Hej hösten! 👋🍂

Så många gånger jag tänkt tanken. Men alltför få gånger har det lett till att jag gjort det. Alltså satt mig ned och skrivit. Här. På bloggen.

Men på förmiddagen när vi var ute och sprang tillsammans, så sa jag det till Emil. Att jag vill börja skriva igen! Få tid till det, prioritera det högre i vår gemensamma “to-do” för varje vecka. Och nu, medan H sover sin eftermiddagslur och jag tar min kaffe (och macka, nej, mackor.. :-)) så passar jag på. Har tänt ljusen på bordet, tittar ut genom fönstret, ned mot sjön, på en klassisk höstdag i Jämtland. Magiska färger men ett grått dis som gör att man inte ser fjällen på andra sidan sjön.

Det är så mycket jag vill skriva om och jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja…! Sist jag skrev var i juni. Det är fyra månader sedan. Till veckan blir H ett år. ETT ÅR! Hur hände det? Livet har rullat på på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare. Inte så att det har gått så mycket fortare eller långsammare, men det har inte funnits tid att tänka så mycket framåt. Eller bakåt för den delen. Det har blivit mycket mer leva i nuet, vilket jag ÄLSKAR då det varit och är ett mål med mitt-varje-dag-leverne (att stanna i nuet lite mer liksom), samtidigt som jag kan få lite panik över att jag missar saker för att jag inte tänker så mycket framåt. Eller reflekterar över det som skett!

Men det är lite det som är charmen med bloggen, att få skriva, då får man lite tid till att fundera på hur saker om ting har varit, är och ska bli.

Idag har vi haft en klassisk lugn dag för familjen Jönsson-Haag. Vi vaknade av att H började prata i rummet intill, bar in honom till oss och försökte oss på att mysa lite med honom. Inte så uppskattat hos en snart ettåring full med energi. Så frukosten blev inte en sån där lång och mysig sak som man hade förr, utan i med mat fortast möjliga hos H, så vi fick lite tid efteråt att ta kaffet i lite lugnare tempo. Efter att H hade fått leka av sig och klockan började närma sig halv tio, bytte vi om och stoppade ned honom i vagnen och drog ut på en löptur. Tillsammans! Det var ett tag sedan vi hade tid med det. Men så härligt! Vi sprang på lite nya ställen och gamla, kända vägar. Stannade till och lekte vid vattnet och när vi började närma oss hemma började H’s ben få lite för mycket spring i sig, så han fick helt enkelt åka upp på Emils axlar den sista biten. Vad gör man inte för att hålla alla nöjda och glada? Men då hade vi varit ute rätt länge, H hade fått sin förmiddagslur och vi började bli hungriga, så det passade bra att vända hem.