träning

Vecka trettioåtta.

Ny vecka, halva september har gått och hösten är här för att stanna. Spöregn ute och hela fem kaxiga grader ute. Känns helt rätt att ta det piano idag, tända ljus, läsa en bok och kanske kanske unna mig lite ego-tid i gymmet lite senare. Om jag får feeling.

… så här som jag satt på poolkanten en kväll i slutet av augusti känns ju som ett minne blott nu och en dröm inför sommaren 2020. Himmel vad fort det blev höst! Foto: Sara Gärdegård

… så här som jag satt på poolkanten en kväll i slutet av augusti känns ju som ett minne blott nu och en dröm inför sommaren 2020. Himmel vad fort det blev höst! Foto: Sara Gärdegård

Vecka trettioåtta innebär att vi mot mitten av veckan går in i gravidvecka trettionio och att det då återstår fjorton dagar till beräknat BF. Visste ni förresten att bara 5 % av alla barn föds på sitt utsatta datum..? Det säger ju en del om att man verkligen inte ska stirra sig blind på det där datumet, men med tanke på hur oplanerad, ostrukturerat och fullkomligt ovant allt är kring detta så känns det ändå skönt att hänga upp det i alla fall runt ett datum. Har ni som varit i samma situation som vi också känt så?

Tänkte att jag gör som förra veckan, en liten sammanfattning om hur den här veckan kommer se ut…

MÅNDAG: Idag är min prio å t e r h ä m t n i n g. Både fysiskt och mentalt. Jag ska göra så lite jag kan, unna mig powernaps och hålla mig hemma. Får jag feeling kan jag på min höjd unna mig ett styrkepass (mina styrkepass är inte, med mina mått mätt, så fysiskt ansträngande, jag vilar länge mellan övningarna och kör bara ett par övningar). Men that’s it!

TISDAG: På morgon ska jag ta och träna något, har inte bestämt vad än. Sen in till kontoret, jobba någon timme och försöka hinna träffa lite vänner. Efter lunch har vi möte och sen andra träffen med föräldragruppen på MVC. Den här gången skulle vi gå igenom profylax…

ONSDAG: Är än så länge oplanerad, men mest troligt någon form av träning och sedan jobb. Har inga möten inplanerade, men det finns alltid saker att beta av. Så att säga!

TORSDAG: Har en liten dröm om att dra till fjälls, men det beror lite på vädret. Om inte det blir av, kommer nog dagen att likna onsdagen.

FREDAG: Rutinbesök hos barnmorskan och sen tar vi helg - woop woop!

HELGEN: … är HELT oplanerad! Bara jag och Emil, hemmavid. Lyxigt värre!

… med andra ord en rätt lugn vecka och det känns helt rätt!

VECKANS TRÄNING: Eftersom jag var rätt trött förra veckan, och nog är fortfarande, kommer jag gå väldigt mycket på feeling och dag för dag. Och kanske lite efter hur vädret är, om det blir inomhus eller utomhusträning. Men någon form av träning ska jag få in i alla fall sex av sju dagar!

  • 3 styrkepass

  • 1 tröskelpass (ca 80-85% av max)

  • 1 intervallpass med kortare intervaller (favoriten just nu är att kombinera stavgång på bandet med stakning i Ski-Ergen, typ 5 x 4 min eller 6 x 5min)

  • 1-2 längre lugna pass (2h+)

  • 1-2 “vanliga pass”, dvs pass i det tempo jag pallar för dagen i 45-60min

Det var vecka trettioåtta det. Vem vet vad denna höstiga vecka kommer innehålla? Och det är så jäkla spännande!! 😍

So long,

Anna

Att vara lite orolig.

Tidigare i graviditeten har jag mest bara varit fundersam om kroppen kommer tycka att mitt planerade pass är ok, om jag kommer få ut det jag vill av passet, och jag har blivit himla nöjd varje gång det gått bra. De senaste veckorna har dock detta ökats på lite och jag har börjat oroa mig lite i förväg vad jag kommer klara och inte riktigt vågat ha en plan för varje vecka utan tagit varje dag lite som den kommer.

Jag gillar att ha planer, att se fram emot nästa pass, så att ta allt lite mer på uppstuds är lite lurigare. Men jag lär mig. Det svåra är bara att börja inse mina begränsningar. Jag kan fortfarande lufsa runt ute i skogen, men det går sakta. Inga mer löpintervaller utomhus. Så är det bara. Kanske kan jag fortfarande springa på i högre tempo emellanåt, samtidigt ser jag inget syfte i att pusha. Så där försvann ett sätt att ge allt. Och då vill jag ju ersätta det med något.

Denna vecka har jag provat stavgång på vårt band hemma. Och ni kan ju gissa lyckan när det kändes BRA! På riktigt bra. Inget obehag, inga sammandragningar. Ingenting. Bara rent och skärt flås. Så jag fick till ett bra pass där på bandet. Lagom hårt, perfekt tröskelnivå. Endorfinhög var bara förnamnet.

Så då adderade jag ett träningssätt som faktiskt funkar. På den listan finns sedan tidigare styrketräning. Och igår eftermiddag adderade jag ännu en grej - nämligen cykel! Det kan ju låta helknäppt när magen är större än någonsin, men jag tog Emils gamla heldämpade hoj, där det inte är så långt mellan sadel och styre. Satte sadeln på en skön höjd så jag inte slog knäna i magen och styret lite högre. Sen cyklade jag ut på (de utan sten och minimalt med rötter ) stigarna och varierade med grusväg. Så jäkla härligt!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Kvar att prova har jag nu rullskidor. Samtidigt känner jag mig väldigt nöjd med att faktiskt ha tre saker som funkar bra just nu. Mer behövs ju inte. Och det dämpar min oro. För jag behöver röra på mig, behöver få ta i emellanåt och emellanåt bara fokusera på att komma ut och få frisk luft. Det är liksom i mitt blod, i mina gener, att få träna. Jag kan inte komma i från det. Och tryggheten i att känna att det jag gör känns rätt för både kropp och knopp är så himla skön. Sen finns ju simingen. Alltid ett safe card.

public.jpeg

Så känner ni att ni inte riktigt känner er hundra med det ni tränar för tillfället, prova något nytt! Alla är vi olika och därför funkar olika för olika personer. Våga prova er fram. Och våga avbryta om det inte känns bra.

För tro mig - det är nog med hormoner som skapar obalans och känsloyttringar utan dess like just nu! 🙈😂

Det var det för nu, dags för lunch och sen kommer syrran och Nils. Som jag längtar!

❤️

Anna

Vecka trettiosju.

Som jag nämnde lite förra veckan så försöker jag dra ned lite på tempot nu, minska antalet måsten och ha tid till att göra saker jag mår bra av. Helt enkelt vara lite egoistisk. Minska antalet möten och tider att passa och gå lite mer på feeling. Ska bli spännande att se hur det kommer gå, är ju ett stort fan av planering.. Och mastiga to-do-listor.

Denna vecka kommer nog se ut så här..

MÅNDAG: Inledde med ett rejält stavgångsintervallpass på bandet hemma (hej endorfinkick de lux!), sen några timmar på kontoret (där jag är nu) och sen måste jag uträtta några ärenden på stan innan jag ska försöka åka hemåt lite tidigare än vanligt. I eftermiddag ska jag prova att cykla, får se hur magen reagerar på det! Sen en lugn kväll hemma.

TISDAG: Ska försöka träna lite på morgonen och jobba någon timme före lunch för efter lunch kommer syrran med lillgrisen Nils (min systerson) och då ska vi nog hänga runt lite på stan. På sena eftermiddagen har vi vår första föräldragruppsträff… MAXAT! 😍

ONSDAG-TORSDAG: Emil drar till Stockholm på jobb i två dagar, så jag och syrran får sysselsätta oss själva. Kommer jobba så lite jag kan och hoppas på bra väder så att vi kanske kan ta en tur till fjällen…

FREDAG: Tidig morgonträning före rutinbesök hos barnmorskan, brunch på stan med syrran och sen ska vi lyxa tillsammans med duotid hos frisören - lyxigt värre! Sen tar vi helg.

HELGEN: Ska vi bara vara tillsammans med syrran, hennes Anton och lilla Nils. Mysa, träna och äta gott. Som jag ser framemot det!

… så ni ser ju själva, i vanliga fall hade varje dag varit maxad av jobb och möten och träning, men nu försöker jag i alla fall. Ambitionen är att dra ner på tempot. Sen får vi se hur bra jag mår av att ta det piano. Lika bra att prova på!

VECKANS TRÄNING: Jag börjar bli lite mer begränsad i vad jag kan göra, så jag måste verkligen använda min fantasi för att fortfarande få till träning som jag blir nöjd med och får en liten endorfinkick av.

  • 3 styrkepass

  • 1 tröskelpass (det jag gjorde i morse: stavgång på bandet 5min-10min-15min-10mmin-5min)

  • 1-2 längre lugna pass (2h+)

  • 1-2 “vanliga pass”, dvs pass i det tempo jag pallar för dagen i 45-60min alt ett kortare intervallpass (5 x 6min)

… hej helt slut å hög på endorfiner! 😍

… hej helt slut å hög på endorfiner! 😍

Jag vill ju inte heller köra alltför hårt just nu, utan tröskel räcker i intervallform och jag vill inte heller köra för långa pass (blir lätt tom på energi) men stavgång på bandet och styrketräning går fortfarande riktigt bra. Även rullskidor skejt har gått bra, ska prova det i morgon tror jag!

Nu - behöver dagens dos av koffein och sen ska jag verkligen ta tag i alla måsten…!

Anna

Att verkligen låta kroppen styra…

Att verkligen låta kroppen styra

Jag vet inte hur ofta jag tjatar om det här på bloggen eller när ni skriver till mig och frågar - lyssna på din kropp! Och då gäller det ju att man lever som man lär. Och ofta gör jag ju det, men jag vet att det finns risk att jag pushar lite för hårt när nummerlappen kommer på. Därför försöker jag skapa bästa förutsättningar att inte kunna göra det. Samtidigt som jag vill ha den där lilla extra triggern emellanåt att faktiskt pusha mig. I alla fall lite extra.

I fredags tror jag dock, men facit i hand, att jag nog var för ambitiös inledningsvis och det var därför jag fick slita lite med att magen inte riktigt var med på noterna. Även om det verkligen inte var utanför ramarna. Den skillnaden har jag skrivit om förut, den där skillnaden man lär sig när man en gång har varit elitidrottare med sin egen kropp som det viktigaste verktyget. Men det vare lite för mycket.

Så därför bestämde jag mig för att i lördags bromsa. Lite mer än behövligt. Lite för att få vågskålen rät igen. Och det visade sig var ett väldigt bra beslut. För även om det kändes än bättre än på fredagen, så klev jag av när den (enligt arrangören) den finaste delen av banan var gjord, de tio kilometrarna ute på Bohus-Malmön, och skippade de sista 17 kilometrarna. Kämpade rejält med mig själv att kliva av. ”Sånt gör man ju inte!”. Enligt mitt gamla tänk, men nu fick jag skita i de där gamla känslorna och bara acceptera. Så nyttigt.

Så jag stod vid sidan om, åkte med arrangören och hejade på Emil på flera olika ställen på banan innan vi åkte till målet. (Misstänkte att det skulle vara en rätt halt herr Jönsson Haag som som skulle komma över mållinjen, och så rätt jag hade…! Haha! Kolla in vloggen så ser ni!)

På söndag morgon skuttade jag ur sängen (Emil kröp, med feberkänsla..). Tog en frukost enligt konstens alla regler (minsta möjliga men med maxat kolhydratinnehåll, dvs juice, sylt och bröd!) och tog sedan båten över till starten. Värmde faktiskt upp lite och insåg att om jag bara skulle bromsa mitt tempo lite lite från dagarna innan, så skulle jag kunna springa utan att behöva pusha det minsta.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Så istället för att ställa mig längst fram när starten gick, ställde jag mig längre bak. Joggade iväg, tog en plats i ledet på de smalare partierna och lät kroppen (inte knoppen) styra helt. Gick i vissa backar, tog det lugnt över klipporna. Fyllde på med energi varannan kilometer (!) och kissade varje halvtimme. Direkt jag glömde att fylla på lite med extra energi fick jag lite håll, så jag hann ta två gels under vägen också. 

När över halva loppet var gjort var jag fortfarande oförskämt fräsch (loppet var totalt 22,3km) så jag började springa i mitt tempo, utan att ta någons rygg. Gick om om det kändes bra. Ökade successivt och terrängen blev mer lättsprungen. Och när jag lägligt kom till sista bron som var öppen (och då stoppades tiden) passade jag på att kissa en sista gång och ta en gel. Och därifrån visste jag att det bara var 6 km kvar. Och jag var väldigt fräsch. Så därifrån och in i mål ökade jag för varje kilometer. Utan att ”magen” pushades. Det var bara mitt flås som utmanades - och det var f a n t a s t i s k t. 

public.jpeg
public.jpeg

Men jag är helt säker på att om jag inte hade tagit det så piano till en början så hade det aldrig känts så bra mot slutet. Och hade jag pushat och sprungit hela på lördagen kanske jag inte ens hade kommit till start (eller fått chansen att gå i mål) på den sista etappen.

Så efter fredagens lärdom gjorde jag verkligen som jag konstant tjatar på er om - jag lyssnade verkligen på KROPPEN!

Vilken seger! Och ibland är det coolare och mer utmanande att ha såna här mål än att bara springa så fort som möjligt från a till b. Faktiskt. Och speciellt för mig som bara haft sådana mål under hela min karriär.

Nu är dock sista tävlingen med kaggen gjord. Och när nästa blir av, det vet nog ingen. Jag har några visioner, men det får tiden utvisa om det blir så. Spännande värre!

So long,

Anna 

Sista löpintervallerna utomhus...?

I början av veckan bestämde jag mig för att göra ett litet test av mig själv. Det har ju hänt väldigt mycket med mig mage på slutet och känsla av att vara gravid. Jag kan inte längre låtsas som att allt är som vanligt, att kroppens signaler för stunden är de som gäller även en stund längre fram utan jag måste hela tiden lyssna och vara lyhörd, justera och fundera. I träning som i vardag. Och det man tror man lärt sig ena dagen, det gäller inte längre nästa dag.

Det är väldigt utmanade för mig som är en person som vill ha kontroll och en plan. Och ja, jag har ju fortfarande en plan vad jag vill träna varje vecka även om den aldrig tidigare har varit mer flytande och aldrig varit mer flexibel.

Och i och med att vi ska ner till Västkusten igen nästa helg för att delta i West Coast Trail som en del i vårt samarbete med Västsverige och deras olika event nere på Västkusten (där ju vi hittills deltagit i swimrun, kanotmaraton och rullskidslopp) så vill jag känna efter lite hur kroppen reagerade på att springa lite fortare. Jag tror fortfarande att jag nog hanterar att lufsa framåt rätt bra, men jag ville testa att springa på lite fortare.

public.jpeg

Så jag ställde klockan tidigt, hade en rätt fullspäckad dag (ÄLSKAR DET!) och stack ut direkt. Joggade försiktigt ner för vår uppfart (som är jäkligt brant) och kände direkt att magen inte gillade att behöva hålla emot steget utför. Kände att detta skulle kunna bli en rejäl utmaning.

public.jpeg

Joggade lätt i fem minuter där kroppen fick anpassa sig successivt och sedan vred jag upp tempot successivt i 5-6 minuter. Sen körde jag igång det jag hade planerat från början - 4-5 st 4 minuters intervaller på asfalt i varierad terräng (ja, bor man på Frösön i Jämtland så är terrängen rätt varierad). Första intervallen var dock rätt flack och jag kom in i löpningen rätt fort. Det gick bra. Det kändes bra! Men av någon anledning kände jag att jag nog behövde kissa, så jag sprang ut i skogen men det var ju falskt alarm. Bara lite skvätt. Och efter det var det som att jag hade skakat om allt i magen och det hade hamnat lite “fel” igen, så nästa intervall fick jag starta om två gånger innan jag kunde börja springa. Uppför gick det hur bra som helst, men direkt det blev lite utför fick jag mer jogga än springa… Och så fortsatte det. Uppför gick det hur bra som helst. På platten ok, men utför kändes det inte särskilt bra eller bekvämt.

Jag körde 5 stycken fyraminutare, i relativt bra tempo men utan att kunna driva pulsen särskilt hög. Jag fick inte mer ont, men slutsatsen blev att jag nog inte ska springa intervaller utomhus längre. Uppförsbacke inne eller ute - absolut! Och att lufsa fram i lagom högt tempo, det är nog inga problem.

På något sätt känns det lite häftigt att det faktiskt händer så mycket i kroppen att jag måste göra justeringar. Det har ju gått så bra hittills och det mesta har gått på räls, så det känns skönt att kroppen faktiskt säger till när den inte tycker att det känns helt bra. Men ni måste förstå skillnaderna här - jag stoppar före det känns DÅLIGT, alltså har jag en marginal att spela på och det är så jag vill ha det. Jag hade kunnat pusha mig mer, säkerligen, men då mest troligt fått ont efteråt och kanske gjort något som gör att jag inte kan göra andra saker jag vill efteråt. Och den marginalen vill jag fortsätta ha!

Så ni behöver inte vara oroliga att jag ska köra skiten ur mig själv nästa helg nere i Bohuslän, nej, jag kommers ställa upp i en klass som heter Run/Walk så jag kan lufsa i det tempo jag kan för stunden. Springa emellanåt. Gå. Jogga. Vad som nu funkar. Och känns inte ens det okay - ja då blir jag den bästa hejarklacken ever till Emil som kör Run-klassen.

Att lyssna på kroppen har jag ju tjatat hål i öronen på er om, men jag tror inte man kan tjata nog om det. Och kanske kan jag, med min bakgrund, finjustera mer eftersom kroppen har varit mitt främsta verktyg i så många år. Samtidigt var jag ju inte en höjdare på det när jag var aktiv. Jag körde ofta lite för hårt, var lite för ambitiös. Så att vara gravid och verkligen få veta, utan krusiduller, vad kroppen känner är fantastiskt. Och det var just det min läkare sa till mig när jag ringde och frågade om råd i vecka sju “hur ska jag tänka kring träning nu?”. Hans svar var oslagbart “din kropp kommer berätta för dig, starkare än vad du någonsin upplevt”. Och oj så rätt han hade!

Ha en fin lördag! 💛 Själv ska jag nog ut och lufsa lite i skogarna här på Frösön.

Anna

Första gången på rullskidor? Och rullisar som preggo?!

Så många frågor och funderingar jag får från olika håll angående rullskidsåkning som gravid men också för gemene person som vill börja.

För det första - ja, asfalt gör ont. Det är hårt att landa på. Men. Lär du dig att kontrollera dina rullskidor ramlar du inte oftare på dem än på din cykel!.

public.jpeg
public.jpeg

Mitt bästa tips för att börja på rullskidorna är dessa, oavsett om du är gravid eller ej och faktiskt tips för dig som åkt ett tag men ändå känner dig lite osäker ute efter vägarna:

  1. hitta en öppen asfaltsyta, typ en parkeringsplats

  2. gör en bana (med hjälp av koner eller skor eller stenar eller grenar) med svängar och kanske något hinder där du måste stanna

  3. börja lugnt och öka sedan takten succesivt

  4. och för extra utmaning kan ni prova att åka på en skida.

… och detta kommer ni klara på ETT (1) pass! Jag lovar! När vi kör rullskidslektioner på läger, både för barn och vuxna, så grejar alla detta fortare än någon hade kunnat gissa. Men det är inte det som är grejen utan det är att man faktiskt lär sig hur rullskidorna reagerar och att man blir kompis med dem.

Så istället för att köpa ett par rullskidor och åka till en platt raksträcka för att lära sig staka, så LEK! Som ni gjorde när ni var barn. Bli kompisar med rullskidorna, lär er hur ni stannar, utmana er! Emil brukar alltid låta alla få köra upp fart på rullskidorna och sedan åka rakt ut på en gräsplätt eller ned i ett dike för att öva hur man kan tvärstanna om det skulle krävas - så bra.

… här har ni självaste Mathias Fredriksson in action på en av Emils konbanor på ett av alla summercamps vi haft genom åren.

… här har ni självaste Mathias Fredriksson in action på en av Emils konbanor på ett av alla summercamps vi haft genom åren.

Och faktiskt har vi gjort en kurs med grunderna i rullskidoråkning som ni kan hitta här om ni skulle vilja nörda ner er ännu mer. Där finns lite fler tips på hur man exempelvis stannar (som är svår att beskriva i text).

Måste utrustning är följande:

  • väl synliga kläder

  • hjälm

  • handskar

Och gärna även glasögon, men inget måste.

Jag har ju upplevt att rullskidor fortfarande är en av de mer snällare träningsformerna, det märks att det inte påverkar trycket nedåt och man får använda sig av hela kroppen. Och Alliansloppet förra helgen gick ju fantastiskt bra, över förväntan! Även om jag föredrar att skejta. Och mig veterligen körde Marit Björgen just rullskidsintervaller in i det sista, just för att det inte blir så kroppsligt/muskulärt slitsamt.

Så ut och prova om ni får möjlighet!! 😍

Ha en skön fredag nu,

anna

Back to reality!

Ja, lördagens utmaning blev minst sagt ett äventyr. Ett långt ett. Åtta timmar och tre minuter för att vara exakt. Men det gick förvånansvärt bra. Med både kaggen, energin och parterapin… 😂

public.jpeg

Skulle dock ljuga om jag sa att jag känt mig superfräsch sedan dess. Nja. Lite mer totalloj, som en dimma har fastnat i huvudet. Och jag har vaknat tidigt på morgonen av att jag varit hungrig och jag känner mig seg. Däremot har jag inte ont någonstans i kroppen mer än lite stel mellan skuldrorna och träningsvärk i ljumskarna av att ha parerat paddlingstagen i relativt hård motvind. Men samtidigt gillar jag ju den här känslan, av att få vara trött i kroppen för att jag har utmanat mig själv. Är dock lite mer van att man ha pushat sig lite hårdare, dvs haft högre puls, men jag har svårt att driva puls när jag paddlar, det blir som att musklerna tar slut först. Och det har ju helt och hållet med ovana att göra!

public.jpeg
public.jpeg

Direkt efter tävlingen åkte vi och mellanlandade i Stockholm, hann med ett spännande besök i Uppsala som vi ska berätta mer om senare och en babyshower för en kär vän som är beräknad några veckor för oss. Sen rullade vi vidare norrut, hemåt och i natt fick jag sova i min egen säng. Drömskt skönt!

public.jpeg
public.jpeg

I morse var det back to reality då jag ska jobba på butiken denna vecka, ska rycka in när en av de anställda har semester och försöka göra saker jag annars inte gör. Typ lägga in varor i systemet, skicka ordrar, finnas tillhands i butiken… Helt enkelt en vanlig arbetsvecka för de flesta inom detaljhandeln men en annorlunda vecka för mig som sällan jobbar operativt i butiken! Började så klart med att göra fel, men skam dem som ger sig. Lagom till jag gick hem hade jag fått hyfsat grepp om allt och i morgon är en ny dag med nya möjligheter! 😅

Nu ska vi landa lite här hemma, slöa i soffan, gå och lägga mig i tid och lägga ifrån mig telefonen för att läsa en väldigt efterlängtad bok, nämligen Selfcare av Anja Forsnor Wärn och Alexandra Kamperhaug!

public.jpeg

So long!

Anna

Att bli lite otymplig..

Jag har ju insett att jag kommer bli lite otympligare ju längre tiden går, det är ju kanske det som är själva dilemmat med att vara gravid. Att man är otymplig. Orörlig liksom. Hittills har jag klarat mig ganska bra i och med att magen varit modell mindre (även om den följer kurvan).

Men på slutet har något hänt och magen har börjat puta rejält. Och med det kommer ju begränsningarna. Knyta skorna. Pust och stön. Plocka hjortron. Jojo, inte en lika trevlig aktivitet i verkligheten som i tanken. Och det där med att man går in i saker. Bordskanter. Människor.

För några år sedan hade jag rejält ont i ryggen och varje böjrörelse var en plåga, det högg knivar i ryggen och varendaste snabb rörelse var en pina. Nu gör det ju inte ont, det är bara makalöst obekvämt. Och man känner sig så otymplig.

public.jpeg
public.jpeg

Och gissningsvis, eller ja det kommer ju bli mer otympligt ju längre tiden lider. Och jag är inte ett fan av att känna mig begränsad. Det irriterar mig. Jag vill ju klara mig själv! Att be Emil knyta skorna… Det är inte längre något jag skrattar bort, för finns det inget högre att ställa upp foten på, ja då är det enda alternativet.

Och ändå går det fortsatt så bra att göra det mesta jag vill i träningsväg. Visst att det inte kommer bli easy peacy cake att hoppa i och ur kajaken i morgon eller att göra diverse övningar där det krävs att man böjer sig framåt, men jag känner mig mer rörlig (eller läs: mindre gravid) när jag tränar!

Hur har ni upplevt det? Otympligheten? Skillnaden i vardagsliv och om/när tränar?

So long,

Anna

Graviditeten so far...

Tänkte jag skulle göra en liten recap av hur jag har upplevt graviditeten hittills i mitt mående och ork. Tänkte att det kanske kan ge er i samma situation lite pepp när det känns lite motigt eller inspiration för er som kanske drömmer om att få uppleva en graviditet eller bara lite feeling hur det kan vara för dig som är nyfiken.

Vecka 1-5

Här var jag bara så ofantligt trött och jag förstod ingenting varför jag var det. Var orolig att jag kört på för hårt och var på väg in i väggen. Träningen gick fortfarande bra, den jag fick till och jag körde ett långlopp som gick riktigt riktigt bra. Min vilopuls var lite högre än normalt (vilket jag reagerade på) och min maxpuls lite lägre. Kände första gången ett litet illamående redan vecka 4 men det eskalerade från vecka 5…

Vecka 6-13

… var de absolut jävligaste veckorna. Konstant illamående och en förlamande trötthet. Dessutom fick jag feber under ett par dagar och det gjorde INTE saken bättre. Träningen blev lidande men samtidigt mådde jag så mycket bättre bara jag tog mig ut. Kunde må lite lätt illa under träningen, speciellt om jag tryckte på, men det var hanterbart och inte obehagligt. Och framför allt mådde jag så mycket bättre EFTER jag hade tränat. Under den här perioden var jag i Åre på VM och jobbade, var i backarna flera timmar per dag och jag körde dessutom Nattvasan med en kompis (vi vann damklassen och var 16e totalt!!) men det var ingen självklarhet att åka då jag mådde otroligt illa och var helt slut dagarna innan. Men på morgonen som Nattvasan skulle starta var det som om kroppen gick in i ett annat mode och jag MÅDDE BRA! Jag åkte också Engadin Ski Maraton och samma sak där - mådde kasst dagarna innan men själva tävlingsdagen mådde jag PRIMA och loppet gick verkligen över förväntan. Även om jag redan då märkte den där “spärren” i att jag inte kunde pressa mig till max. Rent kroppsligt syntes det ingenting på mig och jag hade knappt gått upp något i vikt (vilket ju inte är något i sig att eftersträva, alla är olika!) och det gjorde nog att träningen ändå gick så pass bra. Löpning var jag lite försiktig med sedan jag hade fått en känning av löparknä någon vecka innan.

Vecka 14-20

… från en dag till en annan var det som att illamåendet gick över och jag förstod först inte vad det var som saknades i min tillvaro. Jag mådde bra och orkade plötsligt mer. Gick ju ganska fort upp för mig att det var det konstanta illamåendet som var borta. Den lyckan. W o w. Jag hade under vecka 13 kört ett stavgångspass hemma på vårt löpband (med korta, hårda intervaller) där jag hade känt tydligt att jag inte kunde pressa mig till fullo, men veckan efter (alltså vecka 14) kunde jag höja tempot och belastningen och det kändes BRA! Mäktig känsla. Det gjorde att jag bestämde mig för att köra Reistadslopet. Och det gick riktigt bra och jag kunde pressa mig och jag kände mig stark. För första gången på flera månader. Väldigt härligt. I samma veva bestämde jag med brorsan att justera mitt styrkeprogram utifrån att magen hade börjat göra sig lite till känna för mig och jag kände mig inte helt bekväm med alla övningar i gymmet. Vi hakade dessutom på ett hundspannsäventyr och åkte till Portugal för att vara coacher på ett SpringTime-läger. Där kände jag för första gången lite sparkar och både jag och Emil såg tydligt att magen började synas. Det var inte helt lätt att hålla det hemligt längre, speciellt inte när man sprang runt i sporttop och shorts dagarna i ända. Orken till att träna var tillbaka till fullo och jag gick tillbaka till min vanliga träningsdos, dvs gjorde det jag kände för! Styrka. Löpning (löparknät försvann helt plötsligt i samma veva som illamåendet gick över typ!). Rullskidor. Simning. Och jag började springa fort och länge och insåg att jag nästan kunde hålla samma tempo som förut. Blev lite kissnödig och kände att det var bäst att träna på morgonen med så lite som möjligt i magen…

Vecka 21-26

… måste jag säga har varit de ABSOLUT bästa veckorna. Inget snack om saken. Jag har kunnat göra exakt det jag velat. Mått bra. Haft en bra ork. Kunnat träna på ordentligt. Graviditeten blev offentlig och jag kunde släppa ut magen lite utan att skämmas. Kunde åter dricka kaffe och äta choklad och njuta av det. Magen växte så sakteliga men det var först mot vecka 25 som den började synas rejält. Löpningen fungerar fortfarande väldigt bra och det är det jag väljer för konditionsträning framför allt. Simningen är ett bra komplement. Jag känner mig stark i gymmet, och det beror nog också på att jag är trygg i de övningarna jag gör. Vi är på familjesemester och jag känner fladder i magen med jämna mellanrum som blir mer och mer tydligt. Jag sprang Vårruset i Östersund utan några som helst prestationskrav och det var bara kul! Älskar känslan efter-tävling, man känner sig så jäkla oslagbar! Jag sprang även Orsa Kajt’n på midsommar (i vecka 25), där fick jag uppleva hur det kan vara när man är gravid och springer - låg på energi och kisspauser, men det var lika härligt för det!

Vecka 27-28

… plötsligt har det börjat hände grejer med magen! Den syns, den är i vägen och den begränsar mig när jag böjer mig framåt. Den gör att måltiderna har blivit mindre men sker oftare (hur man nu ska kunna äta oftare när man redan äter typ varannan, var tredje timme..?) och får jag inte i mig mat blir jag v ä l d i g t låg. Löpningen går fortfarande bra, men jag är seg i uppvärmningen och kan behöva någon intervall innan jag kommer igång (om jag ska köra hårt), lugna pass går fortfarande smärtfritt. Jag får lätta sammandragningar emellanåt, speciellt när jag är låg på energi, och vissa dagar (speciellt när jag tar det lugnt) är det ett jäkla liv i magen. Bröstryggen låser sig rejält och jag känner att jag behöver köra styrka kontinuerligt (jag kör fortfarande samma program som jag gjort de senaste månaderna) och jag behöver 2-3 pass per vecka. Cyklingen på semestern gick bättre än väntat (hängselbyxor är att rekommendera) och rullskidor är ett riktigt bra komplement till löpningen. Jag har fått justera några löppass, ofta kan jag härleda det till att jag inte har varit på toa före alternativt har kört lite för hårt dagarna innan. Så kroppen är mer tydlig än någonsin om vad som är ok eller ej. Så det är bara att lyssna!

Magen följer kurvan bra och min viktuppgång verkar vara helt normal (vad nu det är?!). Mitt blodtryck är lågt, som alltid, och blodsockret där det ska. Järnvärdet är fortfarande bra och krabatens hjärta slår som bara den. Nu kommer ju träffarna med barnmorskan allt tätare vilket gör det än mer verkligt att snart är krabaten här! ❤️

Vecka 29-31

… är där jag är nu. Har börjat blivit lite tröttare igen, behöver vila en stund varje dag men träningen går fortsatt bra. Kanske är det så att jag omedvetet lägger min prioritering och energi på att orka och få till träning och därför behöver vila en stund varje dag, men jag prioriterar att må bra och då behöver jag få in träningen i vardagen. Så är det bara!

Råkar jag få i mig för lite energi en dag, så kan jag få ont i magen på natten, typ klassiskt magont som man kan få om man ätit lite för mycket av något. Och då kan jag bara ligga på vänster sida. Att ligga på rygg är inte längre bekvämt (börjar må illa då) och lyckades ju dessutom typ svimma hos barnmorskan sist då hon var och klämde på magen… 🙄 Har inga speciella cravings, äter allt men kan INTE åka i bilen jag körde när jag mådde som sämst i vintras. Haha!

Veckan som var, var vi ju på Bornholm för att delta på ett femdagars löplopp, dvs 42 km uppdelat på fem etapper/fem dagar, där längst sträckan är 10 kilometer och kortaste drygt 5 km. Jag bara älskar att vara i den miljön och det var så härligt att kunna delta på mina premisser, få ta i och må gott! Men det ska jag skriva mer om…!

det var min graviditet so far. 9 veckor kvar. Eller mest troligt lite mer med tanke på att många förstföderskor föder efter utsatt BF-datum, men ändå. Det närmar sig! Woohoo! ❣️

Anna

Träning på resande fot

I och med att vi reser en hel del och inte gärna slösar en vilodag på dessa, gäller det att tänka till lite hur man får in träningen dessa dagar.

En favorit för oss, som vi båda blir mer och mer fäst vid, är att gå upp tidigare på morgonen, slänga i sig lite energi (typ en näve russin, ett glas juice och/eller en macka) och sedan gå ut och bränna av ett kort och effektivt pass. Ett oss som ger mycket bucket for the money. Det vill säga intervaller eller tyngre styrka. Allt för den där lilla endorfindosen!

På roadtrippen hann vi med dessa pass före resa:

  • 45min tröskellöpning i terrängen (total tid på passet 60min)

  • bergstur på ca 2h (här åt vi frukost efter och kom inte iväg förrän strax före lunch, men det var inte heller någon stress)

  • två pass med kettelbell-styrka där vi kör 4-5 övningar, antingen i följd efter varandra eller med vila mellan varje set (totaltid på passet 20-45min)

  • 10 x 30s maxlöpning i backe m start varannan minut (gick ned till samma start)(totaltid på passet 35min)

  • 4 x 5 min löpning i 10km-tävlingstempo (totaltid på passet ca 35-40min)

… herr Jönsson Haag efter ovannämnda 10 x 30s backe. En av oss bygger lite mer syra än den andra. 🙄😅

… herr Jönsson Haag efter ovannämnda 10 x 30s backe. En av oss bygger lite mer syra än den andra. 🙄😅

… gissa vem. 🙈

… gissa vem. 🙈

public.jpeg

Ni ser ju själva - man kan variera otroligt mycket bara man har en plan och förbereder lite kvällen före. Korta backintervaller har blivit något av en favorit… Och jag lovar - resan blir så mycket roligare med lite endorfiner även om man också kan bli liiite tröttare (inget som lite kaffe kan råda bot på… 😉).

Även när vi har en intensiv jobb-period där vi inte har så mycket tid över brukar vi ”passa på” att träna före den riktiga frukosten på morgonen för att få träningen gjord!

En veckas träningsdos…

… variera inte särskilt mycket, men däremot vad jag fyller den med. Vilken typ av träning, intensitet och form. Är jag hemma i Östersund har jag en ganska statisk plan, men är jag på resande fot, så är jag mycket mer flexibel.

Efter år av detaljstyrd träning in i minsta detalj är det en väldig frihet att kunna vara flexibel och göra lite det jag känner för. Och sedan jag blev gravid är det också en förutsättning för att jag ens ska kunna träna.

public.jpeg

Är vi på resa (som vi ju är rätt ofta) brukar jag sällan göra en plan innan, kanske har jag ett eller ett par specifika pass jag vill få till under den perioden vi är borta, men jag vill inte att träningen ska styra det vi gör. Och jag föredrar att få tid att träna tillsammans med Emil och då gäller det att inte ha bestämt i förväg… Han är en sån som vill gå på feeling för dagen, och vill jag då haka på, då får jag snällt invänta besked vad vi ska göra. Ibland får jag veta kvällen innan, ibland på frukosten.

Vi är rätt olika där, jag gillar att planera och får en kick av att drömma om nästa pass, medan Emil som sagt hellre går på feeling för dagen. Skillnaderna i hur vi ville ha det var större förr, numera kan vi liksom mötas halvvägs.

Är jag hemma har jag dock ofta en plan med vad jag vill få in den kommande vecka, däremot kan jag justera när jag kör varje specifikt pass.

En vecka brukar bestå av:

7-10h konditionsträning fördelat på löpning, simning, rullskidor och cykel fördelat på:

1 långpass (2h +)

1 tröskelpass på ca 45-60min

1 pass med kortare, hårdare intervaller (från ex 10x30s till 4x4min)

1 pass överkroppsfokus (typ simning eller stakning)

1 pass snabbdistans på ca 60min

1-2 pass där det inte spelar så stor roll vad jag gör, bara att jag gör något i 45-90 min

2-3 styrkepass (här räknar jag ej tid)

… så cirka 7-10 pass totalt per vecka.

Förra året försökte jag få till mellan 50-75km löpning per vecka, men nu har jag helt släppt det och springer det jag kan och kroppen mår bra av och fyller istället ut med mer rullskidor och cykel.

Simning var ett bra komplement under min aktiva karriär för att hålla mig rörlig i överkroppen men också bygga styrkeuthållighet som jag tjänade på i speciellt stakåkningen. Och jag blev så fast att jag försöker få till åtminstone ett simpass per vecka!

Jag är ju skolad i att dela in träning i A1-A3 och att man ska ha en viss dos i varje belastning för att få utveckling (har skrivit tidigare, men kommer inte åt mitt arkiv än pga nyuppdateringarna av bloggen) och det finns kvar i mig. Att träningen ska vara varierad både i form och intensitet. Även om jag numera har ett mindre pulsspann som jag tränar i, speciellt sedan jag blev gravid. Maxpulsen har sjunkit lite och min ”distanspuls” har höjts en aning.

Har ni fler frågor och funderingar kring hur jag tränar och hur jag tänker kring träningen idag - tell me! 🙋🏽‍♀️

Nu. Hoppa ner i poolen här hemma vid huset i Östersund och njuta av att sommaren verkar ha hittat även till Jämtland!

So long,

Anna

Psst. På temat Gravid - vad har ni mer för funderingar där? Berätta! Har några jag jobbar på just nu, bl.a. kost & de bästa prehabövningarna för ”snabb comeback”…

Elcyklarnas vara eller inte vara?!

Efter att ha ätit en stadig frulle efter vår lilla morgontur i sjön, bytte vi om till cykelkläder igen och tog hojarna upp genom byn och tog sikte mot norra änden.

public.jpeg

Bilvägen är smal men till skillnad mot exempelvis Mallorca har bilisterna en helt annat respekt för cyklisterna och det blir sällan läskigt. Även om motorcyklisterna kan skrämma livet ur en med jämna mellanrum…

Efter bara någon kilometer från vår by, börjar wn nybyggd träbro som går ett par meter ovanför sjön, ut från bergsväggen och sträcker sig kanske två kilometer. Där svängde vi ut med våra cyklar. Har ingen aning om det är meningen att man ska cykla med våra landsvägshojar där, men det var i alla fall en hel del andra cyklister på bron.

Själv hade jag TOTAL PANIK efter som 1. jag är lite osäker med clips (dvs sitta fast på cykeln) 2. har inte stenkoll på min hoj 3. är livrädd för höjder 3. är rädd för vatten 4. litar inte på NÅGON ANNAN när man är i dessa situationer. Bra va?! Så istället för att njuta av den FANTASTISKA vyn som jag senare sett från Emils film, åkte jag och snyftade och var arg. Utanför komfort-zonen igen alltså…

Tillslut svängde vi ut på vägen igen och jag kunde börja andas.

Lite orättvis är jag dock, för jag gillar ju att utmanas och så här i efterhand tycker jag ju att det var, om inte kul, så jäkligt uppfriskande!

public.jpeg

Vi fortsatte cykla mot norra änden och väl där svängde vi upp i bergen, dock mycket snällare lutning än två dagar tidigare. Cyklade uppåt, uppåt och uppåt. Emil gjorde lite ryck emellanåt eftersom han tyckte jag var lite långsam (helt fine för mig, så slapp jag känna stressen) men när även han blev omcyklad av lätt överviktiga pensionärer på heldämpade el-mtbs så kom diskussionen om dessa upp. Elcykel.

I grund och botten något jäkligt bra. Det får fler människor ut och röra på sig, fler får se dessa fantastiska byar och miljöer man kanske annars bara kommer åt med bil. Man kan cykla tillsammans oavsett hur vältränad eller otränad man är. Alltså det finns SÅ MÅNGA positiva effekter av elcykel. Det är helt enkelt bra för den allmänna folkhälsan.

Men. När jag sitter där på min landsvägshoj, hjärtat håller på att hoppa ur bröstet och benen är stumma av trötthet och jag är rädd att minsta lilla sten i vägen ska få min hoj att tappa fart och jag tippa åt sidan som en död fura OCH SAMTIDIGT blir omcyklad av ett gäng på elcyklar som pladdrar på, då skrattar jag inte inombords. För vet ni? Då kommer min tävlingsdjävul fram och jag blir SUR över att det, på mindre bekostnad av kondition, flås, träning (you name it) kan ta sig upp för samma stigningar som jag. Egoistiskt va? Men så funkar jag.

Och jag har så makalöst svårt att se mig själv sätta mig på en elhoj bara av den anledningen trots att jag vet att jag och Emil nog skulle få ännu finare gemensamma cykelturer om jag skulle få lite hjälp från en elmotor… Men mitt tävlingsjag och ”man-ska-minsann-inte-gå-tjuva-sig-till-”framgång” sätter e n o r m a käppar i hjulet för det.

Så jävulskt dumt.

Är ni med i mitt resonemang?! Förstår ni mitt totala dilemma?! 🙈😅

… men åter till turen - att cykla i bergen ovanför norra delen av Gardasjön visade sig vara en höjdare och vi tog rejält med höjdmeter på både lättsamt och kostsamt sätt. Bilarna var det inga större problem med och efter nästan tre timmar var vi hemma i byn igen. Redo för lunch (pizza och tonfisksallad, coca cola och fanta) och en kort powernap innan vi gick ut till stranden för att bara vara.

public.jpeg

Limone sul Garda visade sig ha precis ALLT som vi ville ha ut av vår semester och det skulle inte förvåna mig om vi kommer åka tillbaka senare.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Den pittoreska byn. Värmen. Människorna. Maten. Vyerna. Bergen. Möjligheterna till äventyrlig träning (för det är så vi vill träna på semestern, inga bestämda planer, utan upptäcka och utforska). Kan VARMT rekommenderas!

So long,

Anna

”Hoppa i!!”

…. fortsättning från ”Lago di Garda”

När Emil väckte mig på morgonen stod han redo att hoppa i sjön för att simma. Jag som är rätt obekväm med okända vatten insåg varför jag sovit dåligt, hade haft på känn att han ville prova att simma i det turkosblå vattnet före frukosten. Något jag ju gärna ville med ändå kände ett STARKT obehag inför. Okända vatten är inte min melodi. Och speciellt inte när jag visste hur stora och snabba båtar som gick i skytteltrafik över sjön.

Men samtidigt visste jag att jag var lite ologisk då båtarna inte började förrän närmare nio. Så vi hade gott om tid på oss.

Hoppade i swimrundräkten och tog våra paddlar, glasögon, den orange bojen, öronproppar och handduk och gick ned. Byn var lika sovande som dagen innan, om inte mer. Så var även jag. Plus nervositet. Trevlig kombo. Inför något som egentligen är HELT underbart ju! Onödigt att känna så.

… före!

… före!

Emil var först i. Han hoppade bara ned från den lilla rampen och började flyta runt. Jag kände paniken, men tänkte ”äh, kom igen nu!”. Och efter lite bök och stök med min än mer stela (skyller på preggot igen) kropp tog jag mig ned. Vattnet var svalt men skönt. Och som tur var såg man INTE botten.

Vi simmade iväg mot några bojar utmed kanten på sjön, utmed byn. Och precis ALLA i byn måste ha hört oss. Jag med mina öronproppar och Emils plaskande. Inte för att vara sån, men jag är faktiskt bättre än senil på att simma och det är faktiskt lite kul! Och det gjorde att min rädsla släppte lite.

Vi hade lämnat dolmarna på rummet och det ställde till det för Emil, men tillslut fick vi till det. Och då inser man hur m a g i s k t det är. Att simma i en italiensk sjö, utmed en by, före alla andra har vaknat och bara flyta fram. Sånt där nyp mig i armen-moment!

Vi simmade cirka 800m innan vi klättrade upp ur vattnet, gick tillvalde de få meterna till hotellet, blötte ned trapphuset (och fick ägarinnan att höja lite på ögonbrynet åt vår outfit) innan vi snabbt sköljde av oss sjövattnet och gick ned och tog en frukost.

… efter!

… efter!

Ibland måste man ju bara tvinga sig ur komfortzonen för att få de där magiska stunderna som man aldrig skulle fått uppleva annars. Hur obekvämt det än är.

💛

Tack Emil att du tog mig med ut!

Anna

Lago di Garda!

Efter att ha varit vid både Como-sjön och Lugano (som ligger norr om Como) så hade vi i alla fall minst en av de italienska sjöarna kvar på vår Bucket-list, nämligen Lago di Garda. Gardasjön. Sjön som erbjuder både det klassiska (nästintill) riviera-livet kombinerat med allt som de italienska bergen erbjuder; äventyr, hike, cykling och annat kul. Kunde ju knappast vara ett mer perfekt resmål för oss två?

Men det hade vi ju inte spikat när vi åkte hemifrån, utan det började luta åt det när vi spenderade natten på tåget genom Tyskland. Och Emil bokade hotellet efter att vi passerat Brenner-passet. Alltid ute i god tid så att säga…

När vi rullade över berget ned mot sjön insåg vi ganska direkt att här kommer vi minsann att trivas. Vi var dock lite osäkra på vilken sida vi skulle bo på, buden var många, fördelarna talade för varje ort likväl som nackdelarna talade emot dem.

Men Emil hittade ett hotell i den pittoreska byn Limone sul Garda, så även om vi inte hade koll på vilken sida den låg på eller vad som erbjöds där, så tog vi det. Bokade en natt för att kunna känna in och sen besluta oss om vi skulle stanna eller ej.

Vi rullade in på eftermiddagen, lagom till att lite tyngre moln började synas i horisonten men värmen var mäktig. Närmare trettiograder. Och efter några dagar med mer eller mindre resande, bestämde vi oss för att snabbt checka in och sen ta en tur på våra cyklar.

Bilen fick vi lämna i det publika garaget och man blev körd till hotellet med en eldriven golfbil. Vi samlade ihop våra prylar och pinaler och hoppade in och rullade genom de trånga gränderna till ”vårt” hotell. Checkade in smidigt som bara den, tog våra väskor till rummet. Switschade om till cykelutstyr och traskade tillbaka till bilen för att lyfta av cyklarna.

Emil hade kikat ut en väg som verkade leda ut ur byn och upp i bergen. Och japp, den ledde UPP i bergen. När vi cyklat konstant uppför i över trettio-fyrtio minuter (man kan säga att jag sliter liiiiite mer än Emil) och molnen kommit litw närmare och åskan hördes, bestämde vi oss för att vända runt, tillbaka ner till sjön och utforska restaurangutbudet i den lilla byn.

… en klassisk photo-shoot före vi vände nedåt!

… en klassisk photo-shoot före vi vände nedåt!

Det tog ju inte direkt fyrtio minuter ned. Innan vi ens hann tänka till var vi tillbaka nere, trots att jag numera cyklar långsammare i nedförsbackarna än på platten (lite försiktighetsåtgärder har man ju ändå antagit som preggo) och vi ställde av cyklarna i garaget innan vi gick tillbaka in i byn. Samtidigt som det kom världens störtskur!

På vägen upp i bergen hade Emil också sett skyltarna till vandringsleder, så vi blev än mer övertygade om att det här nog kunde vara en by i vår smak! För även om vi inte längre tränar för att vi måste mår vi så bra av att röra på oss nästintill varje dag, att det är ett ”måste” för att vår semester ska bli så där bra som man vill att den ska bli!

Eftersom att hungern ofta slår till rejält på oss två, med risk för hangry-anfall inom en halvtimme (läs typ fjärde världskriget) så blev det inte så mycket till stt utforska byns restaurangutbud utan vi tog första bästa. Som senare visade sig nog vara även bästa. Nämligen hotellets egen restaurang. Där satt vi och spanade ut på gatan, sjön och alla människor som passerade. Turister över allt, men ändå mysigt!

Efter middagen gick vi och köpte den obligatoriska choklad-gelato till mig. Strosade efter gatorna och gick sedan tillbaka till hotellet, satt en stund på vår balkong som gick ut ovanför den lilla lilla hamnen med ett tiotal båtar.

😍

😍

public.jpeg

Den natten sov jag som en stock i över tio timmar och när jag vaknade till ljudet av att en liten by vaknar, utan alla typiska turistljud, kunde jag inte låta bli att svira in mig i täcket och sätta mig på balkongen för att se allt som skedde. Ni vet ett sånt där ögonblick som man drömmer om att ha, ser andra ha, men aldrig unnar sig själv. Mobilen fick ligga inne och jag lät Emil sova vidare. M a g i s k t.

public.jpeg

Klockan åtta noll noll noll noll sharp stod vi i frukostmatsalen. Först av alla så klart. Och så pinsamt svenska i vårt sätt. Men som sagt, när hungern slår till visar den no mercy.

Frulle på balkongen!

Frulle på balkongen!

Högg in på buffén där det fanns allt vad man kan tänka sig en italiensk frukostbuffé ska innehålla. Tog våra grejer och slog oss ned på balkongen. I den redan slående hettan!

Bokade två nätter till på samma hotell…

Efter att ha njutit av frukosten bestämde vi oss för att prova de där vandringslederna som Emil sett dagen innan. Vi hade även köpt en karta över området, men det var totalt bortkastade pengar. Istället kikade jag i Wikiloc (googla den appen så får ni se!) där jag såg flera turer i området.

Topparna bakom byn var mäktiga, branta och nästintill otillgängliga men vi tänkte att vi skulle göra ett försök. Tog med oss rejält med vätska och tog oss uppåt. Turen kan ni läsa mer om här, men JÄKLAR vad härligt det var! 😍

Vi kom ned lagom till lunch, tog den på en av alla serveringar vid vattnet. Badade fötterna i sjön, njöt av en iskall fanta och kände den välbekanta tröttheten efter träning komma krypande.

Tog en tupplur på rummet innan vi tog vårt pick och pack och gick till stranden som låg bortanför garaget. Hittade en ensam liten plätt där vi slog bort ett par timmar och bara n j ö t.

Kaggen å jag i en klassisk pose! 🤰🏽😍

Kaggen å jag i en klassisk pose! 🤰🏽😍

public.jpeg

Åt någon till glass, tittade på folk, åt pasta till middag, njöt på balkongen och funderade på vad morgondagen skulle innehålla. Nu visste vi att bergen var MAGISKA men branta, att det gick att vandra/springa i dem OCH cykla.

Så vi bestämde oss för att cykla norrut efter sjön. Men först - SOVA!

… och nu inser jag att jag skrivit så där långt igen att jag måste ta en paus för ER och MIN skull. 🙈😂

So long å på SNART återhörande!

Anna

Spring INTE!

Jag vet inte hur många som höjer både den ena och det andra ögonbrynet när jag säger att jag fortfarande springer. Och jag kan faktiskt ärligt förstå varför. Det finns risker med att springa för långt in i graviditeten, ligamenten kan ta stryk och man kan få skador man inte känner direkt men som kan göra sig påminda senare. Den risken finns alltid.

Men för mig är det löpningen som JUST NU fungerar bäst. Till och med bättre än rullskidor. Och cykling. Kanske att simningen är typ lika bra. Och styrketräningen. Det är som att den där lilla krabaten i magen vet exakt hur den ska lägga sig när jag knyter på mig löparskorna och sticker ut. Jag känner ingenting. Visst att jag kan bli lite kissnödig, men det har inte blivit värre under de senaste månaderna, faktiskt bättre. Men bara för att jag springer så mycket och det fungerar bra för mig, så skulle jag inte rekommendera ALLA att fortsätta springa bara för att.

.. jag efter en löptur!! 😍😎

.. jag efter en löptur!! 😍😎

Återigen är det ju - gör det du själv mår bra av! Och jag har sprungit mycket de senaste året, jag har en stark bål men jag vet samtidigt inte exakt vad som händer i mig. Så jag är väldigt lyhörd och jag räknar aldrig med att kunna slutföra ett tänkt löppass, utan det får bli det som det blir. Men hittills har jag inte behövt avbryta ett enda pass på grund ut av obehag av graviditeten. Däremot vände jag på en kort löprunda härom dagen när det högg till i knät. Sen har jag inte känt något mer efter det, men jag är hellre lite safe then sorry.

För andra kanske cyklingen fungerar bäst, eller crosstrainer eller rullskidor. Men oavsett vad tycker jag man ska våga prova sig fram, för hittar man bara en träningsform som fungera för just dig så blir det så mycket roligare. Det är inte kul att ha ont när man tränar, för då blir det vare sig lika bra eller lika roligt eller ger lika mycket.

Här kommer några tips på träningsformer att prova för konditionen!

  • Simning. Den kanske absolut mest rekommenderade träningsformen i ALLA forum och från de flesta. Tyngdlösheten och den följsamma rörelsen. Också väldigt meditativt! Om ni inte provat OW (dvs open water simning) passa på att göra det!

  • Löpning. Om utförslöpning och plattlöpning börjar kännas obekvämt, gå till en backe och spring upp, gå ned. Kanske hellre kort och snabbt än långt och länge? Eller så funkar det precis tvärtom för dig. Våga variera och våga vila från löpningen emellanåt så slipper du andra skavanker som löpningen ibland kan medföra..

  • Stavgång. Samma där - gå till en backe alt kör upp löpbandet på lite mer lutning och gå på det (med eller utan stavar) så får du jobba rejält på flåset. Funkar både som distans och intervallpass.

  • Cykling. Kärringhoj, racer eller mtb. Det finns många olika sittställningar på cyklar och kanske passar den ena bättre än den andra - prova dig fram! Passar både som intervaller och distans och transportmedel. Glöm inte hjälmen dock!

  • Rullskidor. Klassiskt och skejt. I rullskidåkning precis som vanlig skidåkning kan man ju åka klassiskt och skejt, man kan också köra massa olika växlar (stakning, diagonal, uppförsskejt (växel 2) eller plattskejt (växel 3). Prova dig fram! Ibland när jag kör lite för mycket av stakning eller växel tre kan det dra lite i magen, då kör jag bara en annan växel så brukar det släppa!

  • Gruppträning. Bra för motivationen, kanske lite svårare att anpassa utifrån sin dagsform och det just du klarar av. Men är man bestämd på att lyssna på sin egen kropp och inte någon instruktör, varför inte?

  • Paddling. Har inte provat det än. Och tänker att det nog kommer kännas lite olika beroende på hur stor magen är. Ska försöka hoppa i kajaken nästa vecka och prova!

  • Stakmaskin. Om du har en relativt stark bål (och kanske tillgång till en spegel för att se dig från sidan så att inte diastasen sticker) så är det här ett perfekt träningssätt för att behålla styrkan i överkroppen!

…. har ni mer tips - tell me!

Men kom ihåg! Oavsett vad jag gör eller vad någon kompis i samma situation gör, så spelar inte det någon roll, utan det viktigaste i ALLA SITUATIONER är att DU GÖR DET DU MÅR BRA AV! Du och din kropp. Kom ihåg det!

So long,

Anna

Vilken helg!

I fredags kväll kom våra vänner Charlotte och Pär upp från Stockholm och vi var peppade till tusen att få visa dem vad Frösön har att erbjuda. I träningsväg framför allt, men man får ju så mycket på bonus när man rör sig över ön!

På lördagen hade vi planerat Frösö Extreme Adventure (tror jag Emil hade döpt det till) och några dagar innan de kom upp hade även ett program för hela helgen gått ut med exakta tider för alla event. Däremot stod det inte vad vi skulle göra.

På fredagen när de kom tog vi det rätt lugnt, åt gott och gick en lite promenad. Men på lördag morgon var det uppstigning före klockan sju för att samlas i trädgården sju sharp. Sen tog vi en morgonpromenad innan vi körde lite rörlighet (Emil vill gärna kalla det yoga men jag tror ingen annan hade kallat det yoga.. 🙄).

Sen var det dags för frukosten. Ja, ni har nog redan fattat att det är mitt ABSOLUT BÄSTA mål per dag. Overnight oat, bröd från Frejas, granola, bär och frukt, äggröra, ost… You name it - det mesta fanns! 😍

Sen var det dags för Frösö Extreme. Som vi då hade förberett genom att bland annat ställa ut en bil med utrustning utmed vår färdväg. Haha!

Första etappen var att cykla hemifrån till Bynäset. En relativt lätt cykling på fem kilometer efter stig och grusväg. Eftersom det blåste rätt rejält fick vi göra lite justeringar i planen, så istället för swimrun runt halvön (Bynäset är ett näs/udde på Frösön som har en fantastisk stig precis i strandkanten och är sju kilometer lång. Perfekt för promenad, löpning och cykling) sprang vi enbart. Vilket vi insåg var klokt när vi kom runt på den västra sidan av näset, vita gäss och rak nordvästlig vind…

Jag och Charlotte fortsatte springa efter vi rundat näset medan grabbarna hoppade på hojarna igen. Efter drygt åtta kilometer löpning möttes vi upp vid nästa checkpoint - bilen med rullskidor.

Där bytte vi löparskor och cykelskor mot pjäxor och tog sikte upp mot Frösö Tornet för en välbehövlig energipåfyllning. Varken Charlotte eller Pär har åkt rullskidor förr (förutom ett teknikpass med oss i Orsa) så sträckan vi valde var rätt perfekt - mesta dels uppför! Och som de briljerade! Men vi var alla redo för en fika när vi väl kom upp till toppen på Frösö Berget. Festis, bulle, raw bollar. Så gott!

Sen fortsatte grabbarna att åka rullskidor och vi satte återigen på oss löparskorna och sprang de sista drygt sju kilometerna hem. Över lägderna, genom skogen och sen via de fina stigarna kring Frösö Kyrka hemåt.

Efter 3 timmar och 45 minuter var vi hemma. Då hade vi sprungit 22 kilometer, cyklat 5 och åkt rullskidor 6. Och hunnit umgås och prata om det mesta!

Ett helt underbart sätt att umgås på!

… ni kan ju tänka er hur god denna lunch var?!

… ni kan ju tänka er hur god denna lunch var?!

Sen kastade vi ihop en lunch medan grabbarna åkte och hämtade bilen. Färsk pasta med räkor, chili och vitlök. Och gårdagens pizzarester. Drömmat efter så många timmar ute! 😍

Sen tog vi och vilade en stund. Jag sov som en stock…

Och sen var det dags för dagens andra aktivitet - styrka i utegymmet. Alla var så där lagom möra så vi fick ta en promenad runt Petterson-Berger (typ tio minuter) för att komma igång lite först. Emil körde uppvärmningen med kettelbells och sen höll jag i styrkan.

Vi körde i par och körde två övningar efter varandra innan det var nästas tur. Frontböj & uppkliv, släggslag på däck & stakning i tunga rep, dips & sidoplanka, chins + stående rodd.

Sen var vi MAKALÖST NÖJDA! 😍

public.jpeg

… och after workout i poolen kändes väldigt bra!

Så trots hot om regn och tunga skyar och nordvästan vindar hade vi en PERFEKT lördag. Bättre väder att träna i finns knappt och vi njöt!

Middagen blev lång och god - färskpotatissallad, grillat, charkuterier och så klart en paj till dessert. Livet.

Idag, söndag, har fortsatt i samma tema - morgonjogg, yoga, god frukost och sen träning. Men idag var jag lite trött så jag fick nöja mig med att coacha. Avslutade hela helgen med att ta med stockholmarna in till Östersund och ta en brunch på Jaktstugan innan de åkte hem.

Vilken helg alltså! 😍🙌

So long,

anna

Hellre att känna sig stark än att vara stark?

Jag har alltid varit en sån som triggas av att sätta tuffa mål, på gränsen till att jag klarar av dem, speciellt i träningen. Och så klart på tävling. Och jag har hela tiden haft ett enormt driv i att utvecklas, av att följa min progression, och jag kunde vara ganska tuff i den stegrande ökningen. Nästintill hoppa över några steg och bara fortsätta pressa mig.

Det har ju gjort att jag gått på en del nitar, men jag har också haft jäkligt kul på vägen. Och jag har väldigt ofta fått känna mig s t a r k. En känsla jag verkligen älskar! Jag har gjort träningspass som varit på gränsen till dumdristiga, men det har givit mig en enorm kick. Kanske egentligen en större kick än vad det har givit mig rent fysiskt. Men man ska verkligen inte underskatta den psykiska aspekten.

Men när jag nu är gravid är jag i ett helt annat mentalt läge. Fortfarande har jag ju den där viljan av att hela tiden ha progression i min träning, men läget just nu är ju PRECIS tvärtemot. I och med att man faktiskt blir successivt tyngre, otympligare och kanske också tröttare. Det passet jag klarade igår kanske jag inte kan göra om en vecka, istället för som förr då jag adderade en intervall till. Nu får jag vara glad om jag klarar samma pass. Med den lilla variationen att det kanske går saktare och saktare för varje vecka.

Och det där är ju en enorm utmaning. Speciellt för mig. Jag måste ställa in mitt mindset till de nya förutsättningarna och verkligen acceptera det. Just nu, i skrivande stund, har jag inga problem med det. Det är ju så läget är. Men när jag väl står där ute i skogen, vid backen jag ska springa uppför, har jag ofta svårt att ta till mig att jag mest troligt kommer få slita mer men springa långsammare uppför backen…

Men hur hanterar man det då?

Det har jag inga egentliga svar på, kan ju också tänka mig att det är väldigt olika från person till person, men det jag försöker tänka på är att varje pass som blir av så som jag tänkt är ett bra pass! Och skulle inte passet bli “bra”, dvs att jag inte skulle lyckas med det jag satt mig för, får jag inte bli besviken utan bara acceptera “okay, det här var det jag kunde ge idag!” och sedan vara nöjd ändå. Över det jag faktiskt har presterat och klarat av!

public.jpeg

Och för mig har det blivit än viktigare att få känna mig stark och kanske inte nödvändigtvis vara stark. Och det gör jag om jag kan få till lite tuffare träning emellanåt. Få ta i lite mer på gymmet eller köra intervaller. Och jag tror det också är då endorfinerna verkligen slår till, och dem behöver man ju också. Älska kicken av endorfiner!!

Men tillåter jag mig inte att bli nöjd med det jag klarar av dag för dag, då tar jag bort alla chanser till att få njuta av endorfinerna och känna mig stark. Man måste sänka kraven utifrån de nya förutsättningarna och faktiskt unna sig själv att vara nöjd med det man klarar av för dagen! Acceptera att kroppen inte kommer utvecklas under den här perioden, men det lilla man kan göra kommer göra sån skillnad att faktiskt få komma tillbaka och känna progressionen och utvecklingen efter förlossningen. Så tänker jag i alla fall!

Hänger ni med på mitt resonemang? Känner ni igen er?

So long,

Anna

När det säger stopp...

… så säger det numera rejält stopp. Det är inga tvivel om vad jag måste göra då. Då är det vila som gäller. Ofta från tidig morgon till sen kväll. Soffan är min bästa vän, Emil får servera mig det jag vill ha att äta och fram emot sena eftermiddagen kanske jag pallrar mig upp och i bästa fall orkar jag ut för en nypa frisk luft.

Dagen efter vaknar jag upp som en ny människa och kan göra exakt det jag vill. Träna, jobba, träffa vänner.

Varför jag vågar göra på det här sättet är därför att jag väldigt tidigt i min graviditet ringde min läkare sedan flera år tillbaka. En som varit med på den spännande resan som elitidrottskarriären innebär, med alla med-och motgångar. En som helt enkelt känner mig väldigt bra.

Och han sa helt enkelt - “Anna, du känner din kropp. Om den sagt ifrån tidigare när du har pushat lite för mycket, så kommer den säga ifrån ÄN mer nu. Så det är bara för dig att lyssna på det. Det är inget farligt, men du måste lyssna på vad den säger dig”.

Och det har jag burit med mig sedan dess. Inte krångligare än så. Jag ville ju veta vad som var farligt, vad jag inte skulle göra och vad jag skulle göra. Men några sådan svar fick jag inte. Utan svaren skulle jag finna i min egen kropp.

Och det har jag också gjort.

I början av graviditeten var det inte bekvämt att press eller ta i hårt. Eller de absolut första veckorna, fram till vecka fem, var det ingen skillnad. Jag kunde pressa mig helt som vanligt, men jag var trött. Och då visste jag ju inte heller att jag var gravid, så jag var lite frustrerad över att jag blev så trött av träningen jag genomförde. Men från vecka sju så började jag må riktigt illa och då gjorde jag även det när jag pressade mig över tröskel så då bestämde jag mig för att hålla mig inom den gränsen. Och jag körde nästan alla pass på förmiddagarna eller direkt på morgonen (efter frukosten dock) för att få träningen gjord när energin var på topp.

Men efter vecka fjorton kom orken och kraften tillbaka, så då var det inte längre några problem att pressa mig över tröskeln. Däremot har jag inte varit upp i min maxpuls på länge och jag kommer liksom inte dit, det är som att min maxpuls har sjunkit 5-10 slag och all intervallträningen har liksom följt efter. Kör jag ett tröskelpass numera har jag kanske 170 i snittpuls, förut hade jag 178. (Min maxpuls är mellan 197-200, lite beroende på om jag springer eller åker rullskidor). Om det är en fysisk begränsing eller psykisk, vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Jag kör utifrån dagens känsla. Och den varierar ju även som ogravid, men jag känner den än mer idag.

Men så kommer de där dagarna när det bara säger helstopp. Det kan ha varit mycket i jobbet eller träningsmässigt eller en kombination, och då vet jag att det inom en snar framtid kommer komma en dag där jag behöver lägga allt åt sidan och bara vila. Jag försöker “planera” dessa dagar, så mycket som det nu går, så att de hamnar när det är möjligt att bara ta det lugnt. Och dessa har kommit med kanske 7 till 14 dagars mellanrum. Och då får jag bara acceptera att jag inte kan göra någonting. Hur frustrerande det än är. För jag gillar ju inte riktigt att inte göra någonting. Men dessa dagar är det bara att acceptera det.

Och jag har tagit ett aktivt beslut att leva till 110% de dagar jag orkar och göra allt det jag vill och sen får jag ta dessa vilodagar emellanåt. Och jag kan ju, därför att jag inte har någon annan än Emil att bry mig om, verkligen ta dessa dagar när de kommer.

Så ja - emellanåt säger det verkligen tvärnit. Och då är det bara att lyssna på det. Och vill kroppen inte springa så fort som jag tänkt när jag är ute på en tur, ja, då backar jag väl i tempot. Drar det i någonstans i magen eller det känns lite obekvämt när jag åker rullskidor eller cyklar, ja då justerar jag där och då. Man får helt enkelt vara lyhörd. Och det är en utmaning i sig! Men en rolig en! 👊🏻😍

Frågan om hur jag hanterar att bli sämre - det får komma i ett senare inlägg, kan ju inte göra MASTODONT inlägg varje gång! 😉

Fortsätt ställ era frågor och funderingar! Har precis skickat iväg en fundering angående maxpuls och mjölksyra till en kompis som är läkare för olympiska idrottare, återkommer med svar.

So long,

Anna

Orsa Kajt’n

(Publicerades visst inte igår, nytt försök nu! 😅)

… sprangs enligt tradition även i år! Vet inte hur många gånger midsommar inletts med Orsa Kajt’n genom livet, från början sittandes på pappas (kanske nervösa) axlar på ett blåsigt flygfält upp på Tallheden inför hans egen start. Sen några år med massa egna fjärilar i magen men i år var inte magen lika full med dem men desto mer glädje att faktiskt kunna springa!

Det är en speciell känsla att komma upp till starten, höra speakern, träffa alla vänner och sen springa de femton kilometrarna ned till Orsa efter sandiga stigar och fina grusvägar. Min hemmaterräng! 😍

Lika härligt att springa, lättsprunget och finlöpt! Men det var ändå lite skillnad i år mot tidigare.

  • Jag lufsade iväg i starten istället för att maxa

  • Jag slapp mjölksyran men fick flåsa ändå

  • Jag tog dricka å en kisspaus efter vägen

  • Jag sprang fortare mot slutet…

… och jag hann njuta än mer av terrängen och publiken!

Så summa sumarum - en bra start på midsommarafton och midsommarhelgen! 😍

Nu: midsommarbuffé med familjen!

public.jpeg

Glad midsommar till er alla!

anna

Sthlms dygn!

I måndags tog vi bilen ned mot Stockholm, fullpackad inför en midsommar i Dalarna, men ett pitstop i huvudstaden för diverse jobb.

On the road med kaffet i högsta hugg.

On the road med kaffet i högsta hugg.

Ett Sthlms-mellanmål

Ett Sthlms-mellanmål

… å en passande Islatte i värmen!

… å en passande Islatte i värmen!

När vi kom fram hade vi ett väldigt inspirerande möte med ett företag vi arbetat med i många många år, där vi planerade kommande äventyr tillsammans. Väldigt kul och än roligare att vi numera faktiskt kan vara med på alla dessa aktiviteter när vi inte längre är upptagna av läger och tävlingar.

Sen tog vi ett mellanmål innan det var dags för att hålla i ett rullskidspass för Urban Trail ute på Gärdet. Himla bra rullskidsterräng att ta sina första stapplande steg på rullskidorna OCH utveckla sin teknik. Sånt gillar vi att göra!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

På tisdagsmorgonen drog jag ut på ett tidigt intervallpass på min absoluta favoritrund på Djurgården. Sprang utmed kanalen och körde 4x4 minuter i samma tempo som för ett tänkt tiokilometerslopp. Flåsigt och jobbigt men roligt att få försöka springa bra tekniskt så att de inte kostar allt för mycket. Och skönt att få det gjort innan värmen tog sitt totala grepp om huvudstaden. Ni ser ju själv på bilderna hur nöjd jag var efteråt! 😅

… sen tog jag en dusch, packade ihop mina jobbgrejer och gick till ett av alla caféer i närheten av lägenheten och köpte en frukost helt i min smak: en havrelatte, fralla och en chiapudding. Helt perfekt! Så fick jag lite tid till att gå igenom mail och allt annat som man behöver jobba av nästintill varje dag. Skönt att få det gjort direkt på morgonkvisten.

Frulle & arbetstid.

Frulle & arbetstid.

Sen tog jag hojen bort mot Söder för dagens sista arbetsuppgift innan vi hoppade in i bilen och rullade via Västerås (för att hämta upp syrran och minigrisen) mot Dalarna och midsommar - podinspelning! Håll utkik för när den släpps! 😊

Podinspelning!

Podinspelning!

Sen rullade vi mot Orsa med en supernöjd bebis, en glad mamma och massvis av matsäck. Midsommar-preppen var på topp! 😍

So long,

Anna