… sen drog ju alpina VM i Åre igång. Jag stod på skidor från morgon till kväll i backarna i början. Med ett illamående från helvetet, en trötthet jag aldrig varit med om och dessutom kom en förkylning med feber som ett brev på posten några dagar in. Men att bromsa ned tempot och INTE var i backen var inte att tänka på. Och dessutom kunde jag ju inte berätta för någon varför jag var så in i bängen trött.
Redo för att langa dricka och ge ut energi till alla volontärer!
Dream Team.
… alla dagar var det inte solsken…
Jag försökte träna lite i början, fick till ett riktigt bra intervallpass på löpbandet inne på Holiday Club men sen kom förkylningen och det var bara att härda ut timmarna i backen. Förstå mig rätt - det var magiskt roligt att vara i backarna och möta alla fantastiska volontärer och det gav mig verkligen energi! Men när man mår så illa (bara av att se barsen jag delade ut då ger mig samma illamående känsla som jag hade då) så är liksom inget riktigt kul.
Jag och Mary på ett av passen vi lyckades göra tillsammans mellan hennes tv-sändningar och mina volontärspass.
Efter någon dag sa jag något till Maria, som fick henne att utbrista, halvt på skämt halvt på allvar, ”men du är kanske gravid…?”. Och i och med att jag är världens sämsta lögnerska så kunde jag ju inte annat än säga som det var. Men hon fick ju inte säga det vidare och dessutom visste jag ju inte vilken vecka jag var i eller om det skulle gå bra eller om om om. Alla dessa om.
Efter första veckan i Åre drog Emil vidare till Kanada för att tävla med Zebben Modin, så jag blev själv kvar som representant som moodmanager i teamet anna&emil. Som tur var hade jag ju HELA familjen Olsson-Pietilä-Holmner som jag fick ta hand om och bli omhändertagen om och dessutom gick vi över på skift-schema i backen så jag hann återhämta mig lite och samtidigt börja träna lite igen. (Om träningen under graviditeten tänker jag att jag gör ett annat inlägg om!)
Träffade barnmorskan någon vecka senare och allt såg bra ut. Och jag började ladda ned gravidappar för att följa det där miraklet i magen. När Emil kom hem från Kanada gjorde han detsamma. Illamåendet var konstant, förutom den där timmen eller timmarna på förmiddagen när jag tränade plus någon timme efter eller under de lopp jag körde (bl.a. Nattvasan och Engadin Ski Maraton). Och så fortsatte det.
Före starten på Nattvasan med min Sanna. 16e lag totalt och vi vann damklassen. 4 timmar och 24 minuter tog det oss - snacka om RACEFÖRE!
Taggat gäng före start på Engadin Ski Maraton.
Jag och Lina Korsgren före start!
… även papsen (numera morfar och snart morfar x 2) åkte! Liksom Emil!
💛
I vecka tolv gjorde vi det första ultraljudet och då blev det än mer verkligt. Det var verkligen någonting i min mage! Och jag tror att det blev än verkligare för Emil. Att få åka hem och ha bilder på det lilla miraklet i magen.
I början av april, när jag började närma mig vecka 14 började plötsligt den här värsta känslan av illamående släppa. Jag började kunna ta i utan att må illa när det blev lite jobbigt och intervallerna jag hade kört på löpbandet ena veckan var en barnlek veckan efter och jag fick höja tempot på bandet för att kändes så bra. Där och då bestämde jag mig för att anmäla mig till ett lopp jag drömt om länge att köra - Reistadsloppet. I upp i Nordnorge. (Det ska jag också skriva mer om en annan gång, men om ni klickar på länken kommer ni till vloggen om det!).
Roadtrip mot Reistadloppet.
Nordnorge alltså. 🤩
Teamet. Team Ramudden. 🔺🔹🔸
Och på det loppet var det som om allt vände och helt plötsligt kände jag mig som mig själv igen, stark, uthållig och GLAD rent generellt. En sån underbar känsla! Den lilla krabaten i magen hade nu varit med på fyra långlopp…
Några dagar senare stack vi ut på ett slädhundsäventyr. Sov ute i fyra nätter, gick inte in på fem dagar. Åt frystorkad mat och stod på en hundsläde mellan 4-8h per dag. Men det är en annan historia! :-) Men här kan ni se vloggen därifrån!
… efter fyra nätter och fem dagar utomhus!
Över påsken var livet tillbaka, jag tränade mer än jag gjort på länge, åt som en häst och njöt av att vara med familjen. Insåg att vätskebälte inte var superskönt att ha på sig och vissa kläder inte passade i midjan längre.
Senare var det dags för det andra ultraljudet, bebisen hade växt till sig rejält och magen började synas. Jag fick hålla in den rejält för att det inte skulle vara för uppenbart när vi var i Portugal tillsammans med SpringTime på ett träningsläger. Vi ville ju inte berätta något förrän kände oss redo och när är man egentligen det?
Men när magen inte längre gick att dölja så var det dags, vi var på semester i Spanien med familjen och började ladda för att berätta det och när vi flög hem la vi ut dessa bilder på instagram och plötsligt ploppade magen ut ännu mer. Troligtvis av att jag bara slappnade av att vi äntligen kunde prata om det!
Baby on board! 💚
Och sedan dess har det bara rullat på. Jag mår bra! Illamåendet kommer bara när jag är hungrig, vilket ju är oftare än förr. Jag kan inte äta lika stora portioner längre, så jag måste äta oftare. Tröttheten kommer vissa dagar, i övrigt är det nästan så att jag glömmer bort att jag är gravid. Utbudet av kläder jag kan ha minskar för varje vecka och ibland kan jag känna små rörelser i magen. Men i och med att jag har moderkakan framför så kommer det dröja ytterligare någon vecka innan det blir tydligt.
Jag kan springa, jag kan cykla, jag kan köra styrka, jag åka rullskidor. Jag tycker det är obehagligt att knyta skorna och jag gör inte sit-ups. Min bröstrygg låser sig lite oftare än vanligt men jag är starkare i gymmet än någonsin.
Men framför allt - jag har aldrig varit så lycklig, så harmonisk. Det är HÄR jag ska vara nu. Precis här och nu. Det är här VI, jag och Emil, ska vara nu. Tillsammans med den lilla/lille krabaten i magen. ❤️
So long,
Anna
Psst. Detta ska inte bli en gravidblogg, men jag kommer vilja fortsätta inspirera och peppa kvinnor som är gravida, som har varit eller kanske vill bli, att våga lyssna på sina kroppar och göra det som just DE mår bra av. Så det kommer nog bli en del sånt emellanåt. För det är ju en stor del i livet just nu!!