Filosofin under hela min graviditet har varit, utan urskiljning, lyssna på min kropp. Och trots min bakgrund som elitidrottare har det varit en nyttig upplevelse och lärorikt att lägga vilja åt sidan och faktiskt låta kroppen styra.
Och när jag varit som tröttast och mått som sämst har ju kanske viljan varit att ligga på sofflocket men känslan i kroppen varit att rörelse eller aktivitet nog skulle göra mig gott. Och då har jag alltsom oftast lyssnat på det. Ambitionsnivån har dessa dagar varit låg, fokus legat på att få frisk luft och lite motion.
Och efteråt - hallelulja! Orken men framför allt välmåendet har varit så mycket bättre. Och nu i slutspurten av graviditeten är orken varierande. Väldigt beroende på hur sömnen varit på natten. Men jag har fortsatt lyssna på kroppens behov av fysisk aktivitet. Och så klart också det självklara behovet att faktiskt vila emellanåt.
Trots att jag hela tiden varit så tydlig med mina ambitioner och behov kring den fysiska aktiviteten får jag en hel del ”tips” på att vila upp mig inför förlossningen och tiden efter. Och jag förstår omtanken bakom. Men jag tänker så här - är det inte viktigare att jag mår bra? Eller är inte det grunden i det hela? Att må bra? Och jag vet med säkerhet att jag inte mår bra av att ta det piano. Jag hwr dragit ned på tempot rejält, både i livet och i träningen, men att utesluta det helt och lägga mig på sofflocket, det skulle jag verkligen inte må bra av.
Istället laddar jag upp inför kommande ofattbara utmaningar genom att göra det jag mår bra av - träna lagom, få frisk luft och äta gott! Och hinna umgås med min familj och mina vänner! 😍🙌
Jag återkommer till det hela tiden, men mitt mantra lyssna på din kropp - den kommer guida dig från dag ett! Oavsett om du är gravid eller ej! 👊🏻
För det har jag gjort och det kommer jag fortsätta göra hela vägen fram tills vi får möta krabaten och efter.
So long,
Anna