Med storebror H hade jag inte en bra upplevelse med amningen. Vi slet från första början och hela situationen kring amning var inte alls så där mysig som jag sett framför mig. Ofta var det mer en kamp att få honom att ens ta bröstet, även om jag nog också hade stunder som var rätt mysiga.
Till saken hör också att min pappa drabbades av en brusten aorta i samband med att Harry föddes och när han bara var ett par dagar gammal hoppade vi in i bilen och körde i ilfart ner till Akademiska sjukhuset i Uppsala utan att veta om Harry någonsin skulle få träffa sin morfar. Pappa opererades under hela resan ned och när vi kom fram till sjukhuset och anslöt till resten av familjen opererades han fortfarande och beskeden var inte positiva. Men sent på kvällen kom läkaren in och berättade att de fått stopp på blodet men ingen visste om han skulle vakna upp, vem som skulle vakna upp… Väntan det kommande dygnet var olidlig och samtidigt skulle jag försöka förstå att jag precis blivit mamma, få amningen att fungera, försöka njuta av att blivit mamma. Det var en väldigt speciell tid.
Pappa vaknade upp ett knappt dygn senare, oerhört medtagen men det var min pappa. Jag vågade dock inte gå in till honom när han låg med alla slangar uppkopplade och bröstkorgen uppsågad, men Emil tog med Harry in och satte fötterna på hans bröst. Morfar och Harry fick träffas. Oavsett vad som skulle ske framöver.
Men vi hade tur, ödet och ALLT samverkade och 48h efter den där kvällen när vi alla bara satt och väntade kom pappa gåendes in till anhörigrummet. GÅENDES! Nog för att han gick med gåstol och allt sånt där, men det var pappa som GICK. Och där och då vågade vi alla börja leva igen, för vi såg gnistan i pappas ögon att han minsann skulle tillbaka. Och i efterhand har han själv sagt ”för mig fanns det inget annat än att jag skulle överleva!”.
Men detta påverkade mig mer än vad jag nog någonsin fattat, och det inser jag nu, två år senare. Både jag och min syster ammade, min systerson var fyra månader då, och vi båda fick efter detta börja ge ersättning för mjölken räckte helt enkelt inte riktigt till. Och för mig blev aldrig amningen något som bara gick av sig själv. Eller som så många säger ”så smidigt att alltid ha med sig maten och bara amma…”. För det var aldrig bara att amma.
Jag bestämde mig ganska snabbt att amma tills Harry blivit sex månader. Jag behövde ett mål, jag behövde bestämma något och jag behövde något att se framemot. Jag ångrar inte idag att jag ammade, inte alls, jag är tacksam för det stöd jag fick av BVC kring att ge ersättning som stöd för att kunna amma och jag minns ändå stunderna som fina. Emellanåt. Men det var en kamp.
När Helge kom ville jag så gärna få en annan upplevelse. Att ge ersättning var inget jag var emot men jag ville så gärna få se om jag kunde få amningen att vara så där enkel som den är för vissa.
Och tänk min lycka när Helge minuten (ja, kanske det dröjde lite längre) efter han fötts la sig tillrätta vid bröstet och snuttade och åt i EN TIMME direkt. Det var magiskt.
Men min vilja att få amningen att funka gjorde att jag lät honom äta lite för länge de första dagarna, så vi fick lov att ge lite ersättning den första veckan. Men efter den veckan och med lite mindre stress och vilja och råd från BVC har vi enbart ammat och för det mesta går det bra. Amningsångesten och tanken över att det kanske inte räcker, jag måste amma nu fanns med länge och det är först nu, när han snart är fyra månader som jag på riktigt vågar lyssna på hans signaler och amma när han ber om det. Och det är ett stort steg för mig!
Dessutom har jag försökt pumpa från första början och sedan gett på flaska bara för att den möjligheten ska finnas när det finns behov för det. Och det är en frihet att veta att den möjligheten finns!
