Blogg Anna & Emil — annaoemil

I början av vintern fick vi en förfrågan om vi ville följa med och åka hundspann från Nordnorge till Jukkasjärvi, nära 30 mil i vildmarken under några dygn. Föga visste vi vad som väntade, även om jag hade sett en dokumentär om just det hundspannäventyret från 2015 och tänkte redan då ”tänk vad coolt att få uppleva det där på riktigt!”. Så när frågan kom så kände vi, att jo, det här är nog något vi vill få uppleva. Så vi tackade med glädje ja till Fjällräven Polar Adventure 2019!

Lagom naiva men peppade åkte vi mot Stockholm i början av april för att ha ett dygns genomgång inför vad som väntade innan själva äventyret skulle dra igång redan dagen efter. Vi mötte upp några av de andra deltagarna på Arlanda, från världens alla hörn, den ena mer peppad än den andra, och åkte sedan tillsammans till Sigtuna där allt körde igång direkt.

Nivån av entusiasm var på en nivå jag knappt upplevt tidigare, det var så att vi nästan blev chockade samtidigt som vi började inse att det var något unikt vi var på väg att få uppleva. Vi fick genomgång av utrustningen, av materialet vi skulle använda, vad som förväntades av oss. Vi fick lära oss att tända eld med eldstål, få igång gasköket och lite enklare information om hur vi skulle packa. Sakta men säkert började vi inse att det verkligen var ett äventyr som väntade runt hörnet!

Dagen efter började redan vid 04.00 och strax efter lunch kom vi fram till den första campen där vi skulle tälta över natten innan vi skulle dra igång hundspannet dagen efter. Strålande sol och klarblå himmel, kritvita bergssidor som gick ned i dalgångarna och en temperatur som gjorde att luften vi andades ut blev till vita moln. Vi hann knappt lämna bussen innan en av deltagarna hade halkat på isen och slagit i bakhuvudet. Att aldrig tidigare ha upplevt halka, eller för den delen is under fötterna, är något vi i Sverige har svårt att förstå, men det är verkligheten för en stor del av världens befolkning. Och då är den minsta isfläck en fara. Och de lärde sig alla väldigt fort efter den fadäsen.

Efter ett snabbt mellanmål började återigen instruktionerna. Denna gång i mer akut läge. Vi fick lära oss att sätta upp tältet, vilken plats man skulle välja och hur man skulle förbereda innan tältet sattes upp. Vi insåg ganska fort att vi hade en fördel i teamwork efter att ha levt så länge tillsammans och vårt tält var uppe före de flesta andra ens hade börjat sätta upp det. Solen började gå ned och temperaturen sjönk. Jag var rätt tacksam när middagen serverades inne i en kåta, även om man satt med kläderna på även där inne. Under natten var temperaturen nere mot -25°C, så de rejält varma sovsäckarna och ullunderställen kom väl till användning. Dock blev vi förvånade över hur LITE kläder man faktiskt behövde ha på sig i sovsäcken. Bara en sån grej liksom!

Vi tänkte ju före det här äventyret att vi skulle ha lite fördel av att vi faktiskt är vana att vara ute i kylan, att tillbringa tid på fjäll och att miljön är bekant. Och visst hade vi en fördel av det, men framför allt hade vi fördel av att vi faktiskt har ”jobbat” tillsammans förr. Vi var verkligen ett dreamteam i alla situationer. För det skulle visa sig att det här äventyret till mångt och mycket handlade om teama upp sig och göra saker effektivt. Utan stress! Men effektivt. Och så klart hade vi fördel av att vi varit utomhusidrottare, att vi hade en bra fysik, men framför allt att vi är ett sånt jäkla bra team. Och det var en härlig känsla!

Efter en (faktiskt) godnatts sömn i -25°C, utomhus, i tält, ringde klockan tidigt, kring halv fem, och dagen när äventyret faktiskt skulle börja var äntligen där!

Vi packade ihop tältet och våra grejer, åt en rejäl frukost i kåtan där vi åt middagen dagen innan och packade sedan in oss i en buss för att åka cirka en timme in i en annan dalgång där alla 200 (!) hundar stod och väntade på oss. Ljudnivån när vi klev av bussen var öronbedövande, aldrig någonsin har jag hört så många hundskall samtidigt och att försöka prata var skvatt omöjligt. Vi samlade ihop våra saker ur bussarna, tog vårt torrfoder (eller ja, den frystorkade maten) och tog med allt till ”våra” slädar. Det som skulle bli vår bas för de kommande fem dygnen. Vi packade slädarna, delade upp utrustningen mellan oss och sedan började jobbet med att sätta fast hundarna i selarna framför släden. De blev som tokiga av att det närmade sig och jag som i grunden är lite hundrädd blev inte direkt mindre rädd när de skällde, hoppade och nafsade. Så klart av glädje! Men när en sån som jag, som inte är så van vid hundar, ser sånt, backar jag ju hellre än går fram. Så Emil fick sätta fast de flesta hundarna. Sen gick startskottet och ekipage efter ekipage drog iväg. Vårt gäng drog sist. Jag, Emil och de två tyskorna tillsammans med vår norska guide som också ägde 3/4 av de hundarna som drog oss. När jag väl släppte på bromsen och lät hundarna springa iväg, kastades jag nästan bakåt på släden och höll i mig för glatta livet samtidigt som jag stod stenhårt på bromsen för att de inte skulle springa helt åt fanders. Väl uppe på leden fick de ännu mer feeling och det gick så fort att jag inte ens i min vildaste fantasi hade anat att det skulle kunna gå så fort. Jag hade noll koll på ekipaget och vi var ena sekunden på väg av leden ner i en bäck, andra sekunden på väg in i ekipaget framför och den andra sekunden fick jag lov att pallnita för att en av hundarna skulle bajsa. Jag var på helspänn och helt slut i huvudet av att hålla koll på allt. Men efter den intensiva inledningen (för mig i alla fall, Emil såg ut att ha stenkoll på sitt ekipage…) upp genom dalgången kom vi tillslut upp på lite mer fjäll och jag kunde slappna av lite mer. Efter 2-3h stannade vi till vid en fjällstuga för lunch och jag var vrålhungrig.. Trots att jag ”bara” stått på en släde bakom hundar som sprang för glatta livet! Man märkte verkligen hur mycket de älskade att springa, för direkt man stannade till började de hoppa och studsa och skälla. Miljön de första 2-3h hade varit fantastiskt fin, tänker er själva när man börjar i botten av en bäckravin och följer den hela vägen upp på fjället. Spetsiga och ganska aggressiva fjälltoppar ramade in dalgången och det var knotiga fjällbjörkar. Det krävdes ju en hel del fokus för att få ekipaget att hålla sig på leden, men jag kunde samtidigt verkligen njuta av den vackra miljön.

Efter en snabb lunch med frystorkat (chiligryta med kyckling och ris och annat smått och gott) satte vi igång igen. Före lunch hade vi tagit oss drygt 20 kilometer. Det visade sig att vi skulle åka nästan fem mil till före stoppet för natten… Så första dagen stod vi på släden i nära åtta timmar. Det gjorde även mig trött, och mina hundar. Dock blev inte mina hundar lika trötta som Emils, så mot slutet fick vi byta ekipage. Mina hundar var tävlingshundar. I bra form. Och det märktes. Emils var något tröttare och han fick springa desto mer bredvid släden än oss övriga.

Någon gång mellan sex och sju (vi tappade ju helt tidsuppfattningen dessa dagar) kom vi fram till fiskecampen där vi skulle bo över natten. Vi hade stoppat i oss lite energi efter vägen, för när vi väl kom fram fanns det bara en sak som gällde; att ge hundarna mat. Första kvällen tog det lite tid innan vi kommit in i rutinerna, men samtidigt gillade vi det där rutinerna. Återigen var det ingen stress, men sakerna skulle göras. Mata hundar, koppla loss hundarna, packa ur slädarna, sätta upp tält, fixa mat till oss själva (dvs smälta snö till vatten), kolla till hundarna, sova och sedan började dagen om samtidigt som solen gick upp dagen efter.

Andra natten i tält. Hur magiskt vackert?! 😍

Dagarna på slädarna gick, man fick verkligen vara i stunden för om tankarna vandrade iväg för mycket var det lätt att hundarna sprang lite fel, att man missade att någon av hundarna behövde stanna, så man var verkligen i nuet. Bästa tänkbara mindfullness.

Första dagen åkte vi absolut längst, både i sträcka och tid och de resterande tre dagarna på släden fick man in rutinerna och sträckorna var inte lika långa. Ändå blev man trött av att vara ute, man blev hungrig av att stå på släden och emellanåt var det lite kämpigt att hålla ögonen öppna. Och då tänkte jag att vi med vår fysik nog ändå hade det lättare än många av de andra deltagarna.

Vi hann knappt prata med de andra deltagarna under dessa dagar, alla hade fullt upp med sina sysslor, men vi hann ändå förstå jobbet bakom att faktiskt få uppleva det här.

För det vi inte hade förstått inför, var hur man faktiskt kunde få delta på det här äventyret. Det fanns egentligen tre sätt; dels sättet som vi kom med på ((inbjudna gäster) men det var bara totalt 6 personer), men de två ”riktiga” sätten var att på spridda ställen i världen skapade människor en film eller en bild eller liknande, där de promotade varför just de skulle vara med på det här äventyret. Detta projekt lades sedan ut på facebook där det gick ut på att få flest röster/likes i den regionen under cirka en månads tid. För att göra detta projekt synligt krävdes ju oändligt mycket PR på alla möjliga sätt och många tog ledigt från sina vanliga jobb för att kunna promota just sin video eller sitt bidrag. Från varje region valdes så en vinnare (de olika regionerna var bl.a. Skandinavien, Mellaneuropa, Asien, Usa, Sydamerika) och dessutom valde en jury ut en person från varje region. Så totalt var vi tjugosex personer. Vissa hade ansökt i fyra år för att få delta, så ni kan ju bara tänka er deras entusiasm och glädje över att vara där!

Den fjärde dagen på släden började vi så närma oss målet, vi åkte alla tjugosex ekipage + guiderna på rad in över sjön i Jukkasjärvi där vi alla blev mottagna under jubel och applåder. Vissa grät av glädje att de faktiskt klarat det, andra hade nog blandade känslor över att det var över men alla var så glada. Och det var så mäktigt att se!

När vi hade packat ur släden och sagt hejdå till hundarna började även vi inse att äventyret började lida mot sitt slut, men jag insåg att jag nog skulle behöva några dagar för att smälta de senaste dagarnas upplevelser. Det var så mäktigt. Och lite obeskrivligt. Jag började förstå de andra deltagarnas otroliga entusiasm. Och kände en otroligt tacksamhet över att få ha upplevt det här äventyret.

Vi hade sovit under bar himmel i bara våra sovsäckar, levt på frystorkad mat, lärt oss tända eld och insett vikten av att ha tillgång till vatten. Jag hade blivit vän med hundarna, lärt mig sätta på och ta av dem selarna. Än mer förstått vikten av att hålla sig torr, att inte bli för hungrig, insett lyxen i att få tillbringa så mycket tid utomhus. Ännu en gång slagits av hur vackert det är i den svensk-norska vildmarken. Hur mycket fjällen ger mer; energin, glädjen, avkopplingen. Mött människor från så många olika delar av världen och funnit nya vänner. Och också insett att ja, man behöver ha respekt för vädrets makter i vildmarken, men också hur tillgänglig naturen är om du bara har just den respekten. Och är förberedd för det.

Så ja, tack Fjällräven och alla deltagare och alla andra som var med, att vi fick uppleva detta makalösa äventyr. T a c k. Ett minne för livet.

Anna

Vilken helg!

Hundspann & Fjällräven Polar Adventure - vilket äventyr!