Jag har ju i princip kunnat göra exakt vad jag velat hela graviditeten, har så klart justerat eftersom hela tiden, men jag har ändå kunnat tillgodose mitt behov av endorfiner, hårda pass och lugna pass och dosen av frisk luft. Vilket jag idag är väldigt tacksam för! Tror att en graviditet hade varit oerhört mycket mer påfrestande för både mig och min omgivning annars…
Men sedan förra veckan har något hänt i kroppen. Jag känner hur den förbereder sig på ett annat sätt än vad den gjort tidigare. Och den säger till mig. Berättar rejält kan jag säga. Inga tveksamheter. Och jag känner ju igen signalerna i min kropp rätt bra. Bara det att jag aldrig tidigare varit höggravid. Så i min hjärna blir det lite kortslutning för alla signaler i kroppen säger infektion. Dvs högre puls, ett allmäntillstånd som är tröttare än vanligt och svullna körtlar. Men inga övriga symptom. Men det har gjort att jag faktiskt har tagit det rejält lugnare.
Jag provade att träna lite mer “vanligt” förra veckan, körde bland annat ett intervallpass på bandet (har ju alla siffror uppskrivna så jag kan ju jämföra från vecka till vecka) och trots att det kändes segt så var det inget som sa INFEKTION så då tänkte jag att jag provar träna någon dag till. Så dagen efter cyklade jag med Emil in till stan. Eller han sprang och jag cyklade. Och jag skämtar INTE när han SPRANG ifrån mig. Alltså detta ska inte ske. Så då tänkte jag verkligen “okey, nu är det dags att ta det lite piano”. Så helgen som var gick åt till att vila och bara sova. Flera timmar per dag faktiskt. Och ingen träning what so ever.
Men igår var rastlösheten ett faktum. Och drömmen om ett intervallpass fanns, men där begränsade jag mig faktiskt. För körtlarna var fortfarande rejält svullna, men fortfarande utan övriga fysiska symptom (hade både kollat puls och feber), så jag körde ett styrkepass och gick sedan en längre promenad.
Happy Monkey!
I morse gjorde jag samma sak.
Så träningen just nu den är på en nivå den aldrig varit tidigare. Och ENBART för mitt psykiska välbefinnande. Men det är helt ok. Faktiskt väldigt skönt! Jag är glad för den friska luften jag får av mina promenader och tacksam över att jag fortfarande kan lassa på lite vikt på stången när jag kör styrka. Och återigen - varje “pass” jag får till är jag väldigt tacksam över.
… kontrasterna i vädret just nu alltså! 😍
Men framför allt vill jag ju vila upp mig lite också nu, ladda liksom. Och vila kan man ju göra på många olika sätt. Att ligga raklång i soffan och vänta är inte att vila upp sig för mig. Att vila och ladda upp för mig handlar om att göra saker lagom, göra saker jag mår bra av och få en dos frisk luft varje dag.
Så det blir ingen lista med veckans träning denna vecka - utan mer en pepp att våga lyssna på kroppen och justera!
So long,
Anna