Så många frågor jag fått angående träning (och inte) under graviditeten. Det finns så många förutfattade meningar att jag både blir skrämd och mörkrädd och faktiskt lite upprörd emellanåt. Framför allt i det hänseende där kvinnor blir stoppade av sin omgivning på grund ut av okunskap att faktiskt själva få välja hur de vill göra med just sin tid som gravida.
Att vara gravid innebär inte alltid att vara sjuk. För vissa är graviditeten verkligen ett sjukdomstillstånd och det finns ingenting de eller någon annan kan göra för att de ska må bättre eller orka. Kroppen säger helt enkelt i från och det finns inget annat än vila som gäller. För andra är graviditet en dans på rosor och det enda som händer är att magen successivt blir större, men i övrigt är livet och kropp och knopp och ork sig lik. Och sen finns det hela spektrat där emellan.
Bullen är med! 🤰🏽
Endorfinhög å trött i benen!
Och ingen graviditet är den andra lik, inte ens för samma person. Och dessutom kan en graviditet förändras från dag till dag. Och varje människa är också unik, med olika förutsättningar, bakgrund och erfarenheter.
Så att ge generella råd utan att ha en utbildning eller kompetens inom det här området är väldigt riskabelt och kanske rent av dumt. Men samtidigt vill jag uppmana till att lyssna på din egen kropp, du som är gravid.
Ingen känner din kropp bättre än dig själv. Fråga om du är osäker, men välj väl vilka du frågar. Jag har varit väldigt sparsam med att rådfråga folk och bara gått till dem jag har haft förtroende för sedan tidigare och som dessutom känner min kropp sedan förr. Och sedan lagt ihop det med sunt förnuft och känslan i min egen kropp.
Att vara gravid är ofta lika med att vara lite orolig, brydd och fundersam. Speciellt om man är förstagångsföderska. Allt är nytt. Allt från hur man mår till hur kroppen reagerar till. Och så klart allt däremellan. Och börjar man dessutom då läsa på forum eller för den delen i alla dessa gravid appar så kan man ju få spunk. Det är så många “gör inte” att även jag, som ändå känner min kropp extremt väl, blir fundersam på vad jag verkligen kan göra. Som när vi var i Davos i mars och just den veckan kom det upp att man inte skulle åka alpint. Och det var just det vi hade tänkt göra den veckan. Vad gör man då liksom? Förutom att känna sig som en usel människa när man ställer sig på alpinskidorna och svischar ned i backen. Självklart fattar jag ju att det handlar om ett medvetet val i risker man vill ta. Att ramla ska man ju undvika. Men jag kan snubbla på stan också (vilket ju händer mig med jämna mellanrum då jag inte riktigt har koll på mina fötter…) eller ramla på cykeln när jag cyklar hem till en kompis.
Allt detta tillsammans gör ju att man blir än mer brydd i vad som faktiskt är farligt på riktigt för mig och för den lilla/lille i magen. Och än så länge vet jag inte det exakt, men jag har som mission att ta reda på det.
Tills dess så googlar jag ingenting, jag frågar dem jag litar på men framför allt lyssnar jag på min egen kropp vad den säger är okay och inte. Och det är min största ledsagare i det här äventyret! Och jag är så jäkla tacksam över att jag kan göra det jag vill, framför allt att jag fortfarande kan springa. Utan att det gör ont, utan att det känns det minsta konstigt. Jag tror att alla år av träning lärt mig känna varje del av kroppen och erfarenheterna av alla nitar jag gått på genom åren gör att jag vågar prova, vågar testa gränserna lite, samtidigt som jag är lyhörd för att jag emellanåt kommer få backa. Men jag njuter av varje tillfälle jag får känna pulsen dunka å kroppen arbeta, hårt. Tack kroppen för det å hoppas du lille krabat trivs att skumpa runt...!
… och om intresse finns tänker jag återkomma med lite tankar om hur jag tänker och har tänkt med träning under de senaste månaderna och månaderna som kommer! Så shot med frågor ni som har, blir ju alltid så mycket enklare och roligare då!
So long,
Anna
