Efter flera timmars hård kämpande, x antal påfyllningar av epidralen och flera tillfällen av ”nej, nu skiter jag i det här” började vi se slutet på det. Jag fick ÄNTLIGEN börja pusha lite och det var en oerhörd lättnad mot att bara andas igenom värkarna. Jag fick pusha lite försiktigt, på varannan eller var tredje värk och jag såg verkligen fram emot varje gång jag fick ta i. Pulsen hos Harry fortsatte att gå ned och de kom in med jämna mellanrum för att kontrollera allt. Och efter ett tag sa de ”nu når vi honom med klocka” och vi insåg att vi inte behövde oroa oss för kejsarsnitt mer.
Och tillslut, efter tio-elva timmars hårt arbete, kom de in och sa ”nu måste du ändra ställning Anna”. Men det kändes som en omöjlighet. Total omöjlighet. Jag låg så bra på rygg med benen uppdragna. Jag hade kommit på ett sätta att andas, jag hade hittat handtag att hålla i och jag visste vad som skulle ske. De tjatade och tjatade, jag vet inte hur länge, tills jag blev tvingad ur sängen. De kom med ett småbord och jag ställde mig upp vid det. Men då var det som att allt satte igång rejält och mina ben bar inte längre. Trycket nedåt var helt m a k a l ö s t. Och nog för att jag hade skrikit lite innan, men nu kom brölet. Oh my. Det brölet har aldrig tidigare kommit ur min mun och kommer nog inte komma ur min mun igen förrän (om) det blir en förlossning till. Jag började inse att vi såg slutet på den långa (för mig) förlossningen.
Efter att ha stått upp i ett par minuter eller en halvtimme (har ingen aning om hur länge jag hängde på det där bordet) kom barnmorskan, läkaren och ännu en barnmorska in och de sa väldigt skarpt ”nu måste du upp i sängen igen Anna”. Återigen vägrade jag. Det gjorde så jävla ont så jag tänkte att ”nej, det går inte, jag föder stående”. Men när barnmorskan väl skärpte rösten så var det ingen tvekan, jag tog sats och typ hoppade upp i sängen. Och tjugo minuter senare var Harry ute.
Jag fick pusha allt vad jag hade och även om det gjorde skitont och jag hann säga ”jag vill inte” så var detta den bästa upplevelsen under hela förlossningen, för jag fick ta i! Och som jag pushade. Fick så bra instruktioner hur jag skulle göra, barnmorskan höll emot för att jag inte skulle pusha för mycket och tillslut kom orden jag väntat på hela natten: ”nu är det bara en rejäl push kvar sen är det klart…!”. Hann så klart tänka ”fan ta dig om du ljuger nu och jag måste ta mig igenom ännu en värk”. Men hon hade rätt och plötsligt ramlade han ur mig.
Knäpptyst. Blå. Med navelsträngen runt halsen. Helt slapp i kroppen. Men inget av detta insåg jag. ”Oj, vad blå han är..” minns jag att jag sa, men jag la ingen vikt vid det. Men barnmorskan förberedde Emil på att hänga med ut.
Jag minns att jag frågade Emil vad det var för något - ”en pojk!”. Och mitt svar var ”HARRY!!”. Trots att vi hade bestämt sedan innan att vi skulle lära känna krabaten innan vi gav hen ett namn. Men det bröt jag alltså direkt. Min Harry var här.
Blå. Livlös. Slapp.
Men så kom det där lilla skriket. Blåheten försvann och han fick läggas på min mage. Så liten. Så smal. Men lång. Och helt svarthårig.
Jag, som var helt dissy efter nattens arbete och epidral, lustgas och massa adrenalin, var som avtrubbad, men det där lilla knytet på mitt bröst, det var ofattbart. En frisk liten pojke. Som letade sig upp mot bröstet. Medan jag fick ur mig moderkakan (som jag av någon anledning varit livrädd för att ”föda ut”, men det gick helt av sig självt!) och syddes ihop. Inget av detta märkte jag, för jag hade bara ögonen för vår son. Och Emil. Hans ansiktsuttryck var magi att se. Han är så mycket mer känslosam än mig, så ibland är det som att mina känslor kommer via honom. Och så var det verkligen nu.
Vi hade tagit oss igenom den tuffaste utmaningen i vårt liv, tillsammans, som det bästa tänkbara teamet och vinsten var den största vi någonsin varit med om. Vår Harry var här!
K Ä R L E K E N till denna lilla människa.
❤️
Anna