Stockholm.

Den här veckan har vi en sista jobbvecka för kiddo i Stockholm. Vi har en del uppdrag kvar så klart, men det här är sista definitiva veckan där vi fyllt upp kalendern med diverse möten och annat. Väldigt skönt att checka av det då vi ju inte vet när vi kan åka ner nästa gång.

Frukostdate. ❣️

Frukostdate. ❣️

Igår tog vi dock en väl förtjänt vilodag då vi i måndags också hade en del jobb så kroppen (och knoppen) behövde verkligen en dag off. På alla möjliga sätt. Strosade runt i affärer, fikade och åt. Tog massage och unnade oss en sovtimme mitt på dagen. Så makalöst skönt! Man behöver sånna där dagar emellanåt. Och lite tid tillsammans utan jobbprat. Även om vi är duktiga på att skilja på just det - jobb och privat, så är det lätt att det flyter ihop då och då, och då känns det skönt att verkligen uttalat säga att idag pratar vi inte jobb.

Fick agera smakråd till min käre man…

Fick agera smakråd till min käre man…

Vi har ju hela livet tillsammans jobbat ihop, så för oss sker det rätt naturligt, men man måste vara lite vaksam så att det inte alltid blir jobb.

Passade på att fira fyrtioåringen (där bakom) genom att träna och spaa, kan det bli bättre?

Passade på att fira fyrtioåringen (där bakom) genom att träna och spaa, kan det bli bättre?

Mot helgen åker vi norrut igen, jag längtar hem faktiskt! Vill börja boa in mig på riktigt och bara få lite tid hemmavid. Det senaste året har vi flängt mycket (vilket vi ju älskar!) men nu känner jag mig väldigt redo att få lite tid hemma. Att man inte behöver maxa dagarna för att hinna med det man måste göra utan kan sprida ut det på ett par dagar. Sånt är lyx för mig!

So long,

Anna

Att verkligen låta kroppen styra…

Att verkligen låta kroppen styra

Jag vet inte hur ofta jag tjatar om det här på bloggen eller när ni skriver till mig och frågar - lyssna på din kropp! Och då gäller det ju att man lever som man lär. Och ofta gör jag ju det, men jag vet att det finns risk att jag pushar lite för hårt när nummerlappen kommer på. Därför försöker jag skapa bästa förutsättningar att inte kunna göra det. Samtidigt som jag vill ha den där lilla extra triggern emellanåt att faktiskt pusha mig. I alla fall lite extra.

I fredags tror jag dock, men facit i hand, att jag nog var för ambitiös inledningsvis och det var därför jag fick slita lite med att magen inte riktigt var med på noterna. Även om det verkligen inte var utanför ramarna. Den skillnaden har jag skrivit om förut, den där skillnaden man lär sig när man en gång har varit elitidrottare med sin egen kropp som det viktigaste verktyget. Men det vare lite för mycket.

Så därför bestämde jag mig för att i lördags bromsa. Lite mer än behövligt. Lite för att få vågskålen rät igen. Och det visade sig var ett väldigt bra beslut. För även om det kändes än bättre än på fredagen, så klev jag av när den (enligt arrangören) den finaste delen av banan var gjord, de tio kilometrarna ute på Bohus-Malmön, och skippade de sista 17 kilometrarna. Kämpade rejält med mig själv att kliva av. ”Sånt gör man ju inte!”. Enligt mitt gamla tänk, men nu fick jag skita i de där gamla känslorna och bara acceptera. Så nyttigt.

Så jag stod vid sidan om, åkte med arrangören och hejade på Emil på flera olika ställen på banan innan vi åkte till målet. (Misstänkte att det skulle vara en rätt halt herr Jönsson Haag som som skulle komma över mållinjen, och så rätt jag hade…! Haha! Kolla in vloggen så ser ni!)

På söndag morgon skuttade jag ur sängen (Emil kröp, med feberkänsla..). Tog en frukost enligt konstens alla regler (minsta möjliga men med maxat kolhydratinnehåll, dvs juice, sylt och bröd!) och tog sedan båten över till starten. Värmde faktiskt upp lite och insåg att om jag bara skulle bromsa mitt tempo lite lite från dagarna innan, så skulle jag kunna springa utan att behöva pusha det minsta.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Så istället för att ställa mig längst fram när starten gick, ställde jag mig längre bak. Joggade iväg, tog en plats i ledet på de smalare partierna och lät kroppen (inte knoppen) styra helt. Gick i vissa backar, tog det lugnt över klipporna. Fyllde på med energi varannan kilometer (!) och kissade varje halvtimme. Direkt jag glömde att fylla på lite med extra energi fick jag lite håll, så jag hann ta två gels under vägen också. 

När över halva loppet var gjort var jag fortfarande oförskämt fräsch (loppet var totalt 22,3km) så jag började springa i mitt tempo, utan att ta någons rygg. Gick om om det kändes bra. Ökade successivt och terrängen blev mer lättsprungen. Och när jag lägligt kom till sista bron som var öppen (och då stoppades tiden) passade jag på att kissa en sista gång och ta en gel. Och därifrån visste jag att det bara var 6 km kvar. Och jag var väldigt fräsch. Så därifrån och in i mål ökade jag för varje kilometer. Utan att ”magen” pushades. Det var bara mitt flås som utmanades - och det var f a n t a s t i s k t. 

public.jpeg
public.jpeg

Men jag är helt säker på att om jag inte hade tagit det så piano till en början så hade det aldrig känts så bra mot slutet. Och hade jag pushat och sprungit hela på lördagen kanske jag inte ens hade kommit till start (eller fått chansen att gå i mål) på den sista etappen.

Så efter fredagens lärdom gjorde jag verkligen som jag konstant tjatar på er om - jag lyssnade verkligen på KROPPEN!

Vilken seger! Och ibland är det coolare och mer utmanande att ha såna här mål än att bara springa så fort som möjligt från a till b. Faktiskt. Och speciellt för mig som bara haft sådana mål under hela min karriär.

Nu är dock sista tävlingen med kaggen gjord. Och när nästa blir av, det vet nog ingen. Jag har några visioner, men det får tiden utvisa om det blir så. Spännande värre!

So long,

Anna 

Icebug Xperience

Kom fram till Ramsviks camping igår efter att ha åkt nattåget till Göteborg, ätit lunch med kusin och moster och haft en träningsdate med ett par som budade hem auktionen vi hade på Springhjälpen i våras. Checkade in i vår lilla campingstuga, åt en stadig middag och spelade in några snuttar för diverse användning (bland annat ny vlogg så klart!).

Sen hade som kvällen gått och vi var två trötta själar som kröp till kojs på loftet i den lilla stugan. Strax före åtta i morse ringde klockan och vi gick till restaurangen där frukosten serverades. Jag som numera inte får plats med så mycket i magen fick tänka till lite vad jag stoppade i mig (blev två skivor bröd med rejält med sylt (och smör), juice och en liten kaffe) medan Emil nog njöt lite mer av utbudet på buffén.

Sen gick vi tillbaka till stugan, packade ihop en ombytesväska för dagen och bytte om. Fyllde ryggarnas vätskepåsar, satte på oss nummerlapp och snörade skorna.

För klockan 10.30.00 gick starten för den sista utmaningen här nere på Västkusten - nämligen IceBug Xperience! Eller så startade jag, i Run&Walk-klass, medan Emil startade en timme senare i Run-klassen.

public.jpeg

23.7km i oerhört blandad terräng väntade. Klippor, hällar, stenar, grusväg, asfalt, blött och obanat och tillslut en träbrygga in mot mål. Från Ramsvik till Smögen.

Jag hade en riktig gravid-dag. Men mest troligt hade den kunnat vara än värre om jag ätit en redig frulle, nu fick jag mest bara håll i tid och otid och blev kissnödig på ”riktigt” och ”fejk” mest hela tiden. Så det blev inga snabba, härliga kilometrar, men jag njöt ändå av att kunna springa (mestadels) och njuta av naturen, heja på alla människor och få andas frisk havsluft! Emil däremot, han sprang han. Fort också. Så jäkla fort att han passerade mig när ynka 700 meter återstod. Han. Sjukt nöjd. Jag. Jäkligt less. Summa sumarum - han sprang fort, jag lufsade fram utifrån dagens förutsättningar!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Men tänkt ändå att jag gjorde det! Jag tog mig i mål, jag anpassade farten och tempot och jag lyssnade på kroppen och lät den styra helt och hållet. Och på något sätt är det mer utmanande att låta magen styra än att plocka fram tävlingsdjävulen och bara köra. Faktiskt. Det här triggar mig mer just nu. Pushar mig att hantera en ”tävling” på ett annat sätt. Och det tror jag är väldigt nyttigt!

public.jpeg

I morgon väntar 29km fördelat på 10km och sedan en färja på ca 10 min (som går varje halvtimme) och sedan återstår 19km till mål. Jag ska springa de första 10km ute på Bohus-Malmön och sedan gör jag en avstämning av min kropp om jag kör resterande 19 eller spar mig till tredje etappens 27km… Kroppen får helt enkelt styra!

Nu ligger vi och slöar, käkar godis och chips och dricker saft. Laddar med andra ord. Kroppen är lite trött men på ett bra sätt. Kommer sova gott i natt!

public.jpeg
public.jpeg

Det är himla roligt att få uppleva sånna här lopp, där det mer handlar om upplevelsen än prestationen. Det är något nytt för oss. Nytt men väldigt uppfriskande och härligt!

Nu: Elementary säsong 6.

Happy Fri-yay till er alla å tack för all respons om kosten - låt mig återkomma mer där!

Anna

Elit v/s gravid v/s svenssonsvennson - att äta rätt?

I många år var jag lika osäker på hur man skulle äta som en svajande flaggstorm i västanvindarna i Jämtland. Provade än den ena, än det andra. Gick mig låg, fick problem med magen och fick sämre resultat av min träning. Försökte lära mig, kompensera, äta mer. Men det var som att jag var inne i en dålig spiral som jag själv inte kunde ta mig ur och jag blev less. Vikten var relativt stabil förutom vid några tillfällen där den både var (enligt mig) väldigt låg och någon gång (enligt mig) onödigt hög. Och periodvis gick träningen fantastiskt bra, men sen kom perioder där det kändes som om jag inte ens kunde ta åt mig av all träning jag genomförde. Ofta var min form väldigt bra i inledningen av sommaren. Maj, juni och juli. Kanske också augusti. Och sen kom vi in i hösten, åkte på långa läger som ofta var på höjd och sjukdomarna kom som ett brev på posten. Inte så att jag blev sängliggande, men jag kunde inte heller träna. Fick avstå träningspass och lägren blev en utmaning mentalt att stanna inne när de andra var ute och tränade.

Vid årsskiftet 2015-2016 var vi nere i Europa, det var ett mästerskapsfritt år så målet den säsongen var de två tourerna som vi hade. Först ut var Tour de Ski och i slutet av säsongen skulle vi över till Kanada och köra en tour där. Tourer är tuffa, mentalt absolut men framför allt fysiskt. Man måste fylla på med energi konstant och du måste vara uppladdad när de drar igång. Man har bra dagar och man har sämre, men det gäller att minska tappet på de dåliga dagarna och det handlade ofta om att se till att man hade nog med energi i kroppen. Så inför Tour de Ski över nyåret 2016 laddade vi upp i italienska Livigno, firade juldagarna tillsammans med laget på höghöjd och åt italiensk mat och tränade på en utlagd snöslinga (detta var ett år utan snö även i alperna). Jag började komma i väldigt bra form, hade några pass som gick bättre än vad jag någonsin vågat drömma om, så mitt mind set var on top när vi åkte mot tourens första etapper. Och de första etapperna gick bra (om man bortsåg från sprinten som ju inte var min melodi riktigt). Men sen började det gå tyngre och tyngre. Magen började strula och jag började få ont i ryggen. Jag tyckte att jag åt och åt och åt, men det hände ingenting.

Jag kunde genomföra touren och om jag inte minns helt fel så tror jag att jag blev kring topp tio, men de sista dagarna slet jag ont. Jag kom hem och tänkte att jag skulle passa på att träna lite för att kunna bibehålla formen. Men då kom sjukdomen som ett brev på posten. En skidåkarförkylning - lite snor i näsan och rosslig hals.

Frustrationen var stor för jag hade ju känt att formen börjat komma för att sedan dala och jag ville så gärna få en säsong där allt gick bra. Men istället för att gräva ned mig gjorde jag något som jag hade funderat länge på - jag tog kontakt med en nutritionist som jag hade hört talas om. Jag kände att jag var något på spåret där när det gällde kosten.

Petra var på direkt, jag åkte ner till Bosön för att göra tester, gjorde en kostregistrering, sov med energimätare och registrerade ALLT. Någon vecka senare fick jag tillbaka resultat och kommentarer. Och en kostplan. Som jag direkt började följa. Petra “varnade” mig att jag nog skulle kunna gå upp lite i vikt till en början (hua, det sista man ville under säsong liksom!) men sa samtidigt att jag skulle lita på henne. Och där och då kände jag inte att jag hade något val. Jag måste göra en förändring!

Kostplanen var inga konstigheter insåg jag när jag väl fick den. Den stavades K O L H Y D R A T E R. Precis tvärtemot dåtidens alla kostråd. Och det här är ju bara fyra år sedan. Fettet på min tallrik som hade ökat successivt fick dras ned på, lika så proteinet. Min tallrik såg mer och mer ut som den gjorde under hela min uppväxt - en klassisk tallriksmodell.

Och den andra skillnaden var energipåfyllnaden under och direkt efter passen. Kolhydrater i vätskebältet och en bar efter varje pass och ibland under. Jag skulle äta så MYCKET!

Jag gick till en början upp något kilo, men knappt hade jag registrerat det innan jag gick ned i vikt och i samma veva gjorde jag nya mätningar. Jag hade aldrig varit mer “vältränad” (vad nu det är). Men det ville säga - hög andel muskler (fettfri massa) och lägre andel fett. Precis som en elitidrottare ville se ut med andra ord.

Jag och Petra fortsatte samarbete under resten av min karriär och tillslut behövdes ju knappt kostplaner, jag visste vad jag behövde och vad jag mådde bra av. Mina sjukdagar minskade men framför allt var jag inte längre en av de där med ständigt ont i magen och gaser i tid och otid. Det var en oerhörd lättnad.

Så att jag är ett fan av kolhydrater är ingen konstighet och ingen hemlighet heller. Men samtidigt är jag väldigt ödmjuk inför att alla behöver olika. Och det visade sig också i laget jag var med i. Jag mådde bra av kolhydrater, någon annan behövde mer fett och en tredje mer protein. Exakt vad det beror på vet jag inte, kanske är det kroppskonstitution, muskeltyp eller vilka styrkor man hade i skidspåret.

När jag la skidorna på hyllan sket jag i allt vad kostplan hette och kolhydrater och periodisering och när man jag åt vad eller vad jag åt. Och det gick inte många veckor innan det började synas, eller framför allt märkas. Min ork, min mage. Så efter förra sommaren hörde jag av mig till Petra igen. Frågade henne om hon kunde guida mig lite i mitt nya liv hur jag skulle tänka kring kost utan att det blev ett för stort issue.

Sagt och gjort, det var inte konstigare än att jag gick tillbaka till hur jag åt som aktiv. I princip lika stora portioner på dagens fem måltider: frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika, men åt ju inte alla dessa mellan-mellanmål som jag hade förr i samband med träningspassen. Sakta men säkert började jag må bättre igen och ett halvår senare var jag i fas. Och sedan dess har jag inte släppt det. Kolhydraterna är grunden i min kost. Proteinet behövs och fettet lika så (speciellt nu när jag är gravid) men min tallrik ser ut som de där tallriksmodellerna från hemkunskapen i skolan. Inte konstigare än så.

Men antalet energibars (med ffa kolhydrater) i min kost har minskat drastiskt och är numera mer nödproviant än något jag stoppar i mig flera gånger per dag.

Så när ni frågar hur jag äter så säger jag - jag äter det som serveras men jag fyller ofta på med extra kolhydrater. Jag skippar ALDRIG en måltid. Jag äter gärna lite mindre portioner men oftare. Jag äter gärna kött och fisk men gillar att äta veganskt också. Jag älskar bröd! Och speciellt med smör och ost på. Jag tränar aldrig på tom mage. Jag går aldrig och lägger mig hungrig. Vaknar jag fram på småtimmarna vet jag att jag att jag har fyllt på för dåligt så då går jag upp och tar en näve russin eller en banan. På träningspass länge än 60 minuter fyller jag på med energi, antingen i vätskeform eller som russin eller energibar.

Jag tror generellt att många av er, oavsett om ni tränar eller inte, kan äta så mycket mer än vad ni själva tror. Och oftare. Och inte tänka fy för kolhydrater. Och man kan gå upp i vikt även av energiunderskott. Obalans i kroppen kallas det. Och det är INTE bra.

Som vanligt blev det här ett väldigt långt inlägg, och jag har säkert missat en massa, så kan inte ni bara skriva era funderingar så tar vi det därifrån? Jag är ingen expert i ämnet men jag har fått prova mig fram och uppleva en hel del under min karriär som jag gärna delar med mig av!

…. tills vi hörs igen!

Anna

Mitt favoritpass inför New York Maraton..

Ifjol sprang ju jag och Emil vårt första maraton någonsin, New York Maraton. En dröm jag haft länge, faktiskt sedan 2012 då en vän nämnde att den dagen jag la skidorna på hyllan kanske vi skulle åka dit och springa och må gott. Och redan då såddes ett litet frö så när vi fick frågan förra våren om vi ville haka på över, så fanns det inga som helst tvivel hos mig. Jag skulle springa! Så var det bara. Däremot var det mer osäkert om Emil skulle göra det då han inte är ett jättefan av att springa fort och långt på hårt underlag.

Under sommaren kraschlandade jag dock och jag blev tvingad till fem veckors ofrivillig vila. Precis vad min kropp och knopp behövde, men jag ville ju fortfarande springa den där maran. Men för min skulle fick jag lägga alla sådana tankar åt sidan och bara fokusera på att återigen börja må bra, i själen.

Det som var tufft under den här perioden var att jag vare mig fick eller kunde träna då det finns så otroligt många studier som visar på att fysisk aktivitet i vissa fall kan vara lika effektivt mot depression/nedstämdhet som pharmacia. Och när man har levt hela livet och kunnat kämpa emot tyngre perioder tack vare träningen, så var detta extra tufft. Men det får jag skriva mer om en annan gång.

I augusti fick jag börja röra på mig igen, trettio minuter jogg tre gånger i veckan och två styrkepass. Resten skulle jag vila. Och då återstod det ca 12 veckor till starten på maraton. Sakta men säkert trappade jag upp träning, från trettio minuter till fyrtiofem till sextio minuter. Men fortfarande med två vilodagar per vecka. Mot slutet av augusti åkte jag till fjällen och sprang en lugn långtur på över två timmar. Och några dagar senare körde jag samma långtur igen och lufsade upp på fjället i Åre. Men dagarna där emellan fick jag ta det riktigt lugnt.

Så när det återstod cirka åtta veckor vågade jag börja träna lite mer regelrätt mot ett mål. Jag fick hjälp av Anders Szalkai med upplägget, till en början var det inte jättespecificerat utan mer lite tips och triss (så som löpskolning, snabbhetspass och långpass i ett visst tempo (som inte slet allt för mycket). Men de sista sex veckorna blev det mer specifikt och jag hade mellan tre till fyra “maratonpass” per vecka som utvecklades för varje vecka. Utöver det la jag in lite simning och rullskidor och styrketräning. Men dessa pass var sällan mer än 60 minuter. Och det var väldigt roligt att prova träna på ett annat sätt, med andra verktyg som styrde belastningen (så som tempo).

Och ett av de mest spännande passen jag fick göra (som också blev en hatfavorit) var detta som jag gjorde när det återstod fem veckor tills starten skulle gå.

Längsta långpasset innan NYCM utgår från km; 36-38 km. Målbildstempo på NYCM + 15-20 sekunder. Upplägget får gärna vara progressivt i fart där första timmen går riktigt lugnt men sen att ni på andra timmen smyger upp farten efterhand.

Där körde jag 35 km med successiv ökning från 5.00 min/km på första milen, 4.45min/km på andra, 4.40min/km på tredje och på sista fem kilometrarna höll jag 4.30min/km, det gjorde ett totalt snitt på 4.45min/km och vår målbild var att hålla 4.37min/km på maran (det ger en måltid på ca 3.15h totalt tror jag). Det här var ett makalöst tufft pass, något jag aldrig gjort tidigare, där man hela tiden skulle klara av att öka tempot men samtidigt inte öka för mycket och inte springa för fort om man fick feeling.

I vår har jag fortsatt köra det här passet men då har jag ökat var 5e kilometer och sprungit mellan 25-30km, men snitttempot har ofta landat kring 4.45min/km. Så fort springer jag INTE idag. Om man säger så… Just det här att öka successivt tror jag är väldigt bra träning inför maraton. Att inte bli för ivrig i början, våga hålla sitt tempo och låta sig komma in i löpningen.

Så oavsett om ni har ett maraton snart eller om ni vill prova på ett sånt där kick-as-jäkla-bra pass - kör detta! Man blir så jäkla hög på endorfiner efteråt att man blir helt till sig! Men kom ihåg: sätt tempo utifrån DIG! Ingenting är så tråkigt som att man är för tuff/hård mot sig själv och inte klarar av det man satt upp. Utmanade ska det vara, men det ska också vara genomförbart!

Ett annat pass som jag tyckte var kul och lagom utmanande var att springa 25-30km och sedan lägga in antingen 3 x 3km eller 2 x 20 min efter ca 10-12km. Och under dessa intervaller ska tempot vara snäppet snabbare än din tänka maratonfart. Så jag försökte hålla kring 4.10min/km på intervallerna och sedan fick det gå riktigt lugnt före och efter. Ett pass som gör en lite hårdare i kropp och knopp.

Så här kunde de tre maratonpassen för en vecka se ut:

1. Långpass asfalt ca 30 km, med tröskelinslag med 3 x 3 km med 1 km lugnt mellan varje fartdel. I övrigt lugnt, så det inte sliter för mycket

2. Backpass med lite mer fokus korta backar. Typ 12 x 40 sekunders uppför med halvsnabb löpning utför. Löpskolning.

3. 60 minuters pass i tänkt marafart.

We made it!! 😍

We made it!! 😍

Själva New York Maraton då, hur gick det kanske ni tänker? Jo, det gick RIKTIGT BRA! Det var nog bland det roligaste jag upplevt i löptävlingssammanhang men på riktigt konkurrerar det även bland topp-3 idrottsminnen i mitt liv. För det var en upplevelse utöver det vanliga. Och sen att jag och Emil höll ihop från start till mål - det var en d r ö m. Fy farao vad häftig känsla det var!! Och ja! Vi klarade vårt mål! Sprang in på 3.10.49 tror jag, trots en ofrivillig stretchpaus från Emils sida cirka 700m kvar till mål. Kramp. Nope, han hade inte varit lika “noggrann” med maratonträningen inför. Men jag tror också man kan skylla mycket på hans muskeluppbyggnad och muskeltyp, jag är helt enkelt mer gjord för långa, lite halvsnabba utmaningar medan han ska ha fort och kort!

Så ni fattar ju att jag vill att ALLA ska få uppleva den där stämningen i New York första helgen i november! 😍

So long,

Anna

Sista löpintervallerna utomhus...?

I början av veckan bestämde jag mig för att göra ett litet test av mig själv. Det har ju hänt väldigt mycket med mig mage på slutet och känsla av att vara gravid. Jag kan inte längre låtsas som att allt är som vanligt, att kroppens signaler för stunden är de som gäller även en stund längre fram utan jag måste hela tiden lyssna och vara lyhörd, justera och fundera. I träning som i vardag. Och det man tror man lärt sig ena dagen, det gäller inte längre nästa dag.

Det är väldigt utmanade för mig som är en person som vill ha kontroll och en plan. Och ja, jag har ju fortfarande en plan vad jag vill träna varje vecka även om den aldrig tidigare har varit mer flytande och aldrig varit mer flexibel.

Och i och med att vi ska ner till Västkusten igen nästa helg för att delta i West Coast Trail som en del i vårt samarbete med Västsverige och deras olika event nere på Västkusten (där ju vi hittills deltagit i swimrun, kanotmaraton och rullskidslopp) så vill jag känna efter lite hur kroppen reagerade på att springa lite fortare. Jag tror fortfarande att jag nog hanterar att lufsa framåt rätt bra, men jag ville testa att springa på lite fortare.

public.jpeg

Så jag ställde klockan tidigt, hade en rätt fullspäckad dag (ÄLSKAR DET!) och stack ut direkt. Joggade försiktigt ner för vår uppfart (som är jäkligt brant) och kände direkt att magen inte gillade att behöva hålla emot steget utför. Kände att detta skulle kunna bli en rejäl utmaning.

public.jpeg

Joggade lätt i fem minuter där kroppen fick anpassa sig successivt och sedan vred jag upp tempot successivt i 5-6 minuter. Sen körde jag igång det jag hade planerat från början - 4-5 st 4 minuters intervaller på asfalt i varierad terräng (ja, bor man på Frösön i Jämtland så är terrängen rätt varierad). Första intervallen var dock rätt flack och jag kom in i löpningen rätt fort. Det gick bra. Det kändes bra! Men av någon anledning kände jag att jag nog behövde kissa, så jag sprang ut i skogen men det var ju falskt alarm. Bara lite skvätt. Och efter det var det som att jag hade skakat om allt i magen och det hade hamnat lite “fel” igen, så nästa intervall fick jag starta om två gånger innan jag kunde börja springa. Uppför gick det hur bra som helst, men direkt det blev lite utför fick jag mer jogga än springa… Och så fortsatte det. Uppför gick det hur bra som helst. På platten ok, men utför kändes det inte särskilt bra eller bekvämt.

Jag körde 5 stycken fyraminutare, i relativt bra tempo men utan att kunna driva pulsen särskilt hög. Jag fick inte mer ont, men slutsatsen blev att jag nog inte ska springa intervaller utomhus längre. Uppförsbacke inne eller ute - absolut! Och att lufsa fram i lagom högt tempo, det är nog inga problem.

På något sätt känns det lite häftigt att det faktiskt händer så mycket i kroppen att jag måste göra justeringar. Det har ju gått så bra hittills och det mesta har gått på räls, så det känns skönt att kroppen faktiskt säger till när den inte tycker att det känns helt bra. Men ni måste förstå skillnaderna här - jag stoppar före det känns DÅLIGT, alltså har jag en marginal att spela på och det är så jag vill ha det. Jag hade kunnat pusha mig mer, säkerligen, men då mest troligt fått ont efteråt och kanske gjort något som gör att jag inte kan göra andra saker jag vill efteråt. Och den marginalen vill jag fortsätta ha!

Så ni behöver inte vara oroliga att jag ska köra skiten ur mig själv nästa helg nere i Bohuslän, nej, jag kommers ställa upp i en klass som heter Run/Walk så jag kan lufsa i det tempo jag kan för stunden. Springa emellanåt. Gå. Jogga. Vad som nu funkar. Och känns inte ens det okay - ja då blir jag den bästa hejarklacken ever till Emil som kör Run-klassen.

Att lyssna på kroppen har jag ju tjatat hål i öronen på er om, men jag tror inte man kan tjata nog om det. Och kanske kan jag, med min bakgrund, finjustera mer eftersom kroppen har varit mitt främsta verktyg i så många år. Samtidigt var jag ju inte en höjdare på det när jag var aktiv. Jag körde ofta lite för hårt, var lite för ambitiös. Så att vara gravid och verkligen få veta, utan krusiduller, vad kroppen känner är fantastiskt. Och det var just det min läkare sa till mig när jag ringde och frågade om råd i vecka sju “hur ska jag tänka kring träning nu?”. Hans svar var oslagbart “din kropp kommer berätta för dig, starkare än vad du någonsin upplevt”. Och oj så rätt han hade!

Ha en fin lördag! 💛 Själv ska jag nog ut och lufsa lite i skogarna här på Frösön.

Anna

Första gången på rullskidor? Och rullisar som preggo?!

Så många frågor och funderingar jag får från olika håll angående rullskidsåkning som gravid men också för gemene person som vill börja.

För det första - ja, asfalt gör ont. Det är hårt att landa på. Men. Lär du dig att kontrollera dina rullskidor ramlar du inte oftare på dem än på din cykel!.

public.jpeg
public.jpeg

Mitt bästa tips för att börja på rullskidorna är dessa, oavsett om du är gravid eller ej och faktiskt tips för dig som åkt ett tag men ändå känner dig lite osäker ute efter vägarna:

  1. hitta en öppen asfaltsyta, typ en parkeringsplats

  2. gör en bana (med hjälp av koner eller skor eller stenar eller grenar) med svängar och kanske något hinder där du måste stanna

  3. börja lugnt och öka sedan takten succesivt

  4. och för extra utmaning kan ni prova att åka på en skida.

… och detta kommer ni klara på ETT (1) pass! Jag lovar! När vi kör rullskidslektioner på läger, både för barn och vuxna, så grejar alla detta fortare än någon hade kunnat gissa. Men det är inte det som är grejen utan det är att man faktiskt lär sig hur rullskidorna reagerar och att man blir kompis med dem.

Så istället för att köpa ett par rullskidor och åka till en platt raksträcka för att lära sig staka, så LEK! Som ni gjorde när ni var barn. Bli kompisar med rullskidorna, lär er hur ni stannar, utmana er! Emil brukar alltid låta alla få köra upp fart på rullskidorna och sedan åka rakt ut på en gräsplätt eller ned i ett dike för att öva hur man kan tvärstanna om det skulle krävas - så bra.

… här har ni självaste Mathias Fredriksson in action på en av Emils konbanor på ett av alla summercamps vi haft genom åren.

… här har ni självaste Mathias Fredriksson in action på en av Emils konbanor på ett av alla summercamps vi haft genom åren.

Och faktiskt har vi gjort en kurs med grunderna i rullskidoråkning som ni kan hitta här om ni skulle vilja nörda ner er ännu mer. Där finns lite fler tips på hur man exempelvis stannar (som är svår att beskriva i text).

Måste utrustning är följande:

  • väl synliga kläder

  • hjälm

  • handskar

Och gärna även glasögon, men inget måste.

Jag har ju upplevt att rullskidor fortfarande är en av de mer snällare träningsformerna, det märks att det inte påverkar trycket nedåt och man får använda sig av hela kroppen. Och Alliansloppet förra helgen gick ju fantastiskt bra, över förväntan! Även om jag föredrar att skejta. Och mig veterligen körde Marit Björgen just rullskidsintervaller in i det sista, just för att det inte blir så kroppsligt/muskulärt slitsamt.

Så ut och prova om ni får möjlighet!! 😍

Ha en skön fredag nu,

anna

Det där med att må lite kasst emellanåt!

Tack för all feedback på det här inlägget! Det är häftigt hur olika graviditet är, det slår mig hela tiden.

Jag har ju i princip varit opåverkad fram till någon vecka sedan (om man bortser från de där tuffa första fjorton veckorna) och emellanåt till och med glömt bort att jag varit gravid.

Men så är inte fallet längre. Det började med svimningskänslan när man ligger på rygg (som många av er skriver om) i mitten av juli och de senaste två veckorna har det börja komma i tid och otid oberoende av om jag sitter, ligger eller står. Det är som att kroppen jobbar på högvarv när jag är i vila (för det händer mig aldrig när jag är fysiskt aktiv). Och känslan är densamma som när man begränsar syretillförseln liggandes på rygg, men min egen teori är att det är för att mitt blodsocker är lågt. Har ju alltid varit känslig för lågt blodsocker men aldrig på detta sätt - illamående och den här obehagskänslan precis som i början av graviditeten. Och jag har inte knäckt koden hur jag helt blir av med det förutom att ändra ställning och sen plötsligt kan det försvinna. Även om jag inte äter något.

Jag som ogillar att inte ha kontroll på hur jag mår och hur jag kan påverka det gillar det inte alls!

Fortfarande mår jag ju som bästa när jag är aktiv, där känner jag mig som mig själv även om en gravid version av mig själv, men till vardags börjar jag verkligen känna mig gravid. Det trycker på och sen dessa illamåendeperioder. Samtidigt tänker jag att det inte är mer än rätt att jag också faktiskt börjar märka av att jag faktiskt är gravid.

Fick ni tillbaka illamåendet ”mot slutet”? Och kom ni på något sätt att råda bot på det..? ☺️

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Vill ju inte skriva för mycket om preggo-livet så bi ledsnar liksom, men vad vill ni mer att jag skriver om? Målbild inför förlossning har jag fått som förslag, bland annat, men vad mer? Let me know! 🙋🏽‍♀️

So long!

Anna

Det funkade!

När vi i våras tackade ja till att göra en turné med olika spännande utmaningar och lopp nere på Västkusten var vi förberedda på att jag skulle agera hejarklack och Emil ensam skulle stå på startlinjen. Vi visste ju att jag (om allt skulle gå bra) skulle vara i månad åtta i graviditeten och att då planera in att tävla (!) i olika lopp kändes ju lite naivt samtidigt som det var så spännande att vi inte kunde säga nej. Jag lever hellre efter devisen att satsa högt och sen få backa om det skulle krävas, dvs inte ge upp innan man behöver liksom!

Men att åka Alliansloppet kändes väldigt långt bort. Om jag ska vara ärlig. Nästan 50km rullskidor på en bana där stakning är i princip den enda tekniken man använder sig av. Och stakat har jag knappt gjort sen i vintras.

Jag var ut i veckan och provade lite, körde 5 x 6 min rullskidor i varierad terräng men mestadels uppför. Och tyckte magen var väldigt mycket i vägen. Fick inte alls till stakningen, men diagonal fungerade riktigt bra och stakning med frånskjut helt ok. Det gjorde att jag i alla fall fick ett hopp om att kunna starta men tänkte också att det nog inte skulle gå så fort då det snabbaste sättet att ta sig fram på den där banan var att staka mestadels.

När vi kom ner till Trollhättan passade vi på att åka ett varv på banan. Jag varvade diagonal med stakning med frånskjut och stakade bara där inget annat funkade. Började bli lite nervös att jag hade tagit mig vatten överhuvudet. Och när det dessutom visade sig att det skulle regna började jag bli lite brydd om det skulle bli halt. Jag sov inte överdrivet bra natten mot lördagen.

Men när vi kom ner i start-och målområdet, jag fick sätta på mig mina lånade rullskidor och staka iväg lite så ramlade alla nerver rätt. Det kändes okay, nästan bra! Men framför allt kändes det kul!

public.jpeg
public.jpeg

Vi rullade fram till vår startgrupp, såg första startgrupp ge sig av och sedan var det vår tur. Banans enda riktiga rejäla backe inledde varvet på 16 km som skulle åkas tre gånger och med min obefintliga uppvärmning var det en chans till att komma in lite i flåset.

Efter backen la jag mig i Emils rygg och vi började köra. Han tog vinden för mig och jag styrde hans tempo - ”öka” eller ”sakta”. Dessutom hade han energi med sig, både i form av gels och bars och sportdryck. Ganska snart insåg jag att jag kunde staka men att min kraft var väldigt reducerad. Men bara att känna att jag kunde staka var himla gött! Och magen var med på noterna.

Första varvet var ändå lite segt, vi hade inte riktigt fått in rytmen som funkade för oss båda även om allt annat funkade helt ok. I varvningen ut på varv två började det dra lite i nedre delen av magen så vi tog det lite lugnt och när jag lät bli att staka och stället diagonalade upp i backen släppte det. Passade dessutom på att ta en kisspaus och då försvann det helt.

Hade varvningen sett tjejerna som ”ledde” motionsklassen, som hade startat i första startgrupp (två minuter före oss) och tävlingsdjävul kröp fram. Det gjorde att varv två gick i ett enda huj! Hann knappt tänka och efter halva varvet var vi ikapp damerna. Och vårt teamwork nådde nya nivåer!

Ut på tredje varvet började jag känna att det här skulle gå vägen och det var en sån himla lättnad!

Körde på i första backen, Emil tog över när vi kom upp och sedan var det bara att tugga på. Stannade för en andra kisspaus och efter det hade jag lite svårt att hitta stämmet i stakningen igen men efter någon kilometer kom det tillbaka.

Fortsatte fylla på med energi (trots spykänslan av att fylla upp magen..) och plötsligt hade vi bara någon kilometer kvar! Så jäkla skoj! Vi såg färre och färre andra åkare och när det var knappt två kilometer kvar och jag i min hjärna började tänka spurt stoppar jag staven i hålighet på en bro och bryter staven. Så. Jäkla. Irriterande. Får Emil stav som är cirka 25 cm längre än min egen… 🙈 Men den har i alla fall en spets. Så vi stakar lite halta mot mål och går i mål som första dam i motionsklassen på 2h och 27 minuter. Två och en halv timme med grymt teamwork och en kropp som återigen överraskar på mig!

Jag har stakat två tre gånger de senare månaderna men inte en gång sedan i juli. Så vare sig kraften eller tekniken är ju som den kan, men ändå gick det så bra! Inte ont någonstans och inte en uns låg på energi. Och dessutom fick jag ta! Jag fick återigen ett riktigt bra pass i lägre tröskeltempo - vad mer kan tävlingsnörden i mig önska?

Vi har en utmaning kvar nere på västkusten, om två helger. Återstår att se om jag står på startlinjen då eller får agera hejarklack, men oavsett är jag så (tjatigt jag vet men det är så!!) makalöst tacksam att jag fortfarande kan få göra såna här utmaningar så långt in i graviditeten!

public.jpeg
public.jpeg

Idag mår jag som jag förtjänar. Är trött och mår lite illa men rent fysiskt är det oförskämt bra. Lite stel i nacken men ryggen mår bra och magen lika så. Kroppen är f a n t a s t i s k.

Nu ska vi plocka ihop våra (blöta) grejer här i Stockholm och sen fara hem till Östersund. Där väntar 10 (!) dagar hemma. Vet inte när jag var hemma så länge sist. To-do-listan är lång efter en sommar i packsäcken, men det känns okay!

Senare idag kommer en vlogg från gårdagens utmaning - håll koll här!

So long!

Anna

Lite feltajmad. Eller?

Idag var vi på ett rutinbesök hos barnmorskan på förmiddagen efter att ha hunnit upp till fjälls tur och retur. Man hinner med mycket före klockan tio om man går upp 04.20... 

… men att få börja morgonen med att springa i den där terrängen, det väger upp den nästan obefintliga sömnen (för en som vill ha 8-9h/natt).

public.jpeg

Men. Nog om det.

Efter att ha haft vikarier i sommar fick vi nu träffa samma barnmorska som jag träffade när jag skrev in mig i februari. För mig har det funkar väldigt bra med alla tre vi hunnit med, men att få träffa samma så här mot slutet kommer nog bli rätt skönt.

När vi var på de första besöken upplevde jag inte att jag hade så mycket frågor, ville helst bara få höra krabatens hjärta och att allt såg bra ut. Men nu ploppar det upp mer frågor och funderingar för varje gång så det är skönt att man träffas så ofta.

Sedan förra veckan har jag haft ett par tillfällen där jag blivit väldigt låg och yr, så där lite svimfärdig liksom, och jag har ofta kopplat det till att jag varit hungrig/lågt blodsocker. Men igår när vi var på en föreläsning om förlossningen på sjukhuset kom yrseln och illamåendet väldigt plötsligt över mig, så pass att det enda jag ville var att lägga mig på golvet i fosterställning. Det var ju dock inte riktigt aktuellt, och att få ner huvudet mellan knäna är ju otänkbart, är ju något iväg så att säga, så jag fick istället hänga på stolen framför och bara andas. Kallsvetten trängde fram och det var mindre härligt. Speciellt när man är bland folk! Efter en stund ebbade det av men kom ganska snabbt tillbaka för att sedan försvinna helt. Tänkte för mig själv för att de var obehagliga bilder eller något sånt som triggade det (är inte särskilt bekväm i sjukhusmiljö eller ett fan av blod... 🙄), men insåg sen att det nog inte var det. För just före illamåendet kom hade jag haft ett väldigt tryck upp mot diafragman. Och jag inser att så har det varit varje gång. Ofta i kombination av att jag är lite låg på energi. Snacka om lite feltajmad illamående-känsla! Eller ja, det var ju rätt bra om jag nu hade tuppat av, för det var på sjukhuset och det var barnmorskor som höll i föreläsningen, men bland folk… Nej. Inte trevligt alltså!

Är detta något ni har upplevt? Jag frågade barnmorskan om det idag och hon höll med mig i mina misstankar men sa också att det ju finns många anledningar till att börja bli yr/svimfärdig så som lågt blodtryck, lågt blodsocker och/eller dåliga järnvärden. Men att krabaten mest troligt kommer åt något som gör att jag får den här känslan, typ liknande som man (jag) kan känna när jag ligger på rygg då syretillförseln stryps.

Har dock inte upplevt det när jag varit ute och tränat eller varit aktiv och det känns ju tryggt!

Snacka om att jag börjar bli gravid nu! Även fast jag verkligen inte klagar, mer bara konstaterar. För i övrigt mår jag ju fortfarande väldigt väldigt bra. 

Har ni (om ni upplevt liknande mot ”slutet”) gjort några egna reflektioner vad som kan göra att den där känslan kommer? Just nu är det ju speciellt när jag sitter ned!

Nyfiken att höra era erfarenheter!

So long,

Anna

Back to reality!

Ja, lördagens utmaning blev minst sagt ett äventyr. Ett långt ett. Åtta timmar och tre minuter för att vara exakt. Men det gick förvånansvärt bra. Med både kaggen, energin och parterapin… 😂

public.jpeg

Skulle dock ljuga om jag sa att jag känt mig superfräsch sedan dess. Nja. Lite mer totalloj, som en dimma har fastnat i huvudet. Och jag har vaknat tidigt på morgonen av att jag varit hungrig och jag känner mig seg. Däremot har jag inte ont någonstans i kroppen mer än lite stel mellan skuldrorna och träningsvärk i ljumskarna av att ha parerat paddlingstagen i relativt hård motvind. Men samtidigt gillar jag ju den här känslan, av att få vara trött i kroppen för att jag har utmanat mig själv. Är dock lite mer van att man ha pushat sig lite hårdare, dvs haft högre puls, men jag har svårt att driva puls när jag paddlar, det blir som att musklerna tar slut först. Och det har ju helt och hållet med ovana att göra!

public.jpeg
public.jpeg

Direkt efter tävlingen åkte vi och mellanlandade i Stockholm, hann med ett spännande besök i Uppsala som vi ska berätta mer om senare och en babyshower för en kär vän som är beräknad några veckor för oss. Sen rullade vi vidare norrut, hemåt och i natt fick jag sova i min egen säng. Drömskt skönt!

public.jpeg
public.jpeg

I morse var det back to reality då jag ska jobba på butiken denna vecka, ska rycka in när en av de anställda har semester och försöka göra saker jag annars inte gör. Typ lägga in varor i systemet, skicka ordrar, finnas tillhands i butiken… Helt enkelt en vanlig arbetsvecka för de flesta inom detaljhandeln men en annorlunda vecka för mig som sällan jobbar operativt i butiken! Började så klart med att göra fel, men skam dem som ger sig. Lagom till jag gick hem hade jag fått hyfsat grepp om allt och i morgon är en ny dag med nya möjligheter! 😅

Nu ska vi landa lite här hemma, slöa i soffan, gå och lägga mig i tid och lägga ifrån mig telefonen för att läsa en väldigt efterlängtad bok, nämligen Selfcare av Anja Forsnor Wärn och Alexandra Kamperhaug!

public.jpeg

So long!

Anna

Ett blött äventyr…

… väntar oss idag. 55 km i en dubbelkajak. Gissningsvis mellan 6-8h kommer det ta. Om vi har paddlat i en K2a förut? Svar nej. Om vi har paddlat mycket? Nope. Men vi ska ändå paddla 55km, över fyra sjöar, med tre lyft…? Japp!

Dalslands kanotmaraton startar kl åtta idag. Ett äventyr jag tror vi inte ens kan föreställa oss i vår vildaste fantasi om hur det kommer gå eller kännas. Var kommer man bli mest trött? Kommer man få ont? Blåsor i händerna? Hungern…? Spännande oavsett! Och en rejäl par-terapi-utmaning… Haha! Och lägg därtill en väderprognos som lovar uppemot 25mm regn.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Vid det gamla flygplansvraket i Grövelsjön.

Vid det gamla flygplansvraket i Grövelsjön.

För att öva lite hyra vi kajaker i Grövelsjön i veckan, paddlade en knapp fjärdedel av distansen. I lätt duggregn som knappt märktes. På en stilla fjällsjö. I varsin kajak. Det - det var en magisk upplevelse! Håller alla tummar och tår att vi får ha samma känsla i eftermiddag när vi (förhoppningvis) går i mål…! 😅

public.jpeg

So long,

anna

Att bli lite otymplig..

Jag har ju insett att jag kommer bli lite otympligare ju längre tiden går, det är ju kanske det som är själva dilemmat med att vara gravid. Att man är otymplig. Orörlig liksom. Hittills har jag klarat mig ganska bra i och med att magen varit modell mindre (även om den följer kurvan).

Men på slutet har något hänt och magen har börjat puta rejält. Och med det kommer ju begränsningarna. Knyta skorna. Pust och stön. Plocka hjortron. Jojo, inte en lika trevlig aktivitet i verkligheten som i tanken. Och det där med att man går in i saker. Bordskanter. Människor.

För några år sedan hade jag rejält ont i ryggen och varje böjrörelse var en plåga, det högg knivar i ryggen och varendaste snabb rörelse var en pina. Nu gör det ju inte ont, det är bara makalöst obekvämt. Och man känner sig så otymplig.

public.jpeg
public.jpeg

Och gissningsvis, eller ja det kommer ju bli mer otympligt ju längre tiden lider. Och jag är inte ett fan av att känna mig begränsad. Det irriterar mig. Jag vill ju klara mig själv! Att be Emil knyta skorna… Det är inte längre något jag skrattar bort, för finns det inget högre att ställa upp foten på, ja då är det enda alternativet.

Och ändå går det fortsatt så bra att göra det mesta jag vill i träningsväg. Visst att det inte kommer bli easy peacy cake att hoppa i och ur kajaken i morgon eller att göra diverse övningar där det krävs att man böjer sig framåt, men jag känner mig mer rörlig (eller läs: mindre gravid) när jag tränar!

Hur har ni upplevt det? Otympligheten? Skillnaden i vardagsliv och om/när tränar?

So long,

Anna

Att andas lite fjälluft..

Egentligen skulle det ha varit skönt att få några dagar hemma efter alla resor på slutet, men när familjen skulle till stugan i fjällen kunde vi inte låta bli att bara mellanlanda hemma i en knapp timme för att packa om och sedan åka de knappt trettio milen söder ut till norra Dalarna. Till vårt paradis - Grövelsjön!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Här mötte vi upp syrran med familj, mamma och pappa kom efter en dag och Emils föräldrar var redan på plats. Ja, alltså inte i min familjs stuga utan i deras. Det är ju så att båda våra familjer har, oberoende av varandra, stugor i samma fjällby! Vad är oddsen på det liksom?!

Här har jag maxat kvalitetstid med familjen, speciellt med familjens lilla nytillskott Nils. Nu hela två månader gammal! Så mysigt! Träning på morgonen (antingen med me, myself & I eller tillsammans med Emil) och promenad på eftermiddag på fjället tillsammans med syrran och Nils. Precis vad jag behövde den här veckan!

public.jpeg
public.jpeg
Fina familjen!

Fina familjen!

Nu känner jag mig redo för lite nya utmaningar, men vi stannar nog någon dag till här i stugan först. Även om vädret inte är lika magiskt längre!

So long,

Anna

Swimrun premiär!

Nu är det gjort - mitt livs första swimrun! Ni vet ju kanske vid det här laget att jag inte är ett fan av vatten. Och rätt obekväm vid att kasta mig ut i okänt vatten, tänker på allt som kan finnas under ytan och allt jag inte ser. Så jag har ju varit (minst sagt) nervös inför det här loppet. Ö-loppet. Tanken var ju inte att jag skulle köra överhuvudtaget, tänkte att jag skulle heja på Emil och hans teammate Jens Blixth, men förra veckan fick jag ett infall att jag kanske skulle köra ändå.

Så jag frågade Andreas på Sverige Springer om inte han ville köra med mig och när det också visade sig finnas en kortare variant än den nära fyra mil långa distansen som Emil och Jens skulle köra, så kände jag lite point of no return… Lite ta tjuren vid hornen och utmana mina rädslor för någonstans inom mig finns ju ett jäkligt stort sug av att lära mig gilla att simma i öppet vatten.

Så idag var det dags. Och i natt som jag som en mätt bebis. Vaknade lugn och taggad och glad! Kände hur nöjd jag var över att faktiskt antagit den här utmaningen. Efter en snabb frukost tog vi en taxi till färjan som skulle ta oss och alla andra deltagare ut till starten på Styrsö. Kände oss rätt malplacerade, totalt oprofessionella och orutinerade. Faktiskt en lite skön känsla för alla krav på prestation och resultat är som bortblåsta. Om det nu skulle finnas några. Men ni förstå vad jag menar!

public.jpeg

Strosade runt före start, bytte om och hoppade ned i vattnet för att ”blöta” upp oss lite. Och kände minuterna tickade rätt fort mot start! Emil och Jens startade trettio minuter före oss, hann heja iväg dem och springa och kika på deras första simning. Och sen var det vår tur.

Det började med ca 400-500m asfaltslöpning innan vi hoppade ned i vattnet och simmade en av de längsta sträckorna, cirka 600m. Jag låg först och slapp hålla kolla på snöret mellan oss men fick slåss lite med dolmen mellan låren som inte riktigt ville ligga kvar. Men annars gick simningen HELT över förväntan! Det blev lite trångt och lite tajt emellanåt men överlag helt smärtfritt.

Sen var det dags för första uppstigningen och då insåg jag att det inte var ett snabblöpt lopp. Över klippor, genom snår och smala stigar. Men makalöst vackert!

Sen var det ner i vattnet igen, den här gången fick jag utmana mig själv lite då jag fick lov att hoppa för att komma i vattnet. Eller hoppa och hoppa. Se framför er en gravid totalt osmidig kvinna med paddlar, dolme, glasögon och ett snöre med Andreas bakom mig. Kanske lite mer ärligt att säga att jag typ hasade mig ned som en valross…

Lite så fortsatte alla ned-och-uppgångar i vattnet, men simningen - hallelulja! Det gick så JÄKLA BRA! Brände mig på någon manet, men det var inte alls så illa som jag trodde det skulle vara. Löpningen var ju väldigt blandad, det var stigar, klippor och snår med också fina grusvägar och asfaltsvägar. Så emellanåt kunde vi springa på bra, däremellan fick man mer klättra eller hoppa mellan stenar och hällar. Det var så omväxlande så man tänkte aldrig på hur länge vi vet ute, älskar när det är så!

Och ut med hela banan stod det folk som hejade som de aldrig gjort annat - det var en riktig folkfest och man lyftes verkligen av alla hejarop!

Och helt plötsligt säger någon ”nu är det sista simningen!” och då återstod det bara sex kilometer snabb löpning efter det!

Magen gillade det lite mer humana tempot idag, jag märkte av lite stramande i magen här och där, speciellt när jag blev lite låg, men att lufsa fram som vi gjorde idag, det var perfekt!

Men jag vill v ä l d i g t gärna köra igen och verkligen utmana mig i tempo! Jag tror definitivt inte att detta var det sista swimrunnet!

Efter 3.01h gick vi i mål, jag och Andreas, lagom möra men framför allt jäkligt glada och nöjda! Swimrun premiären var avklarad! En stund senare gick Emil och Jens i mål, möra, trötta, glada och nöjda! Precis som det ska vara!

public.jpeg
public.jpeg

Kan verkligen rekommendera Ö-loppet till er som är lite sugen på att prova swimrun. Miljön, människorna och hela eventet. Avslappnat och himla skoj!

public.jpeg

Nu sitter vi i bilen på väg mot Stockholm. Lite trött ja. Lite törstig. Lite bränd i fejan. Men väldigt taggad på att prova det här igen!

So long,

Anna

En sommardag i Jämtland.

Ni som vet ni vet. Men när man vaknar till en spegelblank sjö, värme från tidig morgon och en blå himmel utan en uns till moln. Då lever jämtarna upp utan dess like. Sjön är full av folk, Stråket som pågår denna vecka är knökfullt på kvällarna och man känner grillukt från varendaste gård. Och att vi lyckades pricka in en av dessa dagar när vi var hemmavid - hallelulja moment!

Dagen började med en löptur på min favoritrunda-utan-folk (dvs den jag gör när jag har typ en timme på mig att springa och vill lufsa runt utan att se så mycket folk) sen åkte vi in till stan och träffade barnmorskan. Igen. Nu är det tätt mellan besöken, varannan vecka, men ändå hinner det hända så mycket. Krabatens hjärta slog med oförändrad styrka (typ samma puls som en själv hade på morgonens löptur..) och magen följde kurvan. Jag själv fick en liten backning på viktuppgång som stagnerat lite, men det var ingen fara på taket. Bara att jag ska vara än mer noga att fylla på extra mellan måltiderna. Är inte van vid att äta så små portioner!! Och järntabletter är nu inhandlat.

public.jpeg

Efter det gjorde vi som vi gjorde förra gången vi var hos BM - gick och tog en drömfrulle på ett av stans ställen som serverar frukost i Stockholms nivå!! Åt, njöt och pratade av oss lite om upplevelsen hos barnmorskan. Trots att vi är rätt coola i det mesta ligger det alltid en viss nervositet i luften när jag går in dit, hur fantastiskt bra vår BM än är. Så det är lite av en lättnad när man går därifrån. När man vet att krabaten mår bra. ❤️

Sen följde vi upp med vår nästa nya tradition efter BM-besök, nämligen att vi går och köper något till krabaten. Jag är lite skrockfull och vi har varit väldigt försiktiga med att köpa saker, men när BM sagt att allt är bra, så känns det lite bättre. Även om vi alltid är medvetna att allt fortfarande kan ändå, på gott och ont, tills vi (förhoppningsvis) får hålla den lilla/lille i vår famn. Det blev ett body set och något mer. Var in på Polarn & Pyret, fanns så mycket fint, men jag vill nästan vänta med att köp där tills vi vet vad vi får! Just nu är brunt, gult, grått och blått våra färger!

Och allt detta före halv elva på förmiddagen! Och dagen hade inte ens börjat. För sen tog vi bilen och hämtade upp vår (efterlängtade) vänner för en lunch utanför stan, på ett ställe både jag och Sanna hade sett - Nästgårds. Mat lagad från grunden, lokalt producerad, med kärlek. Som det ska vara.

public.jpeg
public.jpeg

Efter att ha svettats som ena tokar i solen på lunchen bestämde vi oss för att ta årets första (och förhoppningsvis inte sista) kajaktur på sjön. Åkte hem, bytte om och rullade ned till Teos föräldrar som bor vid vattnet rakt nedanför oss. Där var kidsen och lekte, så medan jag och Sanna paddlade, åkte Teo båt med kidsen och Emil simmade. Helt drömskt! Jag och Sanna pratade om just det - hur fantastiskt Östersund är på de fina dagarna, oavsett årstid. Livskvalitén finns verkligen här. Det gäller bara att använda sig av allt som naturen och miljön erbjuder här. Det ska bli höstens mission - utnyttja Jämtland till fullo!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Efter ett par timmar nere vid vattnet åkte vi hem, pysslade lite, åt middag, badade lite i poolen innan vi tog en vända i Emils veteranbil. Sen hem för ett R E J Ä L T kvällsfika (learning by living!!) och lite serietittande medan solen färgade himlen alldeles rosa.

public.jpeg

Tack att jag fick uppleva en sån här dag i sommar - fyllda energidepåer till fullo! ❣️

So long,

anna

Psst… kan ju behövas energi nu då vi är på resande fot ner till Göteborg och Ö-loppet där vi ska köra swimrun i helgen. Emil kör den långa distansen med sin kompis och kollega Jens medan jag kör sprintdistansen (om man nu kan kalla 22km löpning och nära 3km simning för sprint?!) tillsammans med Andreas från Sverige Springer. Vårt mål är att ta oss runt, Jens är sugen på att sprungna fort och Emil försöker bota en förkylning… Bra team! 😂

Bornholm - vi gillar dig!

Precis hemkommen från en magisk vecka på Bornholm. Eller ja, vi lämnade ön redan i lördags, men sen tog vi det piano på vägen upp och stannade till för att få lite kvalitetstid med syrran, hennes kille och minigrisen Nils (min systerson 😍), så vi kom upp till Jämtland först igår kväll.

Jag skulle ljuga om jag sa att kropp och knopp är fräscha sedan utmaningarna där på den fina, danska ön… På fredagen, inför det näst sista loppet, vaknade jag upp med lätt irriterad hals och en lätt förkylningskänsla. Var i valet och kvalet om jag skulle ställa mig på startlinjen. Skulle aldrig ha gjort det som elitaktiv, men på något sätt känns det annorlunda nu. Dels pressar jag mig inte lika mycket men sen är det inte lika allvarligt. Hade jag haft ont i halsen och/eller feber hade jag inte ställt upp, men nu bestämde jag mig för att starta men låta kroppen styra tempot helt. Så med den avslutningen blev jag ju än lite mer sliten och har haft några riktigt lugna dagar där jag bara gått någon promenad med syrran eller faktiskt vilat helt. Totalt. Bara fokuserat på att äta och återhämta mig.

Och idag är jag back in business. Började lite lätt med ett styrkepass i morse, något som jag alltid längtar så efter när jag är bortrest och inte har tillgång till ett gym! Så skönt att få ta i som man gör i gymmet!

Åter till Bornholm då.

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

public.jpeg

Etapé Bornholm består av ett maraton uppdelat på fem etapper på olika ställen på ön. Allt från 5.8km sandlöpning till 10km snabb stadsbana. Ett av loppen tog vi över 150 höjdmeter, närmare 200 höjdmeter, medan det på stranden och i sanden var noll. Så alla lopp hade sin tjusning. Jag gillade speciellt det näst sista loppet, som gick i byn vi bodde i. En rejält kuperade banan som avslutades med en stigning på över 500m där de sista 300 metrarna var efter en asfaltsväg som målats som vägarna på Tour de France. Publiken och stämningen gjorde ju verkligen sitt till!! Och dessutom gick banan över ängar, det var uppåt och nedåt och det var bara så där superfint! Och min kropp bjöd verkligen upp till dans den dagen. Så jäkla coolt när jag ändå hade tre lopp i kroppen redan före start.

Det är närmare 2000 deltagare, alltifrån Musse och vår Charlotte till sånna som mig (som kommer med magen först) till någon du möter på gatan som du inte ens tror kan springa till massa glada barn som får ha nummerlappen på sig för första gången. Allt inramat i en otroligt härlig och positiv miljö! Kan verkligen varmt rekommenderas!

Min kropp då, hur mådde den? Jo, men den mådde så makalöst mycket bättre än vad jag hade vågat hoppats på innan. Var inställd på att eventuellt få stå över någon etapp, eller åtminstone kanske få lufsa runt i ett väldigt behagligt tempo, men jag kunde faktiskt ge det jag hade för dagen (utan att ta ut mig max som jag ju undviker under graviditeten) på alla etapper (bortsett från den sista där jag bromsade mig ur..). Och det känns häftigt!

Jag fick vara noga med uppvärmningen, körde alltid minst 3 stycken intervaller på cirka 2 minuter när det återstod 15-20 minuter till start. Allt för att sätta igång flåset och driva igång pulsen och förbereda magen på “skumpet” som ju blir av löpningen. Jag såg också till att äta bra under hela dagen, men inte för tung mat. Såg till att magen var så gott som helt tömd före start och jag drack bra. Jag startade kontrollerat och lät kroppen styra tempot helt. Hade emellanåt koll på kilometertider, men justerade aldrig tempot utifrån det, utan kände jag mig fräsch kunde jag öka, kändes det lite för ansträngande drog jag ned på farten.

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

Det känns häftigt att ha fått uppleva att kunna springa och ta ut sig när man är i vecka trettio - något jag alltid kommer bära med mig men också vara otroligt ödmjuk inför att det kanske inte skulle gå en andra gång. Vem vet?

public.jpeg
After Race fika!

After Race fika!

Oavsett var det riktigt skoj och tävlingarna var ju egentligen anledningen till varför vi åkte dit i första hand, men det blev en vecka som innehöll så mycket mer än bara tävlingar. Charlotte och Pär styrde upp det hela på ett fantastiskt sätt och vi åt gott, vi njöt av livet och vi mådde gott! Måste återkomma med alla bra ställen som Charlotte tog oss till - en liten mini-Bornholms-guide helt enkelt!

Nu ska jag ta och äta lite lunch, illamående kommer krypande. Det betyder MAT NU! Lika bra att lyssna. Sen får vi se om jag drar på mig våtdräkten och tar mig ner till sjön… En ny utmaning väntar nämligen redan till helgen. Kan säga så mycket som att jag hade mardrömmar version light i natt om maneter och svart vatten. Men det ska nog gå bra! 🙄😅

So long,

Anna

Graviditeten so far...

Tänkte jag skulle göra en liten recap av hur jag har upplevt graviditeten hittills i mitt mående och ork. Tänkte att det kanske kan ge er i samma situation lite pepp när det känns lite motigt eller inspiration för er som kanske drömmer om att få uppleva en graviditet eller bara lite feeling hur det kan vara för dig som är nyfiken.

Vecka 1-5

Här var jag bara så ofantligt trött och jag förstod ingenting varför jag var det. Var orolig att jag kört på för hårt och var på väg in i väggen. Träningen gick fortfarande bra, den jag fick till och jag körde ett långlopp som gick riktigt riktigt bra. Min vilopuls var lite högre än normalt (vilket jag reagerade på) och min maxpuls lite lägre. Kände första gången ett litet illamående redan vecka 4 men det eskalerade från vecka 5…

Vecka 6-13

… var de absolut jävligaste veckorna. Konstant illamående och en förlamande trötthet. Dessutom fick jag feber under ett par dagar och det gjorde INTE saken bättre. Träningen blev lidande men samtidigt mådde jag så mycket bättre bara jag tog mig ut. Kunde må lite lätt illa under träningen, speciellt om jag tryckte på, men det var hanterbart och inte obehagligt. Och framför allt mådde jag så mycket bättre EFTER jag hade tränat. Under den här perioden var jag i Åre på VM och jobbade, var i backarna flera timmar per dag och jag körde dessutom Nattvasan med en kompis (vi vann damklassen och var 16e totalt!!) men det var ingen självklarhet att åka då jag mådde otroligt illa och var helt slut dagarna innan. Men på morgonen som Nattvasan skulle starta var det som om kroppen gick in i ett annat mode och jag MÅDDE BRA! Jag åkte också Engadin Ski Maraton och samma sak där - mådde kasst dagarna innan men själva tävlingsdagen mådde jag PRIMA och loppet gick verkligen över förväntan. Även om jag redan då märkte den där “spärren” i att jag inte kunde pressa mig till max. Rent kroppsligt syntes det ingenting på mig och jag hade knappt gått upp något i vikt (vilket ju inte är något i sig att eftersträva, alla är olika!) och det gjorde nog att träningen ändå gick så pass bra. Löpning var jag lite försiktig med sedan jag hade fått en känning av löparknä någon vecka innan.

Vecka 14-20

… från en dag till en annan var det som att illamåendet gick över och jag förstod först inte vad det var som saknades i min tillvaro. Jag mådde bra och orkade plötsligt mer. Gick ju ganska fort upp för mig att det var det konstanta illamåendet som var borta. Den lyckan. W o w. Jag hade under vecka 13 kört ett stavgångspass hemma på vårt löpband (med korta, hårda intervaller) där jag hade känt tydligt att jag inte kunde pressa mig till fullo, men veckan efter (alltså vecka 14) kunde jag höja tempot och belastningen och det kändes BRA! Mäktig känsla. Det gjorde att jag bestämde mig för att köra Reistadslopet. Och det gick riktigt bra och jag kunde pressa mig och jag kände mig stark. För första gången på flera månader. Väldigt härligt. I samma veva bestämde jag med brorsan att justera mitt styrkeprogram utifrån att magen hade börjat göra sig lite till känna för mig och jag kände mig inte helt bekväm med alla övningar i gymmet. Vi hakade dessutom på ett hundspannsäventyr och åkte till Portugal för att vara coacher på ett SpringTime-läger. Där kände jag för första gången lite sparkar och både jag och Emil såg tydligt att magen började synas. Det var inte helt lätt att hålla det hemligt längre, speciellt inte när man sprang runt i sporttop och shorts dagarna i ända. Orken till att träna var tillbaka till fullo och jag gick tillbaka till min vanliga träningsdos, dvs gjorde det jag kände för! Styrka. Löpning (löparknät försvann helt plötsligt i samma veva som illamåendet gick över typ!). Rullskidor. Simning. Och jag började springa fort och länge och insåg att jag nästan kunde hålla samma tempo som förut. Blev lite kissnödig och kände att det var bäst att träna på morgonen med så lite som möjligt i magen…

Vecka 21-26

… måste jag säga har varit de ABSOLUT bästa veckorna. Inget snack om saken. Jag har kunnat göra exakt det jag velat. Mått bra. Haft en bra ork. Kunnat träna på ordentligt. Graviditeten blev offentlig och jag kunde släppa ut magen lite utan att skämmas. Kunde åter dricka kaffe och äta choklad och njuta av det. Magen växte så sakteliga men det var först mot vecka 25 som den började synas rejält. Löpningen fungerar fortfarande väldigt bra och det är det jag väljer för konditionsträning framför allt. Simningen är ett bra komplement. Jag känner mig stark i gymmet, och det beror nog också på att jag är trygg i de övningarna jag gör. Vi är på familjesemester och jag känner fladder i magen med jämna mellanrum som blir mer och mer tydligt. Jag sprang Vårruset i Östersund utan några som helst prestationskrav och det var bara kul! Älskar känslan efter-tävling, man känner sig så jäkla oslagbar! Jag sprang även Orsa Kajt’n på midsommar (i vecka 25), där fick jag uppleva hur det kan vara när man är gravid och springer - låg på energi och kisspauser, men det var lika härligt för det!

Vecka 27-28

… plötsligt har det börjat hände grejer med magen! Den syns, den är i vägen och den begränsar mig när jag böjer mig framåt. Den gör att måltiderna har blivit mindre men sker oftare (hur man nu ska kunna äta oftare när man redan äter typ varannan, var tredje timme..?) och får jag inte i mig mat blir jag v ä l d i g t låg. Löpningen går fortfarande bra, men jag är seg i uppvärmningen och kan behöva någon intervall innan jag kommer igång (om jag ska köra hårt), lugna pass går fortfarande smärtfritt. Jag får lätta sammandragningar emellanåt, speciellt när jag är låg på energi, och vissa dagar (speciellt när jag tar det lugnt) är det ett jäkla liv i magen. Bröstryggen låser sig rejält och jag känner att jag behöver köra styrka kontinuerligt (jag kör fortfarande samma program som jag gjort de senaste månaderna) och jag behöver 2-3 pass per vecka. Cyklingen på semestern gick bättre än väntat (hängselbyxor är att rekommendera) och rullskidor är ett riktigt bra komplement till löpningen. Jag har fått justera några löppass, ofta kan jag härleda det till att jag inte har varit på toa före alternativt har kört lite för hårt dagarna innan. Så kroppen är mer tydlig än någonsin om vad som är ok eller ej. Så det är bara att lyssna!

Magen följer kurvan bra och min viktuppgång verkar vara helt normal (vad nu det är?!). Mitt blodtryck är lågt, som alltid, och blodsockret där det ska. Järnvärdet är fortfarande bra och krabatens hjärta slår som bara den. Nu kommer ju träffarna med barnmorskan allt tätare vilket gör det än mer verkligt att snart är krabaten här! ❤️

Vecka 29-31

… är där jag är nu. Har börjat blivit lite tröttare igen, behöver vila en stund varje dag men träningen går fortsatt bra. Kanske är det så att jag omedvetet lägger min prioritering och energi på att orka och få till träning och därför behöver vila en stund varje dag, men jag prioriterar att må bra och då behöver jag få in träningen i vardagen. Så är det bara!

Råkar jag få i mig för lite energi en dag, så kan jag få ont i magen på natten, typ klassiskt magont som man kan få om man ätit lite för mycket av något. Och då kan jag bara ligga på vänster sida. Att ligga på rygg är inte längre bekvämt (börjar må illa då) och lyckades ju dessutom typ svimma hos barnmorskan sist då hon var och klämde på magen… 🙄 Har inga speciella cravings, äter allt men kan INTE åka i bilen jag körde när jag mådde som sämst i vintras. Haha!

Veckan som var, var vi ju på Bornholm för att delta på ett femdagars löplopp, dvs 42 km uppdelat på fem etapper/fem dagar, där längst sträckan är 10 kilometer och kortaste drygt 5 km. Jag bara älskar att vara i den miljön och det var så härligt att kunna delta på mina premisser, få ta i och må gott! Men det ska jag skriva mer om…!

det var min graviditet so far. 9 veckor kvar. Eller mest troligt lite mer med tanke på att många förstföderskor föder efter utsatt BF-datum, men ändå. Det närmar sig! Woohoo! ❣️

Anna

Etape Bornholm!

Vi kom hit med färjan i söndags kväll och åkte raka vägen för att hämta ut nummerlapparna till det vi är här för att göra - nämligen springa ett maraton (42195m) uppdelat på fem etapper på fem dagar! Etape Bornholm.

Blev medbjudna av våra vänner Charlotte och Pär i vintras och tackade ganska omgående ja - det kändes som ett jäkligt skojigt event. Njuta av god mat, upptäcka Bornholm och springa löptace. Med allt det nu innebär. En grym kombo om ni frågar oss! Däremot var det inte helt självklart att jag skulle delta och det är fortfarande inte helt säkert att jag kommer ta mig igenom alla etapperna. Jag tar helt enkelt dag för dag! Och låter kroppen styra helt. Tempo, insats. Ja allt.

Igår, på den första etappen, gick det HELT över förväntan. För oss alla. Men även mig. Jag kunde ta, jag kunde springa hyfsat snabbt och jag mådde bra hela vägen. Och mår bra idag - dagen efter! Och så vill jag att det ska förbli!

Vilket gäng va?!! 🤩👯‍♂️👯‍♀️

Vilket gäng va?!! 🤩👯‍♂️👯‍♀️

public.jpeg
public.jpeg

Nu sitter vi i bilen på väg mot starten på etapp 2, en 5.8km lång bana med över 4 kilometer på SAND! Det ska bli riktigt spännande! Taktiksnacket mellan övriga deltagare i bilen är i fullgång och jag lyssnar och ler. Lite skönt att ha en helt annan inställning till tävlingarna men samtidigt kunna verkligen få ta i och flåsa om jag kan. Det är himla skoj!

Näe. Nu ska jag också delta lite mer aktivt… 😉🏃🏼‍♀️💨

Hörs mer snart igen! Vi har helt fantastiska dagar, men det ska jag berätta mer om sen!

Anna

Favoritfrukosten just nu!

Att jag älskar frukost är ju numera kanske lite uttjatat. Men så är det. Helst de där långa, långsamma med olika smaker och texturer tillsammans med människor som uppskattar det lika väl som jag. Drömskt ju!!

På senare tid har jag börjat göra en gammal favorit igen, fast med en liten tvist. Nämligen m a n n a g r y n s g r ö t e n! Hur många av er åt det som barn?! Jag fick verkligen tjata på mamma att hon skulle göra det till frukost som barn, men varje gång hon gjorde det så fullkomligt älskade jag det. Mannagrynsgröt, lingonsylt och mjölk. Mumma!

public.jpeg
public.jpeg

Men nu har jag tvistat till det lite. Kokar gröten på soyadryck och har i rejält med salt. Den får inte bli för tjock, så jag tar av den av spisen när den fortfarande är relativt lös. Serverar den med:

  • frysta hallon som jag tinar

  • honung

  • jordnötssmör

  • uppskuren nektarin

  • kokpsflakes

  • … och ev lite granola på toppen!

Ni hör ju själva! Så gott! Jag gör gröten på 2,5dl soya och 0,5dl mannagryn.

Prova vett’ja! 😍

En långfrukost på terrassen med Emil. Det drömmer man ju om mesta dels, men när det väl sker…! 😍🙌

En långfrukost på terrassen med Emil. Det drömmer man ju om mesta dels, men när det väl sker…! 😍🙌

Anna