Vecka trettioåtta.

Ny vecka, halva september har gått och hösten är här för att stanna. Spöregn ute och hela fem kaxiga grader ute. Känns helt rätt att ta det piano idag, tända ljus, läsa en bok och kanske kanske unna mig lite ego-tid i gymmet lite senare. Om jag får feeling.

… så här som jag satt på poolkanten en kväll i slutet av augusti känns ju som ett minne blott nu och en dröm inför sommaren 2020. Himmel vad fort det blev höst! Foto: Sara Gärdegård

… så här som jag satt på poolkanten en kväll i slutet av augusti känns ju som ett minne blott nu och en dröm inför sommaren 2020. Himmel vad fort det blev höst! Foto: Sara Gärdegård

Vecka trettioåtta innebär att vi mot mitten av veckan går in i gravidvecka trettionio och att det då återstår fjorton dagar till beräknat BF. Visste ni förresten att bara 5 % av alla barn föds på sitt utsatta datum..? Det säger ju en del om att man verkligen inte ska stirra sig blind på det där datumet, men med tanke på hur oplanerad, ostrukturerat och fullkomligt ovant allt är kring detta så känns det ändå skönt att hänga upp det i alla fall runt ett datum. Har ni som varit i samma situation som vi också känt så?

Tänkte att jag gör som förra veckan, en liten sammanfattning om hur den här veckan kommer se ut…

MÅNDAG: Idag är min prio å t e r h ä m t n i n g. Både fysiskt och mentalt. Jag ska göra så lite jag kan, unna mig powernaps och hålla mig hemma. Får jag feeling kan jag på min höjd unna mig ett styrkepass (mina styrkepass är inte, med mina mått mätt, så fysiskt ansträngande, jag vilar länge mellan övningarna och kör bara ett par övningar). Men that’s it!

TISDAG: På morgon ska jag ta och träna något, har inte bestämt vad än. Sen in till kontoret, jobba någon timme och försöka hinna träffa lite vänner. Efter lunch har vi möte och sen andra träffen med föräldragruppen på MVC. Den här gången skulle vi gå igenom profylax…

ONSDAG: Är än så länge oplanerad, men mest troligt någon form av träning och sedan jobb. Har inga möten inplanerade, men det finns alltid saker att beta av. Så att säga!

TORSDAG: Har en liten dröm om att dra till fjälls, men det beror lite på vädret. Om inte det blir av, kommer nog dagen att likna onsdagen.

FREDAG: Rutinbesök hos barnmorskan och sen tar vi helg - woop woop!

HELGEN: … är HELT oplanerad! Bara jag och Emil, hemmavid. Lyxigt värre!

… med andra ord en rätt lugn vecka och det känns helt rätt!

VECKANS TRÄNING: Eftersom jag var rätt trött förra veckan, och nog är fortfarande, kommer jag gå väldigt mycket på feeling och dag för dag. Och kanske lite efter hur vädret är, om det blir inomhus eller utomhusträning. Men någon form av träning ska jag få in i alla fall sex av sju dagar!

  • 3 styrkepass

  • 1 tröskelpass (ca 80-85% av max)

  • 1 intervallpass med kortare intervaller (favoriten just nu är att kombinera stavgång på bandet med stakning i Ski-Ergen, typ 5 x 4 min eller 6 x 5min)

  • 1-2 längre lugna pass (2h+)

  • 1-2 “vanliga pass”, dvs pass i det tempo jag pallar för dagen i 45-60min

Det var vecka trettioåtta det. Vem vet vad denna höstiga vecka kommer innehålla? Och det är så jäkla spännande!! 😍

So long,

Anna

Att vara lite orolig.

Tidigare i graviditeten har jag mest bara varit fundersam om kroppen kommer tycka att mitt planerade pass är ok, om jag kommer få ut det jag vill av passet, och jag har blivit himla nöjd varje gång det gått bra. De senaste veckorna har dock detta ökats på lite och jag har börjat oroa mig lite i förväg vad jag kommer klara och inte riktigt vågat ha en plan för varje vecka utan tagit varje dag lite som den kommer.

Jag gillar att ha planer, att se fram emot nästa pass, så att ta allt lite mer på uppstuds är lite lurigare. Men jag lär mig. Det svåra är bara att börja inse mina begränsningar. Jag kan fortfarande lufsa runt ute i skogen, men det går sakta. Inga mer löpintervaller utomhus. Så är det bara. Kanske kan jag fortfarande springa på i högre tempo emellanåt, samtidigt ser jag inget syfte i att pusha. Så där försvann ett sätt att ge allt. Och då vill jag ju ersätta det med något.

Denna vecka har jag provat stavgång på vårt band hemma. Och ni kan ju gissa lyckan när det kändes BRA! På riktigt bra. Inget obehag, inga sammandragningar. Ingenting. Bara rent och skärt flås. Så jag fick till ett bra pass där på bandet. Lagom hårt, perfekt tröskelnivå. Endorfinhög var bara förnamnet.

Så då adderade jag ett träningssätt som faktiskt funkar. På den listan finns sedan tidigare styrketräning. Och igår eftermiddag adderade jag ännu en grej - nämligen cykel! Det kan ju låta helknäppt när magen är större än någonsin, men jag tog Emils gamla heldämpade hoj, där det inte är så långt mellan sadel och styre. Satte sadeln på en skön höjd så jag inte slog knäna i magen och styret lite högre. Sen cyklade jag ut på (de utan sten och minimalt med rötter ) stigarna och varierade med grusväg. Så jäkla härligt!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Kvar att prova har jag nu rullskidor. Samtidigt känner jag mig väldigt nöjd med att faktiskt ha tre saker som funkar bra just nu. Mer behövs ju inte. Och det dämpar min oro. För jag behöver röra på mig, behöver få ta i emellanåt och emellanåt bara fokusera på att komma ut och få frisk luft. Det är liksom i mitt blod, i mina gener, att få träna. Jag kan inte komma i från det. Och tryggheten i att känna att det jag gör känns rätt för både kropp och knopp är så himla skön. Sen finns ju simingen. Alltid ett safe card.

public.jpeg

Så känner ni att ni inte riktigt känner er hundra med det ni tränar för tillfället, prova något nytt! Alla är vi olika och därför funkar olika för olika personer. Våga prova er fram. Och våga avbryta om det inte känns bra.

För tro mig - det är nog med hormoner som skapar obalans och känsloyttringar utan dess like just nu! 🙈😂

Det var det för nu, dags för lunch och sen kommer syrran och Nils. Som jag längtar!

❤️

Anna

Elit v/s gravid v/s svenssonsvennson - att äta rätt?

I många år var jag lika osäker på hur man skulle äta som en svajande flaggstorm i västanvindarna i Jämtland. Provade än den ena, än det andra. Gick mig låg, fick problem med magen och fick sämre resultat av min träning. Försökte lära mig, kompensera, äta mer. Men det var som att jag var inne i en dålig spiral som jag själv inte kunde ta mig ur och jag blev less. Vikten var relativt stabil förutom vid några tillfällen där den både var (enligt mig) väldigt låg och någon gång (enligt mig) onödigt hög. Och periodvis gick träningen fantastiskt bra, men sen kom perioder där det kändes som om jag inte ens kunde ta åt mig av all träning jag genomförde. Ofta var min form väldigt bra i inledningen av sommaren. Maj, juni och juli. Kanske också augusti. Och sen kom vi in i hösten, åkte på långa läger som ofta var på höjd och sjukdomarna kom som ett brev på posten. Inte så att jag blev sängliggande, men jag kunde inte heller träna. Fick avstå träningspass och lägren blev en utmaning mentalt att stanna inne när de andra var ute och tränade.

Vid årsskiftet 2015-2016 var vi nere i Europa, det var ett mästerskapsfritt år så målet den säsongen var de två tourerna som vi hade. Först ut var Tour de Ski och i slutet av säsongen skulle vi över till Kanada och köra en tour där. Tourer är tuffa, mentalt absolut men framför allt fysiskt. Man måste fylla på med energi konstant och du måste vara uppladdad när de drar igång. Man har bra dagar och man har sämre, men det gäller att minska tappet på de dåliga dagarna och det handlade ofta om att se till att man hade nog med energi i kroppen. Så inför Tour de Ski över nyåret 2016 laddade vi upp i italienska Livigno, firade juldagarna tillsammans med laget på höghöjd och åt italiensk mat och tränade på en utlagd snöslinga (detta var ett år utan snö även i alperna). Jag började komma i väldigt bra form, hade några pass som gick bättre än vad jag någonsin vågat drömma om, så mitt mind set var on top när vi åkte mot tourens första etapper. Och de första etapperna gick bra (om man bortsåg från sprinten som ju inte var min melodi riktigt). Men sen började det gå tyngre och tyngre. Magen började strula och jag började få ont i ryggen. Jag tyckte att jag åt och åt och åt, men det hände ingenting.

Jag kunde genomföra touren och om jag inte minns helt fel så tror jag att jag blev kring topp tio, men de sista dagarna slet jag ont. Jag kom hem och tänkte att jag skulle passa på att träna lite för att kunna bibehålla formen. Men då kom sjukdomen som ett brev på posten. En skidåkarförkylning - lite snor i näsan och rosslig hals.

Frustrationen var stor för jag hade ju känt att formen börjat komma för att sedan dala och jag ville så gärna få en säsong där allt gick bra. Men istället för att gräva ned mig gjorde jag något som jag hade funderat länge på - jag tog kontakt med en nutritionist som jag hade hört talas om. Jag kände att jag var något på spåret där när det gällde kosten.

Petra var på direkt, jag åkte ner till Bosön för att göra tester, gjorde en kostregistrering, sov med energimätare och registrerade ALLT. Någon vecka senare fick jag tillbaka resultat och kommentarer. Och en kostplan. Som jag direkt började följa. Petra “varnade” mig att jag nog skulle kunna gå upp lite i vikt till en början (hua, det sista man ville under säsong liksom!) men sa samtidigt att jag skulle lita på henne. Och där och då kände jag inte att jag hade något val. Jag måste göra en förändring!

Kostplanen var inga konstigheter insåg jag när jag väl fick den. Den stavades K O L H Y D R A T E R. Precis tvärtemot dåtidens alla kostråd. Och det här är ju bara fyra år sedan. Fettet på min tallrik som hade ökat successivt fick dras ned på, lika så proteinet. Min tallrik såg mer och mer ut som den gjorde under hela min uppväxt - en klassisk tallriksmodell.

Och den andra skillnaden var energipåfyllnaden under och direkt efter passen. Kolhydrater i vätskebältet och en bar efter varje pass och ibland under. Jag skulle äta så MYCKET!

Jag gick till en början upp något kilo, men knappt hade jag registrerat det innan jag gick ned i vikt och i samma veva gjorde jag nya mätningar. Jag hade aldrig varit mer “vältränad” (vad nu det är). Men det ville säga - hög andel muskler (fettfri massa) och lägre andel fett. Precis som en elitidrottare ville se ut med andra ord.

Jag och Petra fortsatte samarbete under resten av min karriär och tillslut behövdes ju knappt kostplaner, jag visste vad jag behövde och vad jag mådde bra av. Mina sjukdagar minskade men framför allt var jag inte längre en av de där med ständigt ont i magen och gaser i tid och otid. Det var en oerhörd lättnad.

Så att jag är ett fan av kolhydrater är ingen konstighet och ingen hemlighet heller. Men samtidigt är jag väldigt ödmjuk inför att alla behöver olika. Och det visade sig också i laget jag var med i. Jag mådde bra av kolhydrater, någon annan behövde mer fett och en tredje mer protein. Exakt vad det beror på vet jag inte, kanske är det kroppskonstitution, muskeltyp eller vilka styrkor man hade i skidspåret.

När jag la skidorna på hyllan sket jag i allt vad kostplan hette och kolhydrater och periodisering och när man jag åt vad eller vad jag åt. Och det gick inte många veckor innan det började synas, eller framför allt märkas. Min ork, min mage. Så efter förra sommaren hörde jag av mig till Petra igen. Frågade henne om hon kunde guida mig lite i mitt nya liv hur jag skulle tänka kring kost utan att det blev ett för stort issue.

Sagt och gjort, det var inte konstigare än att jag gick tillbaka till hur jag åt som aktiv. I princip lika stora portioner på dagens fem måltider: frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika, men åt ju inte alla dessa mellan-mellanmål som jag hade förr i samband med träningspassen. Sakta men säkert började jag må bättre igen och ett halvår senare var jag i fas. Och sedan dess har jag inte släppt det. Kolhydraterna är grunden i min kost. Proteinet behövs och fettet lika så (speciellt nu när jag är gravid) men min tallrik ser ut som de där tallriksmodellerna från hemkunskapen i skolan. Inte konstigare än så.

Men antalet energibars (med ffa kolhydrater) i min kost har minskat drastiskt och är numera mer nödproviant än något jag stoppar i mig flera gånger per dag.

Så när ni frågar hur jag äter så säger jag - jag äter det som serveras men jag fyller ofta på med extra kolhydrater. Jag skippar ALDRIG en måltid. Jag äter gärna lite mindre portioner men oftare. Jag äter gärna kött och fisk men gillar att äta veganskt också. Jag älskar bröd! Och speciellt med smör och ost på. Jag tränar aldrig på tom mage. Jag går aldrig och lägger mig hungrig. Vaknar jag fram på småtimmarna vet jag att jag att jag har fyllt på för dåligt så då går jag upp och tar en näve russin eller en banan. På träningspass länge än 60 minuter fyller jag på med energi, antingen i vätskeform eller som russin eller energibar.

Jag tror generellt att många av er, oavsett om ni tränar eller inte, kan äta så mycket mer än vad ni själva tror. Och oftare. Och inte tänka fy för kolhydrater. Och man kan gå upp i vikt även av energiunderskott. Obalans i kroppen kallas det. Och det är INTE bra.

Som vanligt blev det här ett väldigt långt inlägg, och jag har säkert missat en massa, så kan inte ni bara skriva era funderingar så tar vi det därifrån? Jag är ingen expert i ämnet men jag har fått prova mig fram och uppleva en hel del under min karriär som jag gärna delar med mig av!

…. tills vi hörs igen!

Anna

Sista löpintervallerna utomhus...?

I början av veckan bestämde jag mig för att göra ett litet test av mig själv. Det har ju hänt väldigt mycket med mig mage på slutet och känsla av att vara gravid. Jag kan inte längre låtsas som att allt är som vanligt, att kroppens signaler för stunden är de som gäller även en stund längre fram utan jag måste hela tiden lyssna och vara lyhörd, justera och fundera. I träning som i vardag. Och det man tror man lärt sig ena dagen, det gäller inte längre nästa dag.

Det är väldigt utmanade för mig som är en person som vill ha kontroll och en plan. Och ja, jag har ju fortfarande en plan vad jag vill träna varje vecka även om den aldrig tidigare har varit mer flytande och aldrig varit mer flexibel.

Och i och med att vi ska ner till Västkusten igen nästa helg för att delta i West Coast Trail som en del i vårt samarbete med Västsverige och deras olika event nere på Västkusten (där ju vi hittills deltagit i swimrun, kanotmaraton och rullskidslopp) så vill jag känna efter lite hur kroppen reagerade på att springa lite fortare. Jag tror fortfarande att jag nog hanterar att lufsa framåt rätt bra, men jag ville testa att springa på lite fortare.

public.jpeg

Så jag ställde klockan tidigt, hade en rätt fullspäckad dag (ÄLSKAR DET!) och stack ut direkt. Joggade försiktigt ner för vår uppfart (som är jäkligt brant) och kände direkt att magen inte gillade att behöva hålla emot steget utför. Kände att detta skulle kunna bli en rejäl utmaning.

public.jpeg

Joggade lätt i fem minuter där kroppen fick anpassa sig successivt och sedan vred jag upp tempot successivt i 5-6 minuter. Sen körde jag igång det jag hade planerat från början - 4-5 st 4 minuters intervaller på asfalt i varierad terräng (ja, bor man på Frösön i Jämtland så är terrängen rätt varierad). Första intervallen var dock rätt flack och jag kom in i löpningen rätt fort. Det gick bra. Det kändes bra! Men av någon anledning kände jag att jag nog behövde kissa, så jag sprang ut i skogen men det var ju falskt alarm. Bara lite skvätt. Och efter det var det som att jag hade skakat om allt i magen och det hade hamnat lite “fel” igen, så nästa intervall fick jag starta om två gånger innan jag kunde börja springa. Uppför gick det hur bra som helst, men direkt det blev lite utför fick jag mer jogga än springa… Och så fortsatte det. Uppför gick det hur bra som helst. På platten ok, men utför kändes det inte särskilt bra eller bekvämt.

Jag körde 5 stycken fyraminutare, i relativt bra tempo men utan att kunna driva pulsen särskilt hög. Jag fick inte mer ont, men slutsatsen blev att jag nog inte ska springa intervaller utomhus längre. Uppförsbacke inne eller ute - absolut! Och att lufsa fram i lagom högt tempo, det är nog inga problem.

På något sätt känns det lite häftigt att det faktiskt händer så mycket i kroppen att jag måste göra justeringar. Det har ju gått så bra hittills och det mesta har gått på räls, så det känns skönt att kroppen faktiskt säger till när den inte tycker att det känns helt bra. Men ni måste förstå skillnaderna här - jag stoppar före det känns DÅLIGT, alltså har jag en marginal att spela på och det är så jag vill ha det. Jag hade kunnat pusha mig mer, säkerligen, men då mest troligt fått ont efteråt och kanske gjort något som gör att jag inte kan göra andra saker jag vill efteråt. Och den marginalen vill jag fortsätta ha!

Så ni behöver inte vara oroliga att jag ska köra skiten ur mig själv nästa helg nere i Bohuslän, nej, jag kommers ställa upp i en klass som heter Run/Walk så jag kan lufsa i det tempo jag kan för stunden. Springa emellanåt. Gå. Jogga. Vad som nu funkar. Och känns inte ens det okay - ja då blir jag den bästa hejarklacken ever till Emil som kör Run-klassen.

Att lyssna på kroppen har jag ju tjatat hål i öronen på er om, men jag tror inte man kan tjata nog om det. Och kanske kan jag, med min bakgrund, finjustera mer eftersom kroppen har varit mitt främsta verktyg i så många år. Samtidigt var jag ju inte en höjdare på det när jag var aktiv. Jag körde ofta lite för hårt, var lite för ambitiös. Så att vara gravid och verkligen få veta, utan krusiduller, vad kroppen känner är fantastiskt. Och det var just det min läkare sa till mig när jag ringde och frågade om råd i vecka sju “hur ska jag tänka kring träning nu?”. Hans svar var oslagbart “din kropp kommer berätta för dig, starkare än vad du någonsin upplevt”. Och oj så rätt han hade!

Ha en fin lördag! 💛 Själv ska jag nog ut och lufsa lite i skogarna här på Frösön.

Anna

Första gången på rullskidor? Och rullisar som preggo?!

Så många frågor och funderingar jag får från olika håll angående rullskidsåkning som gravid men också för gemene person som vill börja.

För det första - ja, asfalt gör ont. Det är hårt att landa på. Men. Lär du dig att kontrollera dina rullskidor ramlar du inte oftare på dem än på din cykel!.

public.jpeg
public.jpeg

Mitt bästa tips för att börja på rullskidorna är dessa, oavsett om du är gravid eller ej och faktiskt tips för dig som åkt ett tag men ändå känner dig lite osäker ute efter vägarna:

  1. hitta en öppen asfaltsyta, typ en parkeringsplats

  2. gör en bana (med hjälp av koner eller skor eller stenar eller grenar) med svängar och kanske något hinder där du måste stanna

  3. börja lugnt och öka sedan takten succesivt

  4. och för extra utmaning kan ni prova att åka på en skida.

… och detta kommer ni klara på ETT (1) pass! Jag lovar! När vi kör rullskidslektioner på läger, både för barn och vuxna, så grejar alla detta fortare än någon hade kunnat gissa. Men det är inte det som är grejen utan det är att man faktiskt lär sig hur rullskidorna reagerar och att man blir kompis med dem.

Så istället för att köpa ett par rullskidor och åka till en platt raksträcka för att lära sig staka, så LEK! Som ni gjorde när ni var barn. Bli kompisar med rullskidorna, lär er hur ni stannar, utmana er! Emil brukar alltid låta alla få köra upp fart på rullskidorna och sedan åka rakt ut på en gräsplätt eller ned i ett dike för att öva hur man kan tvärstanna om det skulle krävas - så bra.

… här har ni självaste Mathias Fredriksson in action på en av Emils konbanor på ett av alla summercamps vi haft genom åren.

… här har ni självaste Mathias Fredriksson in action på en av Emils konbanor på ett av alla summercamps vi haft genom åren.

Och faktiskt har vi gjort en kurs med grunderna i rullskidoråkning som ni kan hitta här om ni skulle vilja nörda ner er ännu mer. Där finns lite fler tips på hur man exempelvis stannar (som är svår att beskriva i text).

Måste utrustning är följande:

  • väl synliga kläder

  • hjälm

  • handskar

Och gärna även glasögon, men inget måste.

Jag har ju upplevt att rullskidor fortfarande är en av de mer snällare träningsformerna, det märks att det inte påverkar trycket nedåt och man får använda sig av hela kroppen. Och Alliansloppet förra helgen gick ju fantastiskt bra, över förväntan! Även om jag föredrar att skejta. Och mig veterligen körde Marit Björgen just rullskidsintervaller in i det sista, just för att det inte blir så kroppsligt/muskulärt slitsamt.

Så ut och prova om ni får möjlighet!! 😍

Ha en skön fredag nu,

anna

Att andas lite fjälluft..

Egentligen skulle det ha varit skönt att få några dagar hemma efter alla resor på slutet, men när familjen skulle till stugan i fjällen kunde vi inte låta bli att bara mellanlanda hemma i en knapp timme för att packa om och sedan åka de knappt trettio milen söder ut till norra Dalarna. Till vårt paradis - Grövelsjön!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Här mötte vi upp syrran med familj, mamma och pappa kom efter en dag och Emils föräldrar var redan på plats. Ja, alltså inte i min familjs stuga utan i deras. Det är ju så att båda våra familjer har, oberoende av varandra, stugor i samma fjällby! Vad är oddsen på det liksom?!

Här har jag maxat kvalitetstid med familjen, speciellt med familjens lilla nytillskott Nils. Nu hela två månader gammal! Så mysigt! Träning på morgonen (antingen med me, myself & I eller tillsammans med Emil) och promenad på eftermiddag på fjället tillsammans med syrran och Nils. Precis vad jag behövde den här veckan!

public.jpeg
public.jpeg
Fina familjen!

Fina familjen!

Nu känner jag mig redo för lite nya utmaningar, men vi stannar nog någon dag till här i stugan först. Även om vädret inte är lika magiskt längre!

So long,

Anna

Träning på resande fot

I och med att vi reser en hel del och inte gärna slösar en vilodag på dessa, gäller det att tänka till lite hur man får in träningen dessa dagar.

En favorit för oss, som vi båda blir mer och mer fäst vid, är att gå upp tidigare på morgonen, slänga i sig lite energi (typ en näve russin, ett glas juice och/eller en macka) och sedan gå ut och bränna av ett kort och effektivt pass. Ett oss som ger mycket bucket for the money. Det vill säga intervaller eller tyngre styrka. Allt för den där lilla endorfindosen!

På roadtrippen hann vi med dessa pass före resa:

  • 45min tröskellöpning i terrängen (total tid på passet 60min)

  • bergstur på ca 2h (här åt vi frukost efter och kom inte iväg förrän strax före lunch, men det var inte heller någon stress)

  • två pass med kettelbell-styrka där vi kör 4-5 övningar, antingen i följd efter varandra eller med vila mellan varje set (totaltid på passet 20-45min)

  • 10 x 30s maxlöpning i backe m start varannan minut (gick ned till samma start)(totaltid på passet 35min)

  • 4 x 5 min löpning i 10km-tävlingstempo (totaltid på passet ca 35-40min)

… herr Jönsson Haag efter ovannämnda 10 x 30s backe. En av oss bygger lite mer syra än den andra. 🙄😅

… herr Jönsson Haag efter ovannämnda 10 x 30s backe. En av oss bygger lite mer syra än den andra. 🙄😅

… gissa vem. 🙈

… gissa vem. 🙈

public.jpeg

Ni ser ju själva - man kan variera otroligt mycket bara man har en plan och förbereder lite kvällen före. Korta backintervaller har blivit något av en favorit… Och jag lovar - resan blir så mycket roligare med lite endorfiner även om man också kan bli liiite tröttare (inget som lite kaffe kan råda bot på… 😉).

Även när vi har en intensiv jobb-period där vi inte har så mycket tid över brukar vi ”passa på” att träna före den riktiga frukosten på morgonen för att få träningen gjord!

En veckas träningsdos…

… variera inte särskilt mycket, men däremot vad jag fyller den med. Vilken typ av träning, intensitet och form. Är jag hemma i Östersund har jag en ganska statisk plan, men är jag på resande fot, så är jag mycket mer flexibel.

Efter år av detaljstyrd träning in i minsta detalj är det en väldig frihet att kunna vara flexibel och göra lite det jag känner för. Och sedan jag blev gravid är det också en förutsättning för att jag ens ska kunna träna.

public.jpeg

Är vi på resa (som vi ju är rätt ofta) brukar jag sällan göra en plan innan, kanske har jag ett eller ett par specifika pass jag vill få till under den perioden vi är borta, men jag vill inte att träningen ska styra det vi gör. Och jag föredrar att få tid att träna tillsammans med Emil och då gäller det att inte ha bestämt i förväg… Han är en sån som vill gå på feeling för dagen, och vill jag då haka på, då får jag snällt invänta besked vad vi ska göra. Ibland får jag veta kvällen innan, ibland på frukosten.

Vi är rätt olika där, jag gillar att planera och får en kick av att drömma om nästa pass, medan Emil som sagt hellre går på feeling för dagen. Skillnaderna i hur vi ville ha det var större förr, numera kan vi liksom mötas halvvägs.

Är jag hemma har jag dock ofta en plan med vad jag vill få in den kommande vecka, däremot kan jag justera när jag kör varje specifikt pass.

En vecka brukar bestå av:

7-10h konditionsträning fördelat på löpning, simning, rullskidor och cykel fördelat på:

1 långpass (2h +)

1 tröskelpass på ca 45-60min

1 pass med kortare, hårdare intervaller (från ex 10x30s till 4x4min)

1 pass överkroppsfokus (typ simning eller stakning)

1 pass snabbdistans på ca 60min

1-2 pass där det inte spelar så stor roll vad jag gör, bara att jag gör något i 45-90 min

2-3 styrkepass (här räknar jag ej tid)

… så cirka 7-10 pass totalt per vecka.

Förra året försökte jag få till mellan 50-75km löpning per vecka, men nu har jag helt släppt det och springer det jag kan och kroppen mår bra av och fyller istället ut med mer rullskidor och cykel.

Simning var ett bra komplement under min aktiva karriär för att hålla mig rörlig i överkroppen men också bygga styrkeuthållighet som jag tjänade på i speciellt stakåkningen. Och jag blev så fast att jag försöker få till åtminstone ett simpass per vecka!

Jag är ju skolad i att dela in träning i A1-A3 och att man ska ha en viss dos i varje belastning för att få utveckling (har skrivit tidigare, men kommer inte åt mitt arkiv än pga nyuppdateringarna av bloggen) och det finns kvar i mig. Att träningen ska vara varierad både i form och intensitet. Även om jag numera har ett mindre pulsspann som jag tränar i, speciellt sedan jag blev gravid. Maxpulsen har sjunkit lite och min ”distanspuls” har höjts en aning.

Har ni fler frågor och funderingar kring hur jag tränar och hur jag tänker kring träningen idag - tell me! 🙋🏽‍♀️

Nu. Hoppa ner i poolen här hemma vid huset i Östersund och njuta av att sommaren verkar ha hittat även till Jämtland!

So long,

Anna

Psst. På temat Gravid - vad har ni mer för funderingar där? Berätta! Har några jag jobbar på just nu, bl.a. kost & de bästa prehabövningarna för ”snabb comeback”…

Hallå kroppen - dags att vakna!!

Jag har aldrig varit den som haft lätt att komma igång med intervaller, eller med flåset så att säga. Jag behöver en rejäl uppvärmning och gärna successivt öka tempot/belastningen för att få ut maximalt. Att värma upp inför korta lopp så som sprint var alltid det lurigaste, speciellt i och med det ofta var begränsad tillgång till spåren som jag behövde för att värma upp.

Sen jag slutade har det varit lite si och så där med uppvärmingen inför hårdare pass om jag ska vara ärlig, det är ju inte det roligaste. Hellre bara köra igång med skiten än att hålla på och värma upp en massa. Men sedan jag blev gravid har jag märkt mer och mer att jag VERKLIGEN behöver värma upp rejält för att ha en suck att få ut något av det tänkta intervallpasset. Helst ska jag successivt öka intervall för intervall. Men det har man ju inte alltid tid med. Eller? 🙄😅

Igår morse när vi skulle bränna av ett kort och effektivt intervallpass på vägen utanför det lilla B&B Emil hade bokat för natten insåg jag att jag nog skulle behöva ta någon av de första intervallerna till att bara komma igång… För vare sig jag eller Emil var särskilt sugen på att göra passet längre än vad vi behövde. Kort uppvärmning (kanske 5-7 minuter) och sedan 4 gånger 5 minuter med 1 minuts vila emellan. Klart.

public.jpeg

… så när vi traskade ut från huset i morse och började ta de första löpstegen kände jag mig MER GRAVID än på länge. Eller kanske någonsin. Seg i kroppen, lite öm i magen och jag hade knappt jogg-tempo. Tycker bilden ovan säger ALLT! 🙈 Men jag vet också att den första känslan ofta ljuger lite, så jag tänkte att jag gör väl vad jag kan.

public.jpeg

Vi sprang någon minut bortåt och vände för att värma upp och sedan startade vi första intervallen. Vi skulle köra två intervaller bortåt efter vägen. Och två stycken hemåt.

Första intervallen var precis som jag trodde. Seg och långsam. Men löpsteget kändes bättre och bättre och lika så magen. Kom inte alls upp i något särskilt tempo, men jag kände att det nog skulle kunna gå fortare och fortare. Och det gjorde det!

Kroppen liksom vaknade och jag kunde springa på allt fortare, fick pulsen att öka successivt och fick till ett sånt där riktigt bra och härligt pass som man mår så där gott av både i kropp och knopp!

public.jpeg
public.jpeg

… så gillar jag att starta en dag när jag vet att resten av dagen kommer spenderas på resande fot! Och jag ÄLSKAR (och är oerhört tacksam) över att min kropp fortfarande tillåter mig att springa fort. Jag njuter av varje pass, varje intervall, varje minut. TACK!!

Kikkan Randall sa till mig att hon upplevde att det tog typ tjugo minuter innan hennes kropp kom igång när hon väntade sin son. Det ligger kanske något i det. Hur har ni upplevt det?

So long,

Anna

Elcyklarnas vara eller inte vara?!

Efter att ha ätit en stadig frulle efter vår lilla morgontur i sjön, bytte vi om till cykelkläder igen och tog hojarna upp genom byn och tog sikte mot norra änden.

public.jpeg

Bilvägen är smal men till skillnad mot exempelvis Mallorca har bilisterna en helt annat respekt för cyklisterna och det blir sällan läskigt. Även om motorcyklisterna kan skrämma livet ur en med jämna mellanrum…

Efter bara någon kilometer från vår by, börjar wn nybyggd träbro som går ett par meter ovanför sjön, ut från bergsväggen och sträcker sig kanske två kilometer. Där svängde vi ut med våra cyklar. Har ingen aning om det är meningen att man ska cykla med våra landsvägshojar där, men det var i alla fall en hel del andra cyklister på bron.

Själv hade jag TOTAL PANIK efter som 1. jag är lite osäker med clips (dvs sitta fast på cykeln) 2. har inte stenkoll på min hoj 3. är livrädd för höjder 3. är rädd för vatten 4. litar inte på NÅGON ANNAN när man är i dessa situationer. Bra va?! Så istället för att njuta av den FANTASTISKA vyn som jag senare sett från Emils film, åkte jag och snyftade och var arg. Utanför komfort-zonen igen alltså…

Tillslut svängde vi ut på vägen igen och jag kunde börja andas.

Lite orättvis är jag dock, för jag gillar ju att utmanas och så här i efterhand tycker jag ju att det var, om inte kul, så jäkligt uppfriskande!

public.jpeg

Vi fortsatte cykla mot norra änden och väl där svängde vi upp i bergen, dock mycket snällare lutning än två dagar tidigare. Cyklade uppåt, uppåt och uppåt. Emil gjorde lite ryck emellanåt eftersom han tyckte jag var lite långsam (helt fine för mig, så slapp jag känna stressen) men när även han blev omcyklad av lätt överviktiga pensionärer på heldämpade el-mtbs så kom diskussionen om dessa upp. Elcykel.

I grund och botten något jäkligt bra. Det får fler människor ut och röra på sig, fler får se dessa fantastiska byar och miljöer man kanske annars bara kommer åt med bil. Man kan cykla tillsammans oavsett hur vältränad eller otränad man är. Alltså det finns SÅ MÅNGA positiva effekter av elcykel. Det är helt enkelt bra för den allmänna folkhälsan.

Men. När jag sitter där på min landsvägshoj, hjärtat håller på att hoppa ur bröstet och benen är stumma av trötthet och jag är rädd att minsta lilla sten i vägen ska få min hoj att tappa fart och jag tippa åt sidan som en död fura OCH SAMTIDIGT blir omcyklad av ett gäng på elcyklar som pladdrar på, då skrattar jag inte inombords. För vet ni? Då kommer min tävlingsdjävul fram och jag blir SUR över att det, på mindre bekostnad av kondition, flås, träning (you name it) kan ta sig upp för samma stigningar som jag. Egoistiskt va? Men så funkar jag.

Och jag har så makalöst svårt att se mig själv sätta mig på en elhoj bara av den anledningen trots att jag vet att jag och Emil nog skulle få ännu finare gemensamma cykelturer om jag skulle få lite hjälp från en elmotor… Men mitt tävlingsjag och ”man-ska-minsann-inte-gå-tjuva-sig-till-”framgång” sätter e n o r m a käppar i hjulet för det.

Så jävulskt dumt.

Är ni med i mitt resonemang?! Förstår ni mitt totala dilemma?! 🙈😅

… men åter till turen - att cykla i bergen ovanför norra delen av Gardasjön visade sig vara en höjdare och vi tog rejält med höjdmeter på både lättsamt och kostsamt sätt. Bilarna var det inga större problem med och efter nästan tre timmar var vi hemma i byn igen. Redo för lunch (pizza och tonfisksallad, coca cola och fanta) och en kort powernap innan vi gick ut till stranden för att bara vara.

public.jpeg

Limone sul Garda visade sig ha precis ALLT som vi ville ha ut av vår semester och det skulle inte förvåna mig om vi kommer åka tillbaka senare.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Den pittoreska byn. Värmen. Människorna. Maten. Vyerna. Bergen. Möjligheterna till äventyrlig träning (för det är så vi vill träna på semestern, inga bestämda planer, utan upptäcka och utforska). Kan VARMT rekommenderas!

So long,

Anna

Spring INTE!

Jag vet inte hur många som höjer både den ena och det andra ögonbrynet när jag säger att jag fortfarande springer. Och jag kan faktiskt ärligt förstå varför. Det finns risker med att springa för långt in i graviditeten, ligamenten kan ta stryk och man kan få skador man inte känner direkt men som kan göra sig påminda senare. Den risken finns alltid.

Men för mig är det löpningen som JUST NU fungerar bäst. Till och med bättre än rullskidor. Och cykling. Kanske att simningen är typ lika bra. Och styrketräningen. Det är som att den där lilla krabaten i magen vet exakt hur den ska lägga sig när jag knyter på mig löparskorna och sticker ut. Jag känner ingenting. Visst att jag kan bli lite kissnödig, men det har inte blivit värre under de senaste månaderna, faktiskt bättre. Men bara för att jag springer så mycket och det fungerar bra för mig, så skulle jag inte rekommendera ALLA att fortsätta springa bara för att.

.. jag efter en löptur!! 😍😎

.. jag efter en löptur!! 😍😎

Återigen är det ju - gör det du själv mår bra av! Och jag har sprungit mycket de senaste året, jag har en stark bål men jag vet samtidigt inte exakt vad som händer i mig. Så jag är väldigt lyhörd och jag räknar aldrig med att kunna slutföra ett tänkt löppass, utan det får bli det som det blir. Men hittills har jag inte behövt avbryta ett enda pass på grund ut av obehag av graviditeten. Däremot vände jag på en kort löprunda härom dagen när det högg till i knät. Sen har jag inte känt något mer efter det, men jag är hellre lite safe then sorry.

För andra kanske cyklingen fungerar bäst, eller crosstrainer eller rullskidor. Men oavsett vad tycker jag man ska våga prova sig fram, för hittar man bara en träningsform som fungera för just dig så blir det så mycket roligare. Det är inte kul att ha ont när man tränar, för då blir det vare sig lika bra eller lika roligt eller ger lika mycket.

Här kommer några tips på träningsformer att prova för konditionen!

  • Simning. Den kanske absolut mest rekommenderade träningsformen i ALLA forum och från de flesta. Tyngdlösheten och den följsamma rörelsen. Också väldigt meditativt! Om ni inte provat OW (dvs open water simning) passa på att göra det!

  • Löpning. Om utförslöpning och plattlöpning börjar kännas obekvämt, gå till en backe och spring upp, gå ned. Kanske hellre kort och snabbt än långt och länge? Eller så funkar det precis tvärtom för dig. Våga variera och våga vila från löpningen emellanåt så slipper du andra skavanker som löpningen ibland kan medföra..

  • Stavgång. Samma där - gå till en backe alt kör upp löpbandet på lite mer lutning och gå på det (med eller utan stavar) så får du jobba rejält på flåset. Funkar både som distans och intervallpass.

  • Cykling. Kärringhoj, racer eller mtb. Det finns många olika sittställningar på cyklar och kanske passar den ena bättre än den andra - prova dig fram! Passar både som intervaller och distans och transportmedel. Glöm inte hjälmen dock!

  • Rullskidor. Klassiskt och skejt. I rullskidåkning precis som vanlig skidåkning kan man ju åka klassiskt och skejt, man kan också köra massa olika växlar (stakning, diagonal, uppförsskejt (växel 2) eller plattskejt (växel 3). Prova dig fram! Ibland när jag kör lite för mycket av stakning eller växel tre kan det dra lite i magen, då kör jag bara en annan växel så brukar det släppa!

  • Gruppträning. Bra för motivationen, kanske lite svårare att anpassa utifrån sin dagsform och det just du klarar av. Men är man bestämd på att lyssna på sin egen kropp och inte någon instruktör, varför inte?

  • Paddling. Har inte provat det än. Och tänker att det nog kommer kännas lite olika beroende på hur stor magen är. Ska försöka hoppa i kajaken nästa vecka och prova!

  • Stakmaskin. Om du har en relativt stark bål (och kanske tillgång till en spegel för att se dig från sidan så att inte diastasen sticker) så är det här ett perfekt träningssätt för att behålla styrkan i överkroppen!

…. har ni mer tips - tell me!

Men kom ihåg! Oavsett vad jag gör eller vad någon kompis i samma situation gör, så spelar inte det någon roll, utan det viktigaste i ALLA SITUATIONER är att DU GÖR DET DU MÅR BRA AV! Du och din kropp. Kom ihåg det!

So long,

Anna

"Du ska inte ligga över 70% av din maxpuls..."

… är en kommentar jag både hört och läst lite här och där. Fick ett veckobrev av 1177 där det också stod att man inte skulle köra för hårt. Vilket gjorde mig lite upprörd - kan man vara mer diffus än “kör inte för hårt?”. Antagligen handlar ju det om att alla har sina egna gränser och trösklar för träning, vilket är HELT RÄTT men samtidigt tror jag tyvärr att det skrämmer fler och får fler att backa för mycket än att peppa till att röra på sig OM man orkar.

Här låg jag INTE under 70% av min maxpuls… 🙄

Här låg jag INTE under 70% av min maxpuls… 🙄

Jag mailade min läkarkontakt Lykke som jag har haft och göra med under hela min aktiva karriär och som också har följt flera elitidrottare på olympisk nivå på nära håll som fått barn under sin aktiva karriär och frågade om just den här 70%-gränsen. Dvs “att man inte ska ligga över 70% av sin maxpuls i träning”. Jag började räkna lite för mig själv vad det skulle handla om för pulsgräns för mig (ca 140) och insåg att det inte stämmer på mig. Jag tränar ALLA pass kring eller över den gränsen. Ett riktigt lugnt pass kan vara under (typ 65% av max = 130) men ofta ligger jag där i kring eller högre.

Och svaret jag fick lyder:

Jag vet att Pr Sundgot-Borgen gjorde mätningar på blodflödet till placentan under ansträngning på toppåkare. Ingen förändring skedde då upp till andra tröskelvärdet, vilket givetvis är högre på en vältränad person än på andra. Man gjorde inte mätningar över andra tröskeln då, dvs då laktatproduktionen stiger kraftigt, så jag tror faktiskt inte att vi vet något om det.

Det viktiga är att det känns bra och att man avslutar passet om man inte känner sig bra. 

Översatt till “vanligt språk” så kan man säga att det inte finns några tecken som tyder på att en gräns vid 70% av max skulle vara rimlig OM det känns bra. Däremot finns få studier gjorda på den gräns (övre tröskel) där mjölksyra har bildats och stiger rejält. För mig handlar den gränsen om ca 95% av min maxpuls, men den är lägre på en mindre tränad person.

Så att köra intervaller där man pressar sig är okay, så länge det känns bra och man har lite vana att göra det. Och jag har själv upplevt att kroppen liksom har en handbroms i kring 90-95% av maxpulsen och jag kommer inte över den gränsen. Om det är psykiskt eller fysiskt vet jag inte (håller på att kolla upp det) och det skulle vara spännande att höra om ni har upplevt något liknande?

Så jag skulle väl säga så här apropå påståendet: “att ligga över 70% av max är helt ok så länge det känns OK för dig och du har en viss vana att träna!”.

Så hörni - ni som orkar och mår bra och bär på en liten guldklimp, rör på er det ni vill och orkar och mår bra av! Heja oss! 😍👊🏻

So long,

Anna

Fotnot (redigerad): Sundgot-Borgen professor i fysisk aktivitet och hälsa i Norge och specialist på elitaktiva som har tränat och tävlat under och efter sin graviditet och förlossning.

Frukosten före eller efter? Eller både och?

Förra våren, när det var nyhetens behag att kunna sticka upp på morgonen, tidigt, och bränna av ett pass och sedan ha HELA dagen framför sig, maxade jag möjligheterna att träna tidigt. Gärna före frukosten. Men mot slutet av sommaren insåg jag att det inte riktigt var min grej. I alla fall inte att göra rutin av det. Kanske kunde jag hoppa frukosten helt någon gång och någon annan gång bara ta en näve russin och ett glas vatten, men absolut inte varje dag. Det funkade inte.

Favoritfrukosten. Eller ja, en av dem!

Favoritfrukosten. Eller ja, en av dem!

Så numera brukar jag dela upp frukosten på två om jag kör ett tidigt pass. Dels för att jag behöver något i magen före jag ska träna men också för att det inte ska gå för länge innan jag äter lunch. Att ha mer än tre timmar mellan mina måltider är inte en höjdare. Då sjunker både humör och produktivitet. Inte bra. Speciellt inte för dem i min närhet.

Så om jag ska träna mellan klockan sju och åtta på morgonen, brukar jag gå upp en halvtimme före och äta en lättare frukost (typ overnight mat med lite frukt och jordnötssmör) och cirka en timme efter passet tar jag en kaffe och en smörgås eller liknande. Helt enkelt delar frukosten i två delar. Och då blir det heller inte för lång tid till nästa måltid - lunchen - som måste intas kring tolv. Annars blir det s k i t.

Hur tänker ni med frukost och träning? Har ni provat er fram?

So long,

Anna

Hellre att känna sig stark än att vara stark?

Jag har alltid varit en sån som triggas av att sätta tuffa mål, på gränsen till att jag klarar av dem, speciellt i träningen. Och så klart på tävling. Och jag har hela tiden haft ett enormt driv i att utvecklas, av att följa min progression, och jag kunde vara ganska tuff i den stegrande ökningen. Nästintill hoppa över några steg och bara fortsätta pressa mig.

Det har ju gjort att jag gått på en del nitar, men jag har också haft jäkligt kul på vägen. Och jag har väldigt ofta fått känna mig s t a r k. En känsla jag verkligen älskar! Jag har gjort träningspass som varit på gränsen till dumdristiga, men det har givit mig en enorm kick. Kanske egentligen en större kick än vad det har givit mig rent fysiskt. Men man ska verkligen inte underskatta den psykiska aspekten.

Men när jag nu är gravid är jag i ett helt annat mentalt läge. Fortfarande har jag ju den där viljan av att hela tiden ha progression i min träning, men läget just nu är ju PRECIS tvärtemot. I och med att man faktiskt blir successivt tyngre, otympligare och kanske också tröttare. Det passet jag klarade igår kanske jag inte kan göra om en vecka, istället för som förr då jag adderade en intervall till. Nu får jag vara glad om jag klarar samma pass. Med den lilla variationen att det kanske går saktare och saktare för varje vecka.

Och det där är ju en enorm utmaning. Speciellt för mig. Jag måste ställa in mitt mindset till de nya förutsättningarna och verkligen acceptera det. Just nu, i skrivande stund, har jag inga problem med det. Det är ju så läget är. Men när jag väl står där ute i skogen, vid backen jag ska springa uppför, har jag ofta svårt att ta till mig att jag mest troligt kommer få slita mer men springa långsammare uppför backen…

Men hur hanterar man det då?

Det har jag inga egentliga svar på, kan ju också tänka mig att det är väldigt olika från person till person, men det jag försöker tänka på är att varje pass som blir av så som jag tänkt är ett bra pass! Och skulle inte passet bli “bra”, dvs att jag inte skulle lyckas med det jag satt mig för, får jag inte bli besviken utan bara acceptera “okay, det här var det jag kunde ge idag!” och sedan vara nöjd ändå. Över det jag faktiskt har presterat och klarat av!

public.jpeg

Och för mig har det blivit än viktigare att få känna mig stark och kanske inte nödvändigtvis vara stark. Och det gör jag om jag kan få till lite tuffare träning emellanåt. Få ta i lite mer på gymmet eller köra intervaller. Och jag tror det också är då endorfinerna verkligen slår till, och dem behöver man ju också. Älska kicken av endorfiner!!

Men tillåter jag mig inte att bli nöjd med det jag klarar av dag för dag, då tar jag bort alla chanser till att få njuta av endorfinerna och känna mig stark. Man måste sänka kraven utifrån de nya förutsättningarna och faktiskt unna sig själv att vara nöjd med det man klarar av för dagen! Acceptera att kroppen inte kommer utvecklas under den här perioden, men det lilla man kan göra kommer göra sån skillnad att faktiskt få komma tillbaka och känna progressionen och utvecklingen efter förlossningen. Så tänker jag i alla fall!

Hänger ni med på mitt resonemang? Känner ni igen er?

So long,

Anna

Backintervall - en kort härlig plåga!

Ifjol höst fick jag och Emil lite hjälp av Anders Szalkai med träningen inför New York Maraton. Och det var väldigt inspirerande! Vi som har tränat ganska varierat men ändå ganska enformigt under så många år tyckte det var jäkligt skoj att få lite input hur man skulle träna för att förbereda sig på bästa sätt. Grejen var bara att vi endast hade typ sex veckor att förbereda oss på, och mitt i detta var vi också på inspelningen av Superstars, så vi hade inte så mycket tid eller för del delen pass att spela på. Så det handlade om ett fåtal utvalda pass. Ofta ett längre maratonpass, ett pass med “vanliga intervaller” (typ 3 x 10min), ett pass med backintervaller och ett pass med löpteknik/löpskolning per vecka. Alltså totalt fyra pass per vecka. Och de här längre passen har jag verkligen blivit fast på, men dem ska jag skriva mer om en annan gång.

Ett annat pass som jag har börjat köra sista tiden är de där kortare backintervallerna. Helt olikt något jag kört tidigare. Och det känns som väldigt snäll träning just nu, i och med att det är i en backe (uppför) och sen tar jag mig ner på bäst jag vill innan jag springer upp igen.

The Stig.

The Stig.

Så i morse körde jag 10 x ca 30 sekunder. Då brukar jag hitta en backe, starta klockan, springa tills jag ser en tydlig markering som kan vara ett mål där det har gått ungefär trettio sekunder och stoppa där. Sedan går-joggar jag nedför backen och börjar om till mitt målsträck. För då slipper jag hålla koll på klockan och kan bara fokusera på att komma över den där mållinjen. Och sen kan jag jämföra tiderna efteråt (eller ja, jag ser ju dem eftersom också i och med att jag gör sk laptime varje gång jag passerar mållinjen).

Något jag lärt mig är att inte gå all in på första. Jag ska ändå klara av tio stycken. Och har jag då gett ALLT på första, då kommer jag inte orka. I alla fall kommer tiderna bli sämre och det är INTE mitt mål.

Målet med passet är springa fortare och fortare och få högre och högre puls. Och springer man för fort från början kommer tröttheten/mjölksyran göra att man inte kan driva puls eller tempo. Så börja lite coolare än du tänkt och öka sedan successivt.

… slut men så där löjligt nöjd. Även fast det inte syns.

… slut men så där löjligt nöjd. Även fast det inte syns.

För mig tar passet totalt 45 minuter inkl uppvärmning och avvärmning (jogg till och från backen) men jag tror man kan bränna av det på 30 minuter också om man är effektiv före och efter. I och med att jag går ned tar det ca 1.15-1.30 minuter från det att jag korsat mållinjen tills jag startar nästa intervall och jag tycker det är rätt perfekt!

Nöjd. Nöjdare. Nöjdast.

Nöjd. Nöjdare. Nöjdast.

Så det får bli denna torsdags träningstips - ut och prova i helgen vett’ja! 👊🏻

So long,

Anna

När det säger stopp...

… så säger det numera rejält stopp. Det är inga tvivel om vad jag måste göra då. Då är det vila som gäller. Ofta från tidig morgon till sen kväll. Soffan är min bästa vän, Emil får servera mig det jag vill ha att äta och fram emot sena eftermiddagen kanske jag pallrar mig upp och i bästa fall orkar jag ut för en nypa frisk luft.

Dagen efter vaknar jag upp som en ny människa och kan göra exakt det jag vill. Träna, jobba, träffa vänner.

Varför jag vågar göra på det här sättet är därför att jag väldigt tidigt i min graviditet ringde min läkare sedan flera år tillbaka. En som varit med på den spännande resan som elitidrottskarriären innebär, med alla med-och motgångar. En som helt enkelt känner mig väldigt bra.

Och han sa helt enkelt - “Anna, du känner din kropp. Om den sagt ifrån tidigare när du har pushat lite för mycket, så kommer den säga ifrån ÄN mer nu. Så det är bara för dig att lyssna på det. Det är inget farligt, men du måste lyssna på vad den säger dig”.

Och det har jag burit med mig sedan dess. Inte krångligare än så. Jag ville ju veta vad som var farligt, vad jag inte skulle göra och vad jag skulle göra. Men några sådan svar fick jag inte. Utan svaren skulle jag finna i min egen kropp.

Och det har jag också gjort.

I början av graviditeten var det inte bekvämt att press eller ta i hårt. Eller de absolut första veckorna, fram till vecka fem, var det ingen skillnad. Jag kunde pressa mig helt som vanligt, men jag var trött. Och då visste jag ju inte heller att jag var gravid, så jag var lite frustrerad över att jag blev så trött av träningen jag genomförde. Men från vecka sju så började jag må riktigt illa och då gjorde jag även det när jag pressade mig över tröskel så då bestämde jag mig för att hålla mig inom den gränsen. Och jag körde nästan alla pass på förmiddagarna eller direkt på morgonen (efter frukosten dock) för att få träningen gjord när energin var på topp.

Men efter vecka fjorton kom orken och kraften tillbaka, så då var det inte längre några problem att pressa mig över tröskeln. Däremot har jag inte varit upp i min maxpuls på länge och jag kommer liksom inte dit, det är som att min maxpuls har sjunkit 5-10 slag och all intervallträningen har liksom följt efter. Kör jag ett tröskelpass numera har jag kanske 170 i snittpuls, förut hade jag 178. (Min maxpuls är mellan 197-200, lite beroende på om jag springer eller åker rullskidor). Om det är en fysisk begränsing eller psykisk, vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Jag kör utifrån dagens känsla. Och den varierar ju även som ogravid, men jag känner den än mer idag.

Men så kommer de där dagarna när det bara säger helstopp. Det kan ha varit mycket i jobbet eller träningsmässigt eller en kombination, och då vet jag att det inom en snar framtid kommer komma en dag där jag behöver lägga allt åt sidan och bara vila. Jag försöker “planera” dessa dagar, så mycket som det nu går, så att de hamnar när det är möjligt att bara ta det lugnt. Och dessa har kommit med kanske 7 till 14 dagars mellanrum. Och då får jag bara acceptera att jag inte kan göra någonting. Hur frustrerande det än är. För jag gillar ju inte riktigt att inte göra någonting. Men dessa dagar är det bara att acceptera det.

Och jag har tagit ett aktivt beslut att leva till 110% de dagar jag orkar och göra allt det jag vill och sen får jag ta dessa vilodagar emellanåt. Och jag kan ju, därför att jag inte har någon annan än Emil att bry mig om, verkligen ta dessa dagar när de kommer.

Så ja - emellanåt säger det verkligen tvärnit. Och då är det bara att lyssna på det. Och vill kroppen inte springa så fort som jag tänkt när jag är ute på en tur, ja, då backar jag väl i tempot. Drar det i någonstans i magen eller det känns lite obekvämt när jag åker rullskidor eller cyklar, ja då justerar jag där och då. Man får helt enkelt vara lyhörd. Och det är en utmaning i sig! Men en rolig en! 👊🏻😍

Frågan om hur jag hanterar att bli sämre - det får komma i ett senare inlägg, kan ju inte göra MASTODONT inlägg varje gång! 😉

Fortsätt ställ era frågor och funderingar! Har precis skickat iväg en fundering angående maxpuls och mjölksyra till en kompis som är läkare för olympiska idrottare, återkommer med svar.

So long,

Anna

En helg I jämtland!

Vilken maxad helg jag haft hemma i Jämtland. Riktigt försommarväder med sol och moln och lite regn om vartannat. Men varmt! Så härligt!

I lördags kunde jag inte låta bli att dra till fjälls och få lite kvalitetstid med Mary. Alldeles för länge sedan sist! Och nu har ju fjället börjat tin fram så en tur upp på fjället stod på agendan.

Solen lyste med sin frånvaro, men bara att få komma upp på fjället. Andas fjälluft. Lugnet. Miljön. Min själ behöver det emellanåt.

Och vi unnade oss en fikapaus vid en tjärn. Sånt som man borde gjort mer av som aktiv, men som vi skidpensionärer verkligen njuter av numera! 😍

När jag kom tillbaka till Östersund på kvällen invigde vi de nya våtdräkterna innan vi tog en middag på altanen. Älskar sommaren!

Jämtlands-sommar-kväll! 😍

Jämtlands-sommar-kväll! 😍

Igår morse tog vi en sovmorgon, vaknade först vid halv nio och min vana trogen måste jag äta direkt när jag vaknar. Det behovet har inte direkt blivit bättre sen jag blev preggo om man säger så…

Sen plockade jag fram min heldämpade hoj för första gången i år. Pinsamt men sant. Har en liten hatkärlek till det där med att cykla stig. Jag älskar känslan av att ta mig fram och adrenalinet av att pusha sig lite utanför comfort zonen över rötter eller utför en backe, men i grunden är jag en feglort. Så jag är alltid nervös inför. Alltså lika med smågrinig. Lika igår.

Men det visade sig att min uppdaterade hoj levererade på många plan. Men framför allt över rötter och sten! Vilken fröjd!

Så leendet kom fram rätt fort under turen och sen satt det som fastklistrat om man säger så! 😍

Direkt när vi kom hem ringde Emils en kompis och föreslog att se skulle prova ut de nya swimrungrejerna och se om de kunde simma… Japp. Det är nivån. Så jäkla kul! 😅 Vi hade varit ut i våtdräkterna kvällen innan och det var ju inga problem, men att hoppa ned i Storsjöns tiogradiga vatten i swimrundräkt är ju nått annat om man säger så.

Hur redo kan man se ut…? 😅

Hur redo kan man se ut…? 😅

Uppenbarligen kunde de både simma och springa och de blev ÄN mer peppade efter passet än innan!

Resten av dagen pysslade vi på hemma, packade ihop grejerna för en roadtrip mot Stockholm för lite jobb innan vi ska landa hemma hos mamma och pappa för EB traditionsenlig midsommar i Orsa. Längtar så! Och dessutom ska jag äntligen få träffa lillgrisen Nils, syrran och Antons lilla guldklimp som såg världens ljus första gången den fjärde juni. ❤️

So long,

Anna

Psst. Sitter och filar på ett inlägg om träning & graviditeten, det kommer. Men ni får gärna fylla på med lite funderingar så jag kan ”rama” in det hela! 🙌