Det gick!

Eller det visste jag ju att det skulle göra, frågan var ju mer hur kroppen skulle KÄNNAS! För det kan man aldrig veta innan. Man kan prova sig fram och testa, men kroppen är den som i slutändan bestämmer. Oavsett vad huvudet vill.

Och med det vill jag förtydliga vikten av att känna av i sin kropp. Att inte jämföra sig. Varken med sitt gamla jag eller andra. Du är du är just nu. Du har de förutsättningar du har här och nu.

Så det sista jag vill är att bidra till hets. Jag vill bidra till att VÅGA LYSSNA PÅ DIN KROPP. Och knopp så klart, men i slutändan är det kroppen som bestämmer om det går eller ej! Så utgå från dig själv och ingen annan.

Så som jag gör.

Visst att jag role models, inspirerande människor som ger mig mod att våga göra det jag vill, men jag har verkligen lärt mig (den hårda vägen) att jag inte kan köra över min egen kropp. Oavsett hur mycket huvudet vill. Jag kan ha en plan, en idé och ett mål, men är inte kroppen redo, så gör jag det inte.

Därför var jag osäker in i det sista i hur det skulle kännas idag. Att det skulle gå visste jag, jag har ändå kört något intervallpass, men att köra tävling är något helt annat. Jag skulle ljuga om det kändes BRA idag. Jag kände mig otränad och svag, men kroppen var bra. Jag hade inga begränsningar rent fysiologiskt. Däremot kunde jag känna efteråt att jag hade kört hårt, för jag var trött i höfter, nacke och armar. För det har ju blivit så att jag börjat använda armarna mer och mer under graviditeten då magen sakta men säkert bidragit mindre och mindre. Och nu måste jag lära om igen! För armarna tar slut på tok för fort! Och kroppen behöver mer träning generellt för att ork. Om jag kommer göra jobbet återstår att se.

Det handlar inte om ”att redan vara tillbaka”. Det handlar om mig och min kropp, om mina förutsättningar, mitt inre driv och mina utmaningar i livet. Glädjeämnen. Det handlar om att våga lite på sin känsla. Att våga göra det man själv vill och tror på. Att VÅGA!

Så himla glad att jag åkte ned och körde. Att jag vågade och struntade i de höjda ögonbrynen över att ”redan stå på startlinjen”. Jag gör min grej. 🫶🏻

Och jag ska ta mig en funderare kring om jag ställer mig på startlinjen i morgon bitti eller inte… Knoppen vill. Kroppen är nog också redo för att ta sig runt, frågan är bara hur det kommer kännas under men framför allt efter. Vi får se!

Så jag säger igen - jämför er inte med mig eller någon annan. Gör er grej!

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, gå förbi butiken och handla lite snack. Med min lilla björn på magen. 😍

Anna

Hur många burpees kan man göra egentligen?

Just det kanske jag inte riktigt fick svar på under veckan på ön Hvar i Kroatien och närmare bestämt crossfit-paradisstället Lost Villa som visade sig vara minst lika fint för ”open water simning” och löpning. Ja, inte för att jag tog mig ut i havet och somnade direkt, jag körde istället x antal längder i den cirka 15 meter långa poolen för att inte vara alltför långt bort från lillebror H. Men det såg magiskt ut och jag är rätt säker på att det hade varit fint om jag tagit mig ut!

Men det blev en hel del burpees under veckan. Bara igår gjorde jag väl en 90 stycken. Känns som om det är en övning som förföljer en lite när man kör Crossfit. Haha! Oavsett så har jag haft en magisk vecka. Två pass per dag med en kompott av styrka, wod:ar (dvs. Workout Of the Day), löpning och simning. Jag har tagit i lagom, haft respekt för att det inte gått alltför lång tid sedan jag var gravid eller för den delen sedan förlossningen. Men kroppen har varit med mig och jag har inte behövt avstå något jag velat göra!

Grejen med att åka på ”läger” så som jag nu gjorde är ju att maximera chanserna till bra träning men också återhämtning då vardagsbestyren inte finns och maten är serverad. Nu tillkom ju dock en bebis i det hela, men oj så bra det har gått! Jag åkte ju iväg i min naivitet och optimism och den självklara tron på att allt skulle gå BRA! Men jag är ju samtidigt ytterst medveten om att det ju kan gå precis hur som helst. Men det har verkligen gått b r a .

Helge har hängt med på allt. Sovit igenom de flesta passen och har han varit lite missnöjd har det alltid funnits en famn för honom om jag har haft händerna fulla med vikter. Nöjd som en liten prins och så glad! Vi har hunnit slappa mitt på dagen, jag har fått sova lunch med bebis på magen, och det har varit en lyx att bara behöva ha fokus på ett litet barn. Som heller inte kräver lika mycket aktivering utan är rätt nöjd med att ligga och bubbla och suga på sina händer.

Själva Lost Villa är något unikt. One of a kind. Och jag har aldrig varit på något liknande ställe. En transfer från flygplatsen i Split till själva boende på 4-5h effektiv restid där det ingick både taxi, båt och sedan taxi igen. Sista biten var en fyra kilometer lång grusväg med sprängsten som gjorde att det i princip gick fortare att springa ön att köra… Själca Lost Villa låg vid vägens ände medan boende var en bit före. Varje dag inleddes för min del med en kort löptur när solen gick upp och sedan en till två timmar i ”boxen”. Sedan åt vi frukost tillsammans, jag, Clara, Kajsa-Tuva och Sara. En skön stund där alla hade lite endorfiner från träningen och man samtidigt hade träningen gjord och hela dagen framför sig!

Sedan tog jag vagnen tillbaka till boendet, en promenad på 7-10 minuter, packade ur mina svettiga träningskläder och la mig sedan för att vila med lillebror. Hann jobba någon timme och sedan blev det lunch. Och direkt efter lunch tog jag mig tillbaka till ”boxen” för dagens andra pass för att hinna köra ett pass före gruppen som samtidigt var där kom för eftermiddagsträningen. Efter avslutad träning, som oftast bestod av lite mer styrka och mindre flås i boxen och en sim-eller löptur, tog jag mig ett rejält mellanmål i fitness baren innan jag traskade tillbaka till boendet för att invänta middagen.

Dagarna rullade på. Vi hann med både sol, åska, spöregn och sol igen. Och tydligen en liten jordbävning (som dock jag inte märkte av). Dagar då solen sken var träningen piece of a cake medan det var lite kämpigare när det regnade då boxen varken hade tak eller väggar men en vidunderlig utsikt och vy!

Dessutom drivs allt på solel så det betydde mindre eller ingen el vid sämre väder och lite eller noll varm vatten. Det var lite av en utmaning men det gick bättre än väntat! Dock fick håret stå ut med att förbli otvättat. Sorry mamma! ;-)

Nu sitter jag på ett hotell i Split, har en alldeles för klarvaken lillebror bredvid mig fast klockan är tio på kvällen och jag har smällt i mig både det ena och det andra med choklad… Kan kanske bero på att jag haft en vecka HELT utan choklad då närmaste affär var en timme bort från boendet och boxen. I bil… Väskorna är packade och i morgon åker vi hemåt igen.

Jag trodde kroppen skulle vara så mycket mer när, men den känns faktiskt förvånansvärt bra. Får se om jag säger detsamma i morgon! :-)

Summasumarum - sicken vecka jag haft! Nu vet jag precis hur man gör effektiva burpees. Och att man klarat toes-to-bar med lite vilja och att wallball är förjäkla jobbigt (fast det visste jag nog innan också) och skillnaden på power clean och squat clean. Oerhört nyttigt vetande. Oavsett det, det är väldigt roligt att köra crossfit. Än roligare att köra med andra. Och än roligare att köra det på så fina platser som Lost Villa!

Har ni varit där? Eller hört om det?

So long,

anna

LöpningEn just nu.

Efter storebror H bestämde jag mig för att oavsett allt inte ens prova att ta ett löpsteg förrän efter sex veckor. Det funkade väldigt bra då och när jag försiktigt började igen (efter de magiska (?!) sex veckorna) började jag väldigt försiktigt. Delade in trettio minuter i fem minuters block. Gick fyra minuter, sprang 1. Så gjorde jag första veckan. Sedan adderade jag en minut löpning och tog bort en minut gång typ per vecka tills jag sprang i trettio minuter. Och sen ökade jag längden och tempot på passen efter det. Också det successivt!

Den här gången var förlossningen enklare, jag kände mig starkare direkt efteråt, så jag har inte varit lika statisk med just sex veckor utan jag har gått lite på feeling. Men jag har börjat med samma upplägg - 1 min löpning och 4 min gång.

Nu är jag uppe i 3 minuter löpning och 2 minuter gång. Allt känns bra och det lockar lite att prova jogga lätt 30 minuter, men jag ska försöka hålla mig lite till och verkligen ta det lugnt för jag VILL kunna springa obegränsat så snart som möjligt och då är ju det sämsta jag kan göra just nu att stressa igång!

Drömmer mig tillbaka ner till Västkusten för ett år sedan när vi var nere på Ramsvikslandet och sprang Icebug EXPERIENCE. Nästa sommar kanske?! ✊🏻😍

Hur tänker ni kring löpningen?

So long,

Anna

Training tuesday - Starka mammor!

… och starka människor överlag! Dagens pass handlar om att stärka upp inifrån och ut och succesivt trappa upp utmaningen i övningarna. Men fortsatt ”bara” fem olika övningar. Kör dem efter varandra eller kör klart varje övning innan du går vidare. Och som vanligt - kör tid eller antal!

Ett enkelt pass jag kört sedan jag var halvvägs in i förra graviditeten, efter förlossning och sedan fortsatt köra efter dess och nu verkligen fokuserar på igen. Så ett tips för er som är gravida men inte uteslutande, för dessa övningar stärker upp de viktiga musklerna vi har kring bålen men utan fokus på de raka bålmuskulerna!

Film på övningarna hittar ni såklart på instagram.

Fokus på ALLA övningar: att ha en neutral rygg med aktiverad bål (tänk navel dras in mot ryggraden och lätt knip).

1. Liggande sidocrunch (försök få höft & revben att närma sig). Ha benen i 90 grader och INGET annat än just midjan ska röra sig/lyfta från underlaget. Ganska klurig övning men när den väl sitter så sitter den.

2. ”Musslan” - en klassiker! För att få den tyngre, sätt ett gummiband mellan knäna. Knip lätt och sätt ihop fötterna mot varandra och lyft det övre benet och om du vill kan du sätta ett finger i rumpan (gluteus-muskeln) så ska du känna att den aktiveras.

3. Sidobenlyft med inåtroterad fot - tårna ska alltså nedåt i backen, hälen uppåt och lyft ben upp och ned. Här kan du också sätta ett finger i så känner du att du jobbar rätt. Viktigt här är att du INTE hamnar i svank.

4. Sidohöftlyft med sidocrunch (där armar möter knä). Startpositionen är armbåge och knä i backen. Höften ska sedan ned mot backen, men ej nudda samtidigt som armbåge och knä möts, sedan sträcker du ut genom att lyfta höften från underlaget, sträcka det övre benet och armen. Variant: lyft enbart höften ned och upp utan att sträcka/gå ihop med armar.

5. Sidoplanka med (1) benlyft, (2) höftlyft, (3) statiskt stående. Denna är rejält utmanande, så den kan likväl göras från knä tills du känner att du börjar hitta stabiliteten (dvs att du i princip kan lägga en pinne ovanpå sidan av kroppen som sluttar nedåt från axlar till fötter utan att rumpan är för hög/låg eller att rumpan hamnar utanför kroppens mittlinje)

… som ni säkert ser blir övningarna mer och mer utmanande och kanske räcker det att köra övning 1-4 till en början. Och sen prova er på övning 5? Så - PROVA ER FRAM! 😍🥳

Happy Training!

Anna

Tuesday Training - Att komma igång med löpningen!

Denna veckas fokus är KOMMA IGÅNG MED LÖPNING. Vägarna även här i norra delen av Sverige börjar bli bara och man blir sugen på att snöra på sig och ta sig ut. För mig ofta lika härligt i tanken som i verkligheten, men tyvärr är det ju inte för de flesta.

Och varför är det så?

Jag tror det kan beror på massa olika anledningar men framför allt; man springer för fort! Och det har kanske gått en tid sedan du sprang sist?

A och o är att ALLTID utgå varifrån du är här och nu. Inte var du var före jul. Eller efter sommaren. Eller före kids. Eller i lumpen.

Här och nu.

Men hur börjar man då?

1. Skor utpassade för DIG och underlag. Dvs är det isigt/snö kan dubbar vara att rekommendera. Vill du springa i terräng är det att föredra att ha en sula med grepp. Vill du springa asfalt är slätare sula att föredra. Och sedan är det själva skons egenskaper för din fot och ditt löpsteg.

2. Fråga dig - när sprang du senast och vad är realistiskt att börja nu?

3. Hur mycket vill du springa kommande veckor? Sätt ett längre tidsspann än 2-3 veckor, hellre 4-6 veckor.

Och mitt viktigaste tips är att börja LUGNARE än du ens kan tänka.

När jag skulle börja igen efter graviditet/förlossningen så började jag med att jogga 1 minut och sedan gick jag 4 minuter. Och sen upprepade jag i totalt trettio minuter. Och så såg min första vecka ut. Dock hade jag sprungit genom hela graviditeten så min startsträcka var inte så lång. Ett annat tips är att springa (om du har typ vägpinnar eller belysning att följa) mellan två pinnar/stolpar och sedan gå.

Och! Detta ska inte stressas igenom. Detta första steg är det viktigaste. Långsamt ja visst, men väldigt viktigt. Så gör detta minst fyra gånger innan du går vidare.

Nästa steg är att trappa ned gångvilan, dvs gången du gör mellan minuten du springer. Trappa inte upp längden på löpningen för tidigt, utan trappa istället ned tiden du går emellan. Fortsätt med detta så pass många pass tills du springer lika länge som du går, men utöka inte VARJE PASS utan upprepa varje pass minst en till två gånger. Och låt inte passen pågå längre än trettio minuter. Hur långt du kommer är helt irrelevant.

Sen kan du succesivt öka längden på själva löp/spring-tiden. Men glöm inte bort att ha gå-vila mellan varje löpning. Så förslagsvis springa 2 minuter, gå 2-3 minuter.

Så ni förstår ju direkt att det kommer ta lite tid - men jag lovar att det är värt det! För tillslut kommer du kunna springa hela trettio minutersblocket! Och när du väl klarat det kan du succesivt trappa upp längden och tempot om du så vill.

Tempot på dessa ”löpintervaller” är till en början LÅNGSAMT. Men när du känner dig redo att gå från jogg till löpning, prova öka tempot lite, men känn efter så att det känns ok.

En annan upptrappning ni kan göra är att gå i 30 sekunder - jogga i 30 sekunder - springa 30 sekunder. Och sedan börja om igen.

Att springa uppför är snällare än att springa utför, så om ni hittar en backe - spring uppför - gå utför. Upprepa ett par gånger! Bra för flåset och för styrkan i benen!

Och ni som redan är igång och vill ta nästa steg - min kompis Charlotte Arvered har skapat specifika träningsprogram för olika distanser som ni kan köp, in och kolla på dem!

Har säkert glömt massa bra tips men det här är i alla fall en början.

LYCKA TILL! 🤩

Anna

Friheten just nu.

Innan jul var Emil borta ett par dagar och jag var själv med lille H. Och dessa dagar kom jag tillbaka till gamla träningsvanor och rutiner och jag har nog inte mått så bra på länge alltså. Det var precis vad min kropp och knopp behövde. Äta, träna, sova. Och lille H hängde på. För jag märker att även mini mår bra av rutiner och att få sova utomhus gör att hans sömn bli än bättre även på natten. Och när jag är själv är det ju rätt skönt att han sover bra om nätterna (även om jag hittills har tagit alla nätter för att Emil ska få sova ordentligt).

Och räddningen dessa dagar stavas t r ä n i n g s v a g n (för mig i plural då.. 🙄). Vi har ju både en löpvagn och en skidvagn (eller en så kallad multisportvagn) och då kan jag göra det jag vill, dvs springa och åka skidor. Och dessutom har vi ju ett gym hemma i huset där vi har några konditionsmaskiner och fria vikter, så där kan jag köra både när mini sover och på slutet har han varit där nere med mig även vaken (han har ett babygym där och jag brukar ta ned babysittern så sitter han där och spanar på mig) och spanar på mig och undrar nog vad tusan jag håller på med. Just nu är stakmaskinen oerhört intressant. Han satt och tittade på mig i trettio minuter häromdagen… 

Och jag har flera av er som skrivit till mig som också sagt just det - dessa träningsvagnar är verkligen a och o för att vi som vill (framför allt kanske - kan!) träna under tiden vi är hemma med våra små. Alla små trivs ju inte i vagn, så är det ju bara, men har man små som gillar att ligga i vagnen, ja då är dessa vagnar verkligen räddningen så att man kan komma ut!

Visst att det är lite av ett mäck att åka iväg med bilen, baby och skidvagn. Först ska allt plockas ihop, sen ska allt in i bilen, sen ska man åka iväg till skidspåret, sen ska vagnen plockas ihop och ungen ska i vagnen och en själv ska kopplas på, skidor ska fram osv osv. Men gör man det bara strukturerat och inte stressar så går det faktiskt väldigt bra! Under dagarna när Emil var borta gjorde jag en sån skidtur per dag och det tog mig nog ca en timme i bara förberedelse och bilresa (alltså lullullet runt) men det var så värt det när jag kom ut på skidspåret och bara kunde åka på. Vi har en Chariot Sport 2 där lille H sitter i en infant sling (som vi NU har upptäckt exakt hur man sätter fast och hur man sätter de små i, snacka om att han sitter ÄN bättre nu) och jag upplever att det går oerhört bra att skejta, helt ok att staka men sämre att åka klassiskt. Man kan hasa sig fram på skidorna, men inte åka ordentligt. Kanske går det bättre när han blir äldre. Men så länge jag kan skejta och staka så räcker det för mig!

På eftermiddagarna ”lekte” jag i gymmet en stund (körde styrka och lekte med lille H) och lagom till han börjar gnälla för eftermiddagsluren, bytte jag snabbt om och stoppade ner honom i löpvagen och sprang en runda med honom. Dessa dagar (även fast det nästan är en månad sedan nu) lever jag på än. Stoltheten i att klara av att vara själv, att kunna träna så pass bra men framför allt att Harry också mådde så bra. Nu är jag inte alls lika nervös inför att vara själv igen, för jag vet att både jag och Harry kommer må prima ballerina!

So long,

Anna

Vinterhelg?

Sitter i bilen på väg ner till min syster i Västerås efter några dagar hemma i Orsa med mamma och pappa. Har passat på att åkt skidor, sprungit nostalgiturer genom Orsa, ätit gott, sovit middag och pussat på Mini. Så klart. Men också unnat mig någon egen skidtur när mini hängt med mormor och morfar. Och i tisdags kväll kom Emil ned tillsammans med Zebben och jag har passat på att haka på dem på något pass vilket har varit superkul! Älskar att få nörda ner mig i teknik som igår kväll och i morse fick jag lägga maken till för att hänga på dem på intervaller. De körde kontrollerat. Jag gick på rött! Men var himla lycklig över att jag redan kan trycka på så rejält på skidorna! Att jag höll igång under graviditet hjälper mig nog väldigt tror jag!

VECKANS KÄNSLA: Tacksamhet!

VECKANS BÄSTA: Tid hemma med familjen och SKIDÅKNING! Något av det bästa i livet.

VECKANS SÄMSTA: Frustration över Mini’s missnöjdhet varannan timme…

VECKANS ÄNTLIGEN: Skidåkningen! I riktigt vinterlandskap, långa spår och dessutom de första intervallerna på skidor!

VECKANS SAKNAD: Över att halva december (typ) kommer ha gått innan vi är hemma igen och jag har inte julpyntat ett jota. Ytligt, jag vet, men julen är viktig för mig!

JUST NU: Bilen rullar genom ett vinterlandskap, mamma vid ratten, fikat har redan intagits, pappa/morfar håller ett öga på mini och jag längtar ned till syrran!

HELGEN: Kommer tillbringas i Västerås för att fira min systersons dop. Tid med familjen och fix inför dopet. Ska hinna träffa vänner i Stockholm och kanske hinns det med ett besök på Skansens julmarknad på söndag? Måste ju också hinna titta på Vinterstudion ju!

LÄNGTET: Efter en riktigt fin vinter med ALLT vad det innebär! 😍🙌

Ha en himla fin helg!

anna

Psst. Det här med amning. Vilken grej det blir. Men jag är helt säker på att det är viktigt att det lyfts, att vi pratar om det, så vi alla förstår att vi inte är ensamma i våra funderingar!

Förlossningsberättelsen - del 1

Jag har aldrig förstått varför folks förlossningsberättelser dröjer så länge, och nu sitter jag här - mini är sju veckor gammal och först nu kommer den… 🙈😂

På måndagskvällen kände jag att något var på G, så jag började mentalt ställa mig in på att det nog snart skulle sätta igång. Jag hade haft lite förvärkar och varit väldigt trött i ungefär en vecka men nu kändes det verkligen annorlunda.

På tisdagsmorgonen körde jag ett styrkepass, samma vikter som under hela graviditet och det gick helt okay. Varken mer eller mindre. Sen bestämde jag mig för att gå in till stan, en sträcka på cirka 7,5 km, i snålblåst och snöslask. Men jag kände verkligen att jag behövde komma ut. Ut i friska luften, få tiden att gå och samtidigt kanske kanske sätta igång det på riktigt. För jag hade lite värkar då och då och under promenaden började de komma lite mer. Tempot var ovanligt lågt, men det var bara att lyssna på det och traska på så gott det gick. Och det gjorde mig verkligen gott.

Mot slutet av promenaden, i en nedförsbacke, kände jag som ett ”dropp” inuti mig. Och jag fick för mig att det var en förvarning om att vattnet gick, till och med kanske att det var lite av vattnet som gick… Fast så funkar det ju inte!

Kom in till stan och gick och tog en lunch med en kompis och då började värkarna blir mer och mer regelbundna. Men jag höll det lite lågt, även om jag tror att min vän nog förstod att jag hade rätt ont. Men jag sa absolut ingenting till Emil. Jag ville som inte ge honom falska förhoppningar!

Efter lunchen blev värkarna bara kraftigare och kraftigare och när jag gick till kontoret för att jobba en sväng fick jag ställa mig upp och andas mig igenom värkarna som kom var femte till sjunde minut. Höll mig kvar på stan däför att vi hade sista träffen med föräldragruppen och av någon anledning kändes det lite safe att gå dit och träffa barnmorskorna som höll i gruppen. 

Så när vi skulle gå dit, strax före fyra, var det första gången som Emil faktiskt insåg att jag hade värkar på riktigt. Jag skickade iväg honom för att handla lite mellanmål och när han kom tillbaka var jag på väg med barnmorskan till ett undersökningsrum för att se om huvudet var fixerat. Och det var det! Så vi gick ner till resten av gruppen som satt och väntade på att mötet skulle sätta igång. Jag kunde inte sitta ned, utan fick stå upp för att andas mig igenom värkarna som kom allt tätare. En av de övriga deltagarna kom förbi mig och sa lite på skäm ”åh, har du värkar eller? Är det på g?”. Och jag som var mitt i en värk kunde varken bekräfta eller dementera. Haha! Kanske var nog svar liksom!

Mötet började och barnmorskan inledde med något i stil med ”…och så när vattnet går …” och sen dröjde det nog inte mer än tre sekunder så sa det plopp. Och vattnet fullkomligt forsade ur mig! Mitt bland alla andra blivande föräldrar och barnmorskorna. Och alla blev totalt chockade, precis som jag och Emil. Men vi kunde inte sluta skratta, för det är så jäkla typiskt mig. Chansen att vattnet går ”in public” är typ minimal, men självklart skulle jag råka ut för det. Vi försökte stoppa floden med en bebisblöja och några skötbordsunderlägg men det hjälpte ju föga. Så jag fick gå från vårdcentralen, över gågatan i Östersund, med fostervatten forsande utmed benen, gapskrattande samtidigt som jag försökte parera värkarna som kom kontinuerligt. Emil ringde in till förlossningen och vi satte oss i bilen för att åka de få minuterna till sjukhuset. Som tur var hade vi väskan med i bilen precis som babyskyddet.

När vi kom in på förlossningen rusade jag in på toaletten för att dra av mig de dyblöta kläderna (fick dessutom kissa i en mugg och jag som gjort sånt så många gånger på grund ut av alla dopingprover hade så svårt att träffa muggen..!) och sedan fick vi ett rum. Värkarna var nu rejäla. På riktigt rejäla. Så efter en kort stund blev vi rekommenderade att ta ett bad, så jag hoppade ned i det varma vattnet. Till en början dämpade det värkarna något men ju värre värkarna blev, desto mindre dämpade vattnet och efter en eller två timmar (min tidsuppfattning försvann någonstans här) klättrade jag upp ur badkaret och upp i sängen. Då skrev de in oss och jag fick börja med lustgasen och samtidigt beställde de en ryggmärgsbedövning. Tack gode gud för det!

Lustgasen var lite otäck, jag blev yr och illamående och ville inte så gärna ta den, men tillslut fick jag till hur jag skulle andas och det gav en tillfällig paus. Det dröjde en stund innan de kom och kunde sätta bedövningen, men när den väl var satt var det så skönt. Jag fick min första riktiga paus i värkarna och kunde dricka och äta lite av godiset vi hade med. Ja, jag var verkligen inte sugen på något annat än apelsinfestis och hallonlakrits. Så det åt jag. Allt som bars in på bricka tog Emil (nyponsoppa, saft och sen var det något ätbart, men jag minns inte vad det var). 

Vi lyssnade på min absoluta favoritskiva, den jag lyssnat på i alla år inför tävlingar, nämligen Hymns to the silence med Van Morrisson. Den gjorde mig lugn och fokuserad och fick mig i en väldigt positiv och avslappnad stämning. 

Emil var som en klippa bredvid mig. Peppande och hejade och vi var ett jäkla team. Från det att vattnet gick. Hann till och med tänka att jag var himla tacksam över att ha honom vid min sida, över att vi är så vana vid att göra utmaningar tillsammans. Och tacksam över att inte behöva gå igenom detta själv.

För det gjorde förjäkla ont. Ondare än jag hade kunnat tro. Och barnmorskans ord till mig när vi kom in stämde inte överhuvudtaget för mig. ”Kom ihåg att det är mer vila än smärta”. Det vill säga att värkarna är kortare än pauserna mellan dem. Jag hade det inte så. Jag hade kopplade värkar. Värkar som pågick mellan tre till sju minuter. Och sen en till tre minuter vila emellan. Det vare väldigt tufft. Men epidralen hjälpte mig verkligen att kunna slappna av de där få minuterna mellan värkarna och tog udden av de värsta värkarna.

När vi kom in var jag öppen cirka två-tre centimeter. Sen öppnade jag mig cirka en centimeter i timmen. Precis som de sa på föräldragruppen (haha!). Men vid midnatt, cirka sju timmar efter att vi hade kommit in, när jag var fullt öppen, så hände inte så mycket mer. Jag hade en liten tapp som fortfarande ställde till det och gjorde att huvudet inte ramlade ned mer. Vi försökte få bort den genom att krysta men den var envis.

Under hela förlossningen sjönk Harrys puls när jag inte låg stilla på rygg typ. Jag var upp och gick en sväng men fick skynda mig tillbaka för att pulsen var låg. Och när värkarna blev riktigt kraftiga sjönk pulsen i varje värk, så vi var hela tiden övervakade. Och jag var inställd på att de när som helst skulle komma in och säga att det skulle bli kejsarsnitt. 

De sista timmarna var väldigt tuffa. Jag började bli trött och jag hade förfärligt ont. Riktigt jävla ont. Och sa nog till och med någon gån ”jag vill inte mer…”. Tydligen väldigt vanligt. Och svor över att barnmorskan hade sagt att vilan skulle vara längre än plågan och svor över att man inte kunde ta en time out och att jag tänkt att det skulle vara som ett maraton eller som ett av alla tuffa lopp vi gjort. Men insåg att det var en väsentlig skillnad - nämligen att man inte kan avbryta eller kliva av. Man måste bara härda ut. Och många har sagt till mig att det kommer bara vara att kämpa för vinsten du får kommer vara så mycket mer än vad du någonsin upplevt. Och ja, jag förstår vad de menar, men jag vågade inte tänka tanken att vi (jag) skulle få föda ett friskt barn. Jag vågade inte ta ut något i förskott, så jag vågade inte ha det som målbild. Istället hade jag mer konkreta målbilder så som första måltiden hemma (pizza och charkuterier), att smärtan snart skulle vara ett minne blott, löpturer med vagn… Alla dessa målbilder innefattade ju dock att allt skulle gå bra, men det var inte det jag fokuserade på.

… fortsättning följer!

anna

Att ta sig ut…

Inlägget innehåller direktlänkar och samarbete med rabattkod.

… är för många med kiddos en stort jäkla mäck. Bestyr, krångel och kids som bajsar precis när blöjan är bytt. Om orken av dålig sömn redan före är låg så blir den inte bättre av att saker och ting strular. Det är mänskligt.

Men det finns viss saker som gör att den där tröskeln att ta sig ut minskar. Ett är att verkligen ta sig ut en första gång, för då blir det lättare nästa gång… På riktigt så är det så! Projektet är ofta mycket större i tanken än i verkligheten.

Och det andra är att ha grejer som underlättar. Kläder, skor, vagn.

Jag har hittat vilka kläder jag ska ha om jag ska gå riktigt fort eller om jag ska mer strosa. Hur jag ska klä Harry. Vilka skor jag ska välja. Och så klart vagnen. Och vad man ska prioritera att ha med som om man går en tur hemmavid eller om man går för att ta sig någonstans.

Om vi börjar med mina kläder så använder jag alltid en väst, gärna en i dun, men jag har också denna i ull under ytterplagget. Sen har jag tights som sitter bra, en ulltröja närmast huden och en riktigt bra amningssporttop. Sen beror det på om jag ska gå raskt eller mer strosa om jag använder min dunkappa eller en vindtätare jacka eller bara en löpartröja. Eller det här settet.

På fötterna har jag haft dessa på varje promenad hittills. Då behöver jag inte vara orolig att halka. Men även dessa har funkat bra när det varit lite mer vintrigt underlag.

Den här vagnen är den som hänger med på mina raska joggenader. Denna ligger i bilen och är numera vår ”stadsvagn” i och med att det är svängbara framhjul och supersmidig inne i stan. Men träningsvagnen är oslagbar när jag är ute på mina promenader efter väg, grusväg och stig. Vi har ju denna liggdel på för att H ska ha det riktigt bra när det skumpar runt! När vi åker skidor har vi denna vagn, som man både kan ha att springa med och cykla med.

I vagnen har jag först en renfäll och sedan en sovsäck. Harry klär jag i ullunderställ och sedan en dunoverall, eventuellt också en fleeceoverall i mellanlagret om det behövs. Men jag har skrivit mer om Harrys outfit här.

I hans lilla rygga har jag det mest akuta för ett blöjbyte (blöja, våtservett, torrt ombyte och en flaska med ersättning).

… och tillslut blir det en rutin att ta sig ut och då går det så mycket lättare för varje gång! 🙌

Hur tar ni er ut? Har ni några speciella rutiner?

Anna

Psst. Med koden ANNAXBOOB har ni 20% rabatt på hela sortimentet (till ordinarie pris) hos Boob Design till den 30nov därifrån jag har alla mina amningsträningstoppar och mitt merinoullsställ!

Mjölkstockning.

… var ju en ny upplevelse. Nog för att jag hört om (och blivit varnad om) att det gör ont och är hemskt. Men jag hade inte i min vildaste fantasi ens kunnat gissa mig till att det skulle göra så förjävla ont.

Svordomar är liksom inte nog. Hann till och med tänka tanken att det var värre än själva förlossningen. Kan dock ha varit när febern pikade upp mot fyrtio och träningsvärken blev febersmärta utan dess like och lägg där till ett i princip oamningsbart bröst som bara måste ammas. Med tårar rinnande. Och det komiska i det hela är att flera skrev till mig att de hade tänkt precis detsamma i feberyran. Så nog för det ont allt. Även om jag så här i efterhand ändå klassar förlossningen som snäppet värre (vars story jag för övrigt ska berätta snart, har skrivit klart men inte lagt till bilderna än!).

Känns ändå skönt att ha klarat av det. Nu vet jag vad det är. Men framför allt vad det är jag ska hålla mig undan för!

Fetvadd i bh-n, aldrig träning utan min dunväst, amma före man går ut och allmänt bara se till att hålla tuttarna varma. Även om det också var flera som skrev att mjölkstockning inte kommer av kyla… Jag tänker ändå att det är bättre att vara safe then sorry. Dock kommer jag fortsätta amma när det krävs, oavsett situation, men jag kommer göra det bästa av varje situation. Så det kommer nog bli en del fjällamning även fortsättningsvis. Gäller bara att förbereda och planera för det oförutsedda liksom! 👊🏻

Vad är era erfarenheter från mjölkstockning?!

Nu är jag dock feberfri, träningsbar om än lite tuttöm ännu… Och en erfarenhet rikare! Och kanske någon lärdom smartare. Eller hur man nu säger! 🙈

Anna

Träningen just nu.

Jag vet inte vad jag hade för visioner och tankar angående träningen efter förlossningen för det känns som om ingenting är som man tänkt men ändå just så som man tänkt. På något konstigt sätt.

I mina tankar hade jag en idé om att springa med vagnen, träna i gymmet hemma och kombinera allt med transport till och från stan för att kunna jobba någon timme inne på kontoret medan jag och Emil hjälps åt med mini.

Och till viss del har det ju blivit det, men jag insåg ju inte att det där med löpningen skulle dröja trots att jag hade ställt in mig på det. Däremot så hade jag inte insett hur väl raska promenader med vagnen kompletterar den lugna träningen som jag hade tänkt få genom löpning. Så egentligen har allt gått bättre än jag tänkt.

De hårda (flåsiga intervallerna) kör jag hemma i gymmet på morgonen. Två till tre gånger i veckan. Stavgång mestadels men kompletterar med crosstrainer och stakmaskin. Styrketräningen får jag också till hemma, varierar det med intervallerna på mornarna. De lugna passen får vara promenaderna. Ibland bara en rask, kortare promenad men också längre uppemot ett par timmar. Så jag får verkligen till bra träning!

Det jag inte får till nu är längre hårdare pass, men så fort jag kan börja åka skidor eller springa med vagnen kommer jag kunna få till även det.

Jag vill tillbaka där jag har före jag blev gravid och trots att jag höll igång så bra genom hela graviditeten känner jag att det saknas en del för att vara där jag vill vara. Men det roliga är att jag samtidigt känner att jag i princip går framåt på varje pass jag gör.

Jag tränar väldigt sällan på eftermiddagarna, då vill jag ta det lugnt i soffan hemma eller bara ha tid att vara.

Jag försöker också vara noggrann med mamma-mage-träningen då jag vet hur avgörande det är både för min träning men också för min (dåliga) rygg att vara stark i bålen. Och jag försöker få till minst två styrkepass per vecka för att bygga på mig de musklerna jag tappade under graviditeten.

Det som är lite coolt är att jag redan på mitt första intervallpass efter förlossningen hade fått tillbaka min gamla maxpuls (kom ju inte upp i puls under graviditeten) men det kan också bero på att jag (med mina mått mätt) är/var relativt otränad. Men det är kul att köra när man känner att man verkligen kan trycka på igen!

Knipövningarna jobbar jag på med, men kan säga helt ärligt att det känns lite lurigt det där. När vet man att man gör rätt liksom? Jag försöker känna mig fram och utvärdera vad som känns bra och inte.

Det är väldigt spännande att träna sig tillbaka, för jag vet vad jag har varit och jag vet vad jag behöver göra för att komma dit igen!

Vad tycker ni är de största utmaningarna med att börja träna igen efter graviditeten och förlossningen?

Låt mig veta så kan vi peppa varandra!

Anna

Apropå gårdagens bild…

Igår la jag ut den här bilden på instagram. En bild som visar mig i mitt rätta element med endorfinerna bubblandes i kroppen och en glad bebis på golvet bredvid och en make/pappa på maskinen jämte mig. En bild som symboliserar mitt och vårt liv på ett väldigt bra sätt men samtidigt inte visar hela bilden av mitt liv.

Visst att träningen är en stor del av mitt liv, det har det alltid varit och det kommer det att vara, men det är inte allt. Och speciellt inte numera. Det är ett sätt för mig att må bra, klara av nätterna med mindre sömn, behålla lugnet i kropp och knopp men också få fortsätta känna mig stark.

Min familj och mina närmaste vet att det är så och reagerar inte ens längre. De blir mer brydda om jag inte skulle röra på mig eller träna.

Så att jag så tidigt är igång och kör intervaller är för ingen i min närhet något uppseendeväckande, det är normalt. Och normalt är det i och med min träningsbakgrund och i och med att förlossningen var komplikationsfri och i och med att min graviditet var komplikationsfri… Det finns så många aspekter som kan göra det till en omöjlighet att så snabbt vara tillbaka i sina träningsrutiner, men jag är förskonad från det och evigt tacksam för det. Samtidigt ska man ha en stor respekt för vad våra kroppar gått igenom de senaste nio-tio månaderna. Och det har jag. Jag lyssnar och justerar. Känner efter, vågar prova men vågar också backa. Vissa saker känner man ju inte (exemplevis hur det läker inuit i mig) men man får lita på sin känsla och fråga de kunniga om man är osäker. Jag kommer undvika löpningen några veckor till. Lika så är jag inte så sugen på att åka rullskidor än, men skulle jag få chansen att åka skidor på bra underlag skulle jag göra det alla gånger. En guide jag har använt mig av under graviditeten och nu efteråt är denna bok och den har givit mig självförtroende och trygghet i mina beslut angående min träning. Här kan ni läsa lite mer i ämnet ur boken. Där rekommenderar man sk ej muskulärt belastande träning (tror jag man benämnde det) och i den kategorin är bl.a. crosstrainer, cykel, stavgång, simning (men det bör man ju undvika tills livmodern har läkt) m.m. och det man bör undvika är bl.a. löpning om det inte känns bra vill säga. För mig handlar det om att det ska kännas att jag kan knipa när jag tränar. Det är det jag justerar efter just nu. Mina raska promenader gör mig gott, ger mig frisk luft och den lugna (distans) träningen. Medan jag kör de hårdare passen inomhus, i mer kontrollerad miljö, på löpbandet (stavgång) och på crosstrainern. Ska även prova stakmaskinen så småningom… Så kommer jag köra ett tag till, tills jag känner mig safe i bålen/bäckenbotten.

Styrketräningen kommer jag successivt trappa upp och jag har hittills kört två pass. De övningar som inte känns hundra hoppar jag över och jag kör lite lättare vikter och lite fler repetioner. Nu ska jag successivt trappa upp, men väldigt kontrollerat. Där har jag ju också rådgivning av min bror (som är fd styrkelyftare och har en master inom träningsfysiologi och numera är lärare på en privat PT-utbildning i Norge).

Och angående kommentarerna om kroppens utseende - lika olika som vi alla ser ut när vi är gravida (eller i vardagen för den delen) så ser vi ju olika ut efteråt. Jag gick inte upp så mycket i vikt (en sk. normal viktuppgång enligt barnmorskorna) och mina magmuskler höll emot magens expansion (och gjorde de sista fem timmarna rätt jobbiga under själva förlossningen…) så ganska direkt efteråt så hade magen gått tillbaka. Dessutom tappade jag en hel del muskler under själva graviditeten (vet inte riktigt varför, men jag körde ju inte lika tung styrketräning som innan) så jag ser tunnare ut. Men precis som jag inledde med - vi ser ju alla olika ut och det är ju fantastiskt och det är så det är! Det finns inget facit på vad som är snyggt eller ej - vi är alla olika!

Så ja - jag kommer fortsätta träna som jag gör. Kanske inte som jag gjort förr, men jag kommer finna mitt sätt. För det får mig att må bra, får mig att njuta av livet. Men numera finns det mer saker som betyder så mycket mer i livet och dessa stunder värdesätter jag så. Så ni som kanske är oroliga att jag (vi) inte njuter av den här fantastiska tiden som nyblivna föräldrar - have no worries!! Vi njuter till fullo. på vårt sätt!

Ha en himla fin helg nu - gå ut och njut av vädret och ta hand om er på det sättet ni mår bra av! Unna er det! ❤️

Anna