VASALOPPET!

I morgon smäller det – det hundrade Vasaloppet går av stapeln och jag ska ÄNTLIGEN få bli en av dem som ställer sig på startlinjen i Berga by och börjar min resa ned mot Mora klockan åtta första söndagen i mars. Vasaloppet har funnits i mitt liv så länge jag minns och som barn, så ung som fyra år tror jag, följde jag med pappa ut tidigt på söndagen för att langa dricka till alla skidåkare uppe på myrarna mellan Smågan och Mångsbodarna. Vi fick se eliten passera i ett huj och jag minns själv spänningen i kroppen när man började höra helikoptern och sen såg skotern komma följt av alla de snabba skidåkarna. Och besvikelsen över att det var över så fort! Haha! Nu ska jag själv få stå i spåret denna klassiska, nästan heliga söndag i mars, och jag är så nervös. Skräckblandad förtjusning blandas med alla dessa känslor som kommer i kroppen inför en stor utmaning som man inte riktigt har kontroll på. Och jag gillar det!

Men ändå. Nervositeten. Den är påtaglig.

I torsdags körde jag det sista riktiga intervallet inför Vasan och himmel vad jag grämde mig inför och jag var så nära att strunta i det, men när jag väl kom ut var det SÅ skönt och det gick bra. Riktigt bra.

För det är ju inte nervositet inför resultat som jag har, inte heller prestation riktigt, utan mer kring hur jag kommer hantera alla utmaningar. Trötthet. Skidor. Energi. Hur jag kommer klara pusha mig. Nervositet för hela paketet liksom.

Men de ska bli SÅ spännande!

Håll tummarna och njut, om ni är hemma, framför Vasaloppet i soffan - mysigare söndag finns ju inte!

Återkommer med race rapport!

Anna