La Diagonela!

Sitter och tittar på när Harry tar ett kvällsbad. Lillebror H tar en tupplur (måste dock snart väcka honom så han inte somnar för kvällen) och mamma tvättar (amen!!) och papp fixar ostfondue till middag. Jag är makalöst trött samtidigt som jag är väldigt tillfreds och lycklig att bara vara här. Just nu. Att få chansen att göra det här äventyret. Det slår mig med jämna mellanrum. Hur tacksam jag är!! <3

Loppet idag var till en början otroligt slitsamt idag och det dröjde över en mil innan jag kom in i loppet, i min klunga. Jag tappade min klunga med jämna mellanrum under hela loppet, men lyckades också få ett par partier där jag fick uppleva känslan av att ligga i rygg. Och det tar jag verkligen med mig framöver. Men vid 47km tog det slut idag. Kramp och slutkörda armar. Vilken känsla! Haha!

Men idag räckte ju krutet drygt en mil längre än för två helger sedan och det är ett framsteg! Jag längtar dock ned på låglandet nu så att jag får lite av min nästa växel tillbaka. Den som fanns i Orsa!

Nu har lillebror vaknat, jag skriver med tummen och Harry har badat klart, så jag måste sluta!

Ha en fin lördag!

Anna

På tur.

Vi drog ju iväg den andra januari ner hit vilket betyder att vi nu varit borta i sexton dagar. Och vi har tolv dagar kvar. Emil åkte ju hem när vi drog hit i måndags och kommer inte åka ner hit igen eftersom det nu verkligen börjar bli nedräkning mot uppladdningen inför Paralympics. Redan den tolfte februari drar han iväg igen, om allt går som det ska (✊🏻), så det är verkligen slutspurt. Tanken var från början att vi, jag och barnen, skulle följa med ner till Italien den första perioden av deras precamp men som läget är just nu med smitta är jag lite osäker på ännu en flygresa och hotellboende.

Att vara på resande fot och på sånna här vackra ställen under pandemin är speciell. Naturen är ju tillgänglig för oss, och det är ju där vi spenderat mest tid, men sånna där spontana kaffestopp här och var eller en middag på restaurang blir det ju inte mycket av. Och direkt där det är folksamlingar tar man ett extra djupt andetag innan man passerar med munskydd och håller andan. Och undviker i största möjliga mån att ens vara i närheten av folk. Man missar ju liksom en del av det här med att vara här nere, det där med att njuta av en god pasta på restaurang spontant eller en riktigt bra cappuccino på ett kafé man passerar, men det är i sammanhanget ändå en petitess för vi ÄR ju här nere. Vi mår bra. Vi kan åka skidor. Vi kan njuta av sol. Av naturen. Av att vara tillsammans.

Och vi kan göra det här äventyret ihop med tävlingar på helgerna och kvalitetstid i veckorna! Så himla tacksam för det!

Nu ska jag gå över till grabbarna i teamet, jag fick hjälp av dem med ett jobb idag som vi ska kolla igenom. Och jag hoppas killarna kan komma till ro i det gemensamma sovrummet under tiden. Låter inte riktigt så just nu… Haha!

So long!

Anna

St Moritz

Igår kring lunch rullade hela ekipaget från Team Kaffebryggeriet och mitt lilla (eh, rätt stora) crew in i St Moritz där vi ska hänga de kommande tio dagarna. På lördag kör vi La Diagonela, ett lopp jag faktiskt körde för tre år sedan (då superguider gravid utan att veta om det med storebror H), så jag vet på ett ungefär vad som väntar. Och det är minst sagt en utmaning! Kanske inte höjdmeter som de senaste loppen varit, men i längd, kupering och KYLA!

Emil åkte hem till Sverige igår, så nu är det jag, kidsen och mina föräldrar som är här!

Idag var jag och två av killarna, Gustav och Bård, och rekade sista 40km av banan. Ett längre pass blev det men skönt att göra det redan idag så att jag kan ta det lite lugnare resterande dagar fram till loppet…

Till skillnad mot förr så är jag ju inte här nere för att träna inför något som kommer sen så jag ska inte samla på mig en massa träningstid utan jag ska samla på mig överskott i energi! Så att jag känner när jag står på startlinjen att jag är redo!

För träningen kan jag ju faktiskt styra över, hur mycket eller lite jag tränar. Och lika så med jobb/uppdrag. Men jag kan inte styra över hur mycket vila, sömn och återhämtning jag får när jag är med kidsen. Så det är lika bra att undvika att köra sig för slut så man (jag) inte hinner återhämta mig från tuffare träning. Helt enkelt försöka ha ett litet överskott hela tiden.

Och det är en ny utmaning för mig!

Nu ska jag faktiskt ta och lägga telefonen åt sidan och läsa en bok, båda barnen sover och jag har druckit upp mitt te och ätit upp chokladen… Underbart ju!

Men. Först! Vi var ju i Val Venosta i helgen. Körde mitt första individuella lopp sedan Touren 2017-2018. Det var kul! Kroppen var så mycket fräschare än förra helgen! Även om jag känner att det saknas en del i ”power”.

Efter tävlingen på söndagen, som Emil körde, gick vi en tur i bergen ovanför vårt B&B. Det var m a g i s k t fint! 😍

Hörs snart igen! 😍

So long,

Anna

Valle di Casies

I torsdags lämnade vi byn Toblach och flyttade upp till bergen. Till dalgången Gsies, eller Valle di Casies som den heter på italienska. Minns nu att jag lovade er bilder från lägenheten - här är dem! Dock så är jag inte så rutinerad att jag rusade in före vi flyttade in och tog bilder när det var städat och fint. Ni får helt enkelt se hur det ser ut irl…! Haha!

Helgen har verkligen gått i ett med två tävlingar på lika många dagar, och inte vilka tävlingar som helst heller för den delen. Totalt 95 km och 5 och en halv timmes tävling har jag bränt av. Det kändes idag kan jag lovar plus att natten som var inte bjöd på särskilt mycket sömn då Harry började sova oroligt och lät och hade sig redan vid midnatt för att sedan vakna vid halv två. Samtidigt som Helge vaknade för att ammas. Då var varken jag eller Emil särskilt nöjda, så han tog med sig Harry ut i soffan så att jag och Helge skulle få sova vidare. Vi somnade till någon timme innan Helge ville ammas igen. Och då hörde jag att Harry fortfarande inte hade somnat. Så idag har vi varit trötta hela bunten.

Dagens frukost blev en långsam historia. Så skönt. Tre koppar kaffe. Och lagom till tredje koppen (som jag sprang ned och hämtade i kaffemaskinen i loungen i huset där vi bor) kom ägarinnan av huset med ett fat med hemmabakade kakor som jag fick ta med till lägenheten. Alltså lyxen! 😍

Helgens tävlingar var jobbiga, precis som de ska, men min form var inte som den ska. Bristen på sömn och de där dagarna med förkylningssymptom (inte covid!!) över jul och nyår verkar ha tagit lite udden av min form. Men efter urladdningarna den här helgen och med väldigt lugn träning inför helgen ska det nog reda upp sig. Och kanske lite extra sömn!

Målbilden jag har för tävlingarna den här perioden är att oavsett hur det går vara nöjd med det jag presterat utifrån dagens förutsättningar OCH njuta av en riktigt god middag med ett glas vin till och choklad till dessert. Och gårdagen var inget undantag! Pizza. Ett glas Lagrein. Och choklad. Livet!

Nu har båda pojkarna precis somnat (ovanligt sent!) och jag ska faktiskt gå och lägga mig jag med. Just nu samlar jag på sömntimmar. Och soltimmar. 😍

Hörs snart igen!

anna

Psst. Här är stället vi bor på.

Ciao!

Vilka fina dagar vi haft här nere!! Har inte hunnit med i närheten så mycket som jag tänkt innan (skriva, läsa, vila, jobba) men det är sekundärt för det är inte därför jag är här. Jag är här för att ÅKA skidor och vara med familjen. Och DET har jag gjort och varit. Så himla härligt!

Sedan vi kom i söndags har vi hunnit med både en magiskt fin långtur, Intervaller i blötaste klippsnö, rekat tävlingsbanan, kört styrka och druckit en mängd cappuccino. Solen har lyst och snön har vräkt ned.

Och idag bytte vi boende. Från hotellet nere i Toblach där vi bott många gånger med landslaget, upp till en by i bergen där teamet bor. Vi har checkat in i finaste lägenhet man kan tänka sig. En nybyggd lägenhet i ett gammalt hus, perfekt för oss sex med en övervåning som precis rymmer ett sovrum med on suit och på bottenplan med ett stort sovrum där både vi och barnen ryms. Harry har en platsbyggd säng med staket (måste ta en bild!!) och Helge har en spjälsäng. Och sen ett mysigt kombinerat allrum och kök som har stora fönster mot dalen och en balkong.

Teamet bor ett par hus ovanför oss och just utanför huset är längdspåren och en uppkörd pulka backe. Hotellet eller vad man nu kallar ställer där vi hyr lägenheten, har en massa kälkar så i morgon när solen ska skina och jag har planerat in en vilodag ska vi minsann ut och åka.

Nu måste jag äta lite kvällsfika - återkommer med bilder från detta fantastiskt fina ställe! 😍

Anna

2022 - Hej Hallå!

Sitter på ett hotellrum nere i italienska Toblach. Bredvid mig ligger emil och slötittar på något på Netflix och på min andra sida somnade precis Helge. I det kombinerade allrummet/pentryt ligger Harry och snarkar. Vi kom hit ner igår kväll tillsammans med Emils föräldrar som ska hjälpa oss med kidsen kommande vecka. På onsdag byter vi boende till en lägenhet där resten av teamet bor.

Jag är så glad att vi kom iväg för efter Orsa blev jag mer och mer sliten och över juldagarna kände jag bara att jag fick lov att bromsa upp lite. Ingen träning. Inget scrollande på telefonen. Inget jobb. Veckorna, eller egentligen kanske längre än så, hade gått i ett fasligt tempo (som jag för övrigt verkligen älskar att ha det!!) men det i kombination med krångliga nätter OCH tävling på det tog ut sin rätt på mig… Men efter att Emil tagit Helge två nätter i rad där jag fick sova för mig själv var det som att allt vände och lagom tills vi kickade igång 2022 var jag back on track igen!

Och det vet en himla tur det, för annars hade vi gått miste om äventyret vi nu är på!

Vi lämnade som sagt Frösön igår och kom fram hit till Toblach lagom till middag. Nio kollin checkade vi in. Plus fyra handbagage (ett var). Helt makalöst vad packning det blir när man ska vara borta ett tag och speciellt när man har kidsen med sig. Den dubbla mumtisportvagnen. Bärstol. Bärsele. Kläder. Skor. Och sen allt mitt. Och Emils. Toblach är första anhalten där det blir två tävlingar för mig i helgen. Och vilka tävlingar sen, men det får jag berätta mer om senare! Efter denna tävlingshelg åker Emil och hans föräldrar hem och jag och kidsen blir själva med teamet ett par dagar innan mina föräldrar kommer ned och blir med oss på resterande tre (!) tävlingshelger… Så himla kul och spännande!

Vi kickade igång vistelsen här nere med en redig långtur tillsammans med resten av teamet idag. Makalöst fint, så fint att man nästan glömde bort att det både var långt och lite jobbigt för min del. Haha! Men aldrig har väl en pasta smakat så bra som efter en fin (och jobbig) skidtur! <3

I morgon ska vi fortsätta reka banorna inför helgens lopp och njuta av att bara vara här nere! #levnjutTÄVLA as its best! 🙌🏻😍

Ciao!

Anna

Dagen efter.

Nu är det gjort! Nummerlappen åkte på, startskottet gick och tävlingshornen åkte ut. Och oj så kul det var! Jag var ju lite orolig före att det inte alls skulle kännas så roligt som jag hela tiden har trott. Att min målbild och min vision av glädjen inför utmaningen inte alls skulle finnas där och känslor av ”vad gör jag här, jag ville inte det här!” skulle vara större.

Men inte alls! Det var precis lika roligt som jag hade tänkt, om inte roligare. Och tävlingshornen växte ut mer, viljan att göra saker bättre lika så.

Samtidigt som jag så njöt av när tävlingen var avslutad möta upp familjen, ta en kopp blåbärsoppa och lussebulle och leka med barnen. Och kvällen ägnades åt att vara med familjen, äta charkisar, göra hamburgare. Sippa på ett glas vin. Prata om högt och lågt. Analysera loppet, livet. Och vardagliga ting.

Den kontrasten är det jag älskar. Och jag älskar att skidåkningen och tävling åter finns i mitt liv men numera som en krydda mer än en helhet!

… och hallå! Det är fem dagar kvar till jul. När hände det? Jag har absolut inte köpt klart julklapparna. Jag har glömt skicka julkorten. Och jag har inte sett klart julkalendern. Och nu åker vi till stugan så att shoppa julklappar kan jag glömma. Det betyder att de fysiska julklapparna kommer utebli för vissa familjemedlemmar. Typiskt. 🙈😂

Hörs snart igen!

Anna

Premiär - check! ✌🏻🥳

Så var det gjort. Premiären med nummerlappen på! Sicken härlig känsla!! Nog för att det var lite av en mjukstart med dagens teamlopp där det gick ut på att köra ihop och för en gemensam tid men ändå!

Känslan idag. Wow. Så svårt att sätta ord på det för jag var så taggad. Så glad. Glömde på ett sätt bort att känna hur kroppen kändes för det var så skoj! Och så kul med all publik här hemma i Orsa! Och sen att få åka med en teamkompis, att tillsammans göra att vi åkte så fort som möjligt. Då ju andra tid i mål var den som räknades, så för att åka snabbast möjliga krävdes det ju att vi höll ihop hela vägen in.

I morgon blir det lite mer egen utmaning när det första individuella loppet för säsongen. Och för mig med teamet! Cirka 35km på en varvbana där vi ska upp i slalombacken de sista två varven… Start strax efter nio. Och redan nu är fjärilarna i magen igång! De där fjärilarna som förbereder en på att ta i, på att det kommer bli jobbigt och samtidigt ställa in sig på att kämpa!

För det är ju det som är min morot. Att kämpa. Utmana mig. Prova. Pusha. Testa. Sen får vi se vad kroppen har för status i morgon. Idag var den bra. Himla bra. Himla skoj! Men det är svårt att sätta det i paritet med något. Det kändes liksom bara bra och var skoj!

Just nu sitter jag på golvet hemma hos mamma och pappa. Systerdotter Majken sitter i en stol bredvid mig och tittar nöjt på. Lillebror H hoppar runt i hoppgungan och gör om vartannat nöjda ljud och däremellan låter han högst oklart…!

Nu ska jag gå och byt från tights oxh hoodie till kjol. Vi ska fira lite minijul med min familj, mina syskon med respektive. Det blir mysigt.

Och i morgon bitti är det dags för nummerlapp igen! 😍

Anna

Snart start!

Sitter och sippar på mitt kaffe (ja, Oatley med kaffe..) och lyssnar på när Emil läser Bojan och traktorn för storebror. Lillebror sussar kvar i sängen, jag borde egentligen ta och pumpa.

Sprang iväg och hämtade pumpen, ammade för knappt två timmar sedan så lillebror är nog inte så sugen på att ammas och vi åker upp till stadion för

tävlingspremiär (🙈🥳✌🏻🤩😈🤪)

alldeles strax. Barnen kommer upp senare med mormor och morfar, så då får mamma ge lillebror flaskan om en liten stund.

Så idag ställer jag mig alltså på startlinjen igen. Om två timmar och trettio minuter. Lagtempo idag vilket innebär att jag och min teamkompis Marthe ska köra ca 10-11km tillsammans och tiden stoppar när den sista av oss går i mål. Och sedan läggs vår tid ihop med killarnas tid och då får vi den totala placeringen för dagen. Superskoj event ju!

I morgon blir det ett vanligt lopp - ca 30km. Sex varv på en liknande bana som idag men med ett rejäl extra backe varje varv och de två sista varven upp i slalombacken. Det blir spännande!

Nu måste jag göra mig klar. Hörs snart igen!

Anna

Team Kaffebryggeriet + Anna = sant!

Jaa! Ni läste rätt. På lördag morgon drar jag på mig nummerlappen igen och kommer i vinter åka ett par lopp i Ski Classics för TEAM KAFFEBRYGGERIET! 😍

Vet ni vad? I vinter kommer jag dra på mig nummerlapp igen! Som jag har längtat! MEN (!) som ni säkert förstår så handlar det inte om en satsning på det sättet jag gjorde förr, när OS och VM var de stora målen. Inte alls. Nu handlar det om att få utmaning, njuta av tävlingsnerver & endorfiner av att få ha tagit i. Få hänga tillsammans med teamkompisar i Kaffebryggeriet. Fira att man fått tagit i. Spendera tid i de bästa av miljöer, enligt mig - vintervärldar och tävlingsarenor! Numera reser jag inte själv med ett lag, nu kommer jag välla in på arenorna med kids i bakhasorna och allmänt kaos..! Sånt där glädjefyllt kaos som blir när man gör precis det man vill och dessutom har sina bästa människor med sig. 😍🥳🥳

Så ja! I vinter kommer ni kanske ana mig i Vinterstudions sändningar på helgerna, skidandes i den bruna dressen för mitt team - KAFFEROSTERIET! Och ingen, absolut ingen, är gladare än jag att återigen få dra på mig nummerlappen och få njuta av den världen igen. På mitt sätt. 💛 #LevNjutTävla

Läs mer här!

Hörs snart igen!

Anna