När det säger stopp...

… så säger det numera rejält stopp. Det är inga tvivel om vad jag måste göra då. Då är det vila som gäller. Ofta från tidig morgon till sen kväll. Soffan är min bästa vän, Emil får servera mig det jag vill ha att äta och fram emot sena eftermiddagen kanske jag pallrar mig upp och i bästa fall orkar jag ut för en nypa frisk luft.

Dagen efter vaknar jag upp som en ny människa och kan göra exakt det jag vill. Träna, jobba, träffa vänner.

Varför jag vågar göra på det här sättet är därför att jag väldigt tidigt i min graviditet ringde min läkare sedan flera år tillbaka. En som varit med på den spännande resan som elitidrottskarriären innebär, med alla med-och motgångar. En som helt enkelt känner mig väldigt bra.

Och han sa helt enkelt - “Anna, du känner din kropp. Om den sagt ifrån tidigare när du har pushat lite för mycket, så kommer den säga ifrån ÄN mer nu. Så det är bara för dig att lyssna på det. Det är inget farligt, men du måste lyssna på vad den säger dig”.

Och det har jag burit med mig sedan dess. Inte krångligare än så. Jag ville ju veta vad som var farligt, vad jag inte skulle göra och vad jag skulle göra. Men några sådan svar fick jag inte. Utan svaren skulle jag finna i min egen kropp.

Och det har jag också gjort.

I början av graviditeten var det inte bekvämt att press eller ta i hårt. Eller de absolut första veckorna, fram till vecka fem, var det ingen skillnad. Jag kunde pressa mig helt som vanligt, men jag var trött. Och då visste jag ju inte heller att jag var gravid, så jag var lite frustrerad över att jag blev så trött av träningen jag genomförde. Men från vecka sju så började jag må riktigt illa och då gjorde jag även det när jag pressade mig över tröskel så då bestämde jag mig för att hålla mig inom den gränsen. Och jag körde nästan alla pass på förmiddagarna eller direkt på morgonen (efter frukosten dock) för att få träningen gjord när energin var på topp.

Men efter vecka fjorton kom orken och kraften tillbaka, så då var det inte längre några problem att pressa mig över tröskeln. Däremot har jag inte varit upp i min maxpuls på länge och jag kommer liksom inte dit, det är som att min maxpuls har sjunkit 5-10 slag och all intervallträningen har liksom följt efter. Kör jag ett tröskelpass numera har jag kanske 170 i snittpuls, förut hade jag 178. (Min maxpuls är mellan 197-200, lite beroende på om jag springer eller åker rullskidor). Om det är en fysisk begränsing eller psykisk, vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Jag kör utifrån dagens känsla. Och den varierar ju även som ogravid, men jag känner den än mer idag.

Men så kommer de där dagarna när det bara säger helstopp. Det kan ha varit mycket i jobbet eller träningsmässigt eller en kombination, och då vet jag att det inom en snar framtid kommer komma en dag där jag behöver lägga allt åt sidan och bara vila. Jag försöker “planera” dessa dagar, så mycket som det nu går, så att de hamnar när det är möjligt att bara ta det lugnt. Och dessa har kommit med kanske 7 till 14 dagars mellanrum. Och då får jag bara acceptera att jag inte kan göra någonting. Hur frustrerande det än är. För jag gillar ju inte riktigt att inte göra någonting. Men dessa dagar är det bara att acceptera det.

Och jag har tagit ett aktivt beslut att leva till 110% de dagar jag orkar och göra allt det jag vill och sen får jag ta dessa vilodagar emellanåt. Och jag kan ju, därför att jag inte har någon annan än Emil att bry mig om, verkligen ta dessa dagar när de kommer.

Så ja - emellanåt säger det verkligen tvärnit. Och då är det bara att lyssna på det. Och vill kroppen inte springa så fort som jag tänkt när jag är ute på en tur, ja, då backar jag väl i tempot. Drar det i någonstans i magen eller det känns lite obekvämt när jag åker rullskidor eller cyklar, ja då justerar jag där och då. Man får helt enkelt vara lyhörd. Och det är en utmaning i sig! Men en rolig en! 👊🏻😍

Frågan om hur jag hanterar att bli sämre - det får komma i ett senare inlägg, kan ju inte göra MASTODONT inlägg varje gång! 😉

Fortsätt ställ era frågor och funderingar! Har precis skickat iväg en fundering angående maxpuls och mjölksyra till en kompis som är läkare för olympiska idrottare, återkommer med svar.

So long,

Anna

En helg I jämtland!

Vilken maxad helg jag haft hemma i Jämtland. Riktigt försommarväder med sol och moln och lite regn om vartannat. Men varmt! Så härligt!

I lördags kunde jag inte låta bli att dra till fjälls och få lite kvalitetstid med Mary. Alldeles för länge sedan sist! Och nu har ju fjället börjat tin fram så en tur upp på fjället stod på agendan.

Solen lyste med sin frånvaro, men bara att få komma upp på fjället. Andas fjälluft. Lugnet. Miljön. Min själ behöver det emellanåt.

Och vi unnade oss en fikapaus vid en tjärn. Sånt som man borde gjort mer av som aktiv, men som vi skidpensionärer verkligen njuter av numera! 😍

När jag kom tillbaka till Östersund på kvällen invigde vi de nya våtdräkterna innan vi tog en middag på altanen. Älskar sommaren!

Jämtlands-sommar-kväll! 😍

Jämtlands-sommar-kväll! 😍

Igår morse tog vi en sovmorgon, vaknade först vid halv nio och min vana trogen måste jag äta direkt när jag vaknar. Det behovet har inte direkt blivit bättre sen jag blev preggo om man säger så…

Sen plockade jag fram min heldämpade hoj för första gången i år. Pinsamt men sant. Har en liten hatkärlek till det där med att cykla stig. Jag älskar känslan av att ta mig fram och adrenalinet av att pusha sig lite utanför comfort zonen över rötter eller utför en backe, men i grunden är jag en feglort. Så jag är alltid nervös inför. Alltså lika med smågrinig. Lika igår.

Men det visade sig att min uppdaterade hoj levererade på många plan. Men framför allt över rötter och sten! Vilken fröjd!

Så leendet kom fram rätt fort under turen och sen satt det som fastklistrat om man säger så! 😍

Direkt när vi kom hem ringde Emils en kompis och föreslog att se skulle prova ut de nya swimrungrejerna och se om de kunde simma… Japp. Det är nivån. Så jäkla kul! 😅 Vi hade varit ut i våtdräkterna kvällen innan och det var ju inga problem, men att hoppa ned i Storsjöns tiogradiga vatten i swimrundräkt är ju nått annat om man säger så.

Hur redo kan man se ut…? 😅

Hur redo kan man se ut…? 😅

Uppenbarligen kunde de både simma och springa och de blev ÄN mer peppade efter passet än innan!

Resten av dagen pysslade vi på hemma, packade ihop grejerna för en roadtrip mot Stockholm för lite jobb innan vi ska landa hemma hos mamma och pappa för EB traditionsenlig midsommar i Orsa. Längtar så! Och dessutom ska jag äntligen få träffa lillgrisen Nils, syrran och Antons lilla guldklimp som såg världens ljus första gången den fjärde juni. ❤️

So long,

Anna

Psst. Sitter och filar på ett inlägg om träning & graviditeten, det kommer. Men ni får gärna fylla på med lite funderingar så jag kan ”rama” in det hela! 🙌