Jag har ju insett att jag kommer bli lite otympligare ju längre tiden går, det är ju kanske det som är själva dilemmat med att vara gravid. Att man är otymplig. Orörlig liksom. Hittills har jag klarat mig ganska bra i och med att magen varit modell mindre (även om den följer kurvan).
Men på slutet har något hänt och magen har börjat puta rejält. Och med det kommer ju begränsningarna. Knyta skorna. Pust och stön. Plocka hjortron. Jojo, inte en lika trevlig aktivitet i verkligheten som i tanken. Och det där med att man går in i saker. Bordskanter. Människor.
För några år sedan hade jag rejält ont i ryggen och varje böjrörelse var en plåga, det högg knivar i ryggen och varendaste snabb rörelse var en pina. Nu gör det ju inte ont, det är bara makalöst obekvämt. Och man känner sig så otymplig.
Och gissningsvis, eller ja det kommer ju bli mer otympligt ju längre tiden lider. Och jag är inte ett fan av att känna mig begränsad. Det irriterar mig. Jag vill ju klara mig själv! Att be Emil knyta skorna… Det är inte längre något jag skrattar bort, för finns det inget högre att ställa upp foten på, ja då är det enda alternativet.
Och ändå går det fortsatt så bra att göra det mesta jag vill i träningsväg. Visst att det inte kommer bli easy peacy cake att hoppa i och ur kajaken i morgon eller att göra diverse övningar där det krävs att man böjer sig framåt, men jag känner mig mer rörlig (eller läs: mindre gravid) när jag tränar!
Hur har ni upplevt det? Otympligheten? Skillnaden i vardagsliv och om/när tränar?
So long,
Anna