Tänkte jag skulle göra en liten recap av hur jag har upplevt graviditeten hittills i mitt mående och ork. Tänkte att det kanske kan ge er i samma situation lite pepp när det känns lite motigt eller inspiration för er som kanske drömmer om att få uppleva en graviditet eller bara lite feeling hur det kan vara för dig som är nyfiken.
Vecka 1-5
Här var jag bara så ofantligt trött och jag förstod ingenting varför jag var det. Var orolig att jag kört på för hårt och var på väg in i väggen. Träningen gick fortfarande bra, den jag fick till och jag körde ett långlopp som gick riktigt riktigt bra. Min vilopuls var lite högre än normalt (vilket jag reagerade på) och min maxpuls lite lägre. Kände första gången ett litet illamående redan vecka 4 men det eskalerade från vecka 5…
Vecka 6-13
… var de absolut jävligaste veckorna. Konstant illamående och en förlamande trötthet. Dessutom fick jag feber under ett par dagar och det gjorde INTE saken bättre. Träningen blev lidande men samtidigt mådde jag så mycket bättre bara jag tog mig ut. Kunde må lite lätt illa under träningen, speciellt om jag tryckte på, men det var hanterbart och inte obehagligt. Och framför allt mådde jag så mycket bättre EFTER jag hade tränat. Under den här perioden var jag i Åre på VM och jobbade, var i backarna flera timmar per dag och jag körde dessutom Nattvasan med en kompis (vi vann damklassen och var 16e totalt!!) men det var ingen självklarhet att åka då jag mådde otroligt illa och var helt slut dagarna innan. Men på morgonen som Nattvasan skulle starta var det som om kroppen gick in i ett annat mode och jag MÅDDE BRA! Jag åkte också Engadin Ski Maraton och samma sak där - mådde kasst dagarna innan men själva tävlingsdagen mådde jag PRIMA och loppet gick verkligen över förväntan. Även om jag redan då märkte den där “spärren” i att jag inte kunde pressa mig till max. Rent kroppsligt syntes det ingenting på mig och jag hade knappt gått upp något i vikt (vilket ju inte är något i sig att eftersträva, alla är olika!) och det gjorde nog att träningen ändå gick så pass bra. Löpning var jag lite försiktig med sedan jag hade fått en känning av löparknä någon vecka innan.
Vecka 14-20
… från en dag till en annan var det som att illamåendet gick över och jag förstod först inte vad det var som saknades i min tillvaro. Jag mådde bra och orkade plötsligt mer. Gick ju ganska fort upp för mig att det var det konstanta illamåendet som var borta. Den lyckan. W o w. Jag hade under vecka 13 kört ett stavgångspass hemma på vårt löpband (med korta, hårda intervaller) där jag hade känt tydligt att jag inte kunde pressa mig till fullo, men veckan efter (alltså vecka 14) kunde jag höja tempot och belastningen och det kändes BRA! Mäktig känsla. Det gjorde att jag bestämde mig för att köra Reistadslopet. Och det gick riktigt bra och jag kunde pressa mig och jag kände mig stark. För första gången på flera månader. Väldigt härligt. I samma veva bestämde jag med brorsan att justera mitt styrkeprogram utifrån att magen hade börjat göra sig lite till känna för mig och jag kände mig inte helt bekväm med alla övningar i gymmet. Vi hakade dessutom på ett hundspannsäventyr och åkte till Portugal för att vara coacher på ett SpringTime-läger. Där kände jag för första gången lite sparkar och både jag och Emil såg tydligt att magen började synas. Det var inte helt lätt att hålla det hemligt längre, speciellt inte när man sprang runt i sporttop och shorts dagarna i ända. Orken till att träna var tillbaka till fullo och jag gick tillbaka till min vanliga träningsdos, dvs gjorde det jag kände för! Styrka. Löpning (löparknät försvann helt plötsligt i samma veva som illamåendet gick över typ!). Rullskidor. Simning. Och jag började springa fort och länge och insåg att jag nästan kunde hålla samma tempo som förut. Blev lite kissnödig och kände att det var bäst att träna på morgonen med så lite som möjligt i magen…
Vecka 21-26
… måste jag säga har varit de ABSOLUT bästa veckorna. Inget snack om saken. Jag har kunnat göra exakt det jag velat. Mått bra. Haft en bra ork. Kunnat träna på ordentligt. Graviditeten blev offentlig och jag kunde släppa ut magen lite utan att skämmas. Kunde åter dricka kaffe och äta choklad och njuta av det. Magen växte så sakteliga men det var först mot vecka 25 som den började synas rejält. Löpningen fungerar fortfarande väldigt bra och det är det jag väljer för konditionsträning framför allt. Simningen är ett bra komplement. Jag känner mig stark i gymmet, och det beror nog också på att jag är trygg i de övningarna jag gör. Vi är på familjesemester och jag känner fladder i magen med jämna mellanrum som blir mer och mer tydligt. Jag sprang Vårruset i Östersund utan några som helst prestationskrav och det var bara kul! Älskar känslan efter-tävling, man känner sig så jäkla oslagbar! Jag sprang även Orsa Kajt’n på midsommar (i vecka 25), där fick jag uppleva hur det kan vara när man är gravid och springer - låg på energi och kisspauser, men det var lika härligt för det!
Vecka 27-28
… plötsligt har det börjat hände grejer med magen! Den syns, den är i vägen och den begränsar mig när jag böjer mig framåt. Den gör att måltiderna har blivit mindre men sker oftare (hur man nu ska kunna äta oftare när man redan äter typ varannan, var tredje timme..?) och får jag inte i mig mat blir jag v ä l d i g t låg. Löpningen går fortfarande bra, men jag är seg i uppvärmningen och kan behöva någon intervall innan jag kommer igång (om jag ska köra hårt), lugna pass går fortfarande smärtfritt. Jag får lätta sammandragningar emellanåt, speciellt när jag är låg på energi, och vissa dagar (speciellt när jag tar det lugnt) är det ett jäkla liv i magen. Bröstryggen låser sig rejält och jag känner att jag behöver köra styrka kontinuerligt (jag kör fortfarande samma program som jag gjort de senaste månaderna) och jag behöver 2-3 pass per vecka. Cyklingen på semestern gick bättre än väntat (hängselbyxor är att rekommendera) och rullskidor är ett riktigt bra komplement till löpningen. Jag har fått justera några löppass, ofta kan jag härleda det till att jag inte har varit på toa före alternativt har kört lite för hårt dagarna innan. Så kroppen är mer tydlig än någonsin om vad som är ok eller ej. Så det är bara att lyssna!
Magen följer kurvan bra och min viktuppgång verkar vara helt normal (vad nu det är?!). Mitt blodtryck är lågt, som alltid, och blodsockret där det ska. Järnvärdet är fortfarande bra och krabatens hjärta slår som bara den. Nu kommer ju träffarna med barnmorskan allt tätare vilket gör det än mer verkligt att snart är krabaten här! ❤️
Vecka 29-31
… är där jag är nu. Har börjat blivit lite tröttare igen, behöver vila en stund varje dag men träningen går fortsatt bra. Kanske är det så att jag omedvetet lägger min prioritering och energi på att orka och få till träning och därför behöver vila en stund varje dag, men jag prioriterar att må bra och då behöver jag få in träningen i vardagen. Så är det bara!
Råkar jag få i mig för lite energi en dag, så kan jag få ont i magen på natten, typ klassiskt magont som man kan få om man ätit lite för mycket av något. Och då kan jag bara ligga på vänster sida. Att ligga på rygg är inte längre bekvämt (börjar må illa då) och lyckades ju dessutom typ svimma hos barnmorskan sist då hon var och klämde på magen… 🙄 Har inga speciella cravings, äter allt men kan INTE åka i bilen jag körde när jag mådde som sämst i vintras. Haha!
Veckan som var, var vi ju på Bornholm för att delta på ett femdagars löplopp, dvs 42 km uppdelat på fem etapper/fem dagar, där längst sträckan är 10 kilometer och kortaste drygt 5 km. Jag bara älskar att vara i den miljön och det var så härligt att kunna delta på mina premisser, få ta i och må gott! Men det ska jag skriva mer om…!
…det var min graviditet so far. 9 veckor kvar. Eller mest troligt lite mer med tanke på att många förstföderskor föder efter utsatt BF-datum, men ändå. Det närmar sig! Woohoo! ❣️
Anna