Att verkligen låta kroppen styra…

Att verkligen låta kroppen styra

Jag vet inte hur ofta jag tjatar om det här på bloggen eller när ni skriver till mig och frågar - lyssna på din kropp! Och då gäller det ju att man lever som man lär. Och ofta gör jag ju det, men jag vet att det finns risk att jag pushar lite för hårt när nummerlappen kommer på. Därför försöker jag skapa bästa förutsättningar att inte kunna göra det. Samtidigt som jag vill ha den där lilla extra triggern emellanåt att faktiskt pusha mig. I alla fall lite extra.

I fredags tror jag dock, men facit i hand, att jag nog var för ambitiös inledningsvis och det var därför jag fick slita lite med att magen inte riktigt var med på noterna. Även om det verkligen inte var utanför ramarna. Den skillnaden har jag skrivit om förut, den där skillnaden man lär sig när man en gång har varit elitidrottare med sin egen kropp som det viktigaste verktyget. Men det vare lite för mycket.

Så därför bestämde jag mig för att i lördags bromsa. Lite mer än behövligt. Lite för att få vågskålen rät igen. Och det visade sig var ett väldigt bra beslut. För även om det kändes än bättre än på fredagen, så klev jag av när den (enligt arrangören) den finaste delen av banan var gjord, de tio kilometrarna ute på Bohus-Malmön, och skippade de sista 17 kilometrarna. Kämpade rejält med mig själv att kliva av. ”Sånt gör man ju inte!”. Enligt mitt gamla tänk, men nu fick jag skita i de där gamla känslorna och bara acceptera. Så nyttigt.

Så jag stod vid sidan om, åkte med arrangören och hejade på Emil på flera olika ställen på banan innan vi åkte till målet. (Misstänkte att det skulle vara en rätt halt herr Jönsson Haag som som skulle komma över mållinjen, och så rätt jag hade…! Haha! Kolla in vloggen så ser ni!)

På söndag morgon skuttade jag ur sängen (Emil kröp, med feberkänsla..). Tog en frukost enligt konstens alla regler (minsta möjliga men med maxat kolhydratinnehåll, dvs juice, sylt och bröd!) och tog sedan båten över till starten. Värmde faktiskt upp lite och insåg att om jag bara skulle bromsa mitt tempo lite lite från dagarna innan, så skulle jag kunna springa utan att behöva pusha det minsta.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Så istället för att ställa mig längst fram när starten gick, ställde jag mig längre bak. Joggade iväg, tog en plats i ledet på de smalare partierna och lät kroppen (inte knoppen) styra helt. Gick i vissa backar, tog det lugnt över klipporna. Fyllde på med energi varannan kilometer (!) och kissade varje halvtimme. Direkt jag glömde att fylla på lite med extra energi fick jag lite håll, så jag hann ta två gels under vägen också. 

När över halva loppet var gjort var jag fortfarande oförskämt fräsch (loppet var totalt 22,3km) så jag började springa i mitt tempo, utan att ta någons rygg. Gick om om det kändes bra. Ökade successivt och terrängen blev mer lättsprungen. Och när jag lägligt kom till sista bron som var öppen (och då stoppades tiden) passade jag på att kissa en sista gång och ta en gel. Och därifrån visste jag att det bara var 6 km kvar. Och jag var väldigt fräsch. Så därifrån och in i mål ökade jag för varje kilometer. Utan att ”magen” pushades. Det var bara mitt flås som utmanades - och det var f a n t a s t i s k t. 

public.jpeg
public.jpeg

Men jag är helt säker på att om jag inte hade tagit det så piano till en början så hade det aldrig känts så bra mot slutet. Och hade jag pushat och sprungit hela på lördagen kanske jag inte ens hade kommit till start (eller fått chansen att gå i mål) på den sista etappen.

Så efter fredagens lärdom gjorde jag verkligen som jag konstant tjatar på er om - jag lyssnade verkligen på KROPPEN!

Vilken seger! Och ibland är det coolare och mer utmanande att ha såna här mål än att bara springa så fort som möjligt från a till b. Faktiskt. Och speciellt för mig som bara haft sådana mål under hela min karriär.

Nu är dock sista tävlingen med kaggen gjord. Och när nästa blir av, det vet nog ingen. Jag har några visioner, men det får tiden utvisa om det blir så. Spännande värre!

So long,

Anna 

Icebug Xperience

Kom fram till Ramsviks camping igår efter att ha åkt nattåget till Göteborg, ätit lunch med kusin och moster och haft en träningsdate med ett par som budade hem auktionen vi hade på Springhjälpen i våras. Checkade in i vår lilla campingstuga, åt en stadig middag och spelade in några snuttar för diverse användning (bland annat ny vlogg så klart!).

Sen hade som kvällen gått och vi var två trötta själar som kröp till kojs på loftet i den lilla stugan. Strax före åtta i morse ringde klockan och vi gick till restaurangen där frukosten serverades. Jag som numera inte får plats med så mycket i magen fick tänka till lite vad jag stoppade i mig (blev två skivor bröd med rejält med sylt (och smör), juice och en liten kaffe) medan Emil nog njöt lite mer av utbudet på buffén.

Sen gick vi tillbaka till stugan, packade ihop en ombytesväska för dagen och bytte om. Fyllde ryggarnas vätskepåsar, satte på oss nummerlapp och snörade skorna.

För klockan 10.30.00 gick starten för den sista utmaningen här nere på Västkusten - nämligen IceBug Xperience! Eller så startade jag, i Run&Walk-klass, medan Emil startade en timme senare i Run-klassen.

public.jpeg

23.7km i oerhört blandad terräng väntade. Klippor, hällar, stenar, grusväg, asfalt, blött och obanat och tillslut en träbrygga in mot mål. Från Ramsvik till Smögen.

Jag hade en riktig gravid-dag. Men mest troligt hade den kunnat vara än värre om jag ätit en redig frulle, nu fick jag mest bara håll i tid och otid och blev kissnödig på ”riktigt” och ”fejk” mest hela tiden. Så det blev inga snabba, härliga kilometrar, men jag njöt ändå av att kunna springa (mestadels) och njuta av naturen, heja på alla människor och få andas frisk havsluft! Emil däremot, han sprang han. Fort också. Så jäkla fort att han passerade mig när ynka 700 meter återstod. Han. Sjukt nöjd. Jag. Jäkligt less. Summa sumarum - han sprang fort, jag lufsade fram utifrån dagens förutsättningar!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Men tänkt ändå att jag gjorde det! Jag tog mig i mål, jag anpassade farten och tempot och jag lyssnade på kroppen och lät den styra helt och hållet. Och på något sätt är det mer utmanande att låta magen styra än att plocka fram tävlingsdjävulen och bara köra. Faktiskt. Det här triggar mig mer just nu. Pushar mig att hantera en ”tävling” på ett annat sätt. Och det tror jag är väldigt nyttigt!

public.jpeg

I morgon väntar 29km fördelat på 10km och sedan en färja på ca 10 min (som går varje halvtimme) och sedan återstår 19km till mål. Jag ska springa de första 10km ute på Bohus-Malmön och sedan gör jag en avstämning av min kropp om jag kör resterande 19 eller spar mig till tredje etappens 27km… Kroppen får helt enkelt styra!

Nu ligger vi och slöar, käkar godis och chips och dricker saft. Laddar med andra ord. Kroppen är lite trött men på ett bra sätt. Kommer sova gott i natt!

public.jpeg
public.jpeg

Det är himla roligt att få uppleva sånna här lopp, där det mer handlar om upplevelsen än prestationen. Det är något nytt för oss. Nytt men väldigt uppfriskande och härligt!

Nu: Elementary säsong 6.

Happy Fri-yay till er alla å tack för all respons om kosten - låt mig återkomma mer där!

Anna

Mitt favoritpass inför New York Maraton..

Ifjol sprang ju jag och Emil vårt första maraton någonsin, New York Maraton. En dröm jag haft länge, faktiskt sedan 2012 då en vän nämnde att den dagen jag la skidorna på hyllan kanske vi skulle åka dit och springa och må gott. Och redan då såddes ett litet frö så när vi fick frågan förra våren om vi ville haka på över, så fanns det inga som helst tvivel hos mig. Jag skulle springa! Så var det bara. Däremot var det mer osäkert om Emil skulle göra det då han inte är ett jättefan av att springa fort och långt på hårt underlag.

Under sommaren kraschlandade jag dock och jag blev tvingad till fem veckors ofrivillig vila. Precis vad min kropp och knopp behövde, men jag ville ju fortfarande springa den där maran. Men för min skulle fick jag lägga alla sådana tankar åt sidan och bara fokusera på att återigen börja må bra, i själen.

Det som var tufft under den här perioden var att jag vare mig fick eller kunde träna då det finns så otroligt många studier som visar på att fysisk aktivitet i vissa fall kan vara lika effektivt mot depression/nedstämdhet som pharmacia. Och när man har levt hela livet och kunnat kämpa emot tyngre perioder tack vare träningen, så var detta extra tufft. Men det får jag skriva mer om en annan gång.

I augusti fick jag börja röra på mig igen, trettio minuter jogg tre gånger i veckan och två styrkepass. Resten skulle jag vila. Och då återstod det ca 12 veckor till starten på maraton. Sakta men säkert trappade jag upp träning, från trettio minuter till fyrtiofem till sextio minuter. Men fortfarande med två vilodagar per vecka. Mot slutet av augusti åkte jag till fjällen och sprang en lugn långtur på över två timmar. Och några dagar senare körde jag samma långtur igen och lufsade upp på fjället i Åre. Men dagarna där emellan fick jag ta det riktigt lugnt.

Så när det återstod cirka åtta veckor vågade jag börja träna lite mer regelrätt mot ett mål. Jag fick hjälp av Anders Szalkai med upplägget, till en början var det inte jättespecificerat utan mer lite tips och triss (så som löpskolning, snabbhetspass och långpass i ett visst tempo (som inte slet allt för mycket). Men de sista sex veckorna blev det mer specifikt och jag hade mellan tre till fyra “maratonpass” per vecka som utvecklades för varje vecka. Utöver det la jag in lite simning och rullskidor och styrketräning. Men dessa pass var sällan mer än 60 minuter. Och det var väldigt roligt att prova träna på ett annat sätt, med andra verktyg som styrde belastningen (så som tempo).

Och ett av de mest spännande passen jag fick göra (som också blev en hatfavorit) var detta som jag gjorde när det återstod fem veckor tills starten skulle gå.

Längsta långpasset innan NYCM utgår från km; 36-38 km. Målbildstempo på NYCM + 15-20 sekunder. Upplägget får gärna vara progressivt i fart där första timmen går riktigt lugnt men sen att ni på andra timmen smyger upp farten efterhand.

Där körde jag 35 km med successiv ökning från 5.00 min/km på första milen, 4.45min/km på andra, 4.40min/km på tredje och på sista fem kilometrarna höll jag 4.30min/km, det gjorde ett totalt snitt på 4.45min/km och vår målbild var att hålla 4.37min/km på maran (det ger en måltid på ca 3.15h totalt tror jag). Det här var ett makalöst tufft pass, något jag aldrig gjort tidigare, där man hela tiden skulle klara av att öka tempot men samtidigt inte öka för mycket och inte springa för fort om man fick feeling.

I vår har jag fortsatt köra det här passet men då har jag ökat var 5e kilometer och sprungit mellan 25-30km, men snitttempot har ofta landat kring 4.45min/km. Så fort springer jag INTE idag. Om man säger så… Just det här att öka successivt tror jag är väldigt bra träning inför maraton. Att inte bli för ivrig i början, våga hålla sitt tempo och låta sig komma in i löpningen.

Så oavsett om ni har ett maraton snart eller om ni vill prova på ett sånt där kick-as-jäkla-bra pass - kör detta! Man blir så jäkla hög på endorfiner efteråt att man blir helt till sig! Men kom ihåg: sätt tempo utifrån DIG! Ingenting är så tråkigt som att man är för tuff/hård mot sig själv och inte klarar av det man satt upp. Utmanade ska det vara, men det ska också vara genomförbart!

Ett annat pass som jag tyckte var kul och lagom utmanande var att springa 25-30km och sedan lägga in antingen 3 x 3km eller 2 x 20 min efter ca 10-12km. Och under dessa intervaller ska tempot vara snäppet snabbare än din tänka maratonfart. Så jag försökte hålla kring 4.10min/km på intervallerna och sedan fick det gå riktigt lugnt före och efter. Ett pass som gör en lite hårdare i kropp och knopp.

Så här kunde de tre maratonpassen för en vecka se ut:

1. Långpass asfalt ca 30 km, med tröskelinslag med 3 x 3 km med 1 km lugnt mellan varje fartdel. I övrigt lugnt, så det inte sliter för mycket

2. Backpass med lite mer fokus korta backar. Typ 12 x 40 sekunders uppför med halvsnabb löpning utför. Löpskolning.

3. 60 minuters pass i tänkt marafart.

We made it!! 😍

We made it!! 😍

Själva New York Maraton då, hur gick det kanske ni tänker? Jo, det gick RIKTIGT BRA! Det var nog bland det roligaste jag upplevt i löptävlingssammanhang men på riktigt konkurrerar det även bland topp-3 idrottsminnen i mitt liv. För det var en upplevelse utöver det vanliga. Och sen att jag och Emil höll ihop från start till mål - det var en d r ö m. Fy farao vad häftig känsla det var!! Och ja! Vi klarade vårt mål! Sprang in på 3.10.49 tror jag, trots en ofrivillig stretchpaus från Emils sida cirka 700m kvar till mål. Kramp. Nope, han hade inte varit lika “noggrann” med maratonträningen inför. Men jag tror också man kan skylla mycket på hans muskeluppbyggnad och muskeltyp, jag är helt enkelt mer gjord för långa, lite halvsnabba utmaningar medan han ska ha fort och kort!

Så ni fattar ju att jag vill att ALLA ska få uppleva den där stämningen i New York första helgen i november! 😍

So long,

Anna

Det funkade!

När vi i våras tackade ja till att göra en turné med olika spännande utmaningar och lopp nere på Västkusten var vi förberedda på att jag skulle agera hejarklack och Emil ensam skulle stå på startlinjen. Vi visste ju att jag (om allt skulle gå bra) skulle vara i månad åtta i graviditeten och att då planera in att tävla (!) i olika lopp kändes ju lite naivt samtidigt som det var så spännande att vi inte kunde säga nej. Jag lever hellre efter devisen att satsa högt och sen få backa om det skulle krävas, dvs inte ge upp innan man behöver liksom!

Men att åka Alliansloppet kändes väldigt långt bort. Om jag ska vara ärlig. Nästan 50km rullskidor på en bana där stakning är i princip den enda tekniken man använder sig av. Och stakat har jag knappt gjort sen i vintras.

Jag var ut i veckan och provade lite, körde 5 x 6 min rullskidor i varierad terräng men mestadels uppför. Och tyckte magen var väldigt mycket i vägen. Fick inte alls till stakningen, men diagonal fungerade riktigt bra och stakning med frånskjut helt ok. Det gjorde att jag i alla fall fick ett hopp om att kunna starta men tänkte också att det nog inte skulle gå så fort då det snabbaste sättet att ta sig fram på den där banan var att staka mestadels.

När vi kom ner till Trollhättan passade vi på att åka ett varv på banan. Jag varvade diagonal med stakning med frånskjut och stakade bara där inget annat funkade. Började bli lite nervös att jag hade tagit mig vatten överhuvudet. Och när det dessutom visade sig att det skulle regna började jag bli lite brydd om det skulle bli halt. Jag sov inte överdrivet bra natten mot lördagen.

Men när vi kom ner i start-och målområdet, jag fick sätta på mig mina lånade rullskidor och staka iväg lite så ramlade alla nerver rätt. Det kändes okay, nästan bra! Men framför allt kändes det kul!

public.jpeg
public.jpeg

Vi rullade fram till vår startgrupp, såg första startgrupp ge sig av och sedan var det vår tur. Banans enda riktiga rejäla backe inledde varvet på 16 km som skulle åkas tre gånger och med min obefintliga uppvärmning var det en chans till att komma in lite i flåset.

Efter backen la jag mig i Emils rygg och vi började köra. Han tog vinden för mig och jag styrde hans tempo - ”öka” eller ”sakta”. Dessutom hade han energi med sig, både i form av gels och bars och sportdryck. Ganska snart insåg jag att jag kunde staka men att min kraft var väldigt reducerad. Men bara att känna att jag kunde staka var himla gött! Och magen var med på noterna.

Första varvet var ändå lite segt, vi hade inte riktigt fått in rytmen som funkade för oss båda även om allt annat funkade helt ok. I varvningen ut på varv två började det dra lite i nedre delen av magen så vi tog det lite lugnt och när jag lät bli att staka och stället diagonalade upp i backen släppte det. Passade dessutom på att ta en kisspaus och då försvann det helt.

Hade varvningen sett tjejerna som ”ledde” motionsklassen, som hade startat i första startgrupp (två minuter före oss) och tävlingsdjävul kröp fram. Det gjorde att varv två gick i ett enda huj! Hann knappt tänka och efter halva varvet var vi ikapp damerna. Och vårt teamwork nådde nya nivåer!

Ut på tredje varvet började jag känna att det här skulle gå vägen och det var en sån himla lättnad!

Körde på i första backen, Emil tog över när vi kom upp och sedan var det bara att tugga på. Stannade för en andra kisspaus och efter det hade jag lite svårt att hitta stämmet i stakningen igen men efter någon kilometer kom det tillbaka.

Fortsatte fylla på med energi (trots spykänslan av att fylla upp magen..) och plötsligt hade vi bara någon kilometer kvar! Så jäkla skoj! Vi såg färre och färre andra åkare och när det var knappt två kilometer kvar och jag i min hjärna började tänka spurt stoppar jag staven i hålighet på en bro och bryter staven. Så. Jäkla. Irriterande. Får Emil stav som är cirka 25 cm längre än min egen… 🙈 Men den har i alla fall en spets. Så vi stakar lite halta mot mål och går i mål som första dam i motionsklassen på 2h och 27 minuter. Två och en halv timme med grymt teamwork och en kropp som återigen överraskar på mig!

Jag har stakat två tre gånger de senare månaderna men inte en gång sedan i juli. Så vare sig kraften eller tekniken är ju som den kan, men ändå gick det så bra! Inte ont någonstans och inte en uns låg på energi. Och dessutom fick jag ta! Jag fick återigen ett riktigt bra pass i lägre tröskeltempo - vad mer kan tävlingsnörden i mig önska?

Vi har en utmaning kvar nere på västkusten, om två helger. Återstår att se om jag står på startlinjen då eller får agera hejarklack, men oavsett är jag så (tjatigt jag vet men det är så!!) makalöst tacksam att jag fortfarande kan få göra såna här utmaningar så långt in i graviditeten!

public.jpeg
public.jpeg

Idag mår jag som jag förtjänar. Är trött och mår lite illa men rent fysiskt är det oförskämt bra. Lite stel i nacken men ryggen mår bra och magen lika så. Kroppen är f a n t a s t i s k.

Nu ska vi plocka ihop våra (blöta) grejer här i Stockholm och sen fara hem till Östersund. Där väntar 10 (!) dagar hemma. Vet inte när jag var hemma så länge sist. To-do-listan är lång efter en sommar i packsäcken, men det känns okay!

Senare idag kommer en vlogg från gårdagens utmaning - håll koll här!

So long!

Anna

Ett blött äventyr…

… väntar oss idag. 55 km i en dubbelkajak. Gissningsvis mellan 6-8h kommer det ta. Om vi har paddlat i en K2a förut? Svar nej. Om vi har paddlat mycket? Nope. Men vi ska ändå paddla 55km, över fyra sjöar, med tre lyft…? Japp!

Dalslands kanotmaraton startar kl åtta idag. Ett äventyr jag tror vi inte ens kan föreställa oss i vår vildaste fantasi om hur det kommer gå eller kännas. Var kommer man bli mest trött? Kommer man få ont? Blåsor i händerna? Hungern…? Spännande oavsett! Och en rejäl par-terapi-utmaning… Haha! Och lägg därtill en väderprognos som lovar uppemot 25mm regn.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
Vid det gamla flygplansvraket i Grövelsjön.

Vid det gamla flygplansvraket i Grövelsjön.

För att öva lite hyra vi kajaker i Grövelsjön i veckan, paddlade en knapp fjärdedel av distansen. I lätt duggregn som knappt märktes. På en stilla fjällsjö. I varsin kajak. Det - det var en magisk upplevelse! Håller alla tummar och tår att vi får ha samma känsla i eftermiddag när vi (förhoppningvis) går i mål…! 😅

public.jpeg

So long,

anna

Swimrun premiär!

Nu är det gjort - mitt livs första swimrun! Ni vet ju kanske vid det här laget att jag inte är ett fan av vatten. Och rätt obekväm vid att kasta mig ut i okänt vatten, tänker på allt som kan finnas under ytan och allt jag inte ser. Så jag har ju varit (minst sagt) nervös inför det här loppet. Ö-loppet. Tanken var ju inte att jag skulle köra överhuvudtaget, tänkte att jag skulle heja på Emil och hans teammate Jens Blixth, men förra veckan fick jag ett infall att jag kanske skulle köra ändå.

Så jag frågade Andreas på Sverige Springer om inte han ville köra med mig och när det också visade sig finnas en kortare variant än den nära fyra mil långa distansen som Emil och Jens skulle köra, så kände jag lite point of no return… Lite ta tjuren vid hornen och utmana mina rädslor för någonstans inom mig finns ju ett jäkligt stort sug av att lära mig gilla att simma i öppet vatten.

Så idag var det dags. Och i natt som jag som en mätt bebis. Vaknade lugn och taggad och glad! Kände hur nöjd jag var över att faktiskt antagit den här utmaningen. Efter en snabb frukost tog vi en taxi till färjan som skulle ta oss och alla andra deltagare ut till starten på Styrsö. Kände oss rätt malplacerade, totalt oprofessionella och orutinerade. Faktiskt en lite skön känsla för alla krav på prestation och resultat är som bortblåsta. Om det nu skulle finnas några. Men ni förstå vad jag menar!

public.jpeg

Strosade runt före start, bytte om och hoppade ned i vattnet för att ”blöta” upp oss lite. Och kände minuterna tickade rätt fort mot start! Emil och Jens startade trettio minuter före oss, hann heja iväg dem och springa och kika på deras första simning. Och sen var det vår tur.

Det började med ca 400-500m asfaltslöpning innan vi hoppade ned i vattnet och simmade en av de längsta sträckorna, cirka 600m. Jag låg först och slapp hålla kolla på snöret mellan oss men fick slåss lite med dolmen mellan låren som inte riktigt ville ligga kvar. Men annars gick simningen HELT över förväntan! Det blev lite trångt och lite tajt emellanåt men överlag helt smärtfritt.

Sen var det dags för första uppstigningen och då insåg jag att det inte var ett snabblöpt lopp. Över klippor, genom snår och smala stigar. Men makalöst vackert!

Sen var det ner i vattnet igen, den här gången fick jag utmana mig själv lite då jag fick lov att hoppa för att komma i vattnet. Eller hoppa och hoppa. Se framför er en gravid totalt osmidig kvinna med paddlar, dolme, glasögon och ett snöre med Andreas bakom mig. Kanske lite mer ärligt att säga att jag typ hasade mig ned som en valross…

Lite så fortsatte alla ned-och-uppgångar i vattnet, men simningen - hallelulja! Det gick så JÄKLA BRA! Brände mig på någon manet, men det var inte alls så illa som jag trodde det skulle vara. Löpningen var ju väldigt blandad, det var stigar, klippor och snår med också fina grusvägar och asfaltsvägar. Så emellanåt kunde vi springa på bra, däremellan fick man mer klättra eller hoppa mellan stenar och hällar. Det var så omväxlande så man tänkte aldrig på hur länge vi vet ute, älskar när det är så!

Och ut med hela banan stod det folk som hejade som de aldrig gjort annat - det var en riktig folkfest och man lyftes verkligen av alla hejarop!

Och helt plötsligt säger någon ”nu är det sista simningen!” och då återstod det bara sex kilometer snabb löpning efter det!

Magen gillade det lite mer humana tempot idag, jag märkte av lite stramande i magen här och där, speciellt när jag blev lite låg, men att lufsa fram som vi gjorde idag, det var perfekt!

Men jag vill v ä l d i g t gärna köra igen och verkligen utmana mig i tempo! Jag tror definitivt inte att detta var det sista swimrunnet!

Efter 3.01h gick vi i mål, jag och Andreas, lagom möra men framför allt jäkligt glada och nöjda! Swimrun premiären var avklarad! En stund senare gick Emil och Jens i mål, möra, trötta, glada och nöjda! Precis som det ska vara!

public.jpeg
public.jpeg

Kan verkligen rekommendera Ö-loppet till er som är lite sugen på att prova swimrun. Miljön, människorna och hela eventet. Avslappnat och himla skoj!

public.jpeg

Nu sitter vi i bilen på väg mot Stockholm. Lite trött ja. Lite törstig. Lite bränd i fejan. Men väldigt taggad på att prova det här igen!

So long,

Anna

Bornholm - vi gillar dig!

Precis hemkommen från en magisk vecka på Bornholm. Eller ja, vi lämnade ön redan i lördags, men sen tog vi det piano på vägen upp och stannade till för att få lite kvalitetstid med syrran, hennes kille och minigrisen Nils (min systerson 😍), så vi kom upp till Jämtland först igår kväll.

Jag skulle ljuga om jag sa att kropp och knopp är fräscha sedan utmaningarna där på den fina, danska ön… På fredagen, inför det näst sista loppet, vaknade jag upp med lätt irriterad hals och en lätt förkylningskänsla. Var i valet och kvalet om jag skulle ställa mig på startlinjen. Skulle aldrig ha gjort det som elitaktiv, men på något sätt känns det annorlunda nu. Dels pressar jag mig inte lika mycket men sen är det inte lika allvarligt. Hade jag haft ont i halsen och/eller feber hade jag inte ställt upp, men nu bestämde jag mig för att starta men låta kroppen styra tempot helt. Så med den avslutningen blev jag ju än lite mer sliten och har haft några riktigt lugna dagar där jag bara gått någon promenad med syrran eller faktiskt vilat helt. Totalt. Bara fokuserat på att äta och återhämta mig.

Och idag är jag back in business. Började lite lätt med ett styrkepass i morse, något som jag alltid längtar så efter när jag är bortrest och inte har tillgång till ett gym! Så skönt att få ta i som man gör i gymmet!

Åter till Bornholm då.

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

public.jpeg

Etapé Bornholm består av ett maraton uppdelat på fem etapper på olika ställen på ön. Allt från 5.8km sandlöpning till 10km snabb stadsbana. Ett av loppen tog vi över 150 höjdmeter, närmare 200 höjdmeter, medan det på stranden och i sanden var noll. Så alla lopp hade sin tjusning. Jag gillade speciellt det näst sista loppet, som gick i byn vi bodde i. En rejält kuperade banan som avslutades med en stigning på över 500m där de sista 300 metrarna var efter en asfaltsväg som målats som vägarna på Tour de France. Publiken och stämningen gjorde ju verkligen sitt till!! Och dessutom gick banan över ängar, det var uppåt och nedåt och det var bara så där superfint! Och min kropp bjöd verkligen upp till dans den dagen. Så jäkla coolt när jag ändå hade tre lopp i kroppen redan före start.

Det är närmare 2000 deltagare, alltifrån Musse och vår Charlotte till sånna som mig (som kommer med magen först) till någon du möter på gatan som du inte ens tror kan springa till massa glada barn som får ha nummerlappen på sig för första gången. Allt inramat i en otroligt härlig och positiv miljö! Kan verkligen varmt rekommenderas!

Min kropp då, hur mådde den? Jo, men den mådde så makalöst mycket bättre än vad jag hade vågat hoppats på innan. Var inställd på att eventuellt få stå över någon etapp, eller åtminstone kanske få lufsa runt i ett väldigt behagligt tempo, men jag kunde faktiskt ge det jag hade för dagen (utan att ta ut mig max som jag ju undviker under graviditeten) på alla etapper (bortsett från den sista där jag bromsade mig ur..). Och det känns häftigt!

Jag fick vara noga med uppvärmningen, körde alltid minst 3 stycken intervaller på cirka 2 minuter när det återstod 15-20 minuter till start. Allt för att sätta igång flåset och driva igång pulsen och förbereda magen på “skumpet” som ju blir av löpningen. Jag såg också till att äta bra under hela dagen, men inte för tung mat. Såg till att magen var så gott som helt tömd före start och jag drack bra. Jag startade kontrollerat och lät kroppen styra tempot helt. Hade emellanåt koll på kilometertider, men justerade aldrig tempot utifrån det, utan kände jag mig fräsch kunde jag öka, kändes det lite för ansträngande drog jag ned på farten.

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

Det känns häftigt att ha fått uppleva att kunna springa och ta ut sig när man är i vecka trettio - något jag alltid kommer bära med mig men också vara otroligt ödmjuk inför att det kanske inte skulle gå en andra gång. Vem vet?

public.jpeg
After Race fika!

After Race fika!

Oavsett var det riktigt skoj och tävlingarna var ju egentligen anledningen till varför vi åkte dit i första hand, men det blev en vecka som innehöll så mycket mer än bara tävlingar. Charlotte och Pär styrde upp det hela på ett fantastiskt sätt och vi åt gott, vi njöt av livet och vi mådde gott! Måste återkomma med alla bra ställen som Charlotte tog oss till - en liten mini-Bornholms-guide helt enkelt!

Nu ska jag ta och äta lite lunch, illamående kommer krypande. Det betyder MAT NU! Lika bra att lyssna. Sen får vi se om jag drar på mig våtdräkten och tar mig ner till sjön… En ny utmaning väntar nämligen redan till helgen. Kan säga så mycket som att jag hade mardrömmar version light i natt om maneter och svart vatten. Men det ska nog gå bra! 🙄😅

So long,

Anna

Etape Bornholm!

Vi kom hit med färjan i söndags kväll och åkte raka vägen för att hämta ut nummerlapparna till det vi är här för att göra - nämligen springa ett maraton (42195m) uppdelat på fem etapper på fem dagar! Etape Bornholm.

Blev medbjudna av våra vänner Charlotte och Pär i vintras och tackade ganska omgående ja - det kändes som ett jäkligt skojigt event. Njuta av god mat, upptäcka Bornholm och springa löptace. Med allt det nu innebär. En grym kombo om ni frågar oss! Däremot var det inte helt självklart att jag skulle delta och det är fortfarande inte helt säkert att jag kommer ta mig igenom alla etapperna. Jag tar helt enkelt dag för dag! Och låter kroppen styra helt. Tempo, insats. Ja allt.

Igår, på den första etappen, gick det HELT över förväntan. För oss alla. Men även mig. Jag kunde ta, jag kunde springa hyfsat snabbt och jag mådde bra hela vägen. Och mår bra idag - dagen efter! Och så vill jag att det ska förbli!

Vilket gäng va?!! 🤩👯‍♂️👯‍♀️

Vilket gäng va?!! 🤩👯‍♂️👯‍♀️

public.jpeg
public.jpeg

Nu sitter vi i bilen på väg mot starten på etapp 2, en 5.8km lång bana med över 4 kilometer på SAND! Det ska bli riktigt spännande! Taktiksnacket mellan övriga deltagare i bilen är i fullgång och jag lyssnar och ler. Lite skönt att ha en helt annan inställning till tävlingarna men samtidigt kunna verkligen få ta i och flåsa om jag kan. Det är himla skoj!

Näe. Nu ska jag också delta lite mer aktivt… 😉🏃🏼‍♀️💨

Hörs mer snart igen! Vi har helt fantastiska dagar, men det ska jag berätta mer om sen!

Anna

Orsa Kajt’n

(Publicerades visst inte igår, nytt försök nu! 😅)

… sprangs enligt tradition även i år! Vet inte hur många gånger midsommar inletts med Orsa Kajt’n genom livet, från början sittandes på pappas (kanske nervösa) axlar på ett blåsigt flygfält upp på Tallheden inför hans egen start. Sen några år med massa egna fjärilar i magen men i år var inte magen lika full med dem men desto mer glädje att faktiskt kunna springa!

Det är en speciell känsla att komma upp till starten, höra speakern, träffa alla vänner och sen springa de femton kilometrarna ned till Orsa efter sandiga stigar och fina grusvägar. Min hemmaterräng! 😍

Lika härligt att springa, lättsprunget och finlöpt! Men det var ändå lite skillnad i år mot tidigare.

  • Jag lufsade iväg i starten istället för att maxa

  • Jag slapp mjölksyran men fick flåsa ändå

  • Jag tog dricka å en kisspaus efter vägen

  • Jag sprang fortare mot slutet…

… och jag hann njuta än mer av terrängen och publiken!

Så summa sumarum - en bra start på midsommarafton och midsommarhelgen! 😍

Nu: midsommarbuffé med familjen!

public.jpeg

Glad midsommar till er alla!

anna

Vårruset östersund

I måndags gjorde jag löptävlingspremiär för i år! Hade ju inga direkta förväntningar då jag faktiskt inte sprungit riktigt fort på hela våren och dessutom bär jag ju på en guldklimp i magen! En liten krabat som väntas komma i början av oktober, men det måste jag få ägna ett helt inlägg om lite senare. ❤️

Så mina förhoppningar inför Vårruset var att få vara trött när jag korsade mållinjen, inte högre än så! Och jag har märkt att jag haft lite svårt att pressa mig det till yttersta på de intervallerna jag gjort, så jag var lite nyfiken på hur jag skulle reagera när nummerlappen åkte på.

Har också märkt att jag behöver värma upp ÄN mer ordentligt numera, alltså jämfört när jag var aktiv, så jag gjorde en uppvärmning enligt konstens alla regler. Och när startskottet gick valde jag att ta kön, inte hänga på tjejerna som startade som skjutna ur kanoner hela bunten. Ändå gick första kilometern på 3.45 min/km. För mig!! Som jag låååångt efter täten. Men det kändes bra i kroppen så jag tänkte ”äsch, jag försöker väl hålla ut det här tempot så länge det känns bra”. Och det gjorde jag! Och mitt lilla drömmål att springa in under 20 minuter verkade högst rimligt. Och det roligaste av allt var att i och med att mitt starttempo var så kontrollerat, kunde jag successivt komma ikapp tjej efter tjej. Och det finns väl inget som ger en sådan boost som just det?!

Tillslut sprang jag i mål som tionde tjej, på nitton minuter och tjugosju sekunder. Rätt orelevant i sammanhanget, men himla kul! Och det roligaste var att jag hade lyckats pressa mig lite hårdare än jag gjort på länge! Fortfarande är pulsen nära tio slag lägre än förut, men det är en petitess!

Jag & krabaten sprang Vårruset här i Östersund i måndags!

Jag & krabaten sprang Vårruset här i Östersund i måndags!

Nöjd!!

Nöjd!!

Däremot kan jag inte låta bli att bli makalöst imponerad av Ebba Andersson som sprang in på 17.07 min! Över trettio sekunder snabbare än tvåan Sofia Henriksson som även hon sprang riktigt fort. Men då förstår man ju varför de sprang som skjutna ur kanoner i början. Wow!

Summasumarum - jäkligt skoj att få ta på sig nummerlappen igen. Få fjärilar i naveln. Bli nervös och få ta i och sen vara så där löjligt nöjd både fysiskt och mentalt på kvällskvisten. 😍

Här kan ni se ett klipp från hela eventet i Östersund också!

Men hörrni - I’m back vid tangenterna och kan inte vara gladare! Lämna gärna en kommentar eller en vink att ni varit här! Och vad vill ni läsa om? Tell me!

So long,

anna

Psst. Ni har väl inte missat vår youtube-kanal? Där kommer det publiceras nya vloggs var och varannan vecka om våra nya utmaningar och äventyr i livet!