krabaten

... å krabaten börjar göra sig till känna!

… sen drog ju alpina VM i Åre igång. Jag stod på skidor från morgon till kväll i backarna i början. Med ett illamående från helvetet, en trötthet jag aldrig varit med om och dessutom kom en förkylning med feber som ett brev på posten några dagar in. Men att bromsa ned tempot och INTE var i backen var inte att tänka på. Och dessutom kunde jag ju inte berätta för någon varför jag var så in i bängen trött.

Redo för att langa dricka och ge ut energi till alla volontärer!

Redo för att langa dricka och ge ut energi till alla volontärer!

Dream Team.

Dream Team.

… alla dagar var det inte solsken…

… alla dagar var det inte solsken…

Jag försökte träna lite i början, fick till ett riktigt bra intervallpass på löpbandet inne på Holiday Club men sen kom förkylningen och det var bara att härda ut timmarna i backen. Förstå mig rätt - det var magiskt roligt att vara i backarna och möta alla fantastiska volontärer och det gav mig verkligen energi! Men när man mår så illa (bara av att se barsen jag delade ut då ger mig samma illamående känsla som jag hade då) så är liksom inget riktigt kul.

Jag och Mary på ett av passen vi lyckades göra tillsammans mellan hennes tv-sändningar och mina volontärspass.

Jag och Mary på ett av passen vi lyckades göra tillsammans mellan hennes tv-sändningar och mina volontärspass.

Efter någon dag sa jag något till Maria, som fick henne att utbrista, halvt på skämt halvt på allvar, ”men du är kanske gravid…?”. Och i och med att jag är världens sämsta lögnerska så kunde jag ju inte annat än säga som det var. Men hon fick ju inte säga det vidare och dessutom visste jag ju inte vilken vecka jag var i eller om det skulle gå bra eller om om om. Alla dessa om.

Efter första veckan i Åre drog Emil vidare till Kanada för att tävla med Zebben Modin, så jag blev själv kvar som representant som moodmanager i teamet anna&emil. Som tur var hade jag ju HELA familjen Olsson-Pietilä-Holmner som jag fick ta hand om och bli omhändertagen om och dessutom gick vi över på skift-schema i backen så jag hann återhämta mig lite och samtidigt börja träna lite igen. (Om träningen under graviditeten tänker jag att jag gör ett annat inlägg om!)

Träffade barnmorskan någon vecka senare och allt såg bra ut. Och jag började ladda ned gravidappar för att följa det där miraklet i magen. När Emil kom hem från Kanada gjorde han detsamma. Illamåendet var konstant, förutom den där timmen eller timmarna på förmiddagen när jag tränade plus någon timme efter eller under de lopp jag körde (bl.a. Nattvasan och Engadin Ski Maraton). Och så fortsatte det. 

Före starten på Nattvasan med  min Sanna.  16e lag totalt och vi vann damklassen. 4 timmar och 24 minuter tog det oss - snacka om RACEFÖRE!

Före starten på Nattvasan med min Sanna. 16e lag totalt och vi vann damklassen. 4 timmar och 24 minuter tog det oss - snacka om RACEFÖRE!

Taggat gäng före start på Engadin Ski Maraton.

Taggat gäng före start på Engadin Ski Maraton.

Jag och Lina Korsgren före start!

Jag och Lina Korsgren före start!

… även papsen (numera morfar och snart morfar x 2) åkte! Liksom Emil!

… även papsen (numera morfar och snart morfar x 2) åkte! Liksom Emil!

💛

💛

I vecka tolv gjorde vi det första ultraljudet och då blev det än mer verkligt. Det var verkligen någonting i min mage! Och jag tror att det blev än verkligare för Emil. Att få åka hem och ha bilder på det lilla miraklet i magen.

I början av april, när jag började närma mig vecka 14 började plötsligt den här värsta känslan av illamående släppa. Jag började kunna ta i utan att må illa när det blev lite jobbigt och intervallerna jag hade kört på löpbandet ena veckan var en barnlek veckan efter och jag fick höja tempot på bandet för att kändes så bra. Där och då bestämde jag mig för att anmäla mig till ett lopp jag drömt om länge att köra - Reistadsloppet. I upp i Nordnorge. (Det ska jag också skriva mer om en annan gång, men om ni klickar på länken kommer ni till vloggen om det!).

Roadtrip mot Reistadloppet.

Roadtrip mot Reistadloppet.

Nordnorge alltså. 🤩

Nordnorge alltså. 🤩

Teamet. Team Ramudden. 🔺🔹🔸

Teamet. Team Ramudden. 🔺🔹🔸

Och på det loppet var det som om allt vände och helt plötsligt kände jag mig som mig själv igen, stark, uthållig och GLAD rent generellt. En sån underbar känsla! Den lilla krabaten i magen hade nu varit med på fyra långlopp…

Några dagar senare stack vi ut på ett slädhundsäventyr. Sov ute i fyra nätter, gick inte in på fem dagar. Åt frystorkad mat och stod på en hundsläde mellan 4-8h per dag. Men det är en annan historia! :-) Men här kan ni se vloggen därifrån!

… efter fyra nätter och fem dagar utomhus!

… efter fyra nätter och fem dagar utomhus!

Över påsken var livet tillbaka, jag tränade mer än jag gjort på länge, åt som en häst och njöt av att vara med familjen. Insåg att vätskebälte inte var superskönt att ha på sig och vissa kläder inte passade i midjan längre.

Senare var det dags för det andra ultraljudet, bebisen hade växt till sig rejält och magen började synas. Jag fick hålla in den rejält för att det inte skulle vara för uppenbart när vi var i Portugal tillsammans med SpringTime på ett träningsläger. Vi ville ju inte berätta något förrän kände oss redo och när är man egentligen det?

Men när magen inte längre gick att dölja så var det dags, vi var på semester i Spanien med familjen och började ladda för att berätta det och när vi flög hem la vi ut dessa bilder på instagram och plötsligt ploppade magen ut ännu mer. Troligtvis av att jag bara slappnade av att vi äntligen kunde prata om det!

Baby on board! 💚

Baby on board! 💚

Och sedan dess har det bara rullat på. Jag mår bra! Illamåendet kommer bara när jag är hungrig, vilket ju är oftare än förr. Jag kan inte äta lika stora portioner längre, så jag måste äta oftare. Tröttheten kommer vissa dagar, i övrigt är det nästan så att jag glömmer bort att jag är gravid. Utbudet av kläder jag kan ha minskar för varje vecka och ibland kan jag känna små rörelser i magen. Men i och med att jag har moderkakan framför så kommer det dröja ytterligare någon vecka innan det blir tydligt.

Jag kan springa, jag kan cykla, jag kan köra styrka, jag åka rullskidor. Jag tycker det är obehagligt att knyta skorna och jag gör inte sit-ups. Min bröstrygg låser sig lite oftare än vanligt men jag är starkare i gymmet än någonsin.

Men framför allt - jag har aldrig varit så lycklig, så harmonisk. Det är HÄR jag ska vara nu. Precis här och nu. Det är här VI, jag och Emil, ska vara nu. Tillsammans med den lilla/lille krabaten i magen. ❤️

So long,

Anna


Psst. Detta ska inte bli en gravidblogg, men jag kommer vilja fortsätta inspirera och peppa kvinnor som är gravida, som har varit eller kanske vill bli, att våga lyssna på sina kroppar och göra det som just DE mår bra av. Så det kommer nog bli en del sånt emellanåt. För det är ju en stor del i livet just nu!!

Baby on board..

… så skrev jag på instagram den 26e maj. För i oktober ska vi bli föräldrar! Hur häftigt är inte det? Mest troligt det största man kan vara med om i livet. Och hur ska man skriva om det då? Berätta det för världen? Ingen aning. För att bli förälder är ju inget ovanligt i sig, men ändå är det ju det största som händer i ens livet och det det mest omvälvande man får vara med om. Och det är ju inget som är för stunden, utan ett livsåtagande, något som förhoppningsvis kommer följa med oss för resten av vårt liv. Och det är en så fantastiskt mäktig känsla. ❤️

✌🏻… baby on board! 😍

✌🏻… baby on board! 😍

Det har varit en resa för oss, något vi drömt om, pratat om och tänkt mycket på. Vi har ju alltid velat ha en familj, men har varit väldigt ödmjuka inför hur denna familj ska skapas. Efter år av tuff träning, slitage på kroppen, år utan menstruation och fysiska och psykiska påfrestningar, hade vi ingen aning om vilken status min kropp var i. Och samma sak gällde ju Emil. Samtidigt som vi inte kände någon särskild stress, vi var väldigt tillfreds med livet efter att vi hade slutat med skidåkningen. Kände att vi vill lära känna varenda som icke skidåkare, som människor där inte prestation, träning och optimering var huvudfokusen, utan ett liv med mer avslappning, mer tid för umgänge och mer vardag. Vi har ju alltid varit aktiva under tiden vi levt tillsammans men även före det, så omställningen var stor. Stor nog utan att stoppa in en graviditet och småbarnstid i den ekvationen.

Men i höstas började vi båda känna att det kanske började närma sig att faktiskt börja steget till, var det nu vi skulle försöka skapa en familj? Tanken började så rot och vi tänkte “händer det så händer det”. Inte krångligare än så, för vi kände ju fortfarande ingen stress utan var väldigt tillfreds i livet. Vi hade äntligen landat lite!

I samma veva ringde min syster och berättade att hon var gravid och en dröm om att få uppleva småbarnsår tillsammans började gro. Det hade varit en fantastisk upplevelse att få dela.

Julen gick och hela familjen var på besök, syrran mådde väl sisådär i graviditeten och var trött och kände sig otymplig. Min kropp kändes starkare än på över ett och ett halvt år och jag kunde träna precis allt jag ville. Vi var verkligen varandras motsatser där och då. Jag tränade så där lagom för några långlopp jag ville åka efter jul och syrran slet med att bara ta sig ut på en skidtur.

Jag åkte mitt första av de planerade långloppen, La Diagonela, nere i Engadindalen. Mitt första riktiga staklopp. 65km på höghöjd. En utmaning som hette duga men det gick verkligen över förväntan. Och jag kände mig nästan oberörd dagen efter.

Skidtest dagen före.

Skidtest dagen före.

Delar av Team Ramudden som vi har fått joina i vinter!

Delar av Team Ramudden som vi har fått joina i vinter!

Mary min Mary. Kombattant å resekamrat ned till La Diagonela.

Mary min Mary. Kombattant å resekamrat ned till La Diagonela.

I mål!! 😍💪🏻👊🏻

I mål!! 😍💪🏻👊🏻

Men några dagar senare när vi var nere i Stockholm för att gå på en gala fanns inte samma energi där och jag ville mest sova hela tiden. Tänkte att det berodde på långloppet och tänkte inte mer på det. Hade en dröm om att åka ner igen till Italien för att åka Marcialonga helgen efter men jag var så trött att jag insåg att jag nog inte skulle tycka att det var så kul. Samma helg hade vi dessutom ett Vasaloppsläger med Springtime här i Östersund och när jag väl tog i rejält gick det bra, men jag var väldigt seg. Och på söndagen började ett illamående krypa sig på. Jag är ALDRIG illamående i vanliga fall.

En liten tanke att kanske är jag gravid kom till mig. Och ni vet när man får en tanke, så kan den vara himla svår att släppa. Den liksom gror fast och sen sitter den där. Jag kunde knappt tänka på annat de kommande dagarna och mot slutet av veckan skulle alpina VM i Åre dra igång. Ett VM där jag skulle agera volontär och sk moodmanager för alla volontärer i backarna. I över två veckor.

Och den där tröttheten som hade kommit som smygande, eller ja, mer slagit mig som med en järnspade, den ville ju inte riktigt ge med sig. Jag blev också lite orolig att jag var på väg in i väggen igen, och dit ville jag VERKLIGEN inte igen. Allt hade gått som på räls senaste månaderna, jag mådde bra, kroppen var äntligen återhämtad igen och jag hade kommit upp i träningsdos som jag trivdes med, som funkade för det nya livet men som också gav mig utmaning. Jag var i fas. Så jag var orolig att jag hade gasat för fort.

Dagen innan vi skulle fara till Åre var vi och firade min brorsa som hade fyllt 25 år. Vi gick på ett riktigt kött-ställe och beställde in olika sorter entrecote med tillbehör, den ena mer medium raw än den andra. Och jag åt som det inte var en morgondag. 🙈 Alltså hur tänkte jag ens där? Försökte jag liksom förneka det som sakta hade gått upp för mig?! I efterhand kan jag ju bara sucka åt mig själv, så onödigt liksom. Korrigering! Inte farligt att äta raw generellt!! Ingen gravid-oros-spaming här!!

På morgonen innan vi skulle åka till Åre hade vi en lite photoshoot i huset och Emil var iväg in till stan för att fixa det sista. Jag var hemma och tränade. Eller jag skulle i alla fall köra styrka. Men istället blev jag sittande och bara tänkte, tänkte och tänkte. Var jag på väg in i en svacka eller var jag gravid? Ytterligheter så det slår om det men symptom som ligger på tok för nära varandra. Tillslut tog jag upp telefonen och ringde Emil och bad honom köpa med sig graviditetstest hem.

Han kunde inte komma hem fort nog. Ryckte testet ur Emils händer och sprang in på toan. Eller ja, jag fick ju lov att gå genom där de höll på att fota och hålla god min, men sen sprang jag de sista stegen in. Och redan före jag hade sett resultatet visste jag svaret.

Den 1 februari fick vi ett plus på stickan och hela världen (för oss) ställdes på sin spets. Vi skulle bli föräldrar. OM allt skulle gå bra. För där började ju också den där välkända oron gro… Samtidigt som vi var lyckligare än någonsin och bara ville SKRIKA ut det för hela världen!

… to be continued!

Anna

Vårruset östersund

I måndags gjorde jag löptävlingspremiär för i år! Hade ju inga direkta förväntningar då jag faktiskt inte sprungit riktigt fort på hela våren och dessutom bär jag ju på en guldklimp i magen! En liten krabat som väntas komma i början av oktober, men det måste jag få ägna ett helt inlägg om lite senare. ❤️

Så mina förhoppningar inför Vårruset var att få vara trött när jag korsade mållinjen, inte högre än så! Och jag har märkt att jag haft lite svårt att pressa mig det till yttersta på de intervallerna jag gjort, så jag var lite nyfiken på hur jag skulle reagera när nummerlappen åkte på.

Har också märkt att jag behöver värma upp ÄN mer ordentligt numera, alltså jämfört när jag var aktiv, så jag gjorde en uppvärmning enligt konstens alla regler. Och när startskottet gick valde jag att ta kön, inte hänga på tjejerna som startade som skjutna ur kanoner hela bunten. Ändå gick första kilometern på 3.45 min/km. För mig!! Som jag låååångt efter täten. Men det kändes bra i kroppen så jag tänkte ”äsch, jag försöker väl hålla ut det här tempot så länge det känns bra”. Och det gjorde jag! Och mitt lilla drömmål att springa in under 20 minuter verkade högst rimligt. Och det roligaste av allt var att i och med att mitt starttempo var så kontrollerat, kunde jag successivt komma ikapp tjej efter tjej. Och det finns väl inget som ger en sådan boost som just det?!

Tillslut sprang jag i mål som tionde tjej, på nitton minuter och tjugosju sekunder. Rätt orelevant i sammanhanget, men himla kul! Och det roligaste var att jag hade lyckats pressa mig lite hårdare än jag gjort på länge! Fortfarande är pulsen nära tio slag lägre än förut, men det är en petitess!

Jag & krabaten sprang Vårruset här i Östersund i måndags!

Jag & krabaten sprang Vårruset här i Östersund i måndags!

Nöjd!!

Nöjd!!

Däremot kan jag inte låta bli att bli makalöst imponerad av Ebba Andersson som sprang in på 17.07 min! Över trettio sekunder snabbare än tvåan Sofia Henriksson som även hon sprang riktigt fort. Men då förstår man ju varför de sprang som skjutna ur kanoner i början. Wow!

Summasumarum - jäkligt skoj att få ta på sig nummerlappen igen. Få fjärilar i naveln. Bli nervös och få ta i och sen vara så där löjligt nöjd både fysiskt och mentalt på kvällskvisten. 😍

Här kan ni se ett klipp från hela eventet i Östersund också!

Men hörrni - I’m back vid tangenterna och kan inte vara gladare! Lämna gärna en kommentar eller en vink att ni varit här! Och vad vill ni läsa om? Tell me!

So long,

anna

Psst. Ni har väl inte missat vår youtube-kanal? Där kommer det publiceras nya vloggs var och varannan vecka om våra nya utmaningar och äventyr i livet!