Innan jul var Emil borta ett par dagar och jag var själv med lille H. Och dessa dagar kom jag tillbaka till gamla träningsvanor och rutiner och jag har nog inte mått så bra på länge alltså. Det var precis vad min kropp och knopp behövde. Äta, träna, sova. Och lille H hängde på. För jag märker att även mini mår bra av rutiner och att få sova utomhus gör att hans sömn bli än bättre även på natten. Och när jag är själv är det ju rätt skönt att han sover bra om nätterna (även om jag hittills har tagit alla nätter för att Emil ska få sova ordentligt).
Och räddningen dessa dagar stavas t r ä n i n g s v a g n (för mig i plural då.. 🙄). Vi har ju både en löpvagn och en skidvagn (eller en så kallad multisportvagn) och då kan jag göra det jag vill, dvs springa och åka skidor. Och dessutom har vi ju ett gym hemma i huset där vi har några konditionsmaskiner och fria vikter, så där kan jag köra både när mini sover och på slutet har han varit där nere med mig även vaken (han har ett babygym där och jag brukar ta ned babysittern så sitter han där och spanar på mig) och spanar på mig och undrar nog vad tusan jag håller på med. Just nu är stakmaskinen oerhört intressant. Han satt och tittade på mig i trettio minuter häromdagen…
Och jag har flera av er som skrivit till mig som också sagt just det - dessa träningsvagnar är verkligen a och o för att vi som vill (framför allt kanske - kan!) träna under tiden vi är hemma med våra små. Alla små trivs ju inte i vagn, så är det ju bara, men har man små som gillar att ligga i vagnen, ja då är dessa vagnar verkligen räddningen så att man kan komma ut!
Visst att det är lite av ett mäck att åka iväg med bilen, baby och skidvagn. Först ska allt plockas ihop, sen ska allt in i bilen, sen ska man åka iväg till skidspåret, sen ska vagnen plockas ihop och ungen ska i vagnen och en själv ska kopplas på, skidor ska fram osv osv. Men gör man det bara strukturerat och inte stressar så går det faktiskt väldigt bra! Under dagarna när Emil var borta gjorde jag en sån skidtur per dag och det tog mig nog ca en timme i bara förberedelse och bilresa (alltså lullullet runt) men det var så värt det när jag kom ut på skidspåret och bara kunde åka på. Vi har en Chariot Sport 2 där lille H sitter i en infant sling (som vi NU har upptäckt exakt hur man sätter fast och hur man sätter de små i, snacka om att han sitter ÄN bättre nu) och jag upplever att det går oerhört bra att skejta, helt ok att staka men sämre att åka klassiskt. Man kan hasa sig fram på skidorna, men inte åka ordentligt. Kanske går det bättre när han blir äldre. Men så länge jag kan skejta och staka så räcker det för mig!
På eftermiddagarna ”lekte” jag i gymmet en stund (körde styrka och lekte med lille H) och lagom till han börjar gnälla för eftermiddagsluren, bytte jag snabbt om och stoppade ner honom i löpvagen och sprang en runda med honom. Dessa dagar (även fast det nästan är en månad sedan nu) lever jag på än. Stoltheten i att klara av att vara själv, att kunna träna så pass bra men framför allt att Harry också mådde så bra. Nu är jag inte alls lika nervös inför att vara själv igen, för jag vet att både jag och Harry kommer må prima ballerina!
So long,
Anna