Babyshower mitt i naturen!

Babyshower har inte riktigt funnits i mina planer just nu. Är lite så att jag inte riktigt vill jinxa, har väldig respekt för att inte ta ut något i förskott… Samtidigt som de babyshower vi har haft för vänner senaste tiden mer har handlat om att ses en sista gång före livet totalförändrats och det är jag mycket mer ett fan av.

Men när syrran och Maria halade fram detta på vår härliga tur igår, då kände jag bara glädje!! 😍 Och i och med att alla vänner är utspridda i Sverige och har fullt upp på sina håll och kanter, blev ju detta perfekt för alla var ju där i våra tankar!

Och med tanke på att jag börjar bli lite trött och seg, så kunde detta inte bli bättre. Helt enkelt en babyshower helt i min smak! TACK!!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Nu ska jag njuta av en helg med familjen!

Anna

Att vara lite orolig.

Tidigare i graviditeten har jag mest bara varit fundersam om kroppen kommer tycka att mitt planerade pass är ok, om jag kommer få ut det jag vill av passet, och jag har blivit himla nöjd varje gång det gått bra. De senaste veckorna har dock detta ökats på lite och jag har börjat oroa mig lite i förväg vad jag kommer klara och inte riktigt vågat ha en plan för varje vecka utan tagit varje dag lite som den kommer.

Jag gillar att ha planer, att se fram emot nästa pass, så att ta allt lite mer på uppstuds är lite lurigare. Men jag lär mig. Det svåra är bara att börja inse mina begränsningar. Jag kan fortfarande lufsa runt ute i skogen, men det går sakta. Inga mer löpintervaller utomhus. Så är det bara. Kanske kan jag fortfarande springa på i högre tempo emellanåt, samtidigt ser jag inget syfte i att pusha. Så där försvann ett sätt att ge allt. Och då vill jag ju ersätta det med något.

Denna vecka har jag provat stavgång på vårt band hemma. Och ni kan ju gissa lyckan när det kändes BRA! På riktigt bra. Inget obehag, inga sammandragningar. Ingenting. Bara rent och skärt flås. Så jag fick till ett bra pass där på bandet. Lagom hårt, perfekt tröskelnivå. Endorfinhög var bara förnamnet.

Så då adderade jag ett träningssätt som faktiskt funkar. På den listan finns sedan tidigare styrketräning. Och igår eftermiddag adderade jag ännu en grej - nämligen cykel! Det kan ju låta helknäppt när magen är större än någonsin, men jag tog Emils gamla heldämpade hoj, där det inte är så långt mellan sadel och styre. Satte sadeln på en skön höjd så jag inte slog knäna i magen och styret lite högre. Sen cyklade jag ut på (de utan sten och minimalt med rötter ) stigarna och varierade med grusväg. Så jäkla härligt!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Kvar att prova har jag nu rullskidor. Samtidigt känner jag mig väldigt nöjd med att faktiskt ha tre saker som funkar bra just nu. Mer behövs ju inte. Och det dämpar min oro. För jag behöver röra på mig, behöver få ta i emellanåt och emellanåt bara fokusera på att komma ut och få frisk luft. Det är liksom i mitt blod, i mina gener, att få träna. Jag kan inte komma i från det. Och tryggheten i att känna att det jag gör känns rätt för både kropp och knopp är så himla skön. Sen finns ju simingen. Alltid ett safe card.

public.jpeg

Så känner ni att ni inte riktigt känner er hundra med det ni tränar för tillfället, prova något nytt! Alla är vi olika och därför funkar olika för olika personer. Våga prova er fram. Och våga avbryta om det inte känns bra.

För tro mig - det är nog med hormoner som skapar obalans och känsloyttringar utan dess like just nu! 🙈😂

Det var det för nu, dags för lunch och sen kommer syrran och Nils. Som jag längtar!

❤️

Anna

Baby world - nu är vi kittade!!

Detta inlägg presenteras i samarbete med Babyworld. Och alla länkar i inlägget är klickbara och öppnas i ett nytt fönster.

Babyworld - vi är kittade!

Eftersom varken jag eller Emil hade en endaste aning om vad vi behöver inför krabatens nedkomst, kändes det väldigt tryggt att vända sig till några som verkligen visste vad de snackade om.

Så i mitten av augusti åkte vi via Uppsala och passade på att stanna till för att kitta upp oss. Vår filosofi var det viktigaste först för himmel vad kan man skaffa prylar till kids. Det känns dock som att det är vettigare att börja på en stadig grundnivå där man har det man absolut behöver när man kommer hem från BB istället för att börja vitt och brett och satsa på allt.

Både jag och Emil sa det att om vi skulle ha gjort det här utan guidning så hade det både tagit oss längre tid men framför allt hade vi nog blivit rätt oense om vad som var prioriterat. Nu slapp vi det - evigt tacksam för det!

Jag har, precis som säkert många andra i min sits, några gravidappar och där har man ju olika checklistor med vad man “bara måste ha” före barnet föds. Dessa har gjort mig rejält stressad. Minst sagt. Jag har typ inte ens öppnat dem.

Men på butiken utgick vi också från en “checklista” och med facit i hand var det nog ett väldigt bra system, för annars blir det nog lätt att man missar men också kanske faktiskt köper mer än vad man behöver. Den checklistan kommer snart läggas ut på deras hemsida/e-handel, men så här ser den i alla fall ut.

public.jpeg

Av de stora grejerna vi fick med oss var det följande (allt som är blåmarkerad är en direktlänk in hos Babyworld):

  • Vagn från Cybex Priam helt enkelt för att den var så snygg och vi kommer komplettera med löpvagn och en vagn för att kunna åka skidor och cykla med. Till den kom ju även sittdel och adapter för babyskyddet och sen ska vi addera terränghjul och eventuellt ett par skidor.

  • Babyskydd från BeSafe - smidigt och lätt (men samtidigt, alla dessa känns ju säkra och bra!) och sätesskydd, spegel och solskydd för fönstret.

  • Skötväska som också kan användas som en ryggsäck (bra för ryggen tänker jag!) & en mindre "organizer" att hänga på själva handtaget där man kan ha det mest vitala - napp, telefon, dryck och kanske våtservetter…?

  • Babynest - många av mina vänner har sytt egna, men nej, inte jag!

  • Tillbehör till vila - kudde, täcke, lakan, madrasskydd, påslakan, spjälskydd. Allt i gråvit skala, dels för att vi gillar dessa färger men det känns också lite mer safe eftersom vi inte tagit reda på vad krabaten är för någon.

  • Filtar - en i jersey och en i bomull.

  • Specialkudde för det lilla huvudet… Med ett överdrag i grått (som jag i vloggen tror är någon form av “tuttskydd”… 🙈😅)

  • Bärsele och bärsjal. Bärsele kändes självklart i och med att jag burit kids i sån förut (så smidigt om man vill ut i naturen och traska eller bara ha händerna fria) medan jag var rätt tveksamt inställd till bärsjal. Tänkte att jag aldrig kommer att kunna knyta en sådan och än mindre få i en baby i den. Men den bärsjalen vi till slut valde var “färdigknuten” och bara att dra över huvudet och det var väldigt smidigt att stoppa ned barnet utan att det kändes omständigt. Och dessutom känns det som om det är lite olika användningsområden för bärsele och bärsjal.

  • Babyvakt - när man bor på två våningar så känns det rätt självklart att ha en babyvakt. Vi kör dock utan video, bara med ljud. Känns tryggt på något sätt!

  • Bröstpump med nappflaska. Jag valde faktiskt en manuell, hade någon känsla i mig att jag skulle gilla det bättre. Nu vet man ju inte ens om man kommer använda sig av det, men det känns ändå bra att ha en sån!

  • Babysitter och babygym - för att kunna sätta ifrån sig barnet emellanåt. Och vi har faktiskt två babygym, ett uppe i vårt livingroom och ett nere i gymmet. Klart krabaten ska träna samtidigt som vi! 😍

  • Badbalja med tillbehör som handduk och badtermometer.

  • Skötbädd och hårborste och nagelsax med tillbehör.

  • Nappar som lyser i mörkret och en mer vanlig.

  • Luktfri blöjtunna. Bra för en med känslig näsa som mig!!

  • … och det bästa för mig (redan nu!) - amningskudde / gravidkudde, nu sover jag som en prinsessa igen!

… och vill ni se hur det såg ut när vi irrade runt som yra höns och sedan skulle packa upp det hemma, kolla in vloggen! 😅

Tack Babyworld för er hjälp - vi slapp en hel del osämja och funderingar och annat som kommer med när man inte vet…

Att verkligen låta kroppen styra…

Att verkligen låta kroppen styra

Jag vet inte hur ofta jag tjatar om det här på bloggen eller när ni skriver till mig och frågar - lyssna på din kropp! Och då gäller det ju att man lever som man lär. Och ofta gör jag ju det, men jag vet att det finns risk att jag pushar lite för hårt när nummerlappen kommer på. Därför försöker jag skapa bästa förutsättningar att inte kunna göra det. Samtidigt som jag vill ha den där lilla extra triggern emellanåt att faktiskt pusha mig. I alla fall lite extra.

I fredags tror jag dock, men facit i hand, att jag nog var för ambitiös inledningsvis och det var därför jag fick slita lite med att magen inte riktigt var med på noterna. Även om det verkligen inte var utanför ramarna. Den skillnaden har jag skrivit om förut, den där skillnaden man lär sig när man en gång har varit elitidrottare med sin egen kropp som det viktigaste verktyget. Men det vare lite för mycket.

Så därför bestämde jag mig för att i lördags bromsa. Lite mer än behövligt. Lite för att få vågskålen rät igen. Och det visade sig var ett väldigt bra beslut. För även om det kändes än bättre än på fredagen, så klev jag av när den (enligt arrangören) den finaste delen av banan var gjord, de tio kilometrarna ute på Bohus-Malmön, och skippade de sista 17 kilometrarna. Kämpade rejält med mig själv att kliva av. ”Sånt gör man ju inte!”. Enligt mitt gamla tänk, men nu fick jag skita i de där gamla känslorna och bara acceptera. Så nyttigt.

Så jag stod vid sidan om, åkte med arrangören och hejade på Emil på flera olika ställen på banan innan vi åkte till målet. (Misstänkte att det skulle vara en rätt halt herr Jönsson Haag som som skulle komma över mållinjen, och så rätt jag hade…! Haha! Kolla in vloggen så ser ni!)

På söndag morgon skuttade jag ur sängen (Emil kröp, med feberkänsla..). Tog en frukost enligt konstens alla regler (minsta möjliga men med maxat kolhydratinnehåll, dvs juice, sylt och bröd!) och tog sedan båten över till starten. Värmde faktiskt upp lite och insåg att om jag bara skulle bromsa mitt tempo lite lite från dagarna innan, så skulle jag kunna springa utan att behöva pusha det minsta.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Så istället för att ställa mig längst fram när starten gick, ställde jag mig längre bak. Joggade iväg, tog en plats i ledet på de smalare partierna och lät kroppen (inte knoppen) styra helt. Gick i vissa backar, tog det lugnt över klipporna. Fyllde på med energi varannan kilometer (!) och kissade varje halvtimme. Direkt jag glömde att fylla på lite med extra energi fick jag lite håll, så jag hann ta två gels under vägen också. 

När över halva loppet var gjort var jag fortfarande oförskämt fräsch (loppet var totalt 22,3km) så jag började springa i mitt tempo, utan att ta någons rygg. Gick om om det kändes bra. Ökade successivt och terrängen blev mer lättsprungen. Och när jag lägligt kom till sista bron som var öppen (och då stoppades tiden) passade jag på att kissa en sista gång och ta en gel. Och därifrån visste jag att det bara var 6 km kvar. Och jag var väldigt fräsch. Så därifrån och in i mål ökade jag för varje kilometer. Utan att ”magen” pushades. Det var bara mitt flås som utmanades - och det var f a n t a s t i s k t. 

public.jpeg
public.jpeg

Men jag är helt säker på att om jag inte hade tagit det så piano till en början så hade det aldrig känts så bra mot slutet. Och hade jag pushat och sprungit hela på lördagen kanske jag inte ens hade kommit till start (eller fått chansen att gå i mål) på den sista etappen.

Så efter fredagens lärdom gjorde jag verkligen som jag konstant tjatar på er om - jag lyssnade verkligen på KROPPEN!

Vilken seger! Och ibland är det coolare och mer utmanande att ha såna här mål än att bara springa så fort som möjligt från a till b. Faktiskt. Och speciellt för mig som bara haft sådana mål under hela min karriär.

Nu är dock sista tävlingen med kaggen gjord. Och när nästa blir av, det vet nog ingen. Jag har några visioner, men det får tiden utvisa om det blir så. Spännande värre!

So long,

Anna 

Icebug Xperience

Kom fram till Ramsviks camping igår efter att ha åkt nattåget till Göteborg, ätit lunch med kusin och moster och haft en träningsdate med ett par som budade hem auktionen vi hade på Springhjälpen i våras. Checkade in i vår lilla campingstuga, åt en stadig middag och spelade in några snuttar för diverse användning (bland annat ny vlogg så klart!).

Sen hade som kvällen gått och vi var två trötta själar som kröp till kojs på loftet i den lilla stugan. Strax före åtta i morse ringde klockan och vi gick till restaurangen där frukosten serverades. Jag som numera inte får plats med så mycket i magen fick tänka till lite vad jag stoppade i mig (blev två skivor bröd med rejält med sylt (och smör), juice och en liten kaffe) medan Emil nog njöt lite mer av utbudet på buffén.

Sen gick vi tillbaka till stugan, packade ihop en ombytesväska för dagen och bytte om. Fyllde ryggarnas vätskepåsar, satte på oss nummerlapp och snörade skorna.

För klockan 10.30.00 gick starten för den sista utmaningen här nere på Västkusten - nämligen IceBug Xperience! Eller så startade jag, i Run&Walk-klass, medan Emil startade en timme senare i Run-klassen.

public.jpeg

23.7km i oerhört blandad terräng väntade. Klippor, hällar, stenar, grusväg, asfalt, blött och obanat och tillslut en träbrygga in mot mål. Från Ramsvik till Smögen.

Jag hade en riktig gravid-dag. Men mest troligt hade den kunnat vara än värre om jag ätit en redig frulle, nu fick jag mest bara håll i tid och otid och blev kissnödig på ”riktigt” och ”fejk” mest hela tiden. Så det blev inga snabba, härliga kilometrar, men jag njöt ändå av att kunna springa (mestadels) och njuta av naturen, heja på alla människor och få andas frisk havsluft! Emil däremot, han sprang han. Fort också. Så jäkla fort att han passerade mig när ynka 700 meter återstod. Han. Sjukt nöjd. Jag. Jäkligt less. Summa sumarum - han sprang fort, jag lufsade fram utifrån dagens förutsättningar!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Men tänkt ändå att jag gjorde det! Jag tog mig i mål, jag anpassade farten och tempot och jag lyssnade på kroppen och lät den styra helt och hållet. Och på något sätt är det mer utmanande att låta magen styra än att plocka fram tävlingsdjävulen och bara köra. Faktiskt. Det här triggar mig mer just nu. Pushar mig att hantera en ”tävling” på ett annat sätt. Och det tror jag är väldigt nyttigt!

public.jpeg

I morgon väntar 29km fördelat på 10km och sedan en färja på ca 10 min (som går varje halvtimme) och sedan återstår 19km till mål. Jag ska springa de första 10km ute på Bohus-Malmön och sedan gör jag en avstämning av min kropp om jag kör resterande 19 eller spar mig till tredje etappens 27km… Kroppen får helt enkelt styra!

Nu ligger vi och slöar, käkar godis och chips och dricker saft. Laddar med andra ord. Kroppen är lite trött men på ett bra sätt. Kommer sova gott i natt!

public.jpeg
public.jpeg

Det är himla roligt att få uppleva sånna här lopp, där det mer handlar om upplevelsen än prestationen. Det är något nytt för oss. Nytt men väldigt uppfriskande och härligt!

Nu: Elementary säsong 6.

Happy Fri-yay till er alla å tack för all respons om kosten - låt mig återkomma mer där!

Anna

Sista löpintervallerna utomhus...?

I början av veckan bestämde jag mig för att göra ett litet test av mig själv. Det har ju hänt väldigt mycket med mig mage på slutet och känsla av att vara gravid. Jag kan inte längre låtsas som att allt är som vanligt, att kroppens signaler för stunden är de som gäller även en stund längre fram utan jag måste hela tiden lyssna och vara lyhörd, justera och fundera. I träning som i vardag. Och det man tror man lärt sig ena dagen, det gäller inte längre nästa dag.

Det är väldigt utmanade för mig som är en person som vill ha kontroll och en plan. Och ja, jag har ju fortfarande en plan vad jag vill träna varje vecka även om den aldrig tidigare har varit mer flytande och aldrig varit mer flexibel.

Och i och med att vi ska ner till Västkusten igen nästa helg för att delta i West Coast Trail som en del i vårt samarbete med Västsverige och deras olika event nere på Västkusten (där ju vi hittills deltagit i swimrun, kanotmaraton och rullskidslopp) så vill jag känna efter lite hur kroppen reagerade på att springa lite fortare. Jag tror fortfarande att jag nog hanterar att lufsa framåt rätt bra, men jag ville testa att springa på lite fortare.

public.jpeg

Så jag ställde klockan tidigt, hade en rätt fullspäckad dag (ÄLSKAR DET!) och stack ut direkt. Joggade försiktigt ner för vår uppfart (som är jäkligt brant) och kände direkt att magen inte gillade att behöva hålla emot steget utför. Kände att detta skulle kunna bli en rejäl utmaning.

public.jpeg

Joggade lätt i fem minuter där kroppen fick anpassa sig successivt och sedan vred jag upp tempot successivt i 5-6 minuter. Sen körde jag igång det jag hade planerat från början - 4-5 st 4 minuters intervaller på asfalt i varierad terräng (ja, bor man på Frösön i Jämtland så är terrängen rätt varierad). Första intervallen var dock rätt flack och jag kom in i löpningen rätt fort. Det gick bra. Det kändes bra! Men av någon anledning kände jag att jag nog behövde kissa, så jag sprang ut i skogen men det var ju falskt alarm. Bara lite skvätt. Och efter det var det som att jag hade skakat om allt i magen och det hade hamnat lite “fel” igen, så nästa intervall fick jag starta om två gånger innan jag kunde börja springa. Uppför gick det hur bra som helst, men direkt det blev lite utför fick jag mer jogga än springa… Och så fortsatte det. Uppför gick det hur bra som helst. På platten ok, men utför kändes det inte särskilt bra eller bekvämt.

Jag körde 5 stycken fyraminutare, i relativt bra tempo men utan att kunna driva pulsen särskilt hög. Jag fick inte mer ont, men slutsatsen blev att jag nog inte ska springa intervaller utomhus längre. Uppförsbacke inne eller ute - absolut! Och att lufsa fram i lagom högt tempo, det är nog inga problem.

På något sätt känns det lite häftigt att det faktiskt händer så mycket i kroppen att jag måste göra justeringar. Det har ju gått så bra hittills och det mesta har gått på räls, så det känns skönt att kroppen faktiskt säger till när den inte tycker att det känns helt bra. Men ni måste förstå skillnaderna här - jag stoppar före det känns DÅLIGT, alltså har jag en marginal att spela på och det är så jag vill ha det. Jag hade kunnat pusha mig mer, säkerligen, men då mest troligt fått ont efteråt och kanske gjort något som gör att jag inte kan göra andra saker jag vill efteråt. Och den marginalen vill jag fortsätta ha!

Så ni behöver inte vara oroliga att jag ska köra skiten ur mig själv nästa helg nere i Bohuslän, nej, jag kommers ställa upp i en klass som heter Run/Walk så jag kan lufsa i det tempo jag kan för stunden. Springa emellanåt. Gå. Jogga. Vad som nu funkar. Och känns inte ens det okay - ja då blir jag den bästa hejarklacken ever till Emil som kör Run-klassen.

Att lyssna på kroppen har jag ju tjatat hål i öronen på er om, men jag tror inte man kan tjata nog om det. Och kanske kan jag, med min bakgrund, finjustera mer eftersom kroppen har varit mitt främsta verktyg i så många år. Samtidigt var jag ju inte en höjdare på det när jag var aktiv. Jag körde ofta lite för hårt, var lite för ambitiös. Så att vara gravid och verkligen få veta, utan krusiduller, vad kroppen känner är fantastiskt. Och det var just det min läkare sa till mig när jag ringde och frågade om råd i vecka sju “hur ska jag tänka kring träning nu?”. Hans svar var oslagbart “din kropp kommer berätta för dig, starkare än vad du någonsin upplevt”. Och oj så rätt han hade!

Ha en fin lördag! 💛 Själv ska jag nog ut och lufsa lite i skogarna här på Frösön.

Anna

Det där med att må lite kasst emellanåt!

Tack för all feedback på det här inlägget! Det är häftigt hur olika graviditet är, det slår mig hela tiden.

Jag har ju i princip varit opåverkad fram till någon vecka sedan (om man bortser från de där tuffa första fjorton veckorna) och emellanåt till och med glömt bort att jag varit gravid.

Men så är inte fallet längre. Det började med svimningskänslan när man ligger på rygg (som många av er skriver om) i mitten av juli och de senaste två veckorna har det börja komma i tid och otid oberoende av om jag sitter, ligger eller står. Det är som att kroppen jobbar på högvarv när jag är i vila (för det händer mig aldrig när jag är fysiskt aktiv). Och känslan är densamma som när man begränsar syretillförseln liggandes på rygg, men min egen teori är att det är för att mitt blodsocker är lågt. Har ju alltid varit känslig för lågt blodsocker men aldrig på detta sätt - illamående och den här obehagskänslan precis som i början av graviditeten. Och jag har inte knäckt koden hur jag helt blir av med det förutom att ändra ställning och sen plötsligt kan det försvinna. Även om jag inte äter något.

Jag som ogillar att inte ha kontroll på hur jag mår och hur jag kan påverka det gillar det inte alls!

Fortfarande mår jag ju som bästa när jag är aktiv, där känner jag mig som mig själv även om en gravid version av mig själv, men till vardags börjar jag verkligen känna mig gravid. Det trycker på och sen dessa illamåendeperioder. Samtidigt tänker jag att det inte är mer än rätt att jag också faktiskt börjar märka av att jag faktiskt är gravid.

Fick ni tillbaka illamåendet ”mot slutet”? Och kom ni på något sätt att råda bot på det..? ☺️

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Vill ju inte skriva för mycket om preggo-livet så bi ledsnar liksom, men vad vill ni mer att jag skriver om? Målbild inför förlossning har jag fått som förslag, bland annat, men vad mer? Let me know! 🙋🏽‍♀️

So long!

Anna

Det funkade!

När vi i våras tackade ja till att göra en turné med olika spännande utmaningar och lopp nere på Västkusten var vi förberedda på att jag skulle agera hejarklack och Emil ensam skulle stå på startlinjen. Vi visste ju att jag (om allt skulle gå bra) skulle vara i månad åtta i graviditeten och att då planera in att tävla (!) i olika lopp kändes ju lite naivt samtidigt som det var så spännande att vi inte kunde säga nej. Jag lever hellre efter devisen att satsa högt och sen få backa om det skulle krävas, dvs inte ge upp innan man behöver liksom!

Men att åka Alliansloppet kändes väldigt långt bort. Om jag ska vara ärlig. Nästan 50km rullskidor på en bana där stakning är i princip den enda tekniken man använder sig av. Och stakat har jag knappt gjort sen i vintras.

Jag var ut i veckan och provade lite, körde 5 x 6 min rullskidor i varierad terräng men mestadels uppför. Och tyckte magen var väldigt mycket i vägen. Fick inte alls till stakningen, men diagonal fungerade riktigt bra och stakning med frånskjut helt ok. Det gjorde att jag i alla fall fick ett hopp om att kunna starta men tänkte också att det nog inte skulle gå så fort då det snabbaste sättet att ta sig fram på den där banan var att staka mestadels.

När vi kom ner till Trollhättan passade vi på att åka ett varv på banan. Jag varvade diagonal med stakning med frånskjut och stakade bara där inget annat funkade. Började bli lite nervös att jag hade tagit mig vatten överhuvudet. Och när det dessutom visade sig att det skulle regna började jag bli lite brydd om det skulle bli halt. Jag sov inte överdrivet bra natten mot lördagen.

Men när vi kom ner i start-och målområdet, jag fick sätta på mig mina lånade rullskidor och staka iväg lite så ramlade alla nerver rätt. Det kändes okay, nästan bra! Men framför allt kändes det kul!

public.jpeg
public.jpeg

Vi rullade fram till vår startgrupp, såg första startgrupp ge sig av och sedan var det vår tur. Banans enda riktiga rejäla backe inledde varvet på 16 km som skulle åkas tre gånger och med min obefintliga uppvärmning var det en chans till att komma in lite i flåset.

Efter backen la jag mig i Emils rygg och vi började köra. Han tog vinden för mig och jag styrde hans tempo - ”öka” eller ”sakta”. Dessutom hade han energi med sig, både i form av gels och bars och sportdryck. Ganska snart insåg jag att jag kunde staka men att min kraft var väldigt reducerad. Men bara att känna att jag kunde staka var himla gött! Och magen var med på noterna.

Första varvet var ändå lite segt, vi hade inte riktigt fått in rytmen som funkade för oss båda även om allt annat funkade helt ok. I varvningen ut på varv två började det dra lite i nedre delen av magen så vi tog det lite lugnt och när jag lät bli att staka och stället diagonalade upp i backen släppte det. Passade dessutom på att ta en kisspaus och då försvann det helt.

Hade varvningen sett tjejerna som ”ledde” motionsklassen, som hade startat i första startgrupp (två minuter före oss) och tävlingsdjävul kröp fram. Det gjorde att varv två gick i ett enda huj! Hann knappt tänka och efter halva varvet var vi ikapp damerna. Och vårt teamwork nådde nya nivåer!

Ut på tredje varvet började jag känna att det här skulle gå vägen och det var en sån himla lättnad!

Körde på i första backen, Emil tog över när vi kom upp och sedan var det bara att tugga på. Stannade för en andra kisspaus och efter det hade jag lite svårt att hitta stämmet i stakningen igen men efter någon kilometer kom det tillbaka.

Fortsatte fylla på med energi (trots spykänslan av att fylla upp magen..) och plötsligt hade vi bara någon kilometer kvar! Så jäkla skoj! Vi såg färre och färre andra åkare och när det var knappt två kilometer kvar och jag i min hjärna började tänka spurt stoppar jag staven i hålighet på en bro och bryter staven. Så. Jäkla. Irriterande. Får Emil stav som är cirka 25 cm längre än min egen… 🙈 Men den har i alla fall en spets. Så vi stakar lite halta mot mål och går i mål som första dam i motionsklassen på 2h och 27 minuter. Två och en halv timme med grymt teamwork och en kropp som återigen överraskar på mig!

Jag har stakat två tre gånger de senare månaderna men inte en gång sedan i juli. Så vare sig kraften eller tekniken är ju som den kan, men ändå gick det så bra! Inte ont någonstans och inte en uns låg på energi. Och dessutom fick jag ta! Jag fick återigen ett riktigt bra pass i lägre tröskeltempo - vad mer kan tävlingsnörden i mig önska?

Vi har en utmaning kvar nere på västkusten, om två helger. Återstår att se om jag står på startlinjen då eller får agera hejarklack, men oavsett är jag så (tjatigt jag vet men det är så!!) makalöst tacksam att jag fortfarande kan få göra såna här utmaningar så långt in i graviditeten!

public.jpeg
public.jpeg

Idag mår jag som jag förtjänar. Är trött och mår lite illa men rent fysiskt är det oförskämt bra. Lite stel i nacken men ryggen mår bra och magen lika så. Kroppen är f a n t a s t i s k.

Nu ska vi plocka ihop våra (blöta) grejer här i Stockholm och sen fara hem till Östersund. Där väntar 10 (!) dagar hemma. Vet inte när jag var hemma så länge sist. To-do-listan är lång efter en sommar i packsäcken, men det känns okay!

Senare idag kommer en vlogg från gårdagens utmaning - håll koll här!

So long!

Anna

Lite feltajmad. Eller?

Idag var vi på ett rutinbesök hos barnmorskan på förmiddagen efter att ha hunnit upp till fjälls tur och retur. Man hinner med mycket före klockan tio om man går upp 04.20... 

… men att få börja morgonen med att springa i den där terrängen, det väger upp den nästan obefintliga sömnen (för en som vill ha 8-9h/natt).

public.jpeg

Men. Nog om det.

Efter att ha haft vikarier i sommar fick vi nu träffa samma barnmorska som jag träffade när jag skrev in mig i februari. För mig har det funkar väldigt bra med alla tre vi hunnit med, men att få träffa samma så här mot slutet kommer nog bli rätt skönt.

När vi var på de första besöken upplevde jag inte att jag hade så mycket frågor, ville helst bara få höra krabatens hjärta och att allt såg bra ut. Men nu ploppar det upp mer frågor och funderingar för varje gång så det är skönt att man träffas så ofta.

Sedan förra veckan har jag haft ett par tillfällen där jag blivit väldigt låg och yr, så där lite svimfärdig liksom, och jag har ofta kopplat det till att jag varit hungrig/lågt blodsocker. Men igår när vi var på en föreläsning om förlossningen på sjukhuset kom yrseln och illamåendet väldigt plötsligt över mig, så pass att det enda jag ville var att lägga mig på golvet i fosterställning. Det var ju dock inte riktigt aktuellt, och att få ner huvudet mellan knäna är ju otänkbart, är ju något iväg så att säga, så jag fick istället hänga på stolen framför och bara andas. Kallsvetten trängde fram och det var mindre härligt. Speciellt när man är bland folk! Efter en stund ebbade det av men kom ganska snabbt tillbaka för att sedan försvinna helt. Tänkte för mig själv för att de var obehagliga bilder eller något sånt som triggade det (är inte särskilt bekväm i sjukhusmiljö eller ett fan av blod... 🙄), men insåg sen att det nog inte var det. För just före illamåendet kom hade jag haft ett väldigt tryck upp mot diafragman. Och jag inser att så har det varit varje gång. Ofta i kombination av att jag är lite låg på energi. Snacka om lite feltajmad illamående-känsla! Eller ja, det var ju rätt bra om jag nu hade tuppat av, för det var på sjukhuset och det var barnmorskor som höll i föreläsningen, men bland folk… Nej. Inte trevligt alltså!

Är detta något ni har upplevt? Jag frågade barnmorskan om det idag och hon höll med mig i mina misstankar men sa också att det ju finns många anledningar till att börja bli yr/svimfärdig så som lågt blodtryck, lågt blodsocker och/eller dåliga järnvärden. Men att krabaten mest troligt kommer åt något som gör att jag får den här känslan, typ liknande som man (jag) kan känna när jag ligger på rygg då syretillförseln stryps.

Har dock inte upplevt det när jag varit ute och tränat eller varit aktiv och det känns ju tryggt!

Snacka om att jag börjar bli gravid nu! Även fast jag verkligen inte klagar, mer bara konstaterar. För i övrigt mår jag ju fortfarande väldigt väldigt bra. 

Har ni (om ni upplevt liknande mot ”slutet”) gjort några egna reflektioner vad som kan göra att den där känslan kommer? Just nu är det ju speciellt när jag sitter ned!

Nyfiken att höra era erfarenheter!

So long,

Anna

Att bli lite otymplig..

Jag har ju insett att jag kommer bli lite otympligare ju längre tiden går, det är ju kanske det som är själva dilemmat med att vara gravid. Att man är otymplig. Orörlig liksom. Hittills har jag klarat mig ganska bra i och med att magen varit modell mindre (även om den följer kurvan).

Men på slutet har något hänt och magen har börjat puta rejält. Och med det kommer ju begränsningarna. Knyta skorna. Pust och stön. Plocka hjortron. Jojo, inte en lika trevlig aktivitet i verkligheten som i tanken. Och det där med att man går in i saker. Bordskanter. Människor.

För några år sedan hade jag rejält ont i ryggen och varje böjrörelse var en plåga, det högg knivar i ryggen och varendaste snabb rörelse var en pina. Nu gör det ju inte ont, det är bara makalöst obekvämt. Och man känner sig så otymplig.

public.jpeg
public.jpeg

Och gissningsvis, eller ja det kommer ju bli mer otympligt ju längre tiden lider. Och jag är inte ett fan av att känna mig begränsad. Det irriterar mig. Jag vill ju klara mig själv! Att be Emil knyta skorna… Det är inte längre något jag skrattar bort, för finns det inget högre att ställa upp foten på, ja då är det enda alternativet.

Och ändå går det fortsatt så bra att göra det mesta jag vill i träningsväg. Visst att det inte kommer bli easy peacy cake att hoppa i och ur kajaken i morgon eller att göra diverse övningar där det krävs att man böjer sig framåt, men jag känner mig mer rörlig (eller läs: mindre gravid) när jag tränar!

Hur har ni upplevt det? Otympligheten? Skillnaden i vardagsliv och om/när tränar?

So long,

Anna

En sommardag i Jämtland.

Ni som vet ni vet. Men när man vaknar till en spegelblank sjö, värme från tidig morgon och en blå himmel utan en uns till moln. Då lever jämtarna upp utan dess like. Sjön är full av folk, Stråket som pågår denna vecka är knökfullt på kvällarna och man känner grillukt från varendaste gård. Och att vi lyckades pricka in en av dessa dagar när vi var hemmavid - hallelulja moment!

Dagen började med en löptur på min favoritrunda-utan-folk (dvs den jag gör när jag har typ en timme på mig att springa och vill lufsa runt utan att se så mycket folk) sen åkte vi in till stan och träffade barnmorskan. Igen. Nu är det tätt mellan besöken, varannan vecka, men ändå hinner det hända så mycket. Krabatens hjärta slog med oförändrad styrka (typ samma puls som en själv hade på morgonens löptur..) och magen följde kurvan. Jag själv fick en liten backning på viktuppgång som stagnerat lite, men det var ingen fara på taket. Bara att jag ska vara än mer noga att fylla på extra mellan måltiderna. Är inte van vid att äta så små portioner!! Och järntabletter är nu inhandlat.

public.jpeg

Efter det gjorde vi som vi gjorde förra gången vi var hos BM - gick och tog en drömfrulle på ett av stans ställen som serverar frukost i Stockholms nivå!! Åt, njöt och pratade av oss lite om upplevelsen hos barnmorskan. Trots att vi är rätt coola i det mesta ligger det alltid en viss nervositet i luften när jag går in dit, hur fantastiskt bra vår BM än är. Så det är lite av en lättnad när man går därifrån. När man vet att krabaten mår bra. ❤️

Sen följde vi upp med vår nästa nya tradition efter BM-besök, nämligen att vi går och köper något till krabaten. Jag är lite skrockfull och vi har varit väldigt försiktiga med att köpa saker, men när BM sagt att allt är bra, så känns det lite bättre. Även om vi alltid är medvetna att allt fortfarande kan ändå, på gott och ont, tills vi (förhoppningsvis) får hålla den lilla/lille i vår famn. Det blev ett body set och något mer. Var in på Polarn & Pyret, fanns så mycket fint, men jag vill nästan vänta med att köp där tills vi vet vad vi får! Just nu är brunt, gult, grått och blått våra färger!

Och allt detta före halv elva på förmiddagen! Och dagen hade inte ens börjat. För sen tog vi bilen och hämtade upp vår (efterlängtade) vänner för en lunch utanför stan, på ett ställe både jag och Sanna hade sett - Nästgårds. Mat lagad från grunden, lokalt producerad, med kärlek. Som det ska vara.

public.jpeg
public.jpeg

Efter att ha svettats som ena tokar i solen på lunchen bestämde vi oss för att ta årets första (och förhoppningsvis inte sista) kajaktur på sjön. Åkte hem, bytte om och rullade ned till Teos föräldrar som bor vid vattnet rakt nedanför oss. Där var kidsen och lekte, så medan jag och Sanna paddlade, åkte Teo båt med kidsen och Emil simmade. Helt drömskt! Jag och Sanna pratade om just det - hur fantastiskt Östersund är på de fina dagarna, oavsett årstid. Livskvalitén finns verkligen här. Det gäller bara att använda sig av allt som naturen och miljön erbjuder här. Det ska bli höstens mission - utnyttja Jämtland till fullo!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Efter ett par timmar nere vid vattnet åkte vi hem, pysslade lite, åt middag, badade lite i poolen innan vi tog en vända i Emils veteranbil. Sen hem för ett R E J Ä L T kvällsfika (learning by living!!) och lite serietittande medan solen färgade himlen alldeles rosa.

public.jpeg

Tack att jag fick uppleva en sån här dag i sommar - fyllda energidepåer till fullo! ❣️

So long,

anna

Psst… kan ju behövas energi nu då vi är på resande fot ner till Göteborg och Ö-loppet där vi ska köra swimrun i helgen. Emil kör den långa distansen med sin kompis och kollega Jens medan jag kör sprintdistansen (om man nu kan kalla 22km löpning och nära 3km simning för sprint?!) tillsammans med Andreas från Sverige Springer. Vårt mål är att ta oss runt, Jens är sugen på att sprungna fort och Emil försöker bota en förkylning… Bra team! 😂

Bornholm - vi gillar dig!

Precis hemkommen från en magisk vecka på Bornholm. Eller ja, vi lämnade ön redan i lördags, men sen tog vi det piano på vägen upp och stannade till för att få lite kvalitetstid med syrran, hennes kille och minigrisen Nils (min systerson 😍), så vi kom upp till Jämtland först igår kväll.

Jag skulle ljuga om jag sa att kropp och knopp är fräscha sedan utmaningarna där på den fina, danska ön… På fredagen, inför det näst sista loppet, vaknade jag upp med lätt irriterad hals och en lätt förkylningskänsla. Var i valet och kvalet om jag skulle ställa mig på startlinjen. Skulle aldrig ha gjort det som elitaktiv, men på något sätt känns det annorlunda nu. Dels pressar jag mig inte lika mycket men sen är det inte lika allvarligt. Hade jag haft ont i halsen och/eller feber hade jag inte ställt upp, men nu bestämde jag mig för att starta men låta kroppen styra tempot helt. Så med den avslutningen blev jag ju än lite mer sliten och har haft några riktigt lugna dagar där jag bara gått någon promenad med syrran eller faktiskt vilat helt. Totalt. Bara fokuserat på att äta och återhämta mig.

Och idag är jag back in business. Började lite lätt med ett styrkepass i morse, något som jag alltid längtar så efter när jag är bortrest och inte har tillgång till ett gym! Så skönt att få ta i som man gör i gymmet!

Åter till Bornholm då.

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

public.jpeg

Etapé Bornholm består av ett maraton uppdelat på fem etapper på olika ställen på ön. Allt från 5.8km sandlöpning till 10km snabb stadsbana. Ett av loppen tog vi över 150 höjdmeter, närmare 200 höjdmeter, medan det på stranden och i sanden var noll. Så alla lopp hade sin tjusning. Jag gillade speciellt det näst sista loppet, som gick i byn vi bodde i. En rejält kuperade banan som avslutades med en stigning på över 500m där de sista 300 metrarna var efter en asfaltsväg som målats som vägarna på Tour de France. Publiken och stämningen gjorde ju verkligen sitt till!! Och dessutom gick banan över ängar, det var uppåt och nedåt och det var bara så där superfint! Och min kropp bjöd verkligen upp till dans den dagen. Så jäkla coolt när jag ändå hade tre lopp i kroppen redan före start.

Det är närmare 2000 deltagare, alltifrån Musse och vår Charlotte till sånna som mig (som kommer med magen först) till någon du möter på gatan som du inte ens tror kan springa till massa glada barn som får ha nummerlappen på sig för första gången. Allt inramat i en otroligt härlig och positiv miljö! Kan verkligen varmt rekommenderas!

Min kropp då, hur mådde den? Jo, men den mådde så makalöst mycket bättre än vad jag hade vågat hoppats på innan. Var inställd på att eventuellt få stå över någon etapp, eller åtminstone kanske få lufsa runt i ett väldigt behagligt tempo, men jag kunde faktiskt ge det jag hade för dagen (utan att ta ut mig max som jag ju undviker under graviditeten) på alla etapper (bortsett från den sista där jag bromsade mig ur..). Och det känns häftigt!

Jag fick vara noga med uppvärmningen, körde alltid minst 3 stycken intervaller på cirka 2 minuter när det återstod 15-20 minuter till start. Allt för att sätta igång flåset och driva igång pulsen och förbereda magen på “skumpet” som ju blir av löpningen. Jag såg också till att äta bra under hela dagen, men inte för tung mat. Såg till att magen var så gott som helt tömd före start och jag drack bra. Jag startade kontrollerat och lät kroppen styra tempot helt. Hade emellanåt koll på kilometertider, men justerade aldrig tempot utifrån det, utan kände jag mig fräsch kunde jag öka, kändes det lite för ansträngande drog jag ned på farten.

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

Det känns häftigt att ha fått uppleva att kunna springa och ta ut sig när man är i vecka trettio - något jag alltid kommer bära med mig men också vara otroligt ödmjuk inför att det kanske inte skulle gå en andra gång. Vem vet?

public.jpeg
After Race fika!

After Race fika!

Oavsett var det riktigt skoj och tävlingarna var ju egentligen anledningen till varför vi åkte dit i första hand, men det blev en vecka som innehöll så mycket mer än bara tävlingar. Charlotte och Pär styrde upp det hela på ett fantastiskt sätt och vi åt gott, vi njöt av livet och vi mådde gott! Måste återkomma med alla bra ställen som Charlotte tog oss till - en liten mini-Bornholms-guide helt enkelt!

Nu ska jag ta och äta lite lunch, illamående kommer krypande. Det betyder MAT NU! Lika bra att lyssna. Sen får vi se om jag drar på mig våtdräkten och tar mig ner till sjön… En ny utmaning väntar nämligen redan till helgen. Kan säga så mycket som att jag hade mardrömmar version light i natt om maneter och svart vatten. Men det ska nog gå bra! 🙄😅

So long,

Anna

Graviditeten so far...

Tänkte jag skulle göra en liten recap av hur jag har upplevt graviditeten hittills i mitt mående och ork. Tänkte att det kanske kan ge er i samma situation lite pepp när det känns lite motigt eller inspiration för er som kanske drömmer om att få uppleva en graviditet eller bara lite feeling hur det kan vara för dig som är nyfiken.

Vecka 1-5

Här var jag bara så ofantligt trött och jag förstod ingenting varför jag var det. Var orolig att jag kört på för hårt och var på väg in i väggen. Träningen gick fortfarande bra, den jag fick till och jag körde ett långlopp som gick riktigt riktigt bra. Min vilopuls var lite högre än normalt (vilket jag reagerade på) och min maxpuls lite lägre. Kände första gången ett litet illamående redan vecka 4 men det eskalerade från vecka 5…

Vecka 6-13

… var de absolut jävligaste veckorna. Konstant illamående och en förlamande trötthet. Dessutom fick jag feber under ett par dagar och det gjorde INTE saken bättre. Träningen blev lidande men samtidigt mådde jag så mycket bättre bara jag tog mig ut. Kunde må lite lätt illa under träningen, speciellt om jag tryckte på, men det var hanterbart och inte obehagligt. Och framför allt mådde jag så mycket bättre EFTER jag hade tränat. Under den här perioden var jag i Åre på VM och jobbade, var i backarna flera timmar per dag och jag körde dessutom Nattvasan med en kompis (vi vann damklassen och var 16e totalt!!) men det var ingen självklarhet att åka då jag mådde otroligt illa och var helt slut dagarna innan. Men på morgonen som Nattvasan skulle starta var det som om kroppen gick in i ett annat mode och jag MÅDDE BRA! Jag åkte också Engadin Ski Maraton och samma sak där - mådde kasst dagarna innan men själva tävlingsdagen mådde jag PRIMA och loppet gick verkligen över förväntan. Även om jag redan då märkte den där “spärren” i att jag inte kunde pressa mig till max. Rent kroppsligt syntes det ingenting på mig och jag hade knappt gått upp något i vikt (vilket ju inte är något i sig att eftersträva, alla är olika!) och det gjorde nog att träningen ändå gick så pass bra. Löpning var jag lite försiktig med sedan jag hade fått en känning av löparknä någon vecka innan.

Vecka 14-20

… från en dag till en annan var det som att illamåendet gick över och jag förstod först inte vad det var som saknades i min tillvaro. Jag mådde bra och orkade plötsligt mer. Gick ju ganska fort upp för mig att det var det konstanta illamåendet som var borta. Den lyckan. W o w. Jag hade under vecka 13 kört ett stavgångspass hemma på vårt löpband (med korta, hårda intervaller) där jag hade känt tydligt att jag inte kunde pressa mig till fullo, men veckan efter (alltså vecka 14) kunde jag höja tempot och belastningen och det kändes BRA! Mäktig känsla. Det gjorde att jag bestämde mig för att köra Reistadslopet. Och det gick riktigt bra och jag kunde pressa mig och jag kände mig stark. För första gången på flera månader. Väldigt härligt. I samma veva bestämde jag med brorsan att justera mitt styrkeprogram utifrån att magen hade börjat göra sig lite till känna för mig och jag kände mig inte helt bekväm med alla övningar i gymmet. Vi hakade dessutom på ett hundspannsäventyr och åkte till Portugal för att vara coacher på ett SpringTime-läger. Där kände jag för första gången lite sparkar och både jag och Emil såg tydligt att magen började synas. Det var inte helt lätt att hålla det hemligt längre, speciellt inte när man sprang runt i sporttop och shorts dagarna i ända. Orken till att träna var tillbaka till fullo och jag gick tillbaka till min vanliga träningsdos, dvs gjorde det jag kände för! Styrka. Löpning (löparknät försvann helt plötsligt i samma veva som illamåendet gick över typ!). Rullskidor. Simning. Och jag började springa fort och länge och insåg att jag nästan kunde hålla samma tempo som förut. Blev lite kissnödig och kände att det var bäst att träna på morgonen med så lite som möjligt i magen…

Vecka 21-26

… måste jag säga har varit de ABSOLUT bästa veckorna. Inget snack om saken. Jag har kunnat göra exakt det jag velat. Mått bra. Haft en bra ork. Kunnat träna på ordentligt. Graviditeten blev offentlig och jag kunde släppa ut magen lite utan att skämmas. Kunde åter dricka kaffe och äta choklad och njuta av det. Magen växte så sakteliga men det var först mot vecka 25 som den började synas rejält. Löpningen fungerar fortfarande väldigt bra och det är det jag väljer för konditionsträning framför allt. Simningen är ett bra komplement. Jag känner mig stark i gymmet, och det beror nog också på att jag är trygg i de övningarna jag gör. Vi är på familjesemester och jag känner fladder i magen med jämna mellanrum som blir mer och mer tydligt. Jag sprang Vårruset i Östersund utan några som helst prestationskrav och det var bara kul! Älskar känslan efter-tävling, man känner sig så jäkla oslagbar! Jag sprang även Orsa Kajt’n på midsommar (i vecka 25), där fick jag uppleva hur det kan vara när man är gravid och springer - låg på energi och kisspauser, men det var lika härligt för det!

Vecka 27-28

… plötsligt har det börjat hände grejer med magen! Den syns, den är i vägen och den begränsar mig när jag böjer mig framåt. Den gör att måltiderna har blivit mindre men sker oftare (hur man nu ska kunna äta oftare när man redan äter typ varannan, var tredje timme..?) och får jag inte i mig mat blir jag v ä l d i g t låg. Löpningen går fortfarande bra, men jag är seg i uppvärmningen och kan behöva någon intervall innan jag kommer igång (om jag ska köra hårt), lugna pass går fortfarande smärtfritt. Jag får lätta sammandragningar emellanåt, speciellt när jag är låg på energi, och vissa dagar (speciellt när jag tar det lugnt) är det ett jäkla liv i magen. Bröstryggen låser sig rejält och jag känner att jag behöver köra styrka kontinuerligt (jag kör fortfarande samma program som jag gjort de senaste månaderna) och jag behöver 2-3 pass per vecka. Cyklingen på semestern gick bättre än väntat (hängselbyxor är att rekommendera) och rullskidor är ett riktigt bra komplement till löpningen. Jag har fått justera några löppass, ofta kan jag härleda det till att jag inte har varit på toa före alternativt har kört lite för hårt dagarna innan. Så kroppen är mer tydlig än någonsin om vad som är ok eller ej. Så det är bara att lyssna!

Magen följer kurvan bra och min viktuppgång verkar vara helt normal (vad nu det är?!). Mitt blodtryck är lågt, som alltid, och blodsockret där det ska. Järnvärdet är fortfarande bra och krabatens hjärta slår som bara den. Nu kommer ju träffarna med barnmorskan allt tätare vilket gör det än mer verkligt att snart är krabaten här! ❤️

Vecka 29-31

… är där jag är nu. Har börjat blivit lite tröttare igen, behöver vila en stund varje dag men träningen går fortsatt bra. Kanske är det så att jag omedvetet lägger min prioritering och energi på att orka och få till träning och därför behöver vila en stund varje dag, men jag prioriterar att må bra och då behöver jag få in träningen i vardagen. Så är det bara!

Råkar jag få i mig för lite energi en dag, så kan jag få ont i magen på natten, typ klassiskt magont som man kan få om man ätit lite för mycket av något. Och då kan jag bara ligga på vänster sida. Att ligga på rygg är inte längre bekvämt (börjar må illa då) och lyckades ju dessutom typ svimma hos barnmorskan sist då hon var och klämde på magen… 🙄 Har inga speciella cravings, äter allt men kan INTE åka i bilen jag körde när jag mådde som sämst i vintras. Haha!

Veckan som var, var vi ju på Bornholm för att delta på ett femdagars löplopp, dvs 42 km uppdelat på fem etapper/fem dagar, där längst sträckan är 10 kilometer och kortaste drygt 5 km. Jag bara älskar att vara i den miljön och det var så härligt att kunna delta på mina premisser, få ta i och må gott! Men det ska jag skriva mer om…!

det var min graviditet so far. 9 veckor kvar. Eller mest troligt lite mer med tanke på att många förstföderskor föder efter utsatt BF-datum, men ändå. Det närmar sig! Woohoo! ❣️

Anna

Hallå kroppen - dags att vakna!!

Jag har aldrig varit den som haft lätt att komma igång med intervaller, eller med flåset så att säga. Jag behöver en rejäl uppvärmning och gärna successivt öka tempot/belastningen för att få ut maximalt. Att värma upp inför korta lopp så som sprint var alltid det lurigaste, speciellt i och med det ofta var begränsad tillgång till spåren som jag behövde för att värma upp.

Sen jag slutade har det varit lite si och så där med uppvärmingen inför hårdare pass om jag ska vara ärlig, det är ju inte det roligaste. Hellre bara köra igång med skiten än att hålla på och värma upp en massa. Men sedan jag blev gravid har jag märkt mer och mer att jag VERKLIGEN behöver värma upp rejält för att ha en suck att få ut något av det tänkta intervallpasset. Helst ska jag successivt öka intervall för intervall. Men det har man ju inte alltid tid med. Eller? 🙄😅

Igår morse när vi skulle bränna av ett kort och effektivt intervallpass på vägen utanför det lilla B&B Emil hade bokat för natten insåg jag att jag nog skulle behöva ta någon av de första intervallerna till att bara komma igång… För vare sig jag eller Emil var särskilt sugen på att göra passet längre än vad vi behövde. Kort uppvärmning (kanske 5-7 minuter) och sedan 4 gånger 5 minuter med 1 minuts vila emellan. Klart.

public.jpeg

… så när vi traskade ut från huset i morse och började ta de första löpstegen kände jag mig MER GRAVID än på länge. Eller kanske någonsin. Seg i kroppen, lite öm i magen och jag hade knappt jogg-tempo. Tycker bilden ovan säger ALLT! 🙈 Men jag vet också att den första känslan ofta ljuger lite, så jag tänkte att jag gör väl vad jag kan.

public.jpeg

Vi sprang någon minut bortåt och vände för att värma upp och sedan startade vi första intervallen. Vi skulle köra två intervaller bortåt efter vägen. Och två stycken hemåt.

Första intervallen var precis som jag trodde. Seg och långsam. Men löpsteget kändes bättre och bättre och lika så magen. Kom inte alls upp i något särskilt tempo, men jag kände att det nog skulle kunna gå fortare och fortare. Och det gjorde det!

Kroppen liksom vaknade och jag kunde springa på allt fortare, fick pulsen att öka successivt och fick till ett sånt där riktigt bra och härligt pass som man mår så där gott av både i kropp och knopp!

public.jpeg
public.jpeg

… så gillar jag att starta en dag när jag vet att resten av dagen kommer spenderas på resande fot! Och jag ÄLSKAR (och är oerhört tacksam) över att min kropp fortfarande tillåter mig att springa fort. Jag njuter av varje pass, varje intervall, varje minut. TACK!!

Kikkan Randall sa till mig att hon upplevde att det tog typ tjugo minuter innan hennes kropp kom igång när hon väntade sin son. Det ligger kanske något i det. Hur har ni upplevt det?

So long,

Anna

Spring INTE!

Jag vet inte hur många som höjer både den ena och det andra ögonbrynet när jag säger att jag fortfarande springer. Och jag kan faktiskt ärligt förstå varför. Det finns risker med att springa för långt in i graviditeten, ligamenten kan ta stryk och man kan få skador man inte känner direkt men som kan göra sig påminda senare. Den risken finns alltid.

Men för mig är det löpningen som JUST NU fungerar bäst. Till och med bättre än rullskidor. Och cykling. Kanske att simningen är typ lika bra. Och styrketräningen. Det är som att den där lilla krabaten i magen vet exakt hur den ska lägga sig när jag knyter på mig löparskorna och sticker ut. Jag känner ingenting. Visst att jag kan bli lite kissnödig, men det har inte blivit värre under de senaste månaderna, faktiskt bättre. Men bara för att jag springer så mycket och det fungerar bra för mig, så skulle jag inte rekommendera ALLA att fortsätta springa bara för att.

.. jag efter en löptur!! 😍😎

.. jag efter en löptur!! 😍😎

Återigen är det ju - gör det du själv mår bra av! Och jag har sprungit mycket de senaste året, jag har en stark bål men jag vet samtidigt inte exakt vad som händer i mig. Så jag är väldigt lyhörd och jag räknar aldrig med att kunna slutföra ett tänkt löppass, utan det får bli det som det blir. Men hittills har jag inte behövt avbryta ett enda pass på grund ut av obehag av graviditeten. Däremot vände jag på en kort löprunda härom dagen när det högg till i knät. Sen har jag inte känt något mer efter det, men jag är hellre lite safe then sorry.

För andra kanske cyklingen fungerar bäst, eller crosstrainer eller rullskidor. Men oavsett vad tycker jag man ska våga prova sig fram, för hittar man bara en träningsform som fungera för just dig så blir det så mycket roligare. Det är inte kul att ha ont när man tränar, för då blir det vare sig lika bra eller lika roligt eller ger lika mycket.

Här kommer några tips på träningsformer att prova för konditionen!

  • Simning. Den kanske absolut mest rekommenderade träningsformen i ALLA forum och från de flesta. Tyngdlösheten och den följsamma rörelsen. Också väldigt meditativt! Om ni inte provat OW (dvs open water simning) passa på att göra det!

  • Löpning. Om utförslöpning och plattlöpning börjar kännas obekvämt, gå till en backe och spring upp, gå ned. Kanske hellre kort och snabbt än långt och länge? Eller så funkar det precis tvärtom för dig. Våga variera och våga vila från löpningen emellanåt så slipper du andra skavanker som löpningen ibland kan medföra..

  • Stavgång. Samma där - gå till en backe alt kör upp löpbandet på lite mer lutning och gå på det (med eller utan stavar) så får du jobba rejält på flåset. Funkar både som distans och intervallpass.

  • Cykling. Kärringhoj, racer eller mtb. Det finns många olika sittställningar på cyklar och kanske passar den ena bättre än den andra - prova dig fram! Passar både som intervaller och distans och transportmedel. Glöm inte hjälmen dock!

  • Rullskidor. Klassiskt och skejt. I rullskidåkning precis som vanlig skidåkning kan man ju åka klassiskt och skejt, man kan också köra massa olika växlar (stakning, diagonal, uppförsskejt (växel 2) eller plattskejt (växel 3). Prova dig fram! Ibland när jag kör lite för mycket av stakning eller växel tre kan det dra lite i magen, då kör jag bara en annan växel så brukar det släppa!

  • Gruppträning. Bra för motivationen, kanske lite svårare att anpassa utifrån sin dagsform och det just du klarar av. Men är man bestämd på att lyssna på sin egen kropp och inte någon instruktör, varför inte?

  • Paddling. Har inte provat det än. Och tänker att det nog kommer kännas lite olika beroende på hur stor magen är. Ska försöka hoppa i kajaken nästa vecka och prova!

  • Stakmaskin. Om du har en relativt stark bål (och kanske tillgång till en spegel för att se dig från sidan så att inte diastasen sticker) så är det här ett perfekt träningssätt för att behålla styrkan i överkroppen!

…. har ni mer tips - tell me!

Men kom ihåg! Oavsett vad jag gör eller vad någon kompis i samma situation gör, så spelar inte det någon roll, utan det viktigaste i ALLA SITUATIONER är att DU GÖR DET DU MÅR BRA AV! Du och din kropp. Kom ihåg det!

So long,

Anna

"Du ska inte ligga över 70% av din maxpuls..."

… är en kommentar jag både hört och läst lite här och där. Fick ett veckobrev av 1177 där det också stod att man inte skulle köra för hårt. Vilket gjorde mig lite upprörd - kan man vara mer diffus än “kör inte för hårt?”. Antagligen handlar ju det om att alla har sina egna gränser och trösklar för träning, vilket är HELT RÄTT men samtidigt tror jag tyvärr att det skrämmer fler och får fler att backa för mycket än att peppa till att röra på sig OM man orkar.

Här låg jag INTE under 70% av min maxpuls… 🙄

Här låg jag INTE under 70% av min maxpuls… 🙄

Jag mailade min läkarkontakt Lykke som jag har haft och göra med under hela min aktiva karriär och som också har följt flera elitidrottare på olympisk nivå på nära håll som fått barn under sin aktiva karriär och frågade om just den här 70%-gränsen. Dvs “att man inte ska ligga över 70% av sin maxpuls i träning”. Jag började räkna lite för mig själv vad det skulle handla om för pulsgräns för mig (ca 140) och insåg att det inte stämmer på mig. Jag tränar ALLA pass kring eller över den gränsen. Ett riktigt lugnt pass kan vara under (typ 65% av max = 130) men ofta ligger jag där i kring eller högre.

Och svaret jag fick lyder:

Jag vet att Pr Sundgot-Borgen gjorde mätningar på blodflödet till placentan under ansträngning på toppåkare. Ingen förändring skedde då upp till andra tröskelvärdet, vilket givetvis är högre på en vältränad person än på andra. Man gjorde inte mätningar över andra tröskeln då, dvs då laktatproduktionen stiger kraftigt, så jag tror faktiskt inte att vi vet något om det.

Det viktiga är att det känns bra och att man avslutar passet om man inte känner sig bra. 

Översatt till “vanligt språk” så kan man säga att det inte finns några tecken som tyder på att en gräns vid 70% av max skulle vara rimlig OM det känns bra. Däremot finns få studier gjorda på den gräns (övre tröskel) där mjölksyra har bildats och stiger rejält. För mig handlar den gränsen om ca 95% av min maxpuls, men den är lägre på en mindre tränad person.

Så att köra intervaller där man pressar sig är okay, så länge det känns bra och man har lite vana att göra det. Och jag har själv upplevt att kroppen liksom har en handbroms i kring 90-95% av maxpulsen och jag kommer inte över den gränsen. Om det är psykiskt eller fysiskt vet jag inte (håller på att kolla upp det) och det skulle vara spännande att höra om ni har upplevt något liknande?

Så jag skulle väl säga så här apropå påståendet: “att ligga över 70% av max är helt ok så länge det känns OK för dig och du har en viss vana att träna!”.

Så hörni - ni som orkar och mår bra och bär på en liten guldklimp, rör på er det ni vill och orkar och mår bra av! Heja oss! 😍👊🏻

So long,

Anna

Fotnot (redigerad): Sundgot-Borgen professor i fysisk aktivitet och hälsa i Norge och specialist på elitaktiva som har tränat och tävlat under och efter sin graviditet och förlossning.

Hellre att känna sig stark än att vara stark?

Jag har alltid varit en sån som triggas av att sätta tuffa mål, på gränsen till att jag klarar av dem, speciellt i träningen. Och så klart på tävling. Och jag har hela tiden haft ett enormt driv i att utvecklas, av att följa min progression, och jag kunde vara ganska tuff i den stegrande ökningen. Nästintill hoppa över några steg och bara fortsätta pressa mig.

Det har ju gjort att jag gått på en del nitar, men jag har också haft jäkligt kul på vägen. Och jag har väldigt ofta fått känna mig s t a r k. En känsla jag verkligen älskar! Jag har gjort träningspass som varit på gränsen till dumdristiga, men det har givit mig en enorm kick. Kanske egentligen en större kick än vad det har givit mig rent fysiskt. Men man ska verkligen inte underskatta den psykiska aspekten.

Men när jag nu är gravid är jag i ett helt annat mentalt läge. Fortfarande har jag ju den där viljan av att hela tiden ha progression i min träning, men läget just nu är ju PRECIS tvärtemot. I och med att man faktiskt blir successivt tyngre, otympligare och kanske också tröttare. Det passet jag klarade igår kanske jag inte kan göra om en vecka, istället för som förr då jag adderade en intervall till. Nu får jag vara glad om jag klarar samma pass. Med den lilla variationen att det kanske går saktare och saktare för varje vecka.

Och det där är ju en enorm utmaning. Speciellt för mig. Jag måste ställa in mitt mindset till de nya förutsättningarna och verkligen acceptera det. Just nu, i skrivande stund, har jag inga problem med det. Det är ju så läget är. Men när jag väl står där ute i skogen, vid backen jag ska springa uppför, har jag ofta svårt att ta till mig att jag mest troligt kommer få slita mer men springa långsammare uppför backen…

Men hur hanterar man det då?

Det har jag inga egentliga svar på, kan ju också tänka mig att det är väldigt olika från person till person, men det jag försöker tänka på är att varje pass som blir av så som jag tänkt är ett bra pass! Och skulle inte passet bli “bra”, dvs att jag inte skulle lyckas med det jag satt mig för, får jag inte bli besviken utan bara acceptera “okay, det här var det jag kunde ge idag!” och sedan vara nöjd ändå. Över det jag faktiskt har presterat och klarat av!

public.jpeg

Och för mig har det blivit än viktigare att få känna mig stark och kanske inte nödvändigtvis vara stark. Och det gör jag om jag kan få till lite tuffare träning emellanåt. Få ta i lite mer på gymmet eller köra intervaller. Och jag tror det också är då endorfinerna verkligen slår till, och dem behöver man ju också. Älska kicken av endorfiner!!

Men tillåter jag mig inte att bli nöjd med det jag klarar av dag för dag, då tar jag bort alla chanser till att få njuta av endorfinerna och känna mig stark. Man måste sänka kraven utifrån de nya förutsättningarna och faktiskt unna sig själv att vara nöjd med det man klarar av för dagen! Acceptera att kroppen inte kommer utvecklas under den här perioden, men det lilla man kan göra kommer göra sån skillnad att faktiskt få komma tillbaka och känna progressionen och utvecklingen efter förlossningen. Så tänker jag i alla fall!

Hänger ni med på mitt resonemang? Känner ni igen er?

So long,

Anna

När det säger stopp...

… så säger det numera rejält stopp. Det är inga tvivel om vad jag måste göra då. Då är det vila som gäller. Ofta från tidig morgon till sen kväll. Soffan är min bästa vän, Emil får servera mig det jag vill ha att äta och fram emot sena eftermiddagen kanske jag pallrar mig upp och i bästa fall orkar jag ut för en nypa frisk luft.

Dagen efter vaknar jag upp som en ny människa och kan göra exakt det jag vill. Träna, jobba, träffa vänner.

Varför jag vågar göra på det här sättet är därför att jag väldigt tidigt i min graviditet ringde min läkare sedan flera år tillbaka. En som varit med på den spännande resan som elitidrottskarriären innebär, med alla med-och motgångar. En som helt enkelt känner mig väldigt bra.

Och han sa helt enkelt - “Anna, du känner din kropp. Om den sagt ifrån tidigare när du har pushat lite för mycket, så kommer den säga ifrån ÄN mer nu. Så det är bara för dig att lyssna på det. Det är inget farligt, men du måste lyssna på vad den säger dig”.

Och det har jag burit med mig sedan dess. Inte krångligare än så. Jag ville ju veta vad som var farligt, vad jag inte skulle göra och vad jag skulle göra. Men några sådan svar fick jag inte. Utan svaren skulle jag finna i min egen kropp.

Och det har jag också gjort.

I början av graviditeten var det inte bekvämt att press eller ta i hårt. Eller de absolut första veckorna, fram till vecka fem, var det ingen skillnad. Jag kunde pressa mig helt som vanligt, men jag var trött. Och då visste jag ju inte heller att jag var gravid, så jag var lite frustrerad över att jag blev så trött av träningen jag genomförde. Men från vecka sju så började jag må riktigt illa och då gjorde jag även det när jag pressade mig över tröskel så då bestämde jag mig för att hålla mig inom den gränsen. Och jag körde nästan alla pass på förmiddagarna eller direkt på morgonen (efter frukosten dock) för att få träningen gjord när energin var på topp.

Men efter vecka fjorton kom orken och kraften tillbaka, så då var det inte längre några problem att pressa mig över tröskeln. Däremot har jag inte varit upp i min maxpuls på länge och jag kommer liksom inte dit, det är som att min maxpuls har sjunkit 5-10 slag och all intervallträningen har liksom följt efter. Kör jag ett tröskelpass numera har jag kanske 170 i snittpuls, förut hade jag 178. (Min maxpuls är mellan 197-200, lite beroende på om jag springer eller åker rullskidor). Om det är en fysisk begränsing eller psykisk, vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Jag kör utifrån dagens känsla. Och den varierar ju även som ogravid, men jag känner den än mer idag.

Men så kommer de där dagarna när det bara säger helstopp. Det kan ha varit mycket i jobbet eller träningsmässigt eller en kombination, och då vet jag att det inom en snar framtid kommer komma en dag där jag behöver lägga allt åt sidan och bara vila. Jag försöker “planera” dessa dagar, så mycket som det nu går, så att de hamnar när det är möjligt att bara ta det lugnt. Och dessa har kommit med kanske 7 till 14 dagars mellanrum. Och då får jag bara acceptera att jag inte kan göra någonting. Hur frustrerande det än är. För jag gillar ju inte riktigt att inte göra någonting. Men dessa dagar är det bara att acceptera det.

Och jag har tagit ett aktivt beslut att leva till 110% de dagar jag orkar och göra allt det jag vill och sen får jag ta dessa vilodagar emellanåt. Och jag kan ju, därför att jag inte har någon annan än Emil att bry mig om, verkligen ta dessa dagar när de kommer.

Så ja - emellanåt säger det verkligen tvärnit. Och då är det bara att lyssna på det. Och vill kroppen inte springa så fort som jag tänkt när jag är ute på en tur, ja, då backar jag väl i tempot. Drar det i någonstans i magen eller det känns lite obekvämt när jag åker rullskidor eller cyklar, ja då justerar jag där och då. Man får helt enkelt vara lyhörd. Och det är en utmaning i sig! Men en rolig en! 👊🏻😍

Frågan om hur jag hanterar att bli sämre - det får komma i ett senare inlägg, kan ju inte göra MASTODONT inlägg varje gång! 😉

Fortsätt ställ era frågor och funderingar! Har precis skickat iväg en fundering angående maxpuls och mjölksyra till en kompis som är läkare för olympiska idrottare, återkommer med svar.

So long,

Anna

"Men inte ska du träna så mycket nu..?"

Så många frågor jag fått angående träning (och inte) under graviditeten. Det finns så många förutfattade meningar att jag både blir skrämd och mörkrädd och faktiskt lite upprörd emellanåt. Framför allt i det hänseende där kvinnor blir stoppade av sin omgivning på grund ut av okunskap att faktiskt själva få välja hur de vill göra med just sin tid som gravida.

Att vara gravid innebär inte alltid att vara sjuk. För vissa är graviditeten verkligen ett sjukdomstillstånd och det finns ingenting de eller någon annan kan göra för att de ska må bättre eller orka. Kroppen säger helt enkelt i från och det finns inget annat än vila som gäller. För andra är graviditet en dans på rosor och det enda som händer är att magen successivt blir större, men i övrigt är livet och kropp och knopp och ork sig lik. Och sen finns det hela spektrat där emellan.

Bullen är med! 🤰🏽

Bullen är med! 🤰🏽

Endorfinhög å trött i benen!

Endorfinhög å trött i benen!

Och ingen graviditet är den andra lik, inte ens för samma person. Och dessutom kan en graviditet förändras från dag till dag. Och varje människa är också unik, med olika förutsättningar, bakgrund och erfarenheter.

Så att ge generella råd utan att ha en utbildning eller kompetens inom det här området är väldigt riskabelt och kanske rent av dumt. Men samtidigt vill jag uppmana till att lyssna på din egen kropp, du som är gravid.

Ingen känner din kropp bättre än dig själv. Fråga om du är osäker, men välj väl vilka du frågar. Jag har varit väldigt sparsam med att rådfråga folk och bara gått till dem jag har haft förtroende för sedan tidigare och som dessutom känner min kropp sedan förr. Och sedan lagt ihop det med sunt förnuft och känslan i min egen kropp.

Att vara gravid är ofta lika med att vara lite orolig, brydd och fundersam. Speciellt om man är förstagångsföderska. Allt är nytt. Allt från hur man mår till hur kroppen reagerar till. Och så klart allt däremellan. Och börjar man dessutom då läsa på forum eller för den delen i alla dessa gravid appar så kan man ju få spunk. Det är så många “gör inte” att även jag, som ändå känner min kropp extremt väl, blir fundersam på vad jag verkligen kan göra. Som när vi var i Davos i mars och just den veckan kom det upp att man inte skulle åka alpint. Och det var just det vi hade tänkt göra den veckan. Vad gör man då liksom? Förutom att känna sig som en usel människa när man ställer sig på alpinskidorna och svischar ned i backen. Självklart fattar jag ju att det handlar om ett medvetet val i risker man vill ta. Att ramla ska man ju undvika. Men jag kan snubbla på stan också (vilket ju händer mig med jämna mellanrum då jag inte riktigt har koll på mina fötter…) eller ramla på cykeln när jag cyklar hem till en kompis.

Allt detta tillsammans gör ju att man blir än mer brydd i vad som faktiskt är farligt på riktigt för mig och för den lilla/lille i magen. Och än så länge vet jag inte det exakt, men jag har som mission att ta reda på det.

Tills dess så googlar jag ingenting, jag frågar dem jag litar på men framför allt lyssnar jag på min egen kropp vad den säger är okay och inte. Och det är min största ledsagare i det här äventyret! Och jag är så jäkla tacksam över att jag kan göra det jag vill, framför allt att jag fortfarande kan springa. Utan att det gör ont, utan att det känns det minsta konstigt. Jag tror att alla år av träning lärt mig känna varje del av kroppen och erfarenheterna av alla nitar jag gått på genom åren gör att jag vågar prova, vågar testa gränserna lite, samtidigt som jag är lyhörd för att jag emellanåt kommer få backa. Men jag njuter av varje tillfälle jag får känna pulsen dunka å kroppen arbeta, hårt. Tack kroppen för det å hoppas du lille krabat trivs att skumpa runt...!

… och om intresse finns tänker jag återkomma med lite tankar om hur jag tänker och har tänkt med träning under de senaste månaderna och månaderna som kommer! Så shot med frågor ni som har, blir ju alltid så mycket enklare och roligare då!

So long,

Anna


... å krabaten börjar göra sig till känna!

… sen drog ju alpina VM i Åre igång. Jag stod på skidor från morgon till kväll i backarna i början. Med ett illamående från helvetet, en trötthet jag aldrig varit med om och dessutom kom en förkylning med feber som ett brev på posten några dagar in. Men att bromsa ned tempot och INTE var i backen var inte att tänka på. Och dessutom kunde jag ju inte berätta för någon varför jag var så in i bängen trött.

Redo för att langa dricka och ge ut energi till alla volontärer!

Redo för att langa dricka och ge ut energi till alla volontärer!

Dream Team.

Dream Team.

… alla dagar var det inte solsken…

… alla dagar var det inte solsken…

Jag försökte träna lite i början, fick till ett riktigt bra intervallpass på löpbandet inne på Holiday Club men sen kom förkylningen och det var bara att härda ut timmarna i backen. Förstå mig rätt - det var magiskt roligt att vara i backarna och möta alla fantastiska volontärer och det gav mig verkligen energi! Men när man mår så illa (bara av att se barsen jag delade ut då ger mig samma illamående känsla som jag hade då) så är liksom inget riktigt kul.

Jag och Mary på ett av passen vi lyckades göra tillsammans mellan hennes tv-sändningar och mina volontärspass.

Jag och Mary på ett av passen vi lyckades göra tillsammans mellan hennes tv-sändningar och mina volontärspass.

Efter någon dag sa jag något till Maria, som fick henne att utbrista, halvt på skämt halvt på allvar, ”men du är kanske gravid…?”. Och i och med att jag är världens sämsta lögnerska så kunde jag ju inte annat än säga som det var. Men hon fick ju inte säga det vidare och dessutom visste jag ju inte vilken vecka jag var i eller om det skulle gå bra eller om om om. Alla dessa om.

Efter första veckan i Åre drog Emil vidare till Kanada för att tävla med Zebben Modin, så jag blev själv kvar som representant som moodmanager i teamet anna&emil. Som tur var hade jag ju HELA familjen Olsson-Pietilä-Holmner som jag fick ta hand om och bli omhändertagen om och dessutom gick vi över på skift-schema i backen så jag hann återhämta mig lite och samtidigt börja träna lite igen. (Om träningen under graviditeten tänker jag att jag gör ett annat inlägg om!)

Träffade barnmorskan någon vecka senare och allt såg bra ut. Och jag började ladda ned gravidappar för att följa det där miraklet i magen. När Emil kom hem från Kanada gjorde han detsamma. Illamåendet var konstant, förutom den där timmen eller timmarna på förmiddagen när jag tränade plus någon timme efter eller under de lopp jag körde (bl.a. Nattvasan och Engadin Ski Maraton). Och så fortsatte det. 

Före starten på Nattvasan med  min Sanna.  16e lag totalt och vi vann damklassen. 4 timmar och 24 minuter tog det oss - snacka om RACEFÖRE!

Före starten på Nattvasan med min Sanna. 16e lag totalt och vi vann damklassen. 4 timmar och 24 minuter tog det oss - snacka om RACEFÖRE!

Taggat gäng före start på Engadin Ski Maraton.

Taggat gäng före start på Engadin Ski Maraton.

Jag och Lina Korsgren före start!

Jag och Lina Korsgren före start!

… även papsen (numera morfar och snart morfar x 2) åkte! Liksom Emil!

… även papsen (numera morfar och snart morfar x 2) åkte! Liksom Emil!

💛

💛

I vecka tolv gjorde vi det första ultraljudet och då blev det än mer verkligt. Det var verkligen någonting i min mage! Och jag tror att det blev än verkligare för Emil. Att få åka hem och ha bilder på det lilla miraklet i magen.

I början av april, när jag började närma mig vecka 14 började plötsligt den här värsta känslan av illamående släppa. Jag började kunna ta i utan att må illa när det blev lite jobbigt och intervallerna jag hade kört på löpbandet ena veckan var en barnlek veckan efter och jag fick höja tempot på bandet för att kändes så bra. Där och då bestämde jag mig för att anmäla mig till ett lopp jag drömt om länge att köra - Reistadsloppet. I upp i Nordnorge. (Det ska jag också skriva mer om en annan gång, men om ni klickar på länken kommer ni till vloggen om det!).

Roadtrip mot Reistadloppet.

Roadtrip mot Reistadloppet.

Nordnorge alltså. 🤩

Nordnorge alltså. 🤩

Teamet. Team Ramudden. 🔺🔹🔸

Teamet. Team Ramudden. 🔺🔹🔸

Och på det loppet var det som om allt vände och helt plötsligt kände jag mig som mig själv igen, stark, uthållig och GLAD rent generellt. En sån underbar känsla! Den lilla krabaten i magen hade nu varit med på fyra långlopp…

Några dagar senare stack vi ut på ett slädhundsäventyr. Sov ute i fyra nätter, gick inte in på fem dagar. Åt frystorkad mat och stod på en hundsläde mellan 4-8h per dag. Men det är en annan historia! :-) Men här kan ni se vloggen därifrån!

… efter fyra nätter och fem dagar utomhus!

… efter fyra nätter och fem dagar utomhus!

Över påsken var livet tillbaka, jag tränade mer än jag gjort på länge, åt som en häst och njöt av att vara med familjen. Insåg att vätskebälte inte var superskönt att ha på sig och vissa kläder inte passade i midjan längre.

Senare var det dags för det andra ultraljudet, bebisen hade växt till sig rejält och magen började synas. Jag fick hålla in den rejält för att det inte skulle vara för uppenbart när vi var i Portugal tillsammans med SpringTime på ett träningsläger. Vi ville ju inte berätta något förrän kände oss redo och när är man egentligen det?

Men när magen inte längre gick att dölja så var det dags, vi var på semester i Spanien med familjen och började ladda för att berätta det och när vi flög hem la vi ut dessa bilder på instagram och plötsligt ploppade magen ut ännu mer. Troligtvis av att jag bara slappnade av att vi äntligen kunde prata om det!

Baby on board! 💚

Baby on board! 💚

Och sedan dess har det bara rullat på. Jag mår bra! Illamåendet kommer bara när jag är hungrig, vilket ju är oftare än förr. Jag kan inte äta lika stora portioner längre, så jag måste äta oftare. Tröttheten kommer vissa dagar, i övrigt är det nästan så att jag glömmer bort att jag är gravid. Utbudet av kläder jag kan ha minskar för varje vecka och ibland kan jag känna små rörelser i magen. Men i och med att jag har moderkakan framför så kommer det dröja ytterligare någon vecka innan det blir tydligt.

Jag kan springa, jag kan cykla, jag kan köra styrka, jag åka rullskidor. Jag tycker det är obehagligt att knyta skorna och jag gör inte sit-ups. Min bröstrygg låser sig lite oftare än vanligt men jag är starkare i gymmet än någonsin.

Men framför allt - jag har aldrig varit så lycklig, så harmonisk. Det är HÄR jag ska vara nu. Precis här och nu. Det är här VI, jag och Emil, ska vara nu. Tillsammans med den lilla/lille krabaten i magen. ❤️

So long,

Anna


Psst. Detta ska inte bli en gravidblogg, men jag kommer vilja fortsätta inspirera och peppa kvinnor som är gravida, som har varit eller kanske vill bli, att våga lyssna på sina kroppar och göra det som just DE mår bra av. Så det kommer nog bli en del sånt emellanåt. För det är ju en stor del i livet just nu!!