Jag är i grund och botten en rätt glad person. Jag har väldigt svårt att se pessimistiskt på saker och ting och ser hellre enbart den positiva sidan om inte motsatsen är uppenbar. Som barn kunde jag vara långsur och få utbrott om jag ansåg att något var fel, men det var rätt sällsynt. Mitt tålamod är och har alltid varit en styrka.
Sen kom den här graviditeten och tålamodet och min förmåga att sätta mig lite utanför diskussioner för att inte spä på dålig aura eller bara rycka lite på axlarna åt andras utbrott, den fullkomligt flög sin kos. Whaaat?! 🙈
Jag har alltid haft ett hett temperament, men det har sällan varit ett issue, jag har allt som oftast använt det på rätt sätt.
Men nu. Hallå?! Vad hände?! Jag fullkomligt exploderar av minsta lilla. Sen går den där tok-aggressionen över rätt fort, men det är som om jag bränner så mycket krut på att explodera att jag sen kan vara lite låg en hel förmiddag. Alltså jag skrattar när jag skriver det här, för det är så jäkla komiskt. Som om en jäkla argbigga har tagit kontrollen över mitt huvud och mun i vissa situationer.
Gissar dock att jag inte är unik… Eller hur var det för er, kära preggo-vänner? 🙄
Nu: l u n c h. Ett bra sätt att bota aggressions-explosioner. Tillsammans med fysisk aktivitet. 🙈😂 Stackars Emil.
So long,
Från en Anna som unnat sig en längre rullskidstur, ska få äta en god lunch å sen gå lite på feeling = bra för familjefriden