Vi drog ju iväg den andra januari ner hit vilket betyder att vi nu varit borta i sexton dagar. Och vi har tolv dagar kvar. Emil åkte ju hem när vi drog hit i måndags och kommer inte åka ner hit igen eftersom det nu verkligen börjar bli nedräkning mot uppladdningen inför Paralympics. Redan den tolfte februari drar han iväg igen, om allt går som det ska (✊🏻), så det är verkligen slutspurt. Tanken var från början att vi, jag och barnen, skulle följa med ner till Italien den första perioden av deras precamp men som läget är just nu med smitta är jag lite osäker på ännu en flygresa och hotellboende.
Att vara på resande fot och på sånna här vackra ställen under pandemin är speciell. Naturen är ju tillgänglig för oss, och det är ju där vi spenderat mest tid, men sånna där spontana kaffestopp här och var eller en middag på restaurang blir det ju inte mycket av. Och direkt där det är folksamlingar tar man ett extra djupt andetag innan man passerar med munskydd och håller andan. Och undviker i största möjliga mån att ens vara i närheten av folk. Man missar ju liksom en del av det här med att vara här nere, det där med att njuta av en god pasta på restaurang spontant eller en riktigt bra cappuccino på ett kafé man passerar, men det är i sammanhanget ändå en petitess för vi ÄR ju här nere. Vi mår bra. Vi kan åka skidor. Vi kan njuta av sol. Av naturen. Av att vara tillsammans.
Och vi kan göra det här äventyret ihop med tävlingar på helgerna och kvalitetstid i veckorna! Så himla tacksam för det!
Nu ska jag gå över till grabbarna i teamet, jag fick hjälp av dem med ett jobb idag som vi ska kolla igenom. Och jag hoppas killarna kan komma till ro i det gemensamma sovrummet under tiden. Låter inte riktigt så just nu… Haha!
So long!
Anna