När det säger stopp...

… så säger det numera rejält stopp. Det är inga tvivel om vad jag måste göra då. Då är det vila som gäller. Ofta från tidig morgon till sen kväll. Soffan är min bästa vän, Emil får servera mig det jag vill ha att äta och fram emot sena eftermiddagen kanske jag pallrar mig upp och i bästa fall orkar jag ut för en nypa frisk luft.

Dagen efter vaknar jag upp som en ny människa och kan göra exakt det jag vill. Träna, jobba, träffa vänner.

Varför jag vågar göra på det här sättet är därför att jag väldigt tidigt i min graviditet ringde min läkare sedan flera år tillbaka. En som varit med på den spännande resan som elitidrottskarriären innebär, med alla med-och motgångar. En som helt enkelt känner mig väldigt bra.

Och han sa helt enkelt - “Anna, du känner din kropp. Om den sagt ifrån tidigare när du har pushat lite för mycket, så kommer den säga ifrån ÄN mer nu. Så det är bara för dig att lyssna på det. Det är inget farligt, men du måste lyssna på vad den säger dig”.

Och det har jag burit med mig sedan dess. Inte krångligare än så. Jag ville ju veta vad som var farligt, vad jag inte skulle göra och vad jag skulle göra. Men några sådan svar fick jag inte. Utan svaren skulle jag finna i min egen kropp.

Och det har jag också gjort.

I början av graviditeten var det inte bekvämt att press eller ta i hårt. Eller de absolut första veckorna, fram till vecka fem, var det ingen skillnad. Jag kunde pressa mig helt som vanligt, men jag var trött. Och då visste jag ju inte heller att jag var gravid, så jag var lite frustrerad över att jag blev så trött av träningen jag genomförde. Men från vecka sju så började jag må riktigt illa och då gjorde jag även det när jag pressade mig över tröskel så då bestämde jag mig för att hålla mig inom den gränsen. Och jag körde nästan alla pass på förmiddagarna eller direkt på morgonen (efter frukosten dock) för att få träningen gjord när energin var på topp.

Men efter vecka fjorton kom orken och kraften tillbaka, så då var det inte längre några problem att pressa mig över tröskeln. Däremot har jag inte varit upp i min maxpuls på länge och jag kommer liksom inte dit, det är som att min maxpuls har sjunkit 5-10 slag och all intervallträningen har liksom följt efter. Kör jag ett tröskelpass numera har jag kanske 170 i snittpuls, förut hade jag 178. (Min maxpuls är mellan 197-200, lite beroende på om jag springer eller åker rullskidor). Om det är en fysisk begränsing eller psykisk, vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Jag kör utifrån dagens känsla. Och den varierar ju även som ogravid, men jag känner den än mer idag.

Men så kommer de där dagarna när det bara säger helstopp. Det kan ha varit mycket i jobbet eller träningsmässigt eller en kombination, och då vet jag att det inom en snar framtid kommer komma en dag där jag behöver lägga allt åt sidan och bara vila. Jag försöker “planera” dessa dagar, så mycket som det nu går, så att de hamnar när det är möjligt att bara ta det lugnt. Och dessa har kommit med kanske 7 till 14 dagars mellanrum. Och då får jag bara acceptera att jag inte kan göra någonting. Hur frustrerande det än är. För jag gillar ju inte riktigt att inte göra någonting. Men dessa dagar är det bara att acceptera det.

Och jag har tagit ett aktivt beslut att leva till 110% de dagar jag orkar och göra allt det jag vill och sen får jag ta dessa vilodagar emellanåt. Och jag kan ju, därför att jag inte har någon annan än Emil att bry mig om, verkligen ta dessa dagar när de kommer.

Så ja - emellanåt säger det verkligen tvärnit. Och då är det bara att lyssna på det. Och vill kroppen inte springa så fort som jag tänkt när jag är ute på en tur, ja, då backar jag väl i tempot. Drar det i någonstans i magen eller det känns lite obekvämt när jag åker rullskidor eller cyklar, ja då justerar jag där och då. Man får helt enkelt vara lyhörd. Och det är en utmaning i sig! Men en rolig en! 👊🏻😍

Frågan om hur jag hanterar att bli sämre - det får komma i ett senare inlägg, kan ju inte göra MASTODONT inlägg varje gång! 😉

Fortsätt ställ era frågor och funderingar! Har precis skickat iväg en fundering angående maxpuls och mjölksyra till en kompis som är läkare för olympiska idrottare, återkommer med svar.

So long,

Anna

"Men inte ska du träna så mycket nu..?"

Så många frågor jag fått angående träning (och inte) under graviditeten. Det finns så många förutfattade meningar att jag både blir skrämd och mörkrädd och faktiskt lite upprörd emellanåt. Framför allt i det hänseende där kvinnor blir stoppade av sin omgivning på grund ut av okunskap att faktiskt själva få välja hur de vill göra med just sin tid som gravida.

Att vara gravid innebär inte alltid att vara sjuk. För vissa är graviditeten verkligen ett sjukdomstillstånd och det finns ingenting de eller någon annan kan göra för att de ska må bättre eller orka. Kroppen säger helt enkelt i från och det finns inget annat än vila som gäller. För andra är graviditet en dans på rosor och det enda som händer är att magen successivt blir större, men i övrigt är livet och kropp och knopp och ork sig lik. Och sen finns det hela spektrat där emellan.

Bullen är med! 🤰🏽

Bullen är med! 🤰🏽

Endorfinhög å trött i benen!

Endorfinhög å trött i benen!

Och ingen graviditet är den andra lik, inte ens för samma person. Och dessutom kan en graviditet förändras från dag till dag. Och varje människa är också unik, med olika förutsättningar, bakgrund och erfarenheter.

Så att ge generella råd utan att ha en utbildning eller kompetens inom det här området är väldigt riskabelt och kanske rent av dumt. Men samtidigt vill jag uppmana till att lyssna på din egen kropp, du som är gravid.

Ingen känner din kropp bättre än dig själv. Fråga om du är osäker, men välj väl vilka du frågar. Jag har varit väldigt sparsam med att rådfråga folk och bara gått till dem jag har haft förtroende för sedan tidigare och som dessutom känner min kropp sedan förr. Och sedan lagt ihop det med sunt förnuft och känslan i min egen kropp.

Att vara gravid är ofta lika med att vara lite orolig, brydd och fundersam. Speciellt om man är förstagångsföderska. Allt är nytt. Allt från hur man mår till hur kroppen reagerar till. Och så klart allt däremellan. Och börjar man dessutom då läsa på forum eller för den delen i alla dessa gravid appar så kan man ju få spunk. Det är så många “gör inte” att även jag, som ändå känner min kropp extremt väl, blir fundersam på vad jag verkligen kan göra. Som när vi var i Davos i mars och just den veckan kom det upp att man inte skulle åka alpint. Och det var just det vi hade tänkt göra den veckan. Vad gör man då liksom? Förutom att känna sig som en usel människa när man ställer sig på alpinskidorna och svischar ned i backen. Självklart fattar jag ju att det handlar om ett medvetet val i risker man vill ta. Att ramla ska man ju undvika. Men jag kan snubbla på stan också (vilket ju händer mig med jämna mellanrum då jag inte riktigt har koll på mina fötter…) eller ramla på cykeln när jag cyklar hem till en kompis.

Allt detta tillsammans gör ju att man blir än mer brydd i vad som faktiskt är farligt på riktigt för mig och för den lilla/lille i magen. Och än så länge vet jag inte det exakt, men jag har som mission att ta reda på det.

Tills dess så googlar jag ingenting, jag frågar dem jag litar på men framför allt lyssnar jag på min egen kropp vad den säger är okay och inte. Och det är min största ledsagare i det här äventyret! Och jag är så jäkla tacksam över att jag kan göra det jag vill, framför allt att jag fortfarande kan springa. Utan att det gör ont, utan att det känns det minsta konstigt. Jag tror att alla år av träning lärt mig känna varje del av kroppen och erfarenheterna av alla nitar jag gått på genom åren gör att jag vågar prova, vågar testa gränserna lite, samtidigt som jag är lyhörd för att jag emellanåt kommer få backa. Men jag njuter av varje tillfälle jag får känna pulsen dunka å kroppen arbeta, hårt. Tack kroppen för det å hoppas du lille krabat trivs att skumpa runt...!

… och om intresse finns tänker jag återkomma med lite tankar om hur jag tänker och har tänkt med träning under de senaste månaderna och månaderna som kommer! Så shot med frågor ni som har, blir ju alltid så mycket enklare och roligare då!

So long,

Anna


... å krabaten börjar göra sig till känna!

… sen drog ju alpina VM i Åre igång. Jag stod på skidor från morgon till kväll i backarna i början. Med ett illamående från helvetet, en trötthet jag aldrig varit med om och dessutom kom en förkylning med feber som ett brev på posten några dagar in. Men att bromsa ned tempot och INTE var i backen var inte att tänka på. Och dessutom kunde jag ju inte berätta för någon varför jag var så in i bängen trött.

Redo för att langa dricka och ge ut energi till alla volontärer!

Redo för att langa dricka och ge ut energi till alla volontärer!

Dream Team.

Dream Team.

… alla dagar var det inte solsken…

… alla dagar var det inte solsken…

Jag försökte träna lite i början, fick till ett riktigt bra intervallpass på löpbandet inne på Holiday Club men sen kom förkylningen och det var bara att härda ut timmarna i backen. Förstå mig rätt - det var magiskt roligt att vara i backarna och möta alla fantastiska volontärer och det gav mig verkligen energi! Men när man mår så illa (bara av att se barsen jag delade ut då ger mig samma illamående känsla som jag hade då) så är liksom inget riktigt kul.

Jag och Mary på ett av passen vi lyckades göra tillsammans mellan hennes tv-sändningar och mina volontärspass.

Jag och Mary på ett av passen vi lyckades göra tillsammans mellan hennes tv-sändningar och mina volontärspass.

Efter någon dag sa jag något till Maria, som fick henne att utbrista, halvt på skämt halvt på allvar, ”men du är kanske gravid…?”. Och i och med att jag är världens sämsta lögnerska så kunde jag ju inte annat än säga som det var. Men hon fick ju inte säga det vidare och dessutom visste jag ju inte vilken vecka jag var i eller om det skulle gå bra eller om om om. Alla dessa om.

Efter första veckan i Åre drog Emil vidare till Kanada för att tävla med Zebben Modin, så jag blev själv kvar som representant som moodmanager i teamet anna&emil. Som tur var hade jag ju HELA familjen Olsson-Pietilä-Holmner som jag fick ta hand om och bli omhändertagen om och dessutom gick vi över på skift-schema i backen så jag hann återhämta mig lite och samtidigt börja träna lite igen. (Om träningen under graviditeten tänker jag att jag gör ett annat inlägg om!)

Träffade barnmorskan någon vecka senare och allt såg bra ut. Och jag började ladda ned gravidappar för att följa det där miraklet i magen. När Emil kom hem från Kanada gjorde han detsamma. Illamåendet var konstant, förutom den där timmen eller timmarna på förmiddagen när jag tränade plus någon timme efter eller under de lopp jag körde (bl.a. Nattvasan och Engadin Ski Maraton). Och så fortsatte det. 

Före starten på Nattvasan med  min Sanna.  16e lag totalt och vi vann damklassen. 4 timmar och 24 minuter tog det oss - snacka om RACEFÖRE!

Före starten på Nattvasan med min Sanna. 16e lag totalt och vi vann damklassen. 4 timmar och 24 minuter tog det oss - snacka om RACEFÖRE!

Taggat gäng före start på Engadin Ski Maraton.

Taggat gäng före start på Engadin Ski Maraton.

Jag och Lina Korsgren före start!

Jag och Lina Korsgren före start!

… även papsen (numera morfar och snart morfar x 2) åkte! Liksom Emil!

… även papsen (numera morfar och snart morfar x 2) åkte! Liksom Emil!

💛

💛

I vecka tolv gjorde vi det första ultraljudet och då blev det än mer verkligt. Det var verkligen någonting i min mage! Och jag tror att det blev än verkligare för Emil. Att få åka hem och ha bilder på det lilla miraklet i magen.

I början av april, när jag började närma mig vecka 14 började plötsligt den här värsta känslan av illamående släppa. Jag började kunna ta i utan att må illa när det blev lite jobbigt och intervallerna jag hade kört på löpbandet ena veckan var en barnlek veckan efter och jag fick höja tempot på bandet för att kändes så bra. Där och då bestämde jag mig för att anmäla mig till ett lopp jag drömt om länge att köra - Reistadsloppet. I upp i Nordnorge. (Det ska jag också skriva mer om en annan gång, men om ni klickar på länken kommer ni till vloggen om det!).

Roadtrip mot Reistadloppet.

Roadtrip mot Reistadloppet.

Nordnorge alltså. 🤩

Nordnorge alltså. 🤩

Teamet. Team Ramudden. 🔺🔹🔸

Teamet. Team Ramudden. 🔺🔹🔸

Och på det loppet var det som om allt vände och helt plötsligt kände jag mig som mig själv igen, stark, uthållig och GLAD rent generellt. En sån underbar känsla! Den lilla krabaten i magen hade nu varit med på fyra långlopp…

Några dagar senare stack vi ut på ett slädhundsäventyr. Sov ute i fyra nätter, gick inte in på fem dagar. Åt frystorkad mat och stod på en hundsläde mellan 4-8h per dag. Men det är en annan historia! :-) Men här kan ni se vloggen därifrån!

… efter fyra nätter och fem dagar utomhus!

… efter fyra nätter och fem dagar utomhus!

Över påsken var livet tillbaka, jag tränade mer än jag gjort på länge, åt som en häst och njöt av att vara med familjen. Insåg att vätskebälte inte var superskönt att ha på sig och vissa kläder inte passade i midjan längre.

Senare var det dags för det andra ultraljudet, bebisen hade växt till sig rejält och magen började synas. Jag fick hålla in den rejält för att det inte skulle vara för uppenbart när vi var i Portugal tillsammans med SpringTime på ett träningsläger. Vi ville ju inte berätta något förrän kände oss redo och när är man egentligen det?

Men när magen inte längre gick att dölja så var det dags, vi var på semester i Spanien med familjen och började ladda för att berätta det och när vi flög hem la vi ut dessa bilder på instagram och plötsligt ploppade magen ut ännu mer. Troligtvis av att jag bara slappnade av att vi äntligen kunde prata om det!

Baby on board! 💚

Baby on board! 💚

Och sedan dess har det bara rullat på. Jag mår bra! Illamåendet kommer bara när jag är hungrig, vilket ju är oftare än förr. Jag kan inte äta lika stora portioner längre, så jag måste äta oftare. Tröttheten kommer vissa dagar, i övrigt är det nästan så att jag glömmer bort att jag är gravid. Utbudet av kläder jag kan ha minskar för varje vecka och ibland kan jag känna små rörelser i magen. Men i och med att jag har moderkakan framför så kommer det dröja ytterligare någon vecka innan det blir tydligt.

Jag kan springa, jag kan cykla, jag kan köra styrka, jag åka rullskidor. Jag tycker det är obehagligt att knyta skorna och jag gör inte sit-ups. Min bröstrygg låser sig lite oftare än vanligt men jag är starkare i gymmet än någonsin.

Men framför allt - jag har aldrig varit så lycklig, så harmonisk. Det är HÄR jag ska vara nu. Precis här och nu. Det är här VI, jag och Emil, ska vara nu. Tillsammans med den lilla/lille krabaten i magen. ❤️

So long,

Anna


Psst. Detta ska inte bli en gravidblogg, men jag kommer vilja fortsätta inspirera och peppa kvinnor som är gravida, som har varit eller kanske vill bli, att våga lyssna på sina kroppar och göra det som just DE mår bra av. Så det kommer nog bli en del sånt emellanåt. För det är ju en stor del i livet just nu!!

Baby on board..

… så skrev jag på instagram den 26e maj. För i oktober ska vi bli föräldrar! Hur häftigt är inte det? Mest troligt det största man kan vara med om i livet. Och hur ska man skriva om det då? Berätta det för världen? Ingen aning. För att bli förälder är ju inget ovanligt i sig, men ändå är det ju det största som händer i ens livet och det det mest omvälvande man får vara med om. Och det är ju inget som är för stunden, utan ett livsåtagande, något som förhoppningsvis kommer följa med oss för resten av vårt liv. Och det är en så fantastiskt mäktig känsla. ❤️

✌🏻… baby on board! 😍

✌🏻… baby on board! 😍

Det har varit en resa för oss, något vi drömt om, pratat om och tänkt mycket på. Vi har ju alltid velat ha en familj, men har varit väldigt ödmjuka inför hur denna familj ska skapas. Efter år av tuff träning, slitage på kroppen, år utan menstruation och fysiska och psykiska påfrestningar, hade vi ingen aning om vilken status min kropp var i. Och samma sak gällde ju Emil. Samtidigt som vi inte kände någon särskild stress, vi var väldigt tillfreds med livet efter att vi hade slutat med skidåkningen. Kände att vi vill lära känna varenda som icke skidåkare, som människor där inte prestation, träning och optimering var huvudfokusen, utan ett liv med mer avslappning, mer tid för umgänge och mer vardag. Vi har ju alltid varit aktiva under tiden vi levt tillsammans men även före det, så omställningen var stor. Stor nog utan att stoppa in en graviditet och småbarnstid i den ekvationen.

Men i höstas började vi båda känna att det kanske började närma sig att faktiskt börja steget till, var det nu vi skulle försöka skapa en familj? Tanken började så rot och vi tänkte “händer det så händer det”. Inte krångligare än så, för vi kände ju fortfarande ingen stress utan var väldigt tillfreds i livet. Vi hade äntligen landat lite!

I samma veva ringde min syster och berättade att hon var gravid och en dröm om att få uppleva småbarnsår tillsammans började gro. Det hade varit en fantastisk upplevelse att få dela.

Julen gick och hela familjen var på besök, syrran mådde väl sisådär i graviditeten och var trött och kände sig otymplig. Min kropp kändes starkare än på över ett och ett halvt år och jag kunde träna precis allt jag ville. Vi var verkligen varandras motsatser där och då. Jag tränade så där lagom för några långlopp jag ville åka efter jul och syrran slet med att bara ta sig ut på en skidtur.

Jag åkte mitt första av de planerade långloppen, La Diagonela, nere i Engadindalen. Mitt första riktiga staklopp. 65km på höghöjd. En utmaning som hette duga men det gick verkligen över förväntan. Och jag kände mig nästan oberörd dagen efter.

Skidtest dagen före.

Skidtest dagen före.

Delar av Team Ramudden som vi har fått joina i vinter!

Delar av Team Ramudden som vi har fått joina i vinter!

Mary min Mary. Kombattant å resekamrat ned till La Diagonela.

Mary min Mary. Kombattant å resekamrat ned till La Diagonela.

I mål!! 😍💪🏻👊🏻

I mål!! 😍💪🏻👊🏻

Men några dagar senare när vi var nere i Stockholm för att gå på en gala fanns inte samma energi där och jag ville mest sova hela tiden. Tänkte att det berodde på långloppet och tänkte inte mer på det. Hade en dröm om att åka ner igen till Italien för att åka Marcialonga helgen efter men jag var så trött att jag insåg att jag nog inte skulle tycka att det var så kul. Samma helg hade vi dessutom ett Vasaloppsläger med Springtime här i Östersund och när jag väl tog i rejält gick det bra, men jag var väldigt seg. Och på söndagen började ett illamående krypa sig på. Jag är ALDRIG illamående i vanliga fall.

En liten tanke att kanske är jag gravid kom till mig. Och ni vet när man får en tanke, så kan den vara himla svår att släppa. Den liksom gror fast och sen sitter den där. Jag kunde knappt tänka på annat de kommande dagarna och mot slutet av veckan skulle alpina VM i Åre dra igång. Ett VM där jag skulle agera volontär och sk moodmanager för alla volontärer i backarna. I över två veckor.

Och den där tröttheten som hade kommit som smygande, eller ja, mer slagit mig som med en järnspade, den ville ju inte riktigt ge med sig. Jag blev också lite orolig att jag var på väg in i väggen igen, och dit ville jag VERKLIGEN inte igen. Allt hade gått som på räls senaste månaderna, jag mådde bra, kroppen var äntligen återhämtad igen och jag hade kommit upp i träningsdos som jag trivdes med, som funkade för det nya livet men som också gav mig utmaning. Jag var i fas. Så jag var orolig att jag hade gasat för fort.

Dagen innan vi skulle fara till Åre var vi och firade min brorsa som hade fyllt 25 år. Vi gick på ett riktigt kött-ställe och beställde in olika sorter entrecote med tillbehör, den ena mer medium raw än den andra. Och jag åt som det inte var en morgondag. 🙈 Alltså hur tänkte jag ens där? Försökte jag liksom förneka det som sakta hade gått upp för mig?! I efterhand kan jag ju bara sucka åt mig själv, så onödigt liksom. Korrigering! Inte farligt att äta raw generellt!! Ingen gravid-oros-spaming här!!

På morgonen innan vi skulle åka till Åre hade vi en lite photoshoot i huset och Emil var iväg in till stan för att fixa det sista. Jag var hemma och tränade. Eller jag skulle i alla fall köra styrka. Men istället blev jag sittande och bara tänkte, tänkte och tänkte. Var jag på väg in i en svacka eller var jag gravid? Ytterligheter så det slår om det men symptom som ligger på tok för nära varandra. Tillslut tog jag upp telefonen och ringde Emil och bad honom köpa med sig graviditetstest hem.

Han kunde inte komma hem fort nog. Ryckte testet ur Emils händer och sprang in på toan. Eller ja, jag fick ju lov att gå genom där de höll på att fota och hålla god min, men sen sprang jag de sista stegen in. Och redan före jag hade sett resultatet visste jag svaret.

Den 1 februari fick vi ett plus på stickan och hela världen (för oss) ställdes på sin spets. Vi skulle bli föräldrar. OM allt skulle gå bra. För där började ju också den där välkända oron gro… Samtidigt som vi var lyckligare än någonsin och bara ville SKRIKA ut det för hela världen!

… to be continued!

Anna