Jag har aldrig förstått varför folks förlossningsberättelser dröjer så länge, och nu sitter jag här - mini är sju veckor gammal och först nu kommer den… 🙈😂
På måndagskvällen kände jag att något var på G, så jag började mentalt ställa mig in på att det nog snart skulle sätta igång. Jag hade haft lite förvärkar och varit väldigt trött i ungefär en vecka men nu kändes det verkligen annorlunda.
På tisdagsmorgonen körde jag ett styrkepass, samma vikter som under hela graviditet och det gick helt okay. Varken mer eller mindre. Sen bestämde jag mig för att gå in till stan, en sträcka på cirka 7,5 km, i snålblåst och snöslask. Men jag kände verkligen att jag behövde komma ut. Ut i friska luften, få tiden att gå och samtidigt kanske kanske sätta igång det på riktigt. För jag hade lite värkar då och då och under promenaden började de komma lite mer. Tempot var ovanligt lågt, men det var bara att lyssna på det och traska på så gott det gick. Och det gjorde mig verkligen gott.
Mot slutet av promenaden, i en nedförsbacke, kände jag som ett ”dropp” inuti mig. Och jag fick för mig att det var en förvarning om att vattnet gick, till och med kanske att det var lite av vattnet som gick… Fast så funkar det ju inte!
Kom in till stan och gick och tog en lunch med en kompis och då började värkarna blir mer och mer regelbundna. Men jag höll det lite lågt, även om jag tror att min vän nog förstod att jag hade rätt ont. Men jag sa absolut ingenting till Emil. Jag ville som inte ge honom falska förhoppningar!
Efter lunchen blev värkarna bara kraftigare och kraftigare och när jag gick till kontoret för att jobba en sväng fick jag ställa mig upp och andas mig igenom värkarna som kom var femte till sjunde minut. Höll mig kvar på stan däför att vi hade sista träffen med föräldragruppen och av någon anledning kändes det lite safe att gå dit och träffa barnmorskorna som höll i gruppen.
Så när vi skulle gå dit, strax före fyra, var det första gången som Emil faktiskt insåg att jag hade värkar på riktigt. Jag skickade iväg honom för att handla lite mellanmål och när han kom tillbaka var jag på väg med barnmorskan till ett undersökningsrum för att se om huvudet var fixerat. Och det var det! Så vi gick ner till resten av gruppen som satt och väntade på att mötet skulle sätta igång. Jag kunde inte sitta ned, utan fick stå upp för att andas mig igenom värkarna som kom allt tätare. En av de övriga deltagarna kom förbi mig och sa lite på skäm ”åh, har du värkar eller? Är det på g?”. Och jag som var mitt i en värk kunde varken bekräfta eller dementera. Haha! Kanske var nog svar liksom!
Mötet började och barnmorskan inledde med något i stil med ”…och så när vattnet går …” och sen dröjde det nog inte mer än tre sekunder så sa det plopp. Och vattnet fullkomligt forsade ur mig! Mitt bland alla andra blivande föräldrar och barnmorskorna. Och alla blev totalt chockade, precis som jag och Emil. Men vi kunde inte sluta skratta, för det är så jäkla typiskt mig. Chansen att vattnet går ”in public” är typ minimal, men självklart skulle jag råka ut för det. Vi försökte stoppa floden med en bebisblöja och några skötbordsunderlägg men det hjälpte ju föga. Så jag fick gå från vårdcentralen, över gågatan i Östersund, med fostervatten forsande utmed benen, gapskrattande samtidigt som jag försökte parera värkarna som kom kontinuerligt. Emil ringde in till förlossningen och vi satte oss i bilen för att åka de få minuterna till sjukhuset. Som tur var hade vi väskan med i bilen precis som babyskyddet.
När vi kom in på förlossningen rusade jag in på toaletten för att dra av mig de dyblöta kläderna (fick dessutom kissa i en mugg och jag som gjort sånt så många gånger på grund ut av alla dopingprover hade så svårt att träffa muggen..!) och sedan fick vi ett rum. Värkarna var nu rejäla. På riktigt rejäla. Så efter en kort stund blev vi rekommenderade att ta ett bad, så jag hoppade ned i det varma vattnet. Till en början dämpade det värkarna något men ju värre värkarna blev, desto mindre dämpade vattnet och efter en eller två timmar (min tidsuppfattning försvann någonstans här) klättrade jag upp ur badkaret och upp i sängen. Då skrev de in oss och jag fick börja med lustgasen och samtidigt beställde de en ryggmärgsbedövning. Tack gode gud för det!
Lustgasen var lite otäck, jag blev yr och illamående och ville inte så gärna ta den, men tillslut fick jag till hur jag skulle andas och det gav en tillfällig paus. Det dröjde en stund innan de kom och kunde sätta bedövningen, men när den väl var satt var det så skönt. Jag fick min första riktiga paus i värkarna och kunde dricka och äta lite av godiset vi hade med. Ja, jag var verkligen inte sugen på något annat än apelsinfestis och hallonlakrits. Så det åt jag. Allt som bars in på bricka tog Emil (nyponsoppa, saft och sen var det något ätbart, men jag minns inte vad det var).
Vi lyssnade på min absoluta favoritskiva, den jag lyssnat på i alla år inför tävlingar, nämligen Hymns to the silence med Van Morrisson. Den gjorde mig lugn och fokuserad och fick mig i en väldigt positiv och avslappnad stämning.
Emil var som en klippa bredvid mig. Peppande och hejade och vi var ett jäkla team. Från det att vattnet gick. Hann till och med tänka att jag var himla tacksam över att ha honom vid min sida, över att vi är så vana vid att göra utmaningar tillsammans. Och tacksam över att inte behöva gå igenom detta själv.
För det gjorde förjäkla ont. Ondare än jag hade kunnat tro. Och barnmorskans ord till mig när vi kom in stämde inte överhuvudtaget för mig. ”Kom ihåg att det är mer vila än smärta”. Det vill säga att värkarna är kortare än pauserna mellan dem. Jag hade det inte så. Jag hade kopplade värkar. Värkar som pågick mellan tre till sju minuter. Och sen en till tre minuter vila emellan. Det vare väldigt tufft. Men epidralen hjälpte mig verkligen att kunna slappna av de där få minuterna mellan värkarna och tog udden av de värsta värkarna.
När vi kom in var jag öppen cirka två-tre centimeter. Sen öppnade jag mig cirka en centimeter i timmen. Precis som de sa på föräldragruppen (haha!). Men vid midnatt, cirka sju timmar efter att vi hade kommit in, när jag var fullt öppen, så hände inte så mycket mer. Jag hade en liten tapp som fortfarande ställde till det och gjorde att huvudet inte ramlade ned mer. Vi försökte få bort den genom att krysta men den var envis.
Under hela förlossningen sjönk Harrys puls när jag inte låg stilla på rygg typ. Jag var upp och gick en sväng men fick skynda mig tillbaka för att pulsen var låg. Och när värkarna blev riktigt kraftiga sjönk pulsen i varje värk, så vi var hela tiden övervakade. Och jag var inställd på att de när som helst skulle komma in och säga att det skulle bli kejsarsnitt.
De sista timmarna var väldigt tuffa. Jag började bli trött och jag hade förfärligt ont. Riktigt jävla ont. Och sa nog till och med någon gån ”jag vill inte mer…”. Tydligen väldigt vanligt. Och svor över att barnmorskan hade sagt att vilan skulle vara längre än plågan och svor över att man inte kunde ta en time out och att jag tänkt att det skulle vara som ett maraton eller som ett av alla tuffa lopp vi gjort. Men insåg att det var en väsentlig skillnad - nämligen att man inte kan avbryta eller kliva av. Man måste bara härda ut. Och många har sagt till mig att det kommer bara vara att kämpa för vinsten du får kommer vara så mycket mer än vad du någonsin upplevt. Och ja, jag förstår vad de menar, men jag vågade inte tänka tanken att vi (jag) skulle få föda ett friskt barn. Jag vågade inte ta ut något i förskott, så jag vågade inte ha det som målbild. Istället hade jag mer konkreta målbilder så som första måltiden hemma (pizza och charkuterier), att smärtan snart skulle vara ett minne blott, löpturer med vagn… Alla dessa målbilder innefattade ju dock att allt skulle gå bra, men det var inte det jag fokuserade på.
… fortsättning följer!
anna