionsträning framför allt. Simningen är ett bra komplement. Jag känner mig stark i gymmet, och det beror nog också på att jag är trygg i de övningarna jag gör. Vi är på familjesemester och jag känner fladder i magen med jämna mellanrum som blir mer och mer tydligt. Jag sprang Vårruset i Östersund utan några som helst prestationskrav och det var bara kul! Älskar känslan efter-tävling, man känner sig så jäkla oslagbar! Jag sprang även Orsa Kajt’n på midsommar (i vecka 25), där fick jag uppleva hur det kan vara när man är gravid och springer - låg på energi och kisspauser, men det var lika härligt för det!

Vecka 27-28

… plötsligt har det börjat hände grejer med magen! Den syns, den är i vägen och den begränsar mig när jag böjer mig framåt. Den gör att måltiderna har blivit mindre men sker oftare (hur man nu ska kunna äta oftare när man redan äter typ varannan, var tredje timme..?) och får jag inte i mig mat blir jag v ä l d i g t låg. Löpningen går fortfarande bra, men jag är seg i uppvärmningen och kan behöva någon intervall innan jag kommer igång (om jag ska köra hårt), lugna pass går fortfarande smärtfritt. Jag får lätta sammandragningar emellanåt, speciellt när jag är låg på energi, och vissa dagar (speciellt när jag tar det lugnt) är det ett jäkla liv i magen. Bröstryggen låser sig rejält och jag känner att jag behöver köra styrka kontinuerligt (jag kör fortfarande samma program som jag gjort de senaste månaderna) och jag behöver 2-3 pass per vecka. Cyklingen på semestern gick bättre än väntat (hängselbyxor är att rekommendera) och rullskidor är ett riktigt bra komplement till löpningen. Jag har fått justera några löppass, ofta kan jag härleda det till att jag inte har varit på toa före alternativt har kört lite för hårt dagarna innan. Så kroppen är mer tydlig än någonsin om vad som är ok eller ej. Så det är bara att lyssna!

Magen följer kurvan bra och min viktuppgång verkar vara helt normal (vad nu det är?!). Mitt blodtryck är lågt, som alltid, och blodsockret där det ska. Järnvärdet är fortfarande bra och krabatens hjärta slår som bara den. Nu kommer ju träffarna med barnmorskan allt tätare vilket gör det än mer verkligt att snart är krabaten här! ❤️

Vecka 29-31

… är där jag är nu. Har börjat blivit lite tröttare igen, behöver vila en stund varje dag men träningen går fortsatt bra. Kanske är det så att jag omedvetet lägger min prioritering och energi på att orka och få till träning och därför behöver vila en stund varje dag, men jag prioriterar att må bra och då behöver jag få in träningen i vardagen. Så är det bara!

Råkar jag få i mig för lite energi en dag, så kan jag få ont i magen på natten, typ klassiskt magont som man kan få om man ätit lite för mycket av något. Och då kan jag bara ligga på vänster sida. Att ligga på rygg är inte längre bekvämt (börjar må illa då) och lyckades ju dessutom typ svimma hos barnmorskan sist då hon var och klämde på magen… 🙄 Har inga speciella cravings, äter allt men kan INTE åka i bilen jag körde när jag mådde som sämst i vintras. Haha!

Veckan som var, var vi ju på Bornholm för att delta på ett femdagars löplopp, dvs 42 km uppdelat på fem etapper/fem dagar, där längst sträckan är 10 kilometer och kortaste drygt 5 km. Jag bara älskar att vara i den miljön och det var så härligt att kunna delta på mina premisser, få ta i och må gott! Men det ska jag skriva mer om…!

det var min graviditet so far. 9 veckor kvar. Eller mest troligt lite mer med tanke på att många förstföderskor föder efter utsatt BF-datum, men ändå. Det närmar sig! Woohoo! ❣️

Anna

Etape Bornholm!

Vi kom hit med färjan i söndags kväll och åkte raka vägen för att hämta ut nummerlapparna till det vi är här för att göra - nämligen springa ett maraton (42195m) uppdelat på fem etapper på fem dagar! Etape Bornholm.

Blev medbjudna av våra vänner Charlotte och Pär i vintras och tackade ganska omgående ja - det kändes som ett jäkligt skojigt event. Njuta av god mat, upptäcka Bornholm och springa löptace. Med allt det nu innebär. En grym kombo om ni frågar oss! Däremot var det inte helt självklart att jag skulle delta och det är fortfarande inte helt säkert att jag kommer ta mig igenom alla etapperna. Jag tar helt enkelt dag för dag! Och låter kroppen styra helt. Tempo, insats. Ja allt.

Igår, på den första etappen, gick det HELT över förväntan. För oss alla. Men även mig. Jag kunde ta, jag kunde springa hyfsat snabbt och jag mådde bra hela vägen. Och mår bra idag - dagen efter! Och så vill jag att det ska förbli!

Vilket gäng va?!! 🤩👯‍♂️👯‍♀️

Vilket gäng va?!! 🤩👯‍♂️👯‍♀️

public.jpeg
public.jpeg

Nu sitter vi i bilen på väg mot starten på etapp 2, en 5.8km lång bana med över 4 kilometer på SAND! Det ska bli riktigt spännande! Taktiksnacket mellan övriga deltagare i bilen är i fullgång och jag lyssnar och ler. Lite skönt att ha en helt annan inställning till tävlingarna men samtidigt kunna verkligen få ta i och flåsa om jag kan. Det är himla skoj!

Näe. Nu ska jag också delta lite mer aktivt… 😉🏃🏼‍♀️💨

Hörs mer snart igen! Vi har helt fantastiska dagar, men det ska jag berätta mer om sen!

Anna

Favoritfrukosten just nu!

Att jag älskar frukost är ju numera kanske lite uttjatat. Men så är det. Helst de där långa, långsamma med olika smaker och texturer tillsammans med människor som uppskattar det lika väl som jag. Drömskt ju!!

På senare tid har jag börjat göra en gammal favorit igen, fast med en liten tvist. Nämligen m a n n a g r y n s g r ö t e n! Hur många av er åt det som barn?! Jag fick verkligen tjata på mamma att hon skulle göra det till frukost som barn, men varje gång hon gjorde det så fullkomligt älskade jag det. Mannagrynsgröt, lingonsylt och mjölk. Mumma!

public.jpeg
public.jpeg

Men nu har jag tvistat till det lite. Kokar gröten på soyadryck och har i rejält med salt. Den får inte bli för tjock, så jag tar av den av spisen när den fortfarande är relativt lös. Serverar den med:

  • frysta hallon som jag tinar

  • honung

  • jordnötssmör

  • uppskuren nektarin

  • kokpsflakes

  • … och ev lite granola på toppen!

Ni hör ju själva! Så gott! Jag gör gröten på 2,5dl soya och 0,5dl mannagryn.

Prova vett’ja! 😍

En långfrukost på terrassen med Emil. Det drömmer man ju om mesta dels, men när det väl sker…! 😍🙌

En långfrukost på terrassen med Emil. Det drömmer man ju om mesta dels, men när det väl sker…! 😍🙌

Anna

Att landa hemmavid.

Att få dagar hemma där knappt måste finns, dagarna bara rullar på och vi knappt lämnar gården, det har nog aldrig hänt oss. Men denna vecka är det just det vi har unnat oss. Tagit dagen som den kommit. Vilat från träning någon dag extra, ätit frukost med varsin tidning eller magasin, njutit av middagar ute på terrassen tills solen försvunnit. Pysslat i rummet som den lilla/lille människan förhoppningsvis så småningom får flytta in i. Rensat ogräs. Badat i poolen varje gång man fått chansen. Hunnit träffa grannarna. 

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Efter ett helt vuxet liv där hemmet alltid funnits där men man nästan känt sig mer hemma i resväskan och alltid på väg nånstans, är det en ovan känsla att ha tid att bara vara hemma. Slösa på dagarna. Inte vara supereffektiv i alla projekt. Det är verkligen en ny känsla.

Jag tror att jag alltid kommer vara lite av en vagabond, alltid på väg någonstans, men jag uppskattar tiden hemma, vardagen, allt mer för varje dag. Och jag misstänker att den känslan kommer bli än starkare till hösten... ❣️

So long,

Anna 

Träning på resande fot

I och med att vi reser en hel del och inte gärna slösar en vilodag på dessa, gäller det att tänka till lite hur man får in träningen dessa dagar.

En favorit för oss, som vi båda blir mer och mer fäst vid, är att gå upp tidigare på morgonen, slänga i sig lite energi (typ en näve russin, ett glas juice och/eller en macka) och sedan gå ut och bränna av ett kort och effektivt pass. Ett oss som ger mycket bucket for the money. Det vill säga intervaller eller tyngre styrka. Allt för den där lilla endorfindosen!

På roadtrippen hann vi med dessa pass före resa:

  • 45min tröskellöpning i terrängen (total tid på passet 60min)

  • bergstur på ca 2h (här åt vi frukost efter och kom inte iväg förrän strax före lunch, men det var inte heller någon stress)

  • två pass med kettelbell-styrka där vi kör 4-5 övningar, antingen i följd efter varandra eller med vila mellan varje set (totaltid på passet 20-45min)

  • 10 x 30s maxlöpning i backe m start varannan minut (gick ned till samma start)(totaltid på passet 35min)

  • 4 x 5 min löpning i 10km-tävlingstempo (totaltid på passet ca 35-40min)

… herr Jönsson Haag efter ovannämnda 10 x 30s backe. En av oss bygger lite mer syra än den andra. 🙄😅

… herr Jönsson Haag efter ovannämnda 10 x 30s backe. En av oss bygger lite mer syra än den andra. 🙄😅

… gissa vem. 🙈

… gissa vem. 🙈

public.jpeg

Ni ser ju själva - man kan variera otroligt mycket bara man har en plan och förbereder lite kvällen före. Korta backintervaller har blivit något av en favorit… Och jag lovar - resan blir så mycket roligare med lite endorfiner även om man också kan bli liiite tröttare (inget som lite kaffe kan råda bot på… 😉).

Även när vi har en intensiv jobb-period där vi inte har så mycket tid över brukar vi ”passa på” att träna före den riktiga frukosten på morgonen för att få träningen gjord!

Sommar hemma!

Vaknade upp i morse och hade ingen annan tanke än att jag skulle vakna upp till sommar hemma. Precis som igår. Men icke. Molnigt och duggregn. Modet sjönk. Drastiskt. Varför är man sån väderhumörmänniska för?!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

… men jag njuter av att ha fått en drömdag hemma vid poolen och ger inte upp hoppet om att solen kommer komma fram senare. Vi bor ändå typ i fjällen, vädret kan ändras snabbare än vad jag hinner äta… En lever ju hoppet när man bor i Jämtland även sommartid. 😉

(Med hopp om) ☀️-iga kramar

Anna

En veckas träningsdos…

… variera inte särskilt mycket, men däremot vad jag fyller den med. Vilken typ av träning, intensitet och form. Är jag hemma i Östersund har jag en ganska statisk plan, men är jag på resande fot, så är jag mycket mer flexibel.

Efter år av detaljstyrd träning in i minsta detalj är det en väldig frihet att kunna vara flexibel och göra lite det jag känner för. Och sedan jag blev gravid är det också en förutsättning för att jag ens ska kunna träna.

public.jpeg

Är vi på resa (som vi ju är rätt ofta) brukar jag sällan göra en plan innan, kanske har jag ett eller ett par specifika pass jag vill få till under den perioden vi är borta, men jag vill inte att träningen ska styra det vi gör. Och jag föredrar att få tid att träna tillsammans med Emil och då gäller det att inte ha bestämt i förväg… Han är en sån som vill gå på feeling för dagen, och vill jag då haka på, då får jag snällt invänta besked vad vi ska göra. Ibland får jag veta kvällen innan, ibland på frukosten.

Vi är rätt olika där, jag gillar att planera och får en kick av att drömma om nästa pass, medan Emil som sagt hellre går på feeling för dagen. Skillnaderna i hur vi ville ha det var större förr, numera kan vi liksom mötas halvvägs.

Är jag hemma har jag dock ofta en plan med vad jag vill få in den kommande vecka, däremot kan jag justera när jag kör varje specifikt pass.

En vecka brukar bestå av:

7-10h konditionsträning fördelat på löpning, simning, rullskidor och cykel fördelat på:

1 långpass (2h +)

1 tröskelpass på ca 45-60min

1 pass med kortare, hårdare intervaller (från ex 10x30s till 4x4min)

1 pass överkroppsfokus (typ simning eller stakning)

1 pass snabbdistans på ca 60min

1-2 pass där det inte spelar så stor roll vad jag gör, bara att jag gör något i 45-90 min

2-3 styrkepass (här räknar jag ej tid)

… så cirka 7-10 pass totalt per vecka.

Förra året försökte jag få till mellan 50-75km löpning per vecka, men nu har jag helt släppt det och springer det jag kan och kroppen mår bra av och fyller istället ut med mer rullskidor och cykel.

Simning var ett bra komplement under min aktiva karriär för att hålla mig rörlig i överkroppen men också bygga styrkeuthållighet som jag tjänade på i speciellt stakåkningen. Och jag blev så fast att jag försöker få till åtminstone ett simpass per vecka!

Jag är ju skolad i att dela in träning i A1-A3 och att man ska ha en viss dos i varje belastning för att få utveckling (har skrivit tidigare, men kommer inte åt mitt arkiv än pga nyuppdateringarna av bloggen) och det finns kvar i mig. Att träningen ska vara varierad både i form och intensitet. Även om jag numera har ett mindre pulsspann som jag tränar i, speciellt sedan jag blev gravid. Maxpulsen har sjunkit lite och min ”distanspuls” har höjts en aning.

Har ni fler frågor och funderingar kring hur jag tränar och hur jag tänker kring träningen idag - tell me! 🙋🏽‍♀️

Nu. Hoppa ner i poolen här hemma vid huset i Östersund och njuta av att sommaren verkar ha hittat även till Jämtland!

So long,

Anna

Psst. På temat Gravid - vad har ni mer för funderingar där? Berätta! Har några jag jobbar på just nu, bl.a. kost & de bästa prehabövningarna för ”snabb comeback”…

Piemonte. Barolo. Böljande kullar.

Från Gardasjön drog vi vidare i Italien. Ingen av oss var särskilt sugen eller redo att lämna den goda maten, de härliga människorna eller solen och värmen. Så efter lite letande och funderande fick Emil fria händer att boka nästa boende. Och nästa resmål.

Det blev Piemonte. Barolos vindistrikt. Vi var där ett par dagar i fjol på vår honeymoon-roadtrip och kände oss inte helt klara med regionen och vi ville se mer.

Så vi lämnade sydalpisk miljö med lite kargare berg, brantare klippväggar och djupgrön sjö för gröna kullar täckta med vinrankor och fantastiska cykelvägar åt alla möjliga håll. En turistigt men ack så vacker liten idyllisk by med gelato i varje gathörn och restauranger här och där och aldrig mer än en tanke från ett bad till en vingård på landsbygden med makalös vy utöver vingårdarna och alla småbyar på kullarna.

Fantastiska kontraster minst sagt.

public.jpeg
Här kan man ju sitta ett par timmar utan att klaga… 😍

Här kan man ju sitta ett par timmar utan att klaga… 😍

… Emils förrätt en av dagarna.

… Emils förrätt en av dagarna.

Dessa solnedgångar alltså!

Dessa solnedgångar alltså!

public.jpeg
… detta var jag ju inte NÅ avundsjuk på. Inte. Inte.

… detta var jag ju inte NÅ avundsjuk på. Inte. Inte.

Min PASTA! 😍 Emils friterade fisk-och skaldjur.

Min PASTA! 😍 Emils friterade fisk-och skaldjur.

… men detta visste ju inte jag när vi lämnade Gardasjön. Jag visste att vi tog sikte mot Piemonte men jag hade ingen aning vad Emil hade bokat. Efter fem sex timmar kom vi fram till paradiset ni ser ovan. Ett hotell som smakfullt renoverats utan att tagit bort charmen. Kanske lite opersonliga rum, men det fanns ändå något där som gjorde det väldigt intimt.

En lagom stor pool med solbäddar rakt utanför vårt rum. På kvällarna åt vi middag i hotellets restaurang som visade sig vara en riktig pärla. Emil drack Barolo och njöt till fullo. Smakade på deras ostar och goda italienska skinkor. Själv sippade jag på lemon soda och tänkte “snaaaaart får jag också…”. Inte nå bitter. 🙄

Skämt åsido. Det var fantastiskt. Vi tillbringade dagarna med att cykla lite på förmiddagen och sedan slöa vid poolen. Åkte på upptäcktsfärd och drömde om att någon gång i framtiden ha ett place någonstans i Italien… Att drömma kostar nada - och himmel vad härligt det är!

Men tillslut bestämde vi oss för att rulla vidare, denna gången mot Frankrike och Tour de France. Och det har ni ju redan läst om. Nu kanske min koppling från det inläggets rubrik “från slott till koja” gör sig än mer förståeligt! Haha!

Morgonkaffet. Ja tack! 🙋🏽‍♀️

Morgonkaffet. Ja tack! 🙋🏽‍♀️

public.jpeg
public.jpeg

En sista frukost på terrassen med utsikt över dalgången och bergen. Med en riktigt bra cappuccino, italienskt surdegsbröd, marmelad och äggröra.

Semesterfeeling de lux! 😍

Anna

Hallå kroppen - dags att vakna!!

Jag har aldrig varit den som haft lätt att komma igång med intervaller, eller med flåset så att säga. Jag behöver en rejäl uppvärmning och gärna successivt öka tempot/belastningen för att få ut maximalt. Att värma upp inför korta lopp så som sprint var alltid det lurigaste, speciellt i och med det ofta var begränsad tillgång till spåren som jag behövde för att värma upp.

Sen jag slutade har det varit lite si och så där med uppvärmingen inför hårdare pass om jag ska vara ärlig, det är ju inte det roligaste. Hellre bara köra igång med skiten än att hålla på och värma upp en massa. Men sedan jag blev gravid har jag märkt mer och mer att jag VERKLIGEN behöver värma upp rejält för att ha en suck att få ut något av det tänkta intervallpasset. Helst ska jag successivt öka intervall för intervall. Men det har man ju inte alltid tid med. Eller? 🙄😅

Igår morse när vi skulle bränna av ett kort och effektivt intervallpass på vägen utanför det lilla B&B Emil hade bokat för natten insåg jag att jag nog skulle behöva ta någon av de första intervallerna till att bara komma igång… För vare sig jag eller Emil var särskilt sugen på att göra passet längre än vad vi behövde. Kort uppvärmning (kanske 5-7 minuter) och sedan 4 gånger 5 minuter med 1 minuts vila emellan. Klart.

public.jpeg

… så när vi traskade ut från huset i morse och började ta de första löpstegen kände jag mig MER GRAVID än på länge. Eller kanske någonsin. Seg i kroppen, lite öm i magen och jag hade knappt jogg-tempo. Tycker bilden ovan säger ALLT! 🙈 Men jag vet också att den första känslan ofta ljuger lite, så jag tänkte att jag gör väl vad jag kan.

public.jpeg

Vi sprang någon minut bortåt och vände för att värma upp och sedan startade vi första intervallen. Vi skulle köra två intervaller bortåt efter vägen. Och två stycken hemåt.

Första intervallen var precis som jag trodde. Seg och långsam. Men löpsteget kändes bättre och bättre och lika så magen. Kom inte alls upp i något särskilt tempo, men jag kände att det nog skulle kunna gå fortare och fortare. Och det gjorde det!

Kroppen liksom vaknade och jag kunde springa på allt fortare, fick pulsen att öka successivt och fick till ett sånt där riktigt bra och härligt pass som man mår så där gott av både i kropp och knopp!

public.jpeg
public.jpeg

… så gillar jag att starta en dag när jag vet att resten av dagen kommer spenderas på resande fot! Och jag ÄLSKAR (och är oerhört tacksam) över att min kropp fortfarande tillåter mig att springa fort. Jag njuter av varje pass, varje intervall, varje minut. TACK!!

Kikkan Randall sa till mig att hon upplevde att det tog typ tjugo minuter innan hennes kropp kom igång när hon väntade sin son. Det ligger kanske något i det. Hur har ni upplevt det?

So long,

Anna

Tour de france!

Vilken M A K A L Ö S upplevelse det var! W o w. Har ju följt touren mellan träningspassen, somnat otaligt många gånger till Vacchis röst som kommenterar de timslånga sändningarna med en sådan entusiasm att man inte kan annat än imponeras. OCH bli väldigt sugen på att få vara där på plats. Att få uppleva stämningen utmed banan. Prova hur det är att cykla efter vägarna.

… och det gjorde vi nu!

Etapp 6 på årets Tour de France. Från Mulhouse till La Plane des Belles Filles.

Kom ju som sagt dit på kvällen före och redan då fick man en hint om hur crazy det skulle kunna vara dagen efter. Och trots att jag trodde att vi var lite förberedda sedan kvällen innan, så hade jag aldrig i min vildaste fantasi anat vilken fantastisk stämning det var!

Bilarna fyllde åkrarna kilometrar före man ens närmade sig banan. Bussar gick i skytteltrafik för att lämpa av folk. Massvis av folk som gick och sprang. Några på rullskidor. Men framför allt många på cyklar. Allt från proffs till en liten brittisk kille på fem-sex år som med en hjälpande hand av sin far i ryggen tog sig HELA (!) vägen upp för backen till en superfräsch morsa i fyrtio-femtio års åldern som körde jeansshorts och blus på en äkta hipster-hoj. Den glädjen och entusiasmen som alla delade, oavsett om du satt på hojen på vägen upp eller stod vid sidan och hejade - den var m a g i s k.

Vi var ute i god tid. Började cykla från tältet vid halv två men vi var nog ändå bland de sista att ta sig upp för egen maskin. När vi hade mindre än två kilometer till toppen kvar var vägen avstängd. Ingen fick cykla längre. Något av en besvikelse, men inget att göra åt.

Så istället tog vi våra cyklar över axeln och traskade upp för slalombacken för att komma till toppen. Hittade en perfekt position där vi slog läger. Bytte torrt och åt vår medhavda matsäck.

public.jpeg
public.jpeg

Sen återstod över tre (!) timmar tills målgången skulle ske. Någon mottagning på telefonen hade vi inte, så vi kunde inte följa loppet. Och inte heller fattade vi ett ord av vad den franska speakern skrålade på om. Men det gjorde som inget. Stämningen var på topp! Och det trots att regnet kom och gick.

public.jpeg

Men när väl målgången närmade sig kunde man nästan ta på stämningen. Folk började ställa sig och den tidigare typiskt slöa franska attityden blev plötsligt något helt annat. Jubel och spontana sånger. Trumpeter och megafoner. Trummande på skyltar. Och varje gång någon passerade oss där vi stod, hundra meter till mål, fullkomligt exploderade publiken. Tänkte för mig själv att de skulle trötta ut sig tills det verkligen gällde.

Men där hade jag tvärfel.

public.jpeg

Så kom äntligen täten. Två ensamma cyklister. Sida vid sida. Dylan Teuns och Giulio Ciccone. Och precis där Emil stod med knapp hundra meter kvar gav sig Ciccione och loppet var avgjort.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Sen kom de i mindre klungor, ibland en enstaka ibland fler. Men publiken svek aldrig. De stod till sista man passerat. Hejandes lika ivrigt som på de två första.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Det ni. Det är äkta idrottsglädje. Och det gör mig så jäkla glad hela vägen in i själen att få uppleva event som dessa även från sidan. Jag ska också ta med mina barn på liknande event i framtiden. Visa på feststämningen, glädjen, gemenskapen. Det är fantastiskt!

Jag är så innerligt glad att vi gjorde slag i sak och åkte dit.

❤️

Anna

Från slott till koja

(… efter några dagar i radioskugga kommer här en update!)

… eller kanske mer från hotell till tält. Från italienska vingårdar till fransk landsbygd. Från storslagna vyer, kulliga berg och vinrankor så långt ögat når till vattendrag, skog och sovande byar.

Men dessa kontraster är ju det som gör en roadtrip så häftig! Att man har möjligheter att se så mycket och ofta allt där emellan.

Efter tre nätter på samma hotell i Piemonte bestämde vi oss för att göra slag i sak - vi ska se Tour de France LIVE! Googlade fram var nästa etapp skulle vara och bestämde oss för att dra dit.

Ska skriva mer om dagarna i Piemonte senare, men nu till det viktiga - TOUR DE FRANCE!

public.jpeg

Vi rullade mot södra Frankrike, genom Turin och vidare genom Aostadalen och in i Schweiz via Lusanne innan vi svängde av mot Frankrike. Vyerna och miljöerna förändras konstant och det var en magisk miljö att åka igenom. Från höga alpberg till vackra sjöar till ängar och alléer.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Orten vi körde mot var Belfort, ett ställe vi aldrig såg utan vi svängde av före och ställde in gpsen på var sista stigningen skulle börja på etappen dagen efter. Någon mil innan började vi se de första tecknen på att ja, vi var nog rätt. Skyltar och information. Och ju närmare vi kom till starten av den där sista backen, desto mer folk blev det. Husbilsparkeringar, text på vägen, människor som REDAN satt ute efter vägen och hejade på de cyklister som provade banan. Stånd som sålde korv, dricka, crepes. Vimplar och flaggor. En riktig festivalstämning som gjorde en på sånt makalöst gott humör - jäklar vad vi gillar den där atmosfären!

Vi åkte en bit upp i backen innan vi vände ned för att börja leta efter ett ställe där vi kunde sätta upp tältet som vi hade i takboxen.

Av en slump hade jag sett en skylt mot en camping cirka en mil före backen. Så vi vände tillbaka dit och svängde in. Skulle ljuga om jag sa att vi föll pladask för den fantastiskt fina platsen… Nja. Det hela var rätt skumt. Ingen reception. Nedgångna husvagnar som såg ut som de stått där sedan före det glada åttiotalet. Men det låg vid en damm, solen stod lågt och det var en del vanliga människor där också. Med vanliga bilar, husvagnar och tält. Och efter att ha letat runt ett tag för att se om vi kunde bo där över natten frågade jag en annan gäst som visade på mig en skylt med ett telefonnummer.

Och efter ett ganska oklart samtal där den ena pratade engelska och den andra franska och ingen förstod vad den andra sa, fick jag i alla fall fram att vi nog kunde sätta upp vårt tält där. Vart vi ville. 🤷🏽‍♀️

Så vi rullade in med bilen och hittade en plats och efter knappt en kvart kom en bil framkörandes och en väldigt glad fransos hoppade ur, ivrigt pratandes. Franska. Vi förstod inte ett ord. Men insåg att det nog var mannen jag pratat i telefon med, campingägaren. Vi fick betala för två nätter, han skakade hand med oss, log stort och rullade vidare. På något sätt kändes det ändå bra att få ha träffat ägaren, gjort rätt för oss och fått ok på att vi kunde sätta upp vårt lilla tält.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Så vi satte upp tältet, gjorde mat på primus-köket och kröp till kojs i vårt lilla tält. Peppade till tusen inför morgondagen. Att faktiskt få se Tour de France live! Jag: nervös att cykla bland så mycket folk, rädd att fasta med foten i trampan, rädd att inte komma upp för de branta backarna… Emil: peppad som få, taggad att få cykla upp för de branta backarna, få se alla människor… Japp. Man kan ju ha olika förväntningar, men vi tyckte nog ändå att det skulle bli lika roligt att göra det!

… I’ll be back om Tour de France-upplevelsen!

🚴🏽‍♀️💨

Anna

Elcyklarnas vara eller inte vara?!

Efter att ha ätit en stadig frulle efter vår lilla morgontur i sjön, bytte vi om till cykelkläder igen och tog hojarna upp genom byn och tog sikte mot norra änden.

public.jpeg

Bilvägen är smal men till skillnad mot exempelvis Mallorca har bilisterna en helt annat respekt för cyklisterna och det blir sällan läskigt. Även om motorcyklisterna kan skrämma livet ur en med jämna mellanrum…

Efter bara någon kilometer från vår by, börjar wn nybyggd träbro som går ett par meter ovanför sjön, ut från bergsväggen och sträcker sig kanske två kilometer. Där svängde vi ut med våra cyklar. Har ingen aning om det är meningen att man ska cykla med våra landsvägshojar där, men det var i alla fall en hel del andra cyklister på bron.

Själv hade jag TOTAL PANIK efter som 1. jag är lite osäker med clips (dvs sitta fast på cykeln) 2. har inte stenkoll på min hoj 3. är livrädd för höjder 3. är rädd för vatten 4. litar inte på NÅGON ANNAN när man är i dessa situationer. Bra va?! Så istället för att njuta av den FANTASTISKA vyn som jag senare sett från Emils film, åkte jag och snyftade och var arg. Utanför komfort-zonen igen alltså…

Tillslut svängde vi ut på vägen igen och jag kunde börja andas.

Lite orättvis är jag dock, för jag gillar ju att utmanas och så här i efterhand tycker jag ju att det var, om inte kul, så jäkligt uppfriskande!

public.jpeg

Vi fortsatte cykla mot norra änden och väl där svängde vi upp i bergen, dock mycket snällare lutning än två dagar tidigare. Cyklade uppåt, uppåt och uppåt. Emil gjorde lite ryck emellanåt eftersom han tyckte jag var lite långsam (helt fine för mig, så slapp jag känna stressen) men när även han blev omcyklad av lätt överviktiga pensionärer på heldämpade el-mtbs så kom diskussionen om dessa upp. Elcykel.

I grund och botten något jäkligt bra. Det får fler människor ut och röra på sig, fler får se dessa fantastiska byar och miljöer man kanske annars bara kommer åt med bil. Man kan cykla tillsammans oavsett hur vältränad eller otränad man är. Alltså det finns SÅ MÅNGA positiva effekter av elcykel. Det är helt enkelt bra för den allmänna folkhälsan.

Men. När jag sitter där på min landsvägshoj, hjärtat håller på att hoppa ur bröstet och benen är stumma av trötthet och jag är rädd att minsta lilla sten i vägen ska få min hoj att tappa fart och jag tippa åt sidan som en död fura OCH SAMTIDIGT blir omcyklad av ett gäng på elcyklar som pladdrar på, då skrattar jag inte inombords. För vet ni? Då kommer min tävlingsdjävul fram och jag blir SUR över att det, på mindre bekostnad av kondition, flås, träning (you name it) kan ta sig upp för samma stigningar som jag. Egoistiskt va? Men så funkar jag.

Och jag har så makalöst svårt att se mig själv sätta mig på en elhoj bara av den anledningen trots att jag vet att jag och Emil nog skulle få ännu finare gemensamma cykelturer om jag skulle få lite hjälp från en elmotor… Men mitt tävlingsjag och ”man-ska-minsann-inte-gå-tjuva-sig-till-”framgång” sätter e n o r m a käppar i hjulet för det.

Så jävulskt dumt.

Är ni med i mitt resonemang?! Förstår ni mitt totala dilemma?! 🙈😅

… men åter till turen - att cykla i bergen ovanför norra delen av Gardasjön visade sig vara en höjdare och vi tog rejält med höjdmeter på både lättsamt och kostsamt sätt. Bilarna var det inga större problem med och efter nästan tre timmar var vi hemma i byn igen. Redo för lunch (pizza och tonfisksallad, coca cola och fanta) och en kort powernap innan vi gick ut till stranden för att bara vara.

public.jpeg

Limone sul Garda visade sig ha precis ALLT som vi ville ha ut av vår semester och det skulle inte förvåna mig om vi kommer åka tillbaka senare.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Den pittoreska byn. Värmen. Människorna. Maten. Vyerna. Bergen. Möjligheterna till äventyrlig träning (för det är så vi vill träna på semestern, inga bestämda planer, utan upptäcka och utforska). Kan VARMT rekommenderas!

So long,

Anna

”Hoppa i!!”

…. fortsättning från ”Lago di Garda”

När Emil väckte mig på morgonen stod han redo att hoppa i sjön för att simma. Jag som är rätt obekväm med okända vatten insåg varför jag sovit dåligt, hade haft på känn att han ville prova att simma i det turkosblå vattnet före frukosten. Något jag ju gärna ville med ändå kände ett STARKT obehag inför. Okända vatten är inte min melodi. Och speciellt inte när jag visste hur stora och snabba båtar som gick i skytteltrafik över sjön.

Men samtidigt visste jag att jag var lite ologisk då båtarna inte började förrän närmare nio. Så vi hade gott om tid på oss.

Hoppade i swimrundräkten och tog våra paddlar, glasögon, den orange bojen, öronproppar och handduk och gick ned. Byn var lika sovande som dagen innan, om inte mer. Så var även jag. Plus nervositet. Trevlig kombo. Inför något som egentligen är HELT underbart ju! Onödigt att känna så.

… före!

… före!

Emil var först i. Han hoppade bara ned från den lilla rampen och började flyta runt. Jag kände paniken, men tänkte ”äh, kom igen nu!”. Och efter lite bök och stök med min än mer stela (skyller på preggot igen) kropp tog jag mig ned. Vattnet var svalt men skönt. Och som tur var såg man INTE botten.

Vi simmade iväg mot några bojar utmed kanten på sjön, utmed byn. Och precis ALLA i byn måste ha hört oss. Jag med mina öronproppar och Emils plaskande. Inte för att vara sån, men jag är faktiskt bättre än senil på att simma och det är faktiskt lite kul! Och det gjorde att min rädsla släppte lite.

Vi hade lämnat dolmarna på rummet och det ställde till det för Emil, men tillslut fick vi till det. Och då inser man hur m a g i s k t det är. Att simma i en italiensk sjö, utmed en by, före alla andra har vaknat och bara flyta fram. Sånt där nyp mig i armen-moment!

Vi simmade cirka 800m innan vi klättrade upp ur vattnet, gick tillvalde de få meterna till hotellet, blötte ned trapphuset (och fick ägarinnan att höja lite på ögonbrynet åt vår outfit) innan vi snabbt sköljde av oss sjövattnet och gick ned och tog en frukost.

… efter!

… efter!

Ibland måste man ju bara tvinga sig ur komfortzonen för att få de där magiska stunderna som man aldrig skulle fått uppleva annars. Hur obekvämt det än är.

💛

Tack Emil att du tog mig med ut!

Anna

Lago di Garda!

Efter att ha varit vid både Como-sjön och Lugano (som ligger norr om Como) så hade vi i alla fall minst en av de italienska sjöarna kvar på vår Bucket-list, nämligen Lago di Garda. Gardasjön. Sjön som erbjuder både det klassiska (nästintill) riviera-livet kombinerat med allt som de italienska bergen erbjuder; äventyr, hike, cykling och annat kul. Kunde ju knappast vara ett mer perfekt resmål för oss två?

Men det hade vi ju inte spikat när vi åkte hemifrån, utan det började luta åt det när vi spenderade natten på tåget genom Tyskland. Och Emil bokade hotellet efter att vi passerat Brenner-passet. Alltid ute i god tid så att säga…

När vi rullade över berget ned mot sjön insåg vi ganska direkt att här kommer vi minsann att trivas. Vi var dock lite osäkra på vilken sida vi skulle bo på, buden var många, fördelarna talade för varje ort likväl som nackdelarna talade emot dem.

Men Emil hittade ett hotell i den pittoreska byn Limone sul Garda, så även om vi inte hade koll på vilken sida den låg på eller vad som erbjöds där, så tog vi det. Bokade en natt för att kunna känna in och sen besluta oss om vi skulle stanna eller ej.

Vi rullade in på eftermiddagen, lagom till att lite tyngre moln började synas i horisonten men värmen var mäktig. Närmare trettiograder. Och efter några dagar med mer eller mindre resande, bestämde vi oss för att snabbt checka in och sen ta en tur på våra cyklar.

Bilen fick vi lämna i det publika garaget och man blev körd till hotellet med en eldriven golfbil. Vi samlade ihop våra prylar och pinaler och hoppade in och rullade genom de trånga gränderna till ”vårt” hotell. Checkade in smidigt som bara den, tog våra väskor till rummet. Switschade om till cykelutstyr och traskade tillbaka till bilen för att lyfta av cyklarna.

Emil hade kikat ut en väg som verkade leda ut ur byn och upp i bergen. Och japp, den ledde UPP i bergen. När vi cyklat konstant uppför i över trettio-fyrtio minuter (man kan säga att jag sliter liiiiite mer än Emil) och molnen kommit litw närmare och åskan hördes, bestämde vi oss för att vända runt, tillbaka ner till sjön och utforska restaurangutbudet i den lilla byn.

… en klassisk photo-shoot före vi vände nedåt!

… en klassisk photo-shoot före vi vände nedåt!

Det tog ju inte direkt fyrtio minuter ned. Innan vi ens hann tänka till var vi tillbaka nere, trots att jag numera cyklar långsammare i nedförsbackarna än på platten (lite försiktighetsåtgärder har man ju ändå antagit som preggo) och vi ställde av cyklarna i garaget innan vi gick tillbaka in i byn. Samtidigt som det kom världens störtskur!

På vägen upp i bergen hade Emil också sett skyltarna till vandringsleder, så vi blev än mer övertygade om att det här nog kunde vara en by i vår smak! För även om vi inte längre tränar för att vi måste mår vi så bra av att röra på oss nästintill varje dag, att det är ett ”måste” för att vår semester ska bli så där bra som man vill att den ska bli!

Eftersom att hungern ofta slår till rejält på oss två, med risk för hangry-anfall inom en halvtimme (läs typ fjärde världskriget) så blev det inte så mycket till stt utforska byns restaurangutbud utan vi tog första bästa. Som senare visade sig nog vara även bästa. Nämligen hotellets egen restaurang. Där satt vi och spanade ut på gatan, sjön och alla människor som passerade. Turister över allt, men ändå mysigt!

Efter middagen gick vi och köpte den obligatoriska choklad-gelato till mig. Strosade efter gatorna och gick sedan tillbaka till hotellet, satt en stund på vår balkong som gick ut ovanför den lilla lilla hamnen med ett tiotal båtar.

😍

😍

public.jpeg

Den natten sov jag som en stock i över tio timmar och när jag vaknade till ljudet av att en liten by vaknar, utan alla typiska turistljud, kunde jag inte låta bli att svira in mig i täcket och sätta mig på balkongen för att se allt som skedde. Ni vet ett sånt där ögonblick som man drömmer om att ha, ser andra ha, men aldrig unnar sig själv. Mobilen fick ligga inne och jag lät Emil sova vidare. M a g i s k t.

public.jpeg

Klockan åtta noll noll noll noll sharp stod vi i frukostmatsalen. Först av alla så klart. Och så pinsamt svenska i vårt sätt. Men som sagt, när hungern slår till visar den no mercy.

Frulle på balkongen!

Frulle på balkongen!

Högg in på buffén där det fanns allt vad man kan tänka sig en italiensk frukostbuffé ska innehålla. Tog våra grejer och slog oss ned på balkongen. I den redan slående hettan!

Bokade två nätter till på samma hotell…

Efter att ha njutit av frukosten bestämde vi oss för att prova de där vandringslederna som Emil sett dagen innan. Vi hade även köpt en karta över området, men det var totalt bortkastade pengar. Istället kikade jag i Wikiloc (googla den appen så får ni se!) där jag såg flera turer i området.

Topparna bakom byn var mäktiga, branta och nästintill otillgängliga men vi tänkte att vi skulle göra ett försök. Tog med oss rejält med vätska och tog oss uppåt. Turen kan ni läsa mer om här, men JÄKLAR vad härligt det var! 😍

Vi kom ned lagom till lunch, tog den på en av alla serveringar vid vattnet. Badade fötterna i sjön, njöt av en iskall fanta och kände den välbekanta tröttheten efter träning komma krypande.

Tog en tupplur på rummet innan vi tog vårt pick och pack och gick till stranden som låg bortanför garaget. Hittade en ensam liten plätt där vi slog bort ett par timmar och bara n j ö t.

Kaggen å jag i en klassisk pose! 🤰🏽😍

Kaggen å jag i en klassisk pose! 🤰🏽😍

public.jpeg

Åt någon till glass, tittade på folk, åt pasta till middag, njöt på balkongen och funderade på vad morgondagen skulle innehålla. Nu visste vi att bergen var MAGISKA men branta, att det gick att vandra/springa i dem OCH cykla.

Så vi bestämde oss för att cykla norrut efter sjön. Men först - SOVA!

… och nu inser jag att jag skrivit så där långt igen att jag måste ta en paus för ER och MIN skull. 🙈😂

So long å på SNART återhörande!

Anna

Biltåg genom Tyskland!

Efter att ha bilat genom Sverige och Danmark å väg ned mot Italien valde vi att ta biltåget genom större delar av Tyskland och samtidigt passa på att sova. Slapp leta hotell på tidiga kvällen och kom samtidigt framåt under tiden vi sov. En perfekt kombo helt enkelt!

On the road

On the road

Dock hade ju inte vi (vår vana trogen) bokat detta biltåg, utan vi drog en vild chansning och ställde in gpsen på stationen tåget skulle gå ifrån och åkte dit. Kom dit ca fem minuter före avgång. Utan biljett. Kundservice per telefon var stängd och att boka online gick inte heller. Så vi drog en rövare helt enkelt.

Avfärdsstationen var belägen mitt i ett resecentrum och det var inte det lättaste att hitta in, det var en ren slump att jag såg tågsymbolen i kombination med en bil. Där stod det några vakter, så Emil hoppade ur och frågade dem OM det gick att få åka med. Jag satt kvar i bilen, stoppade ALL annan trafik från att kunna åka ombord… Dock verkade vi vara den absolut sista bilen som skulle på, så det var ingen större fara.

Efter ett tag vinkade Emil fram mig. Då hade han fått prata med flera olika personer, den ena mer viktig än den andra. Men de hade plats!! Så efter att vi angett bilens vikt fick jag köra upp bilen på den e x t r e m t smala rampen (med guidning så klart!) och sen tog vi bara det närmaste vi kunde grabba tag i och fick leta upp vår sovkupé!

Av någon anledning (som jag är rätt säker inte berodde på oss) blev tåget cirka en timme försenat. Vet inte om det är vanligt i Tyskland eller ej, men i det här fallet så spelade det ju ingen roll. Kring elva på kvällen lämnade vi stationen i Hamburg och jag skulle ljuga om jag säger att jag sov som en prinsessa, men jag fick i alla fall sova liggandes medan vi transporterades genom Tyskland.

Vid niotiden dagen efter klev vi av i München, väntade in biltrailern som skulle baxas in där det gick att köra av bilen och vi körde av och ställde in gpsen på Gardasjön.

public.jpeg
Emil fick en kartbok av en bekant och kunde absolut INTE låta bli att ta med den…

Emil fick en kartbok av en bekant och kunde absolut INTE låta bli att ta med den…

public.jpeg
I vinrankornas rike!

I vinrankornas rike!

Gardasjön!

Gardasjön!

Och istället för att komma fram sent på kvällen, kom vi fram vid fyra, efter en härlig bilfärd genom alperna. Och det första vi gjorde när vi kom fram var att plocka av våra cyklar vi hade med oss och tog en tur upp i bergen!

… men det skriver jag om i nästa inlägg!

Nu ska jag fortsätta titta på mannen som städar poolen på vårt ”nya” ställe som vi kom till igår. Står liksom redo att kasta mig ned på solstolen för att ta en dag vid poolen och sola, bada och läsa.

So long,

Anna

Vilken topp(en)tur!

Lovar att jag ska återkomma mer till var vi är och allt sånt men jag måste bara kika in och skriva lite om vår topp(en)tur igår!

Vaknade i lugnan ro av att solen kikade in genom gardinerna och jag öppnade balkongdörren ut på den lilla balkongen som är precis över en liten hamn. Av alla turister syntes inte ett spår förutom en och annan morgonjogggare men däremot han som ägde restaurangen bredvid, sophämtaren, gatusoparen, varuleverantören. Alla de där som faktiskt jobbar fast vi är på en turistort.

Emil sov vidare en stund men tillslut vaknade även han och vi gick några trapper ned för att få i oss lite frukost. Satte oss på balkongen och njöt av lugnet! Och en italiensk frukost bestående av vitt bröd, marmelad och ost. Lite melon och jordgubbar. Och en rejäl kopp te.

Sen svirade vi snabbt om och tog sikte på bergen ovanför oss. Tog de slingrande, bilfria gatorna upp från sjön och innan vi visste ordet av var vi uppe i bergen, på förberedda leder. Stannade till en stund vid ledkartan för att orientera oss innan vi fortsatte uppåt. Uppåt. Och åter uppåt. Efter leden som såg roligast och mest spännande ut!

Till en början var det en stenbelagd mindre väg, brant som bara den, men efter ett tag vek vår led av. In på en mindre stig och vi började gå och halvklättta om vartannat. I och med att klockan redan var efter tio, var värmen rejäl. Kring trettio grader, så att försöka hålla något speciellt tempo, det struntade vi i fullständigt. Istället lunkade vi på i lagom takt. Här och var stannade vi till och njöt av utsikten och slogs konstant över hur fort vi tog oss uppåt samtidigt som vi insåg att topparna var rätt rejäla.

Vi kom till ett par korsningar där vi var lite osäkra, men gick på magkänslan och tillslut kom vi upp på en liten topp som gick ut som en pir ovanför byn. Med vy åt alla håll. Och jag skulle ljuga om det inte sög till rejält i feg-tarmen. Vi var HÖGT upp och det stupade lodrätt på båda sidorna.

Eftersom vi redan varit ute ett tag och värmen var påtaglig, lika så började det bli lunchdags, vände vi sedan nedåt efter en ny led. En led som visade sig senare vara uppfarten på det bergsmaraton (Sky Race) som går här i oktober. Vilket i sin tur betydde att det var mer förberett för uppfart än nedfart så att säga… Men ned kom vi, utan vurpor!

Och i ett huj var vi tillbaka i byn och tog sikte på första bästa restaurang där vi beställde en varsin varm macka och en cola.

Upp. Upp. Å mer upp!

Upp. Upp. Å mer upp!

public.jpeg
public.jpeg
På toppen!

På toppen!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Ett perfekt sätt att spendera halva första dagen på en ny semesterort! Resten av dagen tillbringade vi vid sjön, solandes och badandes. Precis så som vi vill ha vår semester!

Be right back om vart vi är å allt sånt!

So long,

Anna

Spring INTE!

Jag vet inte hur många som höjer både den ena och det andra ögonbrynet när jag säger att jag fortfarande springer. Och jag kan faktiskt ärligt förstå varför. Det finns risker med att springa för långt in i graviditeten, ligamenten kan ta stryk och man kan få skador man inte känner direkt men som kan göra sig påminda senare. Den risken finns alltid.

Men för mig är det löpningen som JUST NU fungerar bäst. Till och med bättre än rullskidor. Och cykling. Kanske att simningen är typ lika bra. Och styrketräningen. Det är som att den där lilla krabaten i magen vet exakt hur den ska lägga sig när jag knyter på mig löparskorna och sticker ut. Jag känner ingenting. Visst att jag kan bli lite kissnödig, men det har inte blivit värre under de senaste månaderna, faktiskt bättre. Men bara för att jag springer så mycket och det fungerar bra för mig, så skulle jag inte rekommendera ALLA att fortsätta springa bara för att.

.. jag efter en löptur!! 😍😎

.. jag efter en löptur!! 😍😎

Återigen är det ju - gör det du själv mår bra av! Och jag har sprungit mycket de senaste året, jag har en stark bål men jag vet samtidigt inte exakt vad som händer i mig. Så jag är väldigt lyhörd och jag räknar aldrig med att kunna slutföra ett tänkt löppass, utan det får bli det som det blir. Men hittills har jag inte behövt avbryta ett enda pass på grund ut av obehag av graviditeten. Däremot vände jag på en kort löprunda härom dagen när det högg till i knät. Sen har jag inte känt något mer efter det, men jag är hellre lite safe then sorry.

För andra kanske cyklingen fungerar bäst, eller crosstrainer eller rullskidor. Men oavsett vad tycker jag man ska våga prova sig fram, för hittar man bara en träningsform som fungera för just dig så blir det så mycket roligare. Det är inte kul att ha ont när man tränar, för då blir det vare sig lika bra eller lika roligt eller ger lika mycket.

Här kommer några tips på träningsformer att prova för konditionen!

  • Simning. Den kanske absolut mest rekommenderade träningsformen i ALLA forum och från de flesta. Tyngdlösheten och den följsamma rörelsen. Också väldigt meditativt! Om ni inte provat OW (dvs open water simning) passa på att göra det!

  • Löpning. Om utförslöpning och plattlöpning börjar kännas obekvämt, gå till en backe och spring upp, gå ned. Kanske hellre kort och snabbt än långt och länge? Eller så funkar det precis tvärtom för dig. Våga variera och våga vila från löpningen emellanåt så slipper du andra skavanker som löpningen ibland kan medföra..

  • Stavgång. Samma där - gå till en backe alt kör upp löpbandet på lite mer lutning och gå på det (med eller utan stavar) så får du jobba rejält på flåset. Funkar både som distans och intervallpass.

  • Cykling. Kärringhoj, racer eller mtb. Det finns många olika sittställningar på cyklar och kanske passar den ena bättre än den andra - prova dig fram! Passar både som intervaller och distans och transportmedel. Glöm inte hjälmen dock!

  • Rullskidor. Klassiskt och skejt. I rullskidåkning precis som vanlig skidåkning kan man ju åka klassiskt och skejt, man kan också köra massa olika växlar (stakning, diagonal, uppförsskejt (växel 2) eller plattskejt (växel 3). Prova dig fram! Ibland när jag kör lite för mycket av stakning eller växel tre kan det dra lite i magen, då kör jag bara en annan växel så brukar det släppa!

  • Gruppträning. Bra för motivationen, kanske lite svårare att anpassa utifrån sin dagsform och det just du klarar av. Men är man bestämd på att lyssna på sin egen kropp och inte någon instruktör, varför inte?

  • Paddling. Har inte provat det än. Och tänker att det nog kommer kännas lite olika beroende på hur stor magen är. Ska försöka hoppa i kajaken nästa vecka och prova!

  • Stakmaskin. Om du har en relativt stark bål (och kanske tillgång till en spegel för att se dig från sidan så att inte diastasen sticker) så är det här ett perfekt träningssätt för att behålla styrkan i överkroppen!

…. har ni mer tips - tell me!

Men kom ihåg! Oavsett vad jag gör eller vad någon kompis i samma situation gör, så spelar inte det någon roll, utan det viktigaste i ALLA SITUATIONER är att DU GÖR DET DU MÅR BRA AV! Du och din kropp. Kom ihåg det!

So long,

Anna

Roadtrip!

Hörrn! Tack för all feedback på gårdagens inlägg, så otroligt intressant men också fint att läsa om alla era egna upplevelser, tips och tankar men också kanske få delge er lite av det jag får med mig efter vägen. Verkligen TACK❣️

Igår kom också den här podden ut - Ofiltrerat med Pt-Fia. In och lyssna om ni vill!

Igår morse packade vi in våra prylar och pinaler i bilen och tog sikte söder ut. Första anhalten var en natt i Vikhus hos systeryster, Anton och lillgrisen Nils som nu är hela fyra (!) veckor! Men vart vi ska vidare har vi inte riktigt spikat… Spännande! Precis så vi vill ha en semester när vädret hemma i Jämtland inte riktigt bjuder upp till dans.

Redo att lämna ett litet chilly Frösön

Redo att lämna ett litet chilly Frösön

Så i morse packade vi ihop grejerna i Vikhus och började köra söderut. Genom vårt vackra land! Himmel vad fint det är!

Just nu på färjan över till Helsingör och Emil med mobilen i högsta hugg för att bestämma hur långt vi ska köra idag. Och var vi vill!

Nu ska vi hoppa ur bilen och njuta av färjefärden innan det är dags för några mil till idag.

Återigen - TACK! Återkommer om mer i ämnet, kan inte få nog av alla does & don’ts för oss preggon! 😍

So long,

anna

"Du ska inte ligga över 70% av din maxpuls..."

… är en kommentar jag både hört och läst lite här och där. Fick ett veckobrev av 1177 där det också stod att man inte skulle köra för hårt. Vilket gjorde mig lite upprörd - kan man vara mer diffus än “kör inte för hårt?”. Antagligen handlar ju det om att alla har sina egna gränser och trösklar för träning, vilket är HELT RÄTT men samtidigt tror jag tyvärr att det skrämmer fler och får fler att backa för mycket än att peppa till att röra på sig OM man orkar.

Här låg jag INTE under 70% av min maxpuls… 🙄

Här låg jag INTE under 70% av min maxpuls… 🙄

Jag mailade min läkarkontakt Lykke som jag har haft och göra med under hela min aktiva karriär och som också har följt flera elitidrottare på olympisk nivå på nära håll som fått barn under sin aktiva karriär och frågade om just den här 70%-gränsen. Dvs “att man inte ska ligga över 70% av sin maxpuls i träning”. Jag började räkna lite för mig själv vad det skulle handla om för pulsgräns för mig (ca 140) och insåg att det inte stämmer på mig. Jag tränar ALLA pass kring eller över den gränsen. Ett riktigt lugnt pass kan vara under (typ 65% av max = 130) men ofta ligger jag där i kring eller högre.

Och svaret jag fick lyder:

Jag vet att Pr Sundgot-Borgen gjorde mätningar på blodflödet till placentan under ansträngning på toppåkare. Ingen förändring skedde då upp till andra tröskelvärdet, vilket givetvis är högre på en vältränad person än på andra. Man gjorde inte mätningar över andra tröskeln då, dvs då laktatproduktionen stiger kraftigt, så jag tror faktiskt inte att vi vet något om det.

Det viktiga är att det känns bra och att man avslutar passet om man inte känner sig bra. 

Översatt till “vanligt språk” så kan man säga att det inte finns några tecken som tyder på att en gräns vid 70% av max skulle vara rimlig OM det känns bra. Däremot finns få studier gjorda på den gräns (övre tröskel) där mjölksyra har bildats och stiger rejält. För mig handlar den gränsen om ca 95% av min maxpuls, men den är lägre på en mindre tränad person.

Så att köra intervaller där man pressar sig är okay, så länge det känns bra och man har lite vana att göra det. Och jag har själv upplevt att kroppen liksom har en handbroms i kring 90-95% av maxpulsen och jag kommer inte över den gränsen. Om det är psykiskt eller fysiskt vet jag inte (håller på att kolla upp det) och det skulle vara spännande att höra om ni har upplevt något liknande?

Så jag skulle väl säga så här apropå påståendet: “att ligga över 70% av max är helt ok så länge det känns OK för dig och du har en viss vana att träna!”.

Så hörni - ni som orkar och mår bra och bär på en liten guldklimp, rör på er det ni vill och orkar och mår bra av! Heja oss! 😍👊🏻

So long,

Anna

Fotnot (redigerad): Sundgot-Borgen professor i fysisk aktivitet och hälsa i Norge och specialist på elitaktiva som har tränat och tävlat under och efter sin graviditet och förlossning.