Back to reality!

Ja, lördagens utmaning blev minst sagt ett äventyr. Ett långt ett. Åtta timmar och tre minuter för att vara exakt. Men det gick förvånansvärt bra. Med både kaggen, energin och parterapin… 😂

public.jpeg

Skulle dock ljuga om jag sa att jag känt mig superfräsch sedan dess. Nja. Lite mer totalloj, som en dimma har fastnat i huvudet. Och jag har vaknat tidigt på morgonen av att jag varit hungrig och jag känner mig seg. Däremot har jag inte ont någonstans i kroppen mer än lite stel mellan skuldrorna och träningsvärk i ljumskarna av att ha parerat paddlingstagen i relativt hård motvind. Men samtidigt gillar jag ju den här känslan, av att få vara trött i kroppen för att jag har utmanat mig själv. Är dock lite mer van att man ha pushat sig lite hårdare, dvs haft högre puls, men jag har svårt att driva puls när jag paddlar, det blir som att musklerna tar slut först. Och det har ju helt och hållet med ovana att göra!

public.jpeg
public.jpeg

Direkt efter tävlingen åkte vi och mellanlandade i Stockholm, hann med ett spännande besök i Uppsala som vi ska berätta mer om senare och en babyshower för en kär vän som är beräknad några veckor för oss. Sen rullade vi vidare norrut, hemåt och i natt fick jag sova i min egen säng. Drömskt skönt!

public.jpeg
public.jpeg

I morse var det back to reality då jag ska jobba på butiken denna vecka, ska rycka in när en av de anställda har semester och försöka göra saker jag annars inte gör. Typ lägga in varor i systemet, skicka ordrar, finnas tillhands i butiken… Helt enkelt en vanlig arbetsvecka för de flesta inom detaljhandeln men en annorlunda vecka för mig som sällan jobbar operativt i butiken! Började så klart med att göra fel, men skam dem som ger sig. Lagom till jag gick hem hade jag fått hyfsat grepp om allt och i morgon är en ny dag med nya möjligheter! 😅

Nu ska vi landa lite här hemma, slöa i soffan, gå och lägga mig i tid och lägga ifrån mig telefonen för att läsa en väldigt efterlängtad bok, nämligen Selfcare av Anja Forsnor Wärn och Alexandra Kamperhaug!

public.jpeg

So long!

Anna

Ett blött äventyr…

… väntar oss idag. 55 km i en dubbelkajak. Gissningsvis mellan 6-8h kommer det ta. Om vi har paddlat i en K2a förut? Svar nej. Om vi har paddlat mycket? Nope. Men vi ska ändå paddla 55km, över fyra sjöar, med tre lyft…? Japp!

Dalslands kanotmaraton startar kl åtta idag. Ett äventyr jag tror vi inte ens kan föreställa oss i vår vildaste fantasi om hur det kommer gå eller kännas. Var kommer man bli mest trött? Kommer man få ont? Blåsor i händerna? Hungern…? Spännande oavsett! Och en rejäl par-terapi-utmaning… Haha! Och lägg därtill en väderprognos som lovar uppemot 25mm regn.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Vid det gamla flygplansvraket i Grövelsjön.

Vid det gamla flygplansvraket i Grövelsjön.

För att öva lite hyra vi kajaker i Grövelsjön i veckan, paddlade en knapp fjärdedel av distansen. I lätt duggregn som knappt märktes. På en stilla fjällsjö. I varsin kajak. Det - det var en magisk upplevelse! Håller alla tummar och tår att vi får ha samma känsla i eftermiddag när vi (förhoppningvis) går i mål…! 😅

public.jpeg

So long,

anna

Piemonte. Barolo. Böljande kullar.

Från Gardasjön drog vi vidare i Italien. Ingen av oss var särskilt sugen eller redo att lämna den goda maten, de härliga människorna eller solen och värmen. Så efter lite letande och funderande fick Emil fria händer att boka nästa boende. Och nästa resmål.

Det blev Piemonte. Barolos vindistrikt. Vi var där ett par dagar i fjol på vår honeymoon-roadtrip och kände oss inte helt klara med regionen och vi ville se mer.

Så vi lämnade sydalpisk miljö med lite kargare berg, brantare klippväggar och djupgrön sjö för gröna kullar täckta med vinrankor och fantastiska cykelvägar åt alla möjliga håll. En turistigt men ack så vacker liten idyllisk by med gelato i varje gathörn och restauranger här och där och aldrig mer än en tanke från ett bad till en vingård på landsbygden med makalös vy utöver vingårdarna och alla småbyar på kullarna.

Fantastiska kontraster minst sagt.

public.jpeg
Här kan man ju sitta ett par timmar utan att klaga… 😍

Här kan man ju sitta ett par timmar utan att klaga… 😍

… Emils förrätt en av dagarna.

… Emils förrätt en av dagarna.

Dessa solnedgångar alltså!

Dessa solnedgångar alltså!

public.jpeg
… detta var jag ju inte NÅ avundsjuk på. Inte. Inte.

… detta var jag ju inte NÅ avundsjuk på. Inte. Inte.

Min PASTA! 😍 Emils friterade fisk-och skaldjur.

Min PASTA! 😍 Emils friterade fisk-och skaldjur.

… men detta visste ju inte jag när vi lämnade Gardasjön. Jag visste att vi tog sikte mot Piemonte men jag hade ingen aning vad Emil hade bokat. Efter fem sex timmar kom vi fram till paradiset ni ser ovan. Ett hotell som smakfullt renoverats utan att tagit bort charmen. Kanske lite opersonliga rum, men det fanns ändå något där som gjorde det väldigt intimt.

En lagom stor pool med solbäddar rakt utanför vårt rum. På kvällarna åt vi middag i hotellets restaurang som visade sig vara en riktig pärla. Emil drack Barolo och njöt till fullo. Smakade på deras ostar och goda italienska skinkor. Själv sippade jag på lemon soda och tänkte “snaaaaart får jag också…”. Inte nå bitter. 🙄

Skämt åsido. Det var fantastiskt. Vi tillbringade dagarna med att cykla lite på förmiddagen och sedan slöa vid poolen. Åkte på upptäcktsfärd och drömde om att någon gång i framtiden ha ett place någonstans i Italien… Att drömma kostar nada - och himmel vad härligt det är!

Men tillslut bestämde vi oss för att rulla vidare, denna gången mot Frankrike och Tour de France. Och det har ni ju redan läst om. Nu kanske min koppling från det inläggets rubrik “från slott till koja” gör sig än mer förståeligt! Haha!

Morgonkaffet. Ja tack! 🙋🏽‍♀️

Morgonkaffet. Ja tack! 🙋🏽‍♀️

public.jpeg
public.jpeg

En sista frukost på terrassen med utsikt över dalgången och bergen. Med en riktigt bra cappuccino, italienskt surdegsbröd, marmelad och äggröra.

Semesterfeeling de lux! 😍

Anna

Tour de france!

Vilken M A K A L Ö S upplevelse det var! W o w. Har ju följt touren mellan träningspassen, somnat otaligt många gånger till Vacchis röst som kommenterar de timslånga sändningarna med en sådan entusiasm att man inte kan annat än imponeras. OCH bli väldigt sugen på att få vara där på plats. Att få uppleva stämningen utmed banan. Prova hur det är att cykla efter vägarna.

… och det gjorde vi nu!

Etapp 6 på årets Tour de France. Från Mulhouse till La Plane des Belles Filles.

Kom ju som sagt dit på kvällen före och redan då fick man en hint om hur crazy det skulle kunna vara dagen efter. Och trots att jag trodde att vi var lite förberedda sedan kvällen innan, så hade jag aldrig i min vildaste fantasi anat vilken fantastisk stämning det var!

Bilarna fyllde åkrarna kilometrar före man ens närmade sig banan. Bussar gick i skytteltrafik för att lämpa av folk. Massvis av folk som gick och sprang. Några på rullskidor. Men framför allt många på cyklar. Allt från proffs till en liten brittisk kille på fem-sex år som med en hjälpande hand av sin far i ryggen tog sig HELA (!) vägen upp för backen till en superfräsch morsa i fyrtio-femtio års åldern som körde jeansshorts och blus på en äkta hipster-hoj. Den glädjen och entusiasmen som alla delade, oavsett om du satt på hojen på vägen upp eller stod vid sidan och hejade - den var m a g i s k.

Vi var ute i god tid. Började cykla från tältet vid halv två men vi var nog ändå bland de sista att ta sig upp för egen maskin. När vi hade mindre än två kilometer till toppen kvar var vägen avstängd. Ingen fick cykla längre. Något av en besvikelse, men inget att göra åt.

Så istället tog vi våra cyklar över axeln och traskade upp för slalombacken för att komma till toppen. Hittade en perfekt position där vi slog läger. Bytte torrt och åt vår medhavda matsäck.

public.jpeg
public.jpeg

Sen återstod över tre (!) timmar tills målgången skulle ske. Någon mottagning på telefonen hade vi inte, så vi kunde inte följa loppet. Och inte heller fattade vi ett ord av vad den franska speakern skrålade på om. Men det gjorde som inget. Stämningen var på topp! Och det trots att regnet kom och gick.

public.jpeg

Men när väl målgången närmade sig kunde man nästan ta på stämningen. Folk började ställa sig och den tidigare typiskt slöa franska attityden blev plötsligt något helt annat. Jubel och spontana sånger. Trumpeter och megafoner. Trummande på skyltar. Och varje gång någon passerade oss där vi stod, hundra meter till mål, fullkomligt exploderade publiken. Tänkte för mig själv att de skulle trötta ut sig tills det verkligen gällde.

Men där hade jag tvärfel.

public.jpeg

Så kom äntligen täten. Två ensamma cyklister. Sida vid sida. Dylan Teuns och Giulio Ciccone. Och precis där Emil stod med knapp hundra meter kvar gav sig Ciccione och loppet var avgjort.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Sen kom de i mindre klungor, ibland en enstaka ibland fler. Men publiken svek aldrig. De stod till sista man passerat. Hejandes lika ivrigt som på de två första.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Det ni. Det är äkta idrottsglädje. Och det gör mig så jäkla glad hela vägen in i själen att få uppleva event som dessa även från sidan. Jag ska också ta med mina barn på liknande event i framtiden. Visa på feststämningen, glädjen, gemenskapen. Det är fantastiskt!

Jag är så innerligt glad att vi gjorde slag i sak och åkte dit.

❤️

Anna

Från slott till koja

(… efter några dagar i radioskugga kommer här en update!)

… eller kanske mer från hotell till tält. Från italienska vingårdar till fransk landsbygd. Från storslagna vyer, kulliga berg och vinrankor så långt ögat når till vattendrag, skog och sovande byar.

Men dessa kontraster är ju det som gör en roadtrip så häftig! Att man har möjligheter att se så mycket och ofta allt där emellan.

Efter tre nätter på samma hotell i Piemonte bestämde vi oss för att göra slag i sak - vi ska se Tour de France LIVE! Googlade fram var nästa etapp skulle vara och bestämde oss för att dra dit.

Ska skriva mer om dagarna i Piemonte senare, men nu till det viktiga - TOUR DE FRANCE!

public.jpeg

Vi rullade mot södra Frankrike, genom Turin och vidare genom Aostadalen och in i Schweiz via Lusanne innan vi svängde av mot Frankrike. Vyerna och miljöerna förändras konstant och det var en magisk miljö att åka igenom. Från höga alpberg till vackra sjöar till ängar och alléer.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Orten vi körde mot var Belfort, ett ställe vi aldrig såg utan vi svängde av före och ställde in gpsen på var sista stigningen skulle börja på etappen dagen efter. Någon mil innan började vi se de första tecknen på att ja, vi var nog rätt. Skyltar och information. Och ju närmare vi kom till starten av den där sista backen, desto mer folk blev det. Husbilsparkeringar, text på vägen, människor som REDAN satt ute efter vägen och hejade på de cyklister som provade banan. Stånd som sålde korv, dricka, crepes. Vimplar och flaggor. En riktig festivalstämning som gjorde en på sånt makalöst gott humör - jäklar vad vi gillar den där atmosfären!

Vi åkte en bit upp i backen innan vi vände ned för att börja leta efter ett ställe där vi kunde sätta upp tältet som vi hade i takboxen.

Av en slump hade jag sett en skylt mot en camping cirka en mil före backen. Så vi vände tillbaka dit och svängde in. Skulle ljuga om jag sa att vi föll pladask för den fantastiskt fina platsen… Nja. Det hela var rätt skumt. Ingen reception. Nedgångna husvagnar som såg ut som de stått där sedan före det glada åttiotalet. Men det låg vid en damm, solen stod lågt och det var en del vanliga människor där också. Med vanliga bilar, husvagnar och tält. Och efter att ha letat runt ett tag för att se om vi kunde bo där över natten frågade jag en annan gäst som visade på mig en skylt med ett telefonnummer.

Och efter ett ganska oklart samtal där den ena pratade engelska och den andra franska och ingen förstod vad den andra sa, fick jag i alla fall fram att vi nog kunde sätta upp vårt tält där. Vart vi ville. 🤷🏽‍♀️

Så vi rullade in med bilen och hittade en plats och efter knappt en kvart kom en bil framkörandes och en väldigt glad fransos hoppade ur, ivrigt pratandes. Franska. Vi förstod inte ett ord. Men insåg att det nog var mannen jag pratat i telefon med, campingägaren. Vi fick betala för två nätter, han skakade hand med oss, log stort och rullade vidare. På något sätt kändes det ändå bra att få ha träffat ägaren, gjort rätt för oss och fått ok på att vi kunde sätta upp vårt lilla tält.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Så vi satte upp tältet, gjorde mat på primus-köket och kröp till kojs i vårt lilla tält. Peppade till tusen inför morgondagen. Att faktiskt få se Tour de France live! Jag: nervös att cykla bland så mycket folk, rädd att fasta med foten i trampan, rädd att inte komma upp för de branta backarna… Emil: peppad som få, taggad att få cykla upp för de branta backarna, få se alla människor… Japp. Man kan ju ha olika förväntningar, men vi tyckte nog ändå att det skulle bli lika roligt att göra det!

… I’ll be back om Tour de France-upplevelsen!

🚴🏽‍♀️💨

Anna

Elcyklarnas vara eller inte vara?!

Efter att ha ätit en stadig frulle efter vår lilla morgontur i sjön, bytte vi om till cykelkläder igen och tog hojarna upp genom byn och tog sikte mot norra änden.

public.jpeg

Bilvägen är smal men till skillnad mot exempelvis Mallorca har bilisterna en helt annat respekt för cyklisterna och det blir sällan läskigt. Även om motorcyklisterna kan skrämma livet ur en med jämna mellanrum…

Efter bara någon kilometer från vår by, börjar wn nybyggd träbro som går ett par meter ovanför sjön, ut från bergsväggen och sträcker sig kanske två kilometer. Där svängde vi ut med våra cyklar. Har ingen aning om det är meningen att man ska cykla med våra landsvägshojar där, men det var i alla fall en hel del andra cyklister på bron.

Själv hade jag TOTAL PANIK efter som 1. jag är lite osäker med clips (dvs sitta fast på cykeln) 2. har inte stenkoll på min hoj 3. är livrädd för höjder 3. är rädd för vatten 4. litar inte på NÅGON ANNAN när man är i dessa situationer. Bra va?! Så istället för att njuta av den FANTASTISKA vyn som jag senare sett från Emils film, åkte jag och snyftade och var arg. Utanför komfort-zonen igen alltså…

Tillslut svängde vi ut på vägen igen och jag kunde börja andas.

Lite orättvis är jag dock, för jag gillar ju att utmanas och så här i efterhand tycker jag ju att det var, om inte kul, så jäkligt uppfriskande!

public.jpeg

Vi fortsatte cykla mot norra änden och väl där svängde vi upp i bergen, dock mycket snällare lutning än två dagar tidigare. Cyklade uppåt, uppåt och uppåt. Emil gjorde lite ryck emellanåt eftersom han tyckte jag var lite långsam (helt fine för mig, så slapp jag känna stressen) men när även han blev omcyklad av lätt överviktiga pensionärer på heldämpade el-mtbs så kom diskussionen om dessa upp. Elcykel.

I grund och botten något jäkligt bra. Det får fler människor ut och röra på sig, fler får se dessa fantastiska byar och miljöer man kanske annars bara kommer åt med bil. Man kan cykla tillsammans oavsett hur vältränad eller otränad man är. Alltså det finns SÅ MÅNGA positiva effekter av elcykel. Det är helt enkelt bra för den allmänna folkhälsan.

Men. När jag sitter där på min landsvägshoj, hjärtat håller på att hoppa ur bröstet och benen är stumma av trötthet och jag är rädd att minsta lilla sten i vägen ska få min hoj att tappa fart och jag tippa åt sidan som en död fura OCH SAMTIDIGT blir omcyklad av ett gäng på elcyklar som pladdrar på, då skrattar jag inte inombords. För vet ni? Då kommer min tävlingsdjävul fram och jag blir SUR över att det, på mindre bekostnad av kondition, flås, träning (you name it) kan ta sig upp för samma stigningar som jag. Egoistiskt va? Men så funkar jag.

Och jag har så makalöst svårt att se mig själv sätta mig på en elhoj bara av den anledningen trots att jag vet att jag och Emil nog skulle få ännu finare gemensamma cykelturer om jag skulle få lite hjälp från en elmotor… Men mitt tävlingsjag och ”man-ska-minsann-inte-gå-tjuva-sig-till-”framgång” sätter e n o r m a käppar i hjulet för det.

Så jävulskt dumt.

Är ni med i mitt resonemang?! Förstår ni mitt totala dilemma?! 🙈😅

… men åter till turen - att cykla i bergen ovanför norra delen av Gardasjön visade sig vara en höjdare och vi tog rejält med höjdmeter på både lättsamt och kostsamt sätt. Bilarna var det inga större problem med och efter nästan tre timmar var vi hemma i byn igen. Redo för lunch (pizza och tonfisksallad, coca cola och fanta) och en kort powernap innan vi gick ut till stranden för att bara vara.

public.jpeg

Limone sul Garda visade sig ha precis ALLT som vi ville ha ut av vår semester och det skulle inte förvåna mig om vi kommer åka tillbaka senare.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Den pittoreska byn. Värmen. Människorna. Maten. Vyerna. Bergen. Möjligheterna till äventyrlig träning (för det är så vi vill träna på semestern, inga bestämda planer, utan upptäcka och utforska). Kan VARMT rekommenderas!

So long,

Anna

”Hoppa i!!”

…. fortsättning från ”Lago di Garda”

När Emil väckte mig på morgonen stod han redo att hoppa i sjön för att simma. Jag som är rätt obekväm med okända vatten insåg varför jag sovit dåligt, hade haft på känn att han ville prova att simma i det turkosblå vattnet före frukosten. Något jag ju gärna ville med ändå kände ett STARKT obehag inför. Okända vatten är inte min melodi. Och speciellt inte när jag visste hur stora och snabba båtar som gick i skytteltrafik över sjön.

Men samtidigt visste jag att jag var lite ologisk då båtarna inte började förrän närmare nio. Så vi hade gott om tid på oss.

Hoppade i swimrundräkten och tog våra paddlar, glasögon, den orange bojen, öronproppar och handduk och gick ned. Byn var lika sovande som dagen innan, om inte mer. Så var även jag. Plus nervositet. Trevlig kombo. Inför något som egentligen är HELT underbart ju! Onödigt att känna så.

… före!

… före!

Emil var först i. Han hoppade bara ned från den lilla rampen och började flyta runt. Jag kände paniken, men tänkte ”äh, kom igen nu!”. Och efter lite bök och stök med min än mer stela (skyller på preggot igen) kropp tog jag mig ned. Vattnet var svalt men skönt. Och som tur var såg man INTE botten.

Vi simmade iväg mot några bojar utmed kanten på sjön, utmed byn. Och precis ALLA i byn måste ha hört oss. Jag med mina öronproppar och Emils plaskande. Inte för att vara sån, men jag är faktiskt bättre än senil på att simma och det är faktiskt lite kul! Och det gjorde att min rädsla släppte lite.

Vi hade lämnat dolmarna på rummet och det ställde till det för Emil, men tillslut fick vi till det. Och då inser man hur m a g i s k t det är. Att simma i en italiensk sjö, utmed en by, före alla andra har vaknat och bara flyta fram. Sånt där nyp mig i armen-moment!

Vi simmade cirka 800m innan vi klättrade upp ur vattnet, gick tillvalde de få meterna till hotellet, blötte ned trapphuset (och fick ägarinnan att höja lite på ögonbrynet åt vår outfit) innan vi snabbt sköljde av oss sjövattnet och gick ned och tog en frukost.

… efter!

… efter!

Ibland måste man ju bara tvinga sig ur komfortzonen för att få de där magiska stunderna som man aldrig skulle fått uppleva annars. Hur obekvämt det än är.

💛

Tack Emil att du tog mig med ut!

Anna

Lago di Garda!

Efter att ha varit vid både Como-sjön och Lugano (som ligger norr om Como) så hade vi i alla fall minst en av de italienska sjöarna kvar på vår Bucket-list, nämligen Lago di Garda. Gardasjön. Sjön som erbjuder både det klassiska (nästintill) riviera-livet kombinerat med allt som de italienska bergen erbjuder; äventyr, hike, cykling och annat kul. Kunde ju knappast vara ett mer perfekt resmål för oss två?

Men det hade vi ju inte spikat när vi åkte hemifrån, utan det började luta åt det när vi spenderade natten på tåget genom Tyskland. Och Emil bokade hotellet efter att vi passerat Brenner-passet. Alltid ute i god tid så att säga…

När vi rullade över berget ned mot sjön insåg vi ganska direkt att här kommer vi minsann att trivas. Vi var dock lite osäkra på vilken sida vi skulle bo på, buden var många, fördelarna talade för varje ort likväl som nackdelarna talade emot dem.

Men Emil hittade ett hotell i den pittoreska byn Limone sul Garda, så även om vi inte hade koll på vilken sida den låg på eller vad som erbjöds där, så tog vi det. Bokade en natt för att kunna känna in och sen besluta oss om vi skulle stanna eller ej.

Vi rullade in på eftermiddagen, lagom till att lite tyngre moln började synas i horisonten men värmen var mäktig. Närmare trettiograder. Och efter några dagar med mer eller mindre resande, bestämde vi oss för att snabbt checka in och sen ta en tur på våra cyklar.

Bilen fick vi lämna i det publika garaget och man blev körd till hotellet med en eldriven golfbil. Vi samlade ihop våra prylar och pinaler och hoppade in och rullade genom de trånga gränderna till ”vårt” hotell. Checkade in smidigt som bara den, tog våra väskor till rummet. Switschade om till cykelutstyr och traskade tillbaka till bilen för att lyfta av cyklarna.

Emil hade kikat ut en väg som verkade leda ut ur byn och upp i bergen. Och japp, den ledde UPP i bergen. När vi cyklat konstant uppför i över trettio-fyrtio minuter (man kan säga att jag sliter liiiiite mer än Emil) och molnen kommit litw närmare och åskan hördes, bestämde vi oss för att vända runt, tillbaka ner till sjön och utforska restaurangutbudet i den lilla byn.

… en klassisk photo-shoot före vi vände nedåt!

… en klassisk photo-shoot före vi vände nedåt!

Det tog ju inte direkt fyrtio minuter ned. Innan vi ens hann tänka till var vi tillbaka nere, trots att jag numera cyklar långsammare i nedförsbackarna än på platten (lite försiktighetsåtgärder har man ju ändå antagit som preggo) och vi ställde av cyklarna i garaget innan vi gick tillbaka in i byn. Samtidigt som det kom världens störtskur!

På vägen upp i bergen hade Emil också sett skyltarna till vandringsleder, så vi blev än mer övertygade om att det här nog kunde vara en by i vår smak! För även om vi inte längre tränar för att vi måste mår vi så bra av att röra på oss nästintill varje dag, att det är ett ”måste” för att vår semester ska bli så där bra som man vill att den ska bli!

Eftersom att hungern ofta slår till rejält på oss två, med risk för hangry-anfall inom en halvtimme (läs typ fjärde världskriget) så blev det inte så mycket till stt utforska byns restaurangutbud utan vi tog första bästa. Som senare visade sig nog vara även bästa. Nämligen hotellets egen restaurang. Där satt vi och spanade ut på gatan, sjön och alla människor som passerade. Turister över allt, men ändå mysigt!

Efter middagen gick vi och köpte den obligatoriska choklad-gelato till mig. Strosade efter gatorna och gick sedan tillbaka till hotellet, satt en stund på vår balkong som gick ut ovanför den lilla lilla hamnen med ett tiotal båtar.

😍

😍

public.jpeg

Den natten sov jag som en stock i över tio timmar och när jag vaknade till ljudet av att en liten by vaknar, utan alla typiska turistljud, kunde jag inte låta bli att svira in mig i täcket och sätta mig på balkongen för att se allt som skedde. Ni vet ett sånt där ögonblick som man drömmer om att ha, ser andra ha, men aldrig unnar sig själv. Mobilen fick ligga inne och jag lät Emil sova vidare. M a g i s k t.

public.jpeg

Klockan åtta noll noll noll noll sharp stod vi i frukostmatsalen. Först av alla så klart. Och så pinsamt svenska i vårt sätt. Men som sagt, när hungern slår till visar den no mercy.

Frulle på balkongen!

Frulle på balkongen!

Högg in på buffén där det fanns allt vad man kan tänka sig en italiensk frukostbuffé ska innehålla. Tog våra grejer och slog oss ned på balkongen. I den redan slående hettan!

Bokade två nätter till på samma hotell…

Efter att ha njutit av frukosten bestämde vi oss för att prova de där vandringslederna som Emil sett dagen innan. Vi hade även köpt en karta över området, men det var totalt bortkastade pengar. Istället kikade jag i Wikiloc (googla den appen så får ni se!) där jag såg flera turer i området.

Topparna bakom byn var mäktiga, branta och nästintill otillgängliga men vi tänkte att vi skulle göra ett försök. Tog med oss rejält med vätska och tog oss uppåt. Turen kan ni läsa mer om här, men JÄKLAR vad härligt det var! 😍

Vi kom ned lagom till lunch, tog den på en av alla serveringar vid vattnet. Badade fötterna i sjön, njöt av en iskall fanta och kände den välbekanta tröttheten efter träning komma krypande.

Tog en tupplur på rummet innan vi tog vårt pick och pack och gick till stranden som låg bortanför garaget. Hittade en ensam liten plätt där vi slog bort ett par timmar och bara n j ö t.

Kaggen å jag i en klassisk pose! 🤰🏽😍

Kaggen å jag i en klassisk pose! 🤰🏽😍

public.jpeg

Åt någon till glass, tittade på folk, åt pasta till middag, njöt på balkongen och funderade på vad morgondagen skulle innehålla. Nu visste vi att bergen var MAGISKA men branta, att det gick att vandra/springa i dem OCH cykla.

Så vi bestämde oss för att cykla norrut efter sjön. Men först - SOVA!

… och nu inser jag att jag skrivit så där långt igen att jag måste ta en paus för ER och MIN skull. 🙈😂

So long å på SNART återhörande!

Anna

Biltåg genom Tyskland!

Efter att ha bilat genom Sverige och Danmark å väg ned mot Italien valde vi att ta biltåget genom större delar av Tyskland och samtidigt passa på att sova. Slapp leta hotell på tidiga kvällen och kom samtidigt framåt under tiden vi sov. En perfekt kombo helt enkelt!

On the road

On the road

Dock hade ju inte vi (vår vana trogen) bokat detta biltåg, utan vi drog en vild chansning och ställde in gpsen på stationen tåget skulle gå ifrån och åkte dit. Kom dit ca fem minuter före avgång. Utan biljett. Kundservice per telefon var stängd och att boka online gick inte heller. Så vi drog en rövare helt enkelt.

Avfärdsstationen var belägen mitt i ett resecentrum och det var inte det lättaste att hitta in, det var en ren slump att jag såg tågsymbolen i kombination med en bil. Där stod det några vakter, så Emil hoppade ur och frågade dem OM det gick att få åka med. Jag satt kvar i bilen, stoppade ALL annan trafik från att kunna åka ombord… Dock verkade vi vara den absolut sista bilen som skulle på, så det var ingen större fara.

Efter ett tag vinkade Emil fram mig. Då hade han fått prata med flera olika personer, den ena mer viktig än den andra. Men de hade plats!! Så efter att vi angett bilens vikt fick jag köra upp bilen på den e x t r e m t smala rampen (med guidning så klart!) och sen tog vi bara det närmaste vi kunde grabba tag i och fick leta upp vår sovkupé!

Av någon anledning (som jag är rätt säker inte berodde på oss) blev tåget cirka en timme försenat. Vet inte om det är vanligt i Tyskland eller ej, men i det här fallet så spelade det ju ingen roll. Kring elva på kvällen lämnade vi stationen i Hamburg och jag skulle ljuga om jag säger att jag sov som en prinsessa, men jag fick i alla fall sova liggandes medan vi transporterades genom Tyskland.

Vid niotiden dagen efter klev vi av i München, väntade in biltrailern som skulle baxas in där det gick att köra av bilen och vi körde av och ställde in gpsen på Gardasjön.

public.jpeg
Emil fick en kartbok av en bekant och kunde absolut INTE låta bli att ta med den…

Emil fick en kartbok av en bekant och kunde absolut INTE låta bli att ta med den…

public.jpeg
I vinrankornas rike!

I vinrankornas rike!

Gardasjön!

Gardasjön!

Och istället för att komma fram sent på kvällen, kom vi fram vid fyra, efter en härlig bilfärd genom alperna. Och det första vi gjorde när vi kom fram var att plocka av våra cyklar vi hade med oss och tog en tur upp i bergen!

… men det skriver jag om i nästa inlägg!

Nu ska jag fortsätta titta på mannen som städar poolen på vårt ”nya” ställe som vi kom till igår. Står liksom redo att kasta mig ned på solstolen för att ta en dag vid poolen och sola, bada och läsa.

So long,

Anna

Vilken topp(en)tur!

Lovar att jag ska återkomma mer till var vi är och allt sånt men jag måste bara kika in och skriva lite om vår topp(en)tur igår!

Vaknade i lugnan ro av att solen kikade in genom gardinerna och jag öppnade balkongdörren ut på den lilla balkongen som är precis över en liten hamn. Av alla turister syntes inte ett spår förutom en och annan morgonjogggare men däremot han som ägde restaurangen bredvid, sophämtaren, gatusoparen, varuleverantören. Alla de där som faktiskt jobbar fast vi är på en turistort.

Emil sov vidare en stund men tillslut vaknade även han och vi gick några trapper ned för att få i oss lite frukost. Satte oss på balkongen och njöt av lugnet! Och en italiensk frukost bestående av vitt bröd, marmelad och ost. Lite melon och jordgubbar. Och en rejäl kopp te.

Sen svirade vi snabbt om och tog sikte på bergen ovanför oss. Tog de slingrande, bilfria gatorna upp från sjön och innan vi visste ordet av var vi uppe i bergen, på förberedda leder. Stannade till en stund vid ledkartan för att orientera oss innan vi fortsatte uppåt. Uppåt. Och åter uppåt. Efter leden som såg roligast och mest spännande ut!

Till en början var det en stenbelagd mindre väg, brant som bara den, men efter ett tag vek vår led av. In på en mindre stig och vi började gå och halvklättta om vartannat. I och med att klockan redan var efter tio, var värmen rejäl. Kring trettio grader, så att försöka hålla något speciellt tempo, det struntade vi i fullständigt. Istället lunkade vi på i lagom takt. Här och var stannade vi till och njöt av utsikten och slogs konstant över hur fort vi tog oss uppåt samtidigt som vi insåg att topparna var rätt rejäla.

Vi kom till ett par korsningar där vi var lite osäkra, men gick på magkänslan och tillslut kom vi upp på en liten topp som gick ut som en pir ovanför byn. Med vy åt alla håll. Och jag skulle ljuga om det inte sög till rejält i feg-tarmen. Vi var HÖGT upp och det stupade lodrätt på båda sidorna.

Eftersom vi redan varit ute ett tag och värmen var påtaglig, lika så började det bli lunchdags, vände vi sedan nedåt efter en ny led. En led som visade sig senare vara uppfarten på det bergsmaraton (Sky Race) som går här i oktober. Vilket i sin tur betydde att det var mer förberett för uppfart än nedfart så att säga… Men ned kom vi, utan vurpor!

Och i ett huj var vi tillbaka i byn och tog sikte på första bästa restaurang där vi beställde en varsin varm macka och en cola.

Upp. Upp. Å mer upp!

Upp. Upp. Å mer upp!

public.jpeg
public.jpeg
På toppen!

På toppen!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Ett perfekt sätt att spendera halva första dagen på en ny semesterort! Resten av dagen tillbringade vi vid sjön, solandes och badandes. Precis så som vi vill ha vår semester!

Be right back om vart vi är å allt sånt!

So long,

Anna

Roadtrip!

Hörrn! Tack för all feedback på gårdagens inlägg, så otroligt intressant men också fint att läsa om alla era egna upplevelser, tips och tankar men också kanske få delge er lite av det jag får med mig efter vägen. Verkligen TACK❣️

Igår kom också den här podden ut - Ofiltrerat med Pt-Fia. In och lyssna om ni vill!

Igår morse packade vi in våra prylar och pinaler i bilen och tog sikte söder ut. Första anhalten var en natt i Vikhus hos systeryster, Anton och lillgrisen Nils som nu är hela fyra (!) veckor! Men vart vi ska vidare har vi inte riktigt spikat… Spännande! Precis så vi vill ha en semester när vädret hemma i Jämtland inte riktigt bjuder upp till dans.

Redo att lämna ett litet chilly Frösön

Redo att lämna ett litet chilly Frösön

Så i morse packade vi ihop grejerna i Vikhus och började köra söderut. Genom vårt vackra land! Himmel vad fint det är!

Just nu på färjan över till Helsingör och Emil med mobilen i högsta hugg för att bestämma hur långt vi ska köra idag. Och var vi vill!

Nu ska vi hoppa ur bilen och njuta av färjefärden innan det är dags för några mil till idag.

Återigen - TACK! Återkommer om mer i ämnet, kan inte få nog av alla does & don’ts för oss preggon! 😍

So long,

anna

Vilken helg!

I fredags kväll kom våra vänner Charlotte och Pär upp från Stockholm och vi var peppade till tusen att få visa dem vad Frösön har att erbjuda. I träningsväg framför allt, men man får ju så mycket på bonus när man rör sig över ön!

På lördagen hade vi planerat Frösö Extreme Adventure (tror jag Emil hade döpt det till) och några dagar innan de kom upp hade även ett program för hela helgen gått ut med exakta tider för alla event. Däremot stod det inte vad vi skulle göra.

På fredagen när de kom tog vi det rätt lugnt, åt gott och gick en lite promenad. Men på lördag morgon var det uppstigning före klockan sju för att samlas i trädgården sju sharp. Sen tog vi en morgonpromenad innan vi körde lite rörlighet (Emil vill gärna kalla det yoga men jag tror ingen annan hade kallat det yoga.. 🙄).

Sen var det dags för frukosten. Ja, ni har nog redan fattat att det är mitt ABSOLUT BÄSTA mål per dag. Overnight oat, bröd från Frejas, granola, bär och frukt, äggröra, ost… You name it - det mesta fanns! 😍

Sen var det dags för Frösö Extreme. Som vi då hade förberett genom att bland annat ställa ut en bil med utrustning utmed vår färdväg. Haha!

Första etappen var att cykla hemifrån till Bynäset. En relativt lätt cykling på fem kilometer efter stig och grusväg. Eftersom det blåste rätt rejält fick vi göra lite justeringar i planen, så istället för swimrun runt halvön (Bynäset är ett näs/udde på Frösön som har en fantastisk stig precis i strandkanten och är sju kilometer lång. Perfekt för promenad, löpning och cykling) sprang vi enbart. Vilket vi insåg var klokt när vi kom runt på den västra sidan av näset, vita gäss och rak nordvästlig vind…

Jag och Charlotte fortsatte springa efter vi rundat näset medan grabbarna hoppade på hojarna igen. Efter drygt åtta kilometer löpning möttes vi upp vid nästa checkpoint - bilen med rullskidor.

Där bytte vi löparskor och cykelskor mot pjäxor och tog sikte upp mot Frösö Tornet för en välbehövlig energipåfyllning. Varken Charlotte eller Pär har åkt rullskidor förr (förutom ett teknikpass med oss i Orsa) så sträckan vi valde var rätt perfekt - mesta dels uppför! Och som de briljerade! Men vi var alla redo för en fika när vi väl kom upp till toppen på Frösö Berget. Festis, bulle, raw bollar. Så gott!

Sen fortsatte grabbarna att åka rullskidor och vi satte återigen på oss löparskorna och sprang de sista drygt sju kilometerna hem. Över lägderna, genom skogen och sen via de fina stigarna kring Frösö Kyrka hemåt.

Efter 3 timmar och 45 minuter var vi hemma. Då hade vi sprungit 22 kilometer, cyklat 5 och åkt rullskidor 6. Och hunnit umgås och prata om det mesta!

Ett helt underbart sätt att umgås på!

… ni kan ju tänka er hur god denna lunch var?!

… ni kan ju tänka er hur god denna lunch var?!

Sen kastade vi ihop en lunch medan grabbarna åkte och hämtade bilen. Färsk pasta med räkor, chili och vitlök. Och gårdagens pizzarester. Drömmat efter så många timmar ute! 😍

Sen tog vi och vilade en stund. Jag sov som en stock…

Och sen var det dags för dagens andra aktivitet - styrka i utegymmet. Alla var så där lagom möra så vi fick ta en promenad runt Petterson-Berger (typ tio minuter) för att komma igång lite först. Emil körde uppvärmningen med kettelbells och sen höll jag i styrkan.

Vi körde i par och körde två övningar efter varandra innan det var nästas tur. Frontböj & uppkliv, släggslag på däck & stakning i tunga rep, dips & sidoplanka, chins + stående rodd.

Sen var vi MAKALÖST NÖJDA! 😍

public.jpeg

… och after workout i poolen kändes väldigt bra!

Så trots hot om regn och tunga skyar och nordvästan vindar hade vi en PERFEKT lördag. Bättre väder att träna i finns knappt och vi njöt!

Middagen blev lång och god - färskpotatissallad, grillat, charkuterier och så klart en paj till dessert. Livet.

Idag, söndag, har fortsatt i samma tema - morgonjogg, yoga, god frukost och sen träning. Men idag var jag lite trött så jag fick nöja mig med att coacha. Avslutade hela helgen med att ta med stockholmarna in till Östersund och ta en brunch på Jaktstugan innan de åkte hem.

Vilken helg alltså! 😍🙌

So long,

anna

Hundspann & Fjällräven Polar Adventure - vilket äventyr!

I början av vintern fick vi en förfrågan om vi ville följa med och åka hundspann från Nordnorge till Jukkasjärvi, nära 30 mil i vildmarken under några dygn. Föga visste vi vad som väntade, även om jag hade sett en dokumentär om just det hundspannäventyret från 2015 och tänkte redan då ”tänk vad coolt att få uppleva det där på riktigt!”. Så när frågan kom så kände vi, att jo, det här är nog något vi vill få uppleva. Så vi tackade med glädje ja till Fjällräven Polar Adventure 2019!

Lagom naiva men peppade åkte vi mot Stockholm i början av april för att ha ett dygns genomgång inför vad som väntade innan själva äventyret skulle dra igång redan dagen efter. Vi mötte upp några av de andra deltagarna på Arlanda, från världens alla hörn, den ena mer peppad än den andra, och åkte sedan tillsammans till Sigtuna där allt körde igång direkt.

Nivån av entusiasm var på en nivå jag knappt upplevt tidigare, det var så att vi nästan blev chockade samtidigt som vi började inse att det var något unikt vi var på väg att få uppleva. Vi fick genomgång av utrustningen, av materialet vi skulle använda, vad som förväntades av oss. Vi fick lära oss att tända eld med eldstål, få igång gasköket och lite enklare information om hur vi skulle packa. Sakta men säkert började vi inse att det verkligen var ett äventyr som väntade runt hörnet!

Dagen efter började redan vid 04.00 och strax efter lunch kom vi fram till den första campen där vi skulle tälta över natten innan vi skulle dra igång hundspannet dagen efter. Strålande sol och klarblå himmel, kritvita bergssidor som gick ned i dalgångarna och en temperatur som gjorde att luften vi andades ut blev till vita moln. Vi hann knappt lämna bussen innan en av deltagarna hade halkat på isen och slagit i bakhuvudet. Att aldrig tidigare ha upplevt halka, eller för den delen is under fötterna, är något vi i Sverige har svårt att förstå, men det är verkligheten för en stor del av världens befolkning. Och då är den minsta isfläck en fara. Och de lärde sig alla väldigt fort efter den fadäsen.

Efter ett snabbt mellanmål började återigen instruktionerna. Denna gång i mer akut läge. Vi fick lära oss att sätta upp tältet, vilken plats man skulle välja och hur man skulle förbereda innan tältet sattes upp. Vi insåg ganska fort att vi hade en fördel i teamwork efter att ha levt så länge tillsammans och vårt tält var uppe före de flesta andra ens hade börjat sätta upp det. Solen började gå ned och temperaturen sjönk. Jag var rätt tacksam när middagen serverades inne i en kåta, även om man satt med kläderna på även där inne. Under natten var temperaturen nere mot -25°C, så de rejält varma sovsäckarna och ullunderställen kom väl till användning. Dock blev vi förvånade över hur LITE kläder man faktiskt behövde ha på sig i sovsäcken. Bara en sån grej liksom!

Första natten i tältet…

Första natten i tältet…

Vi tänkte ju före det här äventyret att vi skulle ha lite fördel av att vi faktiskt är vana att vara ute i kylan, att tillbringa tid på fjäll och att miljön är bekant. Och visst hade vi en fördel av det, men framför allt hade vi fördel av att vi faktiskt har ”jobbat” tillsammans förr. Vi var verkligen ett dreamteam i alla situationer. För det skulle visa sig att det här äventyret till mångt och mycket handlade om teama upp sig och göra saker effektivt. Utan stress! Men effektivt. Och så klart hade vi fördel av att vi varit utomhusidrottare, att vi hade en bra fysik, men framför allt att vi är ett sånt jäkla bra team. Och det var en härlig känsla!

Efter en (faktiskt) godnatts sömn i -25°C, utomhus, i tält, ringde klockan tidigt, kring halv fem, och dagen när äventyret faktiskt skulle börja var äntligen där!

Vi packade ihop tältet och våra grejer, åt en rejäl frukost i kåtan där vi åt middagen dagen innan och packade sedan in oss i en buss för att åka cirka en timme in i en annan dalgång där alla 200 (!) hundar stod och väntade på oss. Ljudnivån när vi klev av bussen var öronbedövande, aldrig någonsin har jag hört så många hundskall samtidigt och att försöka prata var skvatt omöjligt. Vi samlade ihop våra saker ur bussarna, tog vårt torrfoder (eller ja, den frystorkade maten) och tog med allt till ”våra” slädar. Det som skulle bli vår bas för de kommande fem dygnen. Vi packade slädarna, delade upp utrustningen mellan oss och sedan började jobbet med att sätta fast hundarna i selarna framför släden. De blev som tokiga av att det närmade sig och jag som i grunden är lite hundrädd blev inte direkt mindre rädd när de skällde, hoppade och nafsade. Så klart av glädje! Men när en sån som jag, som inte är så van vid hundar, ser sånt, backar jag ju hellre än går fram. Så Emil fick sätta fast de flesta hundarna. Sen gick startskottet och ekipage efter ekipage drog iväg. Vårt gäng drog sist. Jag, Emil och de två tyskorna tillsammans med vår norska guide som också ägde 3/4 av de hundarna som drog oss. När jag väl släppte på bromsen och lät hundarna springa iväg, kastades jag nästan bakåt på släden och höll i mig för glatta livet samtidigt som jag stod stenhårt på bromsen för att de inte skulle springa helt åt fanders. Väl uppe på leden fick de ännu mer feeling och det gick så fort att jag inte ens i min vildaste fantasi hade anat att det skulle kunna gå så fort. Jag hade noll koll på ekipaget och vi var ena sekunden på väg av leden ner i en bäck, andra sekunden på väg in i ekipaget framför och den andra sekunden fick jag lov att pallnita för att en av hundarna skulle bajsa. Jag var på helspänn och helt slut i huvudet av att hålla koll på allt. Men efter den intensiva inledningen (för mig i alla fall, Emil såg ut att ha stenkoll på sitt ekipage…) upp genom dalgången kom vi tillslut upp på lite mer fjäll och jag kunde slappna av lite mer. Efter 2-3h stannade vi till vid en fjällstuga för lunch och jag var vrålhungrig.. Trots att jag ”bara” stått på en släde bakom hundar som sprang för glatta livet! Man märkte verkligen hur mycket de älskade att springa, för direkt man stannade till började de hoppa och studsa och skälla. Miljön de första 2-3h hade varit fantastiskt fin, tänker er själva när man börjar i botten av en bäckravin och följer den hela vägen upp på fjället. Spetsiga och ganska aggressiva fjälltoppar ramade in dalgången och det var knotiga fjällbjörkar. Det krävdes ju en hel del fokus för att få ekipaget att hålla sig på leden, men jag kunde samtidigt verkligen njuta av den vackra miljön.

Efter en snabb lunch med frystorkat (chiligryta med kyckling och ris och annat smått och gott) satte vi igång igen. Före lunch hade vi tagit oss drygt 20 kilometer. Det visade sig att vi skulle åka nästan fem mil till före stoppet för natten… Så första dagen stod vi på släden i nära åtta timmar. Det gjorde även mig trött, och mina hundar. Dock blev inte mina hundar lika trötta som Emils, så mot slutet fick vi byta ekipage. Mina hundar var tävlingshundar. I bra form. Och det märktes. Emils var något tröttare och han fick springa desto mer bredvid släden än oss övriga.

Någon gång mellan sex och sju (vi tappade ju helt tidsuppfattningen dessa dagar) kom vi fram till fiskecampen där vi skulle bo över natten. Vi hade stoppat i oss lite energi efter vägen, för när vi väl kom fram fanns det bara en sak som gällde; att ge hundarna mat. Första kvällen tog det lite tid innan vi kommit in i rutinerna, men samtidigt gillade vi det där rutinerna. Återigen var det ingen stress, men sakerna skulle göras. Mata hundar, koppla loss hundarna, packa ur slädarna, sätta upp tält, fixa mat till oss själva (dvs smälta snö till vatten), kolla till hundarna, sova och sedan började dagen om samtidigt som solen gick upp dagen efter.

Andra natten i tält. Hur magiskt vackert?! 😍

Andra natten i tält. Hur magiskt vackert?! 😍

Dagarna på slädarna gick, man fick verkligen vara i stunden för om tankarna vandrade iväg för mycket var det lätt att hundarna sprang lite fel, att man missade att någon av hundarna behövde stanna, så man var verkligen i nuet. Bästa tänkbara mindfullness.

På släden!

På släden!

public.jpeg

Första dagen åkte vi absolut längst, både i sträcka och tid och de resterande tre dagarna på släden fick man in rutinerna och sträckorna var inte lika långa. Ändå blev man trött av att vara ute, man blev hungrig av att stå på släden och emellanåt var det lite kämpigt att hålla ögonen öppna. Och då tänkte jag att vi med vår fysik nog ändå hade det lättare än många av de andra deltagarna. 

En av dogsen.

En av dogsen.

Alltså. 😍

Alltså. 😍

Vi hann knappt prata med de andra deltagarna under dessa dagar, alla hade fullt upp med sina sysslor, men vi hann ändå förstå jobbet bakom att faktiskt få uppleva det här.

Sverige är bra vackert! 💙

Sverige är bra vackert! 💙

För det vi inte hade förstått inför, var hur man faktiskt kunde få delta på det här äventyret. Det fanns egentligen tre sätt; dels sättet som vi kom med på ((inbjudna gäster) men det var bara totalt 6 personer), men de två ”riktiga” sätten var att på spridda ställen i världen skapade människor en film eller en bild eller liknande, där de promotade varför just de skulle vara med på det här äventyret. Detta projekt lades sedan ut på facebook där det gick ut på att få flest röster/likes i den regionen under cirka en månads tid. För att göra detta projekt synligt krävdes ju oändligt mycket PR på alla möjliga sätt och många tog ledigt från sina vanliga jobb för att kunna promota just sin video eller sitt bidrag. Från varje region valdes så en vinnare (de olika regionerna var bl.a. Skandinavien, Mellaneuropa, Asien, Usa, Sydamerika) och dessutom valde en jury ut en person från varje region. Så totalt var vi tjugosex personer. Vissa hade ansökt i fyra år för att få delta, så ni kan ju bara tänka er deras entusiasm och glädje över att vara där!

Den fjärde dagen på släden började vi så närma oss målet, vi åkte alla tjugosex ekipage + guiderna på rad in över sjön i Jukkasjärvi där vi alla blev mottagna under jubel och applåder. Vissa grät av glädje att de faktiskt klarat det, andra hade nog blandade känslor över att det var över men alla var så glada. Och det var så mäktigt att se!

Att sova utomhus. Vid öppen eld.

Att sova utomhus. Vid öppen eld.

När vi hade packat ur släden och sagt hejdå till hundarna började även vi inse att äventyret började lida mot sitt slut, men jag insåg att jag nog skulle behöva några dagar för att smälta de senaste dagarnas upplevelser. Det var så mäktigt. Och lite obeskrivligt. Jag började förstå de andra deltagarnas otroliga entusiasm. Och kände en otroligt tacksamhet över att få ha upplevt det här äventyret.

Vi hade sovit under bar himmel i bara våra sovsäckar, levt på frystorkad mat, lärt oss tända eld och insett vikten av att ha tillgång till vatten. Jag hade blivit vän med hundarna, lärt mig sätta på och ta av dem selarna. Än mer förstått vikten av att hålla sig torr, att inte bli för hungrig, insett lyxen i att få tillbringa så mycket tid utomhus. Ännu en gång slagits av hur vackert det är i den svensk-norska vildmarken. Hur mycket fjällen ger mer; energin, glädjen, avkopplingen. Mött människor från så många olika delar av världen och funnit nya vänner. Och också insett att ja, man behöver ha respekt för vädrets makter i vildmarken, men också hur tillgänglig naturen är om du bara har just den respekten. Och är förberedd för det.

I mål!! 💙

I mål!! 💙

Så ja, tack Fjällräven och alla deltagare och alla andra som var med, att vi fick uppleva detta makalösa äventyr. T a c k. Ett minne för livet.

Anna