I många år var jag lika osäker på hur man skulle äta som en svajande flaggstorm i västanvindarna i Jämtland. Provade än den ena, än det andra. Gick mig låg, fick problem med magen och fick sämre resultat av min träning. Försökte lära mig, kompensera, äta mer. Men det var som att jag var inne i en dålig spiral som jag själv inte kunde ta mig ur och jag blev less. Vikten var relativt stabil förutom vid några tillfällen där den både var (enligt mig) väldigt låg och någon gång (enligt mig) onödigt hög. Och periodvis gick träningen fantastiskt bra, men sen kom perioder där det kändes som om jag inte ens kunde ta åt mig av all träning jag genomförde. Ofta var min form väldigt bra i inledningen av sommaren. Maj, juni och juli. Kanske också augusti. Och sen kom vi in i hösten, åkte på långa läger som ofta var på höjd och sjukdomarna kom som ett brev på posten. Inte så att jag blev sängliggande, men jag kunde inte heller träna. Fick avstå träningspass och lägren blev en utmaning mentalt att stanna inne när de andra var ute och tränade.
Vid årsskiftet 2015-2016 var vi nere i Europa, det var ett mästerskapsfritt år så målet den säsongen var de två tourerna som vi hade. Först ut var Tour de Ski och i slutet av säsongen skulle vi över till Kanada och köra en tour där. Tourer är tuffa, mentalt absolut men framför allt fysiskt. Man måste fylla på med energi konstant och du måste vara uppladdad när de drar igång. Man har bra dagar och man har sämre, men det gäller att minska tappet på de dåliga dagarna och det handlade ofta om att se till att man hade nog med energi i kroppen. Så inför Tour de Ski över nyåret 2016 laddade vi upp i italienska Livigno, firade juldagarna tillsammans med laget på höghöjd och åt italiensk mat och tränade på en utlagd snöslinga (detta var ett år utan snö även i alperna). Jag började komma i väldigt bra form, hade några pass som gick bättre än vad jag någonsin vågat drömma om, så mitt mind set var on top när vi åkte mot tourens första etapper. Och de första etapperna gick bra (om man bortsåg från sprinten som ju inte var min melodi riktigt). Men sen började det gå tyngre och tyngre. Magen började strula och jag började få ont i ryggen. Jag tyckte att jag åt och åt och åt, men det hände ingenting.
Jag kunde genomföra touren och om jag inte minns helt fel så tror jag att jag blev kring topp tio, men de sista dagarna slet jag ont. Jag kom hem och tänkte att jag skulle passa på att träna lite för att kunna bibehålla formen. Men då kom sjukdomen som ett brev på posten. En skidåkarförkylning - lite snor i näsan och rosslig hals.
Frustrationen var stor för jag hade ju känt att formen börjat komma för att sedan dala och jag ville så gärna få en säsong där allt gick bra. Men istället för att gräva ned mig gjorde jag något som jag hade funderat länge på - jag tog kontakt med en nutritionist som jag hade hört talas om. Jag kände att jag var något på spåret där när det gällde kosten.
Petra var på direkt, jag åkte ner till Bosön för att göra tester, gjorde en kostregistrering, sov med energimätare och registrerade ALLT. Någon vecka senare fick jag tillbaka resultat och kommentarer. Och en kostplan. Som jag direkt började följa. Petra “varnade” mig att jag nog skulle kunna gå upp lite i vikt till en början (hua, det sista man ville under säsong liksom!) men sa samtidigt att jag skulle lita på henne. Och där och då kände jag inte att jag hade något val. Jag måste göra en förändring!
Kostplanen var inga konstigheter insåg jag när jag väl fick den. Den stavades K O L H Y D R A T E R. Precis tvärtemot dåtidens alla kostråd. Och det här är ju bara fyra år sedan. Fettet på min tallrik som hade ökat successivt fick dras ned på, lika så proteinet. Min tallrik såg mer och mer ut som den gjorde under hela min uppväxt - en klassisk tallriksmodell.
Och den andra skillnaden var energipåfyllnaden under och direkt efter passen. Kolhydrater i vätskebältet och en bar efter varje pass och ibland under. Jag skulle äta så MYCKET!
Jag gick till en början upp något kilo, men knappt hade jag registrerat det innan jag gick ned i vikt och i samma veva gjorde jag nya mätningar. Jag hade aldrig varit mer “vältränad” (vad nu det är). Men det ville säga - hög andel muskler (fettfri massa) och lägre andel fett. Precis som en elitidrottare ville se ut med andra ord.
Jag och Petra fortsatte samarbete under resten av min karriär och tillslut behövdes ju knappt kostplaner, jag visste vad jag behövde och vad jag mådde bra av. Mina sjukdagar minskade men framför allt var jag inte längre en av de där med ständigt ont i magen och gaser i tid och otid. Det var en oerhörd lättnad.
Så att jag är ett fan av kolhydrater är ingen konstighet och ingen hemlighet heller. Men samtidigt är jag väldigt ödmjuk inför att alla behöver olika. Och det visade sig också i laget jag var med i. Jag mådde bra av kolhydrater, någon annan behövde mer fett och en tredje mer protein. Exakt vad det beror på vet jag inte, kanske är det kroppskonstitution, muskeltyp eller vilka styrkor man hade i skidspåret.
När jag la skidorna på hyllan sket jag i allt vad kostplan hette och kolhydrater och periodisering och när man jag åt vad eller vad jag åt. Och det gick inte många veckor innan det började synas, eller framför allt märkas. Min ork, min mage. Så efter förra sommaren hörde jag av mig till Petra igen. Frågade henne om hon kunde guida mig lite i mitt nya liv hur jag skulle tänka kring kost utan att det blev ett för stort issue.
Sagt och gjort, det var inte konstigare än att jag gick tillbaka till hur jag åt som aktiv. I princip lika stora portioner på dagens fem måltider: frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika, men åt ju inte alla dessa mellan-mellanmål som jag hade förr i samband med träningspassen. Sakta men säkert började jag må bättre igen och ett halvår senare var jag i fas. Och sedan dess har jag inte släppt det. Kolhydraterna är grunden i min kost. Proteinet behövs och fettet lika så (speciellt nu när jag är gravid) men min tallrik ser ut som de där tallriksmodellerna från hemkunskapen i skolan. Inte konstigare än så.
Men antalet energibars (med ffa kolhydrater) i min kost har minskat drastiskt och är numera mer nödproviant än något jag stoppar i mig flera gånger per dag.
Så när ni frågar hur jag äter så säger jag - jag äter det som serveras men jag fyller ofta på med extra kolhydrater. Jag skippar ALDRIG en måltid. Jag äter gärna lite mindre portioner men oftare. Jag äter gärna kött och fisk men gillar att äta veganskt också. Jag älskar bröd! Och speciellt med smör och ost på. Jag tränar aldrig på tom mage. Jag går aldrig och lägger mig hungrig. Vaknar jag fram på småtimmarna vet jag att jag att jag har fyllt på för dåligt så då går jag upp och tar en näve russin eller en banan. På träningspass länge än 60 minuter fyller jag på med energi, antingen i vätskeform eller som russin eller energibar.
Jag tror generellt att många av er, oavsett om ni tränar eller inte, kan äta så mycket mer än vad ni själva tror. Och oftare. Och inte tänka fy för kolhydrater. Och man kan gå upp i vikt även av energiunderskott. Obalans i kroppen kallas det. Och det är INTE bra.
Som vanligt blev det här ett väldigt långt inlägg, och jag har säkert missat en massa, så kan inte ni bara skriva era funderingar så tar vi det därifrån? Jag är ingen expert i ämnet men jag har fått prova mig fram och uppleva en hel del under min karriär som jag gärna delar med mig av!
…. tills vi hörs igen!
Anna