Tjugotre dagar utan ett blogginlägg. Tjugotvå dagar som mamma. Sexton dagar sedan jag trodde att lille Harry inte skulle få träffa sin morfar. Och nu står jag här, hemma på Frösön i gymmet och har precis kört mitt andra riktiga styrkepass. På övervåningen ligger Harry i soffan med Emil. Hemma i Orsa är pappa/morfar hemma från sjukhuset och solen håller på att gå upp och vagn(arna) står redo för att ta den dagliga promenaden.
Tre och en halv vecka där hela livet har vänts upp och ned. Jag har fått genomleva hela känsloregistret med den totala lyckan över att få en frisk och kry liten Harry till den totala oron och rädslan när en förälder bli akut dålig och man inte har en aning om utfallet. Det har varit tufft för oss alla med ljuset i allt har ju ändå varit att vi faktiskt har blivit föräldrar. Det är så mäktigt att det är ofattbart. Och så tror jag nog många föräldrar känner. Går det ens att sätta ord på liksom?
När Harry bara var några dagar gammal, vi hade fått tre dagar tillsammans hemma i huset, fick vi kasta oss in i bilen för att åka ner till Akademiska i Uppsala dit pappa hade transporterats akut för problem med hjärtat. Och sen var vi där nere i nästan två veckor, vakade över pappa och fick se honom återhämta sig fantastiskt bra även om resan tillbaka till det vanliga livet kommer ta sitt lilla tag. Men samtidigt som vi konstant oroades oss över pappa, hoppade till varje gång telefonen ringde av oro att det var sjukhuset som ringde, så insåg vi att pappa verkligen inte skulle vilja att vi gick runt och var ledsna. Så mitt i allt försökte vi leva, njuta av barnen (min syster har ju en fyramånaders bebis), prata och bara umgås familjen. Vi fick fantastiska dagar tillsammans. Det känns som om det blir så när känslorna är så nära ytan, man liksom bara är i stunden.
Efter en vecka i Uppsala, åkte jag och Emil till Stockholm för att komma bort lite från sjukhusmiljön och få bo i vårt eget lilla krypin. Låta Harry sova i egentvättade lakan, ha våra rutiner. Men vi tog tåget till Uppsala för att hälsa på pappa. De där dagarna var som att leva i ett parallellt universum, fantastiskt samtidigt som det var en konstant katastroforo. Vilket jag tror är rätt normalt när man varit med om en sådan upplevelse med pappa. Promenaderna har varit mitt räddning - allas vår räddning tror jag. Tillsammans med “kraven” på att vara här och nu för de små, tack gode gud att de små liven finns! ❤️ Vilken bergochdalbana det varit!
Men i söndags kväll kom vi ÄNTLIGEN hem till Jämtland igen. Och pappa är nu hemma i Orsa och återhämtar sig för att komma tillbaka dit han var före allt detta. Sover i vår egen säng. Lär känna Harry än bättre. Träffar vänner. Myser hemma. Bara är. Försöker gå in i den där bebisbubblan på ett lagom sätt igen.
Vi mår alla bra och det är vi så tacksamma för!'
Tack för allt stöd under denna period - ni anar inte vad det betyder!
Anna
Psst. I’ll be back soon med alla andra tankar, idéer och funderingar jag har hunnit samla på mig under detta “blogguppehåll”!