löpning

Att verkligen låta kroppen styra…

Att verkligen låta kroppen styra

Jag vet inte hur ofta jag tjatar om det här på bloggen eller när ni skriver till mig och frågar - lyssna på din kropp! Och då gäller det ju att man lever som man lär. Och ofta gör jag ju det, men jag vet att det finns risk att jag pushar lite för hårt när nummerlappen kommer på. Därför försöker jag skapa bästa förutsättningar att inte kunna göra det. Samtidigt som jag vill ha den där lilla extra triggern emellanåt att faktiskt pusha mig. I alla fall lite extra.

I fredags tror jag dock, men facit i hand, att jag nog var för ambitiös inledningsvis och det var därför jag fick slita lite med att magen inte riktigt var med på noterna. Även om det verkligen inte var utanför ramarna. Den skillnaden har jag skrivit om förut, den där skillnaden man lär sig när man en gång har varit elitidrottare med sin egen kropp som det viktigaste verktyget. Men det vare lite för mycket.

Så därför bestämde jag mig för att i lördags bromsa. Lite mer än behövligt. Lite för att få vågskålen rät igen. Och det visade sig var ett väldigt bra beslut. För även om det kändes än bättre än på fredagen, så klev jag av när den (enligt arrangören) den finaste delen av banan var gjord, de tio kilometrarna ute på Bohus-Malmön, och skippade de sista 17 kilometrarna. Kämpade rejält med mig själv att kliva av. ”Sånt gör man ju inte!”. Enligt mitt gamla tänk, men nu fick jag skita i de där gamla känslorna och bara acceptera. Så nyttigt.

Så jag stod vid sidan om, åkte med arrangören och hejade på Emil på flera olika ställen på banan innan vi åkte till målet. (Misstänkte att det skulle vara en rätt halt herr Jönsson Haag som som skulle komma över mållinjen, och så rätt jag hade…! Haha! Kolla in vloggen så ser ni!)

På söndag morgon skuttade jag ur sängen (Emil kröp, med feberkänsla..). Tog en frukost enligt konstens alla regler (minsta möjliga men med maxat kolhydratinnehåll, dvs juice, sylt och bröd!) och tog sedan båten över till starten. Värmde faktiskt upp lite och insåg att om jag bara skulle bromsa mitt tempo lite lite från dagarna innan, så skulle jag kunna springa utan att behöva pusha det minsta.

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Så istället för att ställa mig längst fram när starten gick, ställde jag mig längre bak. Joggade iväg, tog en plats i ledet på de smalare partierna och lät kroppen (inte knoppen) styra helt. Gick i vissa backar, tog det lugnt över klipporna. Fyllde på med energi varannan kilometer (!) och kissade varje halvtimme. Direkt jag glömde att fylla på lite med extra energi fick jag lite håll, så jag hann ta två gels under vägen också. 

När över halva loppet var gjort var jag fortfarande oförskämt fräsch (loppet var totalt 22,3km) så jag började springa i mitt tempo, utan att ta någons rygg. Gick om om det kändes bra. Ökade successivt och terrängen blev mer lättsprungen. Och när jag lägligt kom till sista bron som var öppen (och då stoppades tiden) passade jag på att kissa en sista gång och ta en gel. Och därifrån visste jag att det bara var 6 km kvar. Och jag var väldigt fräsch. Så därifrån och in i mål ökade jag för varje kilometer. Utan att ”magen” pushades. Det var bara mitt flås som utmanades - och det var f a n t a s t i s k t. 

public.jpeg
public.jpeg

Men jag är helt säker på att om jag inte hade tagit det så piano till en början så hade det aldrig känts så bra mot slutet. Och hade jag pushat och sprungit hela på lördagen kanske jag inte ens hade kommit till start (eller fått chansen att gå i mål) på den sista etappen.

Så efter fredagens lärdom gjorde jag verkligen som jag konstant tjatar på er om - jag lyssnade verkligen på KROPPEN!

Vilken seger! Och ibland är det coolare och mer utmanande att ha såna här mål än att bara springa så fort som möjligt från a till b. Faktiskt. Och speciellt för mig som bara haft sådana mål under hela min karriär.

Nu är dock sista tävlingen med kaggen gjord. Och när nästa blir av, det vet nog ingen. Jag har några visioner, men det får tiden utvisa om det blir så. Spännande värre!

So long,

Anna 

Icebug Xperience

Kom fram till Ramsviks camping igår efter att ha åkt nattåget till Göteborg, ätit lunch med kusin och moster och haft en träningsdate med ett par som budade hem auktionen vi hade på Springhjälpen i våras. Checkade in i vår lilla campingstuga, åt en stadig middag och spelade in några snuttar för diverse användning (bland annat ny vlogg så klart!).

Sen hade som kvällen gått och vi var två trötta själar som kröp till kojs på loftet i den lilla stugan. Strax före åtta i morse ringde klockan och vi gick till restaurangen där frukosten serverades. Jag som numera inte får plats med så mycket i magen fick tänka till lite vad jag stoppade i mig (blev två skivor bröd med rejält med sylt (och smör), juice och en liten kaffe) medan Emil nog njöt lite mer av utbudet på buffén.

Sen gick vi tillbaka till stugan, packade ihop en ombytesväska för dagen och bytte om. Fyllde ryggarnas vätskepåsar, satte på oss nummerlapp och snörade skorna.

För klockan 10.30.00 gick starten för den sista utmaningen här nere på Västkusten - nämligen IceBug Xperience! Eller så startade jag, i Run&Walk-klass, medan Emil startade en timme senare i Run-klassen.

public.jpeg

23.7km i oerhört blandad terräng väntade. Klippor, hällar, stenar, grusväg, asfalt, blött och obanat och tillslut en träbrygga in mot mål. Från Ramsvik till Smögen.

Jag hade en riktig gravid-dag. Men mest troligt hade den kunnat vara än värre om jag ätit en redig frulle, nu fick jag mest bara håll i tid och otid och blev kissnödig på ”riktigt” och ”fejk” mest hela tiden. Så det blev inga snabba, härliga kilometrar, men jag njöt ändå av att kunna springa (mestadels) och njuta av naturen, heja på alla människor och få andas frisk havsluft! Emil däremot, han sprang han. Fort också. Så jäkla fort att han passerade mig när ynka 700 meter återstod. Han. Sjukt nöjd. Jag. Jäkligt less. Summa sumarum - han sprang fort, jag lufsade fram utifrån dagens förutsättningar!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Men tänkt ändå att jag gjorde det! Jag tog mig i mål, jag anpassade farten och tempot och jag lyssnade på kroppen och lät den styra helt och hållet. Och på något sätt är det mer utmanande att låta magen styra än att plocka fram tävlingsdjävulen och bara köra. Faktiskt. Det här triggar mig mer just nu. Pushar mig att hantera en ”tävling” på ett annat sätt. Och det tror jag är väldigt nyttigt!

public.jpeg

I morgon väntar 29km fördelat på 10km och sedan en färja på ca 10 min (som går varje halvtimme) och sedan återstår 19km till mål. Jag ska springa de första 10km ute på Bohus-Malmön och sedan gör jag en avstämning av min kropp om jag kör resterande 19 eller spar mig till tredje etappens 27km… Kroppen får helt enkelt styra!

Nu ligger vi och slöar, käkar godis och chips och dricker saft. Laddar med andra ord. Kroppen är lite trött men på ett bra sätt. Kommer sova gott i natt!

public.jpeg
public.jpeg

Det är himla roligt att få uppleva sånna här lopp, där det mer handlar om upplevelsen än prestationen. Det är något nytt för oss. Nytt men väldigt uppfriskande och härligt!

Nu: Elementary säsong 6.

Happy Fri-yay till er alla å tack för all respons om kosten - låt mig återkomma mer där!

Anna

Mitt favoritpass inför New York Maraton..

Ifjol sprang ju jag och Emil vårt första maraton någonsin, New York Maraton. En dröm jag haft länge, faktiskt sedan 2012 då en vän nämnde att den dagen jag la skidorna på hyllan kanske vi skulle åka dit och springa och må gott. Och redan då såddes ett litet frö så när vi fick frågan förra våren om vi ville haka på över, så fanns det inga som helst tvivel hos mig. Jag skulle springa! Så var det bara. Däremot var det mer osäkert om Emil skulle göra det då han inte är ett jättefan av att springa fort och långt på hårt underlag.

Under sommaren kraschlandade jag dock och jag blev tvingad till fem veckors ofrivillig vila. Precis vad min kropp och knopp behövde, men jag ville ju fortfarande springa den där maran. Men för min skulle fick jag lägga alla sådana tankar åt sidan och bara fokusera på att återigen börja må bra, i själen.

Det som var tufft under den här perioden var att jag vare mig fick eller kunde träna då det finns så otroligt många studier som visar på att fysisk aktivitet i vissa fall kan vara lika effektivt mot depression/nedstämdhet som pharmacia. Och när man har levt hela livet och kunnat kämpa emot tyngre perioder tack vare träningen, så var detta extra tufft. Men det får jag skriva mer om en annan gång.

I augusti fick jag börja röra på mig igen, trettio minuter jogg tre gånger i veckan och två styrkepass. Resten skulle jag vila. Och då återstod det ca 12 veckor till starten på maraton. Sakta men säkert trappade jag upp träning, från trettio minuter till fyrtiofem till sextio minuter. Men fortfarande med två vilodagar per vecka. Mot slutet av augusti åkte jag till fjällen och sprang en lugn långtur på över två timmar. Och några dagar senare körde jag samma långtur igen och lufsade upp på fjället i Åre. Men dagarna där emellan fick jag ta det riktigt lugnt.

Så när det återstod cirka åtta veckor vågade jag börja träna lite mer regelrätt mot ett mål. Jag fick hjälp av Anders Szalkai med upplägget, till en början var det inte jättespecificerat utan mer lite tips och triss (så som löpskolning, snabbhetspass och långpass i ett visst tempo (som inte slet allt för mycket). Men de sista sex veckorna blev det mer specifikt och jag hade mellan tre till fyra “maratonpass” per vecka som utvecklades för varje vecka. Utöver det la jag in lite simning och rullskidor och styrketräning. Men dessa pass var sällan mer än 60 minuter. Och det var väldigt roligt att prova träna på ett annat sätt, med andra verktyg som styrde belastningen (så som tempo).

Och ett av de mest spännande passen jag fick göra (som också blev en hatfavorit) var detta som jag gjorde när det återstod fem veckor tills starten skulle gå.

Längsta långpasset innan NYCM utgår från km; 36-38 km. Målbildstempo på NYCM + 15-20 sekunder. Upplägget får gärna vara progressivt i fart där första timmen går riktigt lugnt men sen att ni på andra timmen smyger upp farten efterhand.

Där körde jag 35 km med successiv ökning från 5.00 min/km på första milen, 4.45min/km på andra, 4.40min/km på tredje och på sista fem kilometrarna höll jag 4.30min/km, det gjorde ett totalt snitt på 4.45min/km och vår målbild var att hålla 4.37min/km på maran (det ger en måltid på ca 3.15h totalt tror jag). Det här var ett makalöst tufft pass, något jag aldrig gjort tidigare, där man hela tiden skulle klara av att öka tempot men samtidigt inte öka för mycket och inte springa för fort om man fick feeling.

I vår har jag fortsatt köra det här passet men då har jag ökat var 5e kilometer och sprungit mellan 25-30km, men snitttempot har ofta landat kring 4.45min/km. Så fort springer jag INTE idag. Om man säger så… Just det här att öka successivt tror jag är väldigt bra träning inför maraton. Att inte bli för ivrig i början, våga hålla sitt tempo och låta sig komma in i löpningen.

Så oavsett om ni har ett maraton snart eller om ni vill prova på ett sånt där kick-as-jäkla-bra pass - kör detta! Man blir så jäkla hög på endorfiner efteråt att man blir helt till sig! Men kom ihåg: sätt tempo utifrån DIG! Ingenting är så tråkigt som att man är för tuff/hård mot sig själv och inte klarar av det man satt upp. Utmanade ska det vara, men det ska också vara genomförbart!

Ett annat pass som jag tyckte var kul och lagom utmanande var att springa 25-30km och sedan lägga in antingen 3 x 3km eller 2 x 20 min efter ca 10-12km. Och under dessa intervaller ska tempot vara snäppet snabbare än din tänka maratonfart. Så jag försökte hålla kring 4.10min/km på intervallerna och sedan fick det gå riktigt lugnt före och efter. Ett pass som gör en lite hårdare i kropp och knopp.

Så här kunde de tre maratonpassen för en vecka se ut:

1. Långpass asfalt ca 30 km, med tröskelinslag med 3 x 3 km med 1 km lugnt mellan varje fartdel. I övrigt lugnt, så det inte sliter för mycket

2. Backpass med lite mer fokus korta backar. Typ 12 x 40 sekunders uppför med halvsnabb löpning utför. Löpskolning.

3. 60 minuters pass i tänkt marafart.

We made it!! 😍

We made it!! 😍

Själva New York Maraton då, hur gick det kanske ni tänker? Jo, det gick RIKTIGT BRA! Det var nog bland det roligaste jag upplevt i löptävlingssammanhang men på riktigt konkurrerar det även bland topp-3 idrottsminnen i mitt liv. För det var en upplevelse utöver det vanliga. Och sen att jag och Emil höll ihop från start till mål - det var en d r ö m. Fy farao vad häftig känsla det var!! Och ja! Vi klarade vårt mål! Sprang in på 3.10.49 tror jag, trots en ofrivillig stretchpaus från Emils sida cirka 700m kvar till mål. Kramp. Nope, han hade inte varit lika “noggrann” med maratonträningen inför. Men jag tror också man kan skylla mycket på hans muskeluppbyggnad och muskeltyp, jag är helt enkelt mer gjord för långa, lite halvsnabba utmaningar medan han ska ha fort och kort!

Så ni fattar ju att jag vill att ALLA ska få uppleva den där stämningen i New York första helgen i november! 😍

So long,

Anna

Sista löpintervallerna utomhus...?

I början av veckan bestämde jag mig för att göra ett litet test av mig själv. Det har ju hänt väldigt mycket med mig mage på slutet och känsla av att vara gravid. Jag kan inte längre låtsas som att allt är som vanligt, att kroppens signaler för stunden är de som gäller även en stund längre fram utan jag måste hela tiden lyssna och vara lyhörd, justera och fundera. I träning som i vardag. Och det man tror man lärt sig ena dagen, det gäller inte längre nästa dag.

Det är väldigt utmanade för mig som är en person som vill ha kontroll och en plan. Och ja, jag har ju fortfarande en plan vad jag vill träna varje vecka även om den aldrig tidigare har varit mer flytande och aldrig varit mer flexibel.

Och i och med att vi ska ner till Västkusten igen nästa helg för att delta i West Coast Trail som en del i vårt samarbete med Västsverige och deras olika event nere på Västkusten (där ju vi hittills deltagit i swimrun, kanotmaraton och rullskidslopp) så vill jag känna efter lite hur kroppen reagerade på att springa lite fortare. Jag tror fortfarande att jag nog hanterar att lufsa framåt rätt bra, men jag ville testa att springa på lite fortare.

public.jpeg

Så jag ställde klockan tidigt, hade en rätt fullspäckad dag (ÄLSKAR DET!) och stack ut direkt. Joggade försiktigt ner för vår uppfart (som är jäkligt brant) och kände direkt att magen inte gillade att behöva hålla emot steget utför. Kände att detta skulle kunna bli en rejäl utmaning.

public.jpeg

Joggade lätt i fem minuter där kroppen fick anpassa sig successivt och sedan vred jag upp tempot successivt i 5-6 minuter. Sen körde jag igång det jag hade planerat från början - 4-5 st 4 minuters intervaller på asfalt i varierad terräng (ja, bor man på Frösön i Jämtland så är terrängen rätt varierad). Första intervallen var dock rätt flack och jag kom in i löpningen rätt fort. Det gick bra. Det kändes bra! Men av någon anledning kände jag att jag nog behövde kissa, så jag sprang ut i skogen men det var ju falskt alarm. Bara lite skvätt. Och efter det var det som att jag hade skakat om allt i magen och det hade hamnat lite “fel” igen, så nästa intervall fick jag starta om två gånger innan jag kunde börja springa. Uppför gick det hur bra som helst, men direkt det blev lite utför fick jag mer jogga än springa… Och så fortsatte det. Uppför gick det hur bra som helst. På platten ok, men utför kändes det inte särskilt bra eller bekvämt.

Jag körde 5 stycken fyraminutare, i relativt bra tempo men utan att kunna driva pulsen särskilt hög. Jag fick inte mer ont, men slutsatsen blev att jag nog inte ska springa intervaller utomhus längre. Uppförsbacke inne eller ute - absolut! Och att lufsa fram i lagom högt tempo, det är nog inga problem.

På något sätt känns det lite häftigt att det faktiskt händer så mycket i kroppen att jag måste göra justeringar. Det har ju gått så bra hittills och det mesta har gått på räls, så det känns skönt att kroppen faktiskt säger till när den inte tycker att det känns helt bra. Men ni måste förstå skillnaderna här - jag stoppar före det känns DÅLIGT, alltså har jag en marginal att spela på och det är så jag vill ha det. Jag hade kunnat pusha mig mer, säkerligen, men då mest troligt fått ont efteråt och kanske gjort något som gör att jag inte kan göra andra saker jag vill efteråt. Och den marginalen vill jag fortsätta ha!

Så ni behöver inte vara oroliga att jag ska köra skiten ur mig själv nästa helg nere i Bohuslän, nej, jag kommers ställa upp i en klass som heter Run/Walk så jag kan lufsa i det tempo jag kan för stunden. Springa emellanåt. Gå. Jogga. Vad som nu funkar. Och känns inte ens det okay - ja då blir jag den bästa hejarklacken ever till Emil som kör Run-klassen.

Att lyssna på kroppen har jag ju tjatat hål i öronen på er om, men jag tror inte man kan tjata nog om det. Och kanske kan jag, med min bakgrund, finjustera mer eftersom kroppen har varit mitt främsta verktyg i så många år. Samtidigt var jag ju inte en höjdare på det när jag var aktiv. Jag körde ofta lite för hårt, var lite för ambitiös. Så att vara gravid och verkligen få veta, utan krusiduller, vad kroppen känner är fantastiskt. Och det var just det min läkare sa till mig när jag ringde och frågade om råd i vecka sju “hur ska jag tänka kring träning nu?”. Hans svar var oslagbart “din kropp kommer berätta för dig, starkare än vad du någonsin upplevt”. Och oj så rätt han hade!

Ha en fin lördag! 💛 Själv ska jag nog ut och lufsa lite i skogarna här på Frösön.

Anna

Swimrun premiär!

Nu är det gjort - mitt livs första swimrun! Ni vet ju kanske vid det här laget att jag inte är ett fan av vatten. Och rätt obekväm vid att kasta mig ut i okänt vatten, tänker på allt som kan finnas under ytan och allt jag inte ser. Så jag har ju varit (minst sagt) nervös inför det här loppet. Ö-loppet. Tanken var ju inte att jag skulle köra överhuvudtaget, tänkte att jag skulle heja på Emil och hans teammate Jens Blixth, men förra veckan fick jag ett infall att jag kanske skulle köra ändå.

Så jag frågade Andreas på Sverige Springer om inte han ville köra med mig och när det också visade sig finnas en kortare variant än den nära fyra mil långa distansen som Emil och Jens skulle köra, så kände jag lite point of no return… Lite ta tjuren vid hornen och utmana mina rädslor för någonstans inom mig finns ju ett jäkligt stort sug av att lära mig gilla att simma i öppet vatten.

Så idag var det dags. Och i natt som jag som en mätt bebis. Vaknade lugn och taggad och glad! Kände hur nöjd jag var över att faktiskt antagit den här utmaningen. Efter en snabb frukost tog vi en taxi till färjan som skulle ta oss och alla andra deltagare ut till starten på Styrsö. Kände oss rätt malplacerade, totalt oprofessionella och orutinerade. Faktiskt en lite skön känsla för alla krav på prestation och resultat är som bortblåsta. Om det nu skulle finnas några. Men ni förstå vad jag menar!

public.jpeg

Strosade runt före start, bytte om och hoppade ned i vattnet för att ”blöta” upp oss lite. Och kände minuterna tickade rätt fort mot start! Emil och Jens startade trettio minuter före oss, hann heja iväg dem och springa och kika på deras första simning. Och sen var det vår tur.

Det började med ca 400-500m asfaltslöpning innan vi hoppade ned i vattnet och simmade en av de längsta sträckorna, cirka 600m. Jag låg först och slapp hålla kolla på snöret mellan oss men fick slåss lite med dolmen mellan låren som inte riktigt ville ligga kvar. Men annars gick simningen HELT över förväntan! Det blev lite trångt och lite tajt emellanåt men överlag helt smärtfritt.

Sen var det dags för första uppstigningen och då insåg jag att det inte var ett snabblöpt lopp. Över klippor, genom snår och smala stigar. Men makalöst vackert!

Sen var det ner i vattnet igen, den här gången fick jag utmana mig själv lite då jag fick lov att hoppa för att komma i vattnet. Eller hoppa och hoppa. Se framför er en gravid totalt osmidig kvinna med paddlar, dolme, glasögon och ett snöre med Andreas bakom mig. Kanske lite mer ärligt att säga att jag typ hasade mig ned som en valross…

Lite så fortsatte alla ned-och-uppgångar i vattnet, men simningen - hallelulja! Det gick så JÄKLA BRA! Brände mig på någon manet, men det var inte alls så illa som jag trodde det skulle vara. Löpningen var ju väldigt blandad, det var stigar, klippor och snår med också fina grusvägar och asfaltsvägar. Så emellanåt kunde vi springa på bra, däremellan fick man mer klättra eller hoppa mellan stenar och hällar. Det var så omväxlande så man tänkte aldrig på hur länge vi vet ute, älskar när det är så!

Och ut med hela banan stod det folk som hejade som de aldrig gjort annat - det var en riktig folkfest och man lyftes verkligen av alla hejarop!

Och helt plötsligt säger någon ”nu är det sista simningen!” och då återstod det bara sex kilometer snabb löpning efter det!

Magen gillade det lite mer humana tempot idag, jag märkte av lite stramande i magen här och där, speciellt när jag blev lite låg, men att lufsa fram som vi gjorde idag, det var perfekt!

Men jag vill v ä l d i g t gärna köra igen och verkligen utmana mig i tempo! Jag tror definitivt inte att detta var det sista swimrunnet!

Efter 3.01h gick vi i mål, jag och Andreas, lagom möra men framför allt jäkligt glada och nöjda! Swimrun premiären var avklarad! En stund senare gick Emil och Jens i mål, möra, trötta, glada och nöjda! Precis som det ska vara!

public.jpeg
public.jpeg

Kan verkligen rekommendera Ö-loppet till er som är lite sugen på att prova swimrun. Miljön, människorna och hela eventet. Avslappnat och himla skoj!

public.jpeg

Nu sitter vi i bilen på väg mot Stockholm. Lite trött ja. Lite törstig. Lite bränd i fejan. Men väldigt taggad på att prova det här igen!

So long,

Anna

Bornholm - vi gillar dig!

Precis hemkommen från en magisk vecka på Bornholm. Eller ja, vi lämnade ön redan i lördags, men sen tog vi det piano på vägen upp och stannade till för att få lite kvalitetstid med syrran, hennes kille och minigrisen Nils (min systerson 😍), så vi kom upp till Jämtland först igår kväll.

Jag skulle ljuga om jag sa att kropp och knopp är fräscha sedan utmaningarna där på den fina, danska ön… På fredagen, inför det näst sista loppet, vaknade jag upp med lätt irriterad hals och en lätt förkylningskänsla. Var i valet och kvalet om jag skulle ställa mig på startlinjen. Skulle aldrig ha gjort det som elitaktiv, men på något sätt känns det annorlunda nu. Dels pressar jag mig inte lika mycket men sen är det inte lika allvarligt. Hade jag haft ont i halsen och/eller feber hade jag inte ställt upp, men nu bestämde jag mig för att starta men låta kroppen styra tempot helt. Så med den avslutningen blev jag ju än lite mer sliten och har haft några riktigt lugna dagar där jag bara gått någon promenad med syrran eller faktiskt vilat helt. Totalt. Bara fokuserat på att äta och återhämta mig.

Och idag är jag back in business. Började lite lätt med ett styrkepass i morse, något som jag alltid längtar så efter när jag är bortrest och inte har tillgång till ett gym! Så skönt att få ta i som man gör i gymmet!

Åter till Bornholm då.

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

public.jpeg

Etapé Bornholm består av ett maraton uppdelat på fem etapper på olika ställen på ön. Allt från 5.8km sandlöpning till 10km snabb stadsbana. Ett av loppen tog vi över 150 höjdmeter, närmare 200 höjdmeter, medan det på stranden och i sanden var noll. Så alla lopp hade sin tjusning. Jag gillade speciellt det näst sista loppet, som gick i byn vi bodde i. En rejält kuperade banan som avslutades med en stigning på över 500m där de sista 300 metrarna var efter en asfaltsväg som målats som vägarna på Tour de France. Publiken och stämningen gjorde ju verkligen sitt till!! Och dessutom gick banan över ängar, det var uppåt och nedåt och det var bara så där superfint! Och min kropp bjöd verkligen upp till dans den dagen. Så jäkla coolt när jag ändå hade tre lopp i kroppen redan före start.

Det är närmare 2000 deltagare, alltifrån Musse och vår Charlotte till sånna som mig (som kommer med magen först) till någon du möter på gatan som du inte ens tror kan springa till massa glada barn som får ha nummerlappen på sig för första gången. Allt inramat i en otroligt härlig och positiv miljö! Kan verkligen varmt rekommenderas!

Min kropp då, hur mådde den? Jo, men den mådde så makalöst mycket bättre än vad jag hade vågat hoppats på innan. Var inställd på att eventuellt få stå över någon etapp, eller åtminstone kanske få lufsa runt i ett väldigt behagligt tempo, men jag kunde faktiskt ge det jag hade för dagen (utan att ta ut mig max som jag ju undviker under graviditeten) på alla etapper (bortsett från den sista där jag bromsade mig ur..). Och det känns häftigt!

Jag fick vara noga med uppvärmningen, körde alltid minst 3 stycken intervaller på cirka 2 minuter när det återstod 15-20 minuter till start. Allt för att sätta igång flåset och driva igång pulsen och förbereda magen på “skumpet” som ju blir av löpningen. Jag såg också till att äta bra under hela dagen, men inte för tung mat. Såg till att magen var så gott som helt tömd före start och jag drack bra. Jag startade kontrollerat och lät kroppen styra tempot helt. Hade emellanåt koll på kilometertider, men justerade aldrig tempot utifrån det, utan kände jag mig fräsch kunde jag öka, kändes det lite för ansträngande drog jag ned på farten.

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

Det känns häftigt att ha fått uppleva att kunna springa och ta ut sig när man är i vecka trettio - något jag alltid kommer bära med mig men också vara otroligt ödmjuk inför att det kanske inte skulle gå en andra gång. Vem vet?

public.jpeg
After Race fika!

After Race fika!

Oavsett var det riktigt skoj och tävlingarna var ju egentligen anledningen till varför vi åkte dit i första hand, men det blev en vecka som innehöll så mycket mer än bara tävlingar. Charlotte och Pär styrde upp det hela på ett fantastiskt sätt och vi åt gott, vi njöt av livet och vi mådde gott! Måste återkomma med alla bra ställen som Charlotte tog oss till - en liten mini-Bornholms-guide helt enkelt!

Nu ska jag ta och äta lite lunch, illamående kommer krypande. Det betyder MAT NU! Lika bra att lyssna. Sen får vi se om jag drar på mig våtdräkten och tar mig ner till sjön… En ny utmaning väntar nämligen redan till helgen. Kan säga så mycket som att jag hade mardrömmar version light i natt om maneter och svart vatten. Men det ska nog gå bra! 🙄😅

So long,

Anna

Etape Bornholm!

Vi kom hit med färjan i söndags kväll och åkte raka vägen för att hämta ut nummerlapparna till det vi är här för att göra - nämligen springa ett maraton (42195m) uppdelat på fem etapper på fem dagar! Etape Bornholm.

Blev medbjudna av våra vänner Charlotte och Pär i vintras och tackade ganska omgående ja - det kändes som ett jäkligt skojigt event. Njuta av god mat, upptäcka Bornholm och springa löptace. Med allt det nu innebär. En grym kombo om ni frågar oss! Däremot var det inte helt självklart att jag skulle delta och det är fortfarande inte helt säkert att jag kommer ta mig igenom alla etapperna. Jag tar helt enkelt dag för dag! Och låter kroppen styra helt. Tempo, insats. Ja allt.

Igår, på den första etappen, gick det HELT över förväntan. För oss alla. Men även mig. Jag kunde ta, jag kunde springa hyfsat snabbt och jag mådde bra hela vägen. Och mår bra idag - dagen efter! Och så vill jag att det ska förbli!

Vilket gäng va?!! 🤩👯‍♂️👯‍♀️

Vilket gäng va?!! 🤩👯‍♂️👯‍♀️

public.jpeg
public.jpeg

Nu sitter vi i bilen på väg mot starten på etapp 2, en 5.8km lång bana med över 4 kilometer på SAND! Det ska bli riktigt spännande! Taktiksnacket mellan övriga deltagare i bilen är i fullgång och jag lyssnar och ler. Lite skönt att ha en helt annan inställning till tävlingarna men samtidigt kunna verkligen få ta i och flåsa om jag kan. Det är himla skoj!

Näe. Nu ska jag också delta lite mer aktivt… 😉🏃🏼‍♀️💨

Hörs mer snart igen! Vi har helt fantastiska dagar, men det ska jag berätta mer om sen!

Anna

Träning på resande fot

I och med att vi reser en hel del och inte gärna slösar en vilodag på dessa, gäller det att tänka till lite hur man får in träningen dessa dagar.

En favorit för oss, som vi båda blir mer och mer fäst vid, är att gå upp tidigare på morgonen, slänga i sig lite energi (typ en näve russin, ett glas juice och/eller en macka) och sedan gå ut och bränna av ett kort och effektivt pass. Ett oss som ger mycket bucket for the money. Det vill säga intervaller eller tyngre styrka. Allt för den där lilla endorfindosen!

På roadtrippen hann vi med dessa pass före resa:

  • 45min tröskellöpning i terrängen (total tid på passet 60min)

  • bergstur på ca 2h (här åt vi frukost efter och kom inte iväg förrän strax före lunch, men det var inte heller någon stress)

  • två pass med kettelbell-styrka där vi kör 4-5 övningar, antingen i följd efter varandra eller med vila mellan varje set (totaltid på passet 20-45min)

  • 10 x 30s maxlöpning i backe m start varannan minut (gick ned till samma start)(totaltid på passet 35min)

  • 4 x 5 min löpning i 10km-tävlingstempo (totaltid på passet ca 35-40min)

… herr Jönsson Haag efter ovannämnda 10 x 30s backe. En av oss bygger lite mer syra än den andra. 🙄😅

… herr Jönsson Haag efter ovannämnda 10 x 30s backe. En av oss bygger lite mer syra än den andra. 🙄😅

… gissa vem. 🙈

… gissa vem. 🙈

public.jpeg

Ni ser ju själva - man kan variera otroligt mycket bara man har en plan och förbereder lite kvällen före. Korta backintervaller har blivit något av en favorit… Och jag lovar - resan blir så mycket roligare med lite endorfiner även om man också kan bli liiite tröttare (inget som lite kaffe kan råda bot på… 😉).

Även när vi har en intensiv jobb-period där vi inte har så mycket tid över brukar vi ”passa på” att träna före den riktiga frukosten på morgonen för att få träningen gjord!

En veckas träningsdos…

… variera inte särskilt mycket, men däremot vad jag fyller den med. Vilken typ av träning, intensitet och form. Är jag hemma i Östersund har jag en ganska statisk plan, men är jag på resande fot, så är jag mycket mer flexibel.

Efter år av detaljstyrd träning in i minsta detalj är det en väldig frihet att kunna vara flexibel och göra lite det jag känner för. Och sedan jag blev gravid är det också en förutsättning för att jag ens ska kunna träna.

public.jpeg

Är vi på resa (som vi ju är rätt ofta) brukar jag sällan göra en plan innan, kanske har jag ett eller ett par specifika pass jag vill få till under den perioden vi är borta, men jag vill inte att träningen ska styra det vi gör. Och jag föredrar att få tid att träna tillsammans med Emil och då gäller det att inte ha bestämt i förväg… Han är en sån som vill gå på feeling för dagen, och vill jag då haka på, då får jag snällt invänta besked vad vi ska göra. Ibland får jag veta kvällen innan, ibland på frukosten.

Vi är rätt olika där, jag gillar att planera och får en kick av att drömma om nästa pass, medan Emil som sagt hellre går på feeling för dagen. Skillnaderna i hur vi ville ha det var större förr, numera kan vi liksom mötas halvvägs.

Är jag hemma har jag dock ofta en plan med vad jag vill få in den kommande vecka, däremot kan jag justera när jag kör varje specifikt pass.

En vecka brukar bestå av:

7-10h konditionsträning fördelat på löpning, simning, rullskidor och cykel fördelat på:

1 långpass (2h +)

1 tröskelpass på ca 45-60min

1 pass med kortare, hårdare intervaller (från ex 10x30s till 4x4min)

1 pass överkroppsfokus (typ simning eller stakning)

1 pass snabbdistans på ca 60min

1-2 pass där det inte spelar så stor roll vad jag gör, bara att jag gör något i 45-90 min

2-3 styrkepass (här räknar jag ej tid)

… så cirka 7-10 pass totalt per vecka.

Förra året försökte jag få till mellan 50-75km löpning per vecka, men nu har jag helt släppt det och springer det jag kan och kroppen mår bra av och fyller istället ut med mer rullskidor och cykel.

Simning var ett bra komplement under min aktiva karriär för att hålla mig rörlig i överkroppen men också bygga styrkeuthållighet som jag tjänade på i speciellt stakåkningen. Och jag blev så fast att jag försöker få till åtminstone ett simpass per vecka!

Jag är ju skolad i att dela in träning i A1-A3 och att man ska ha en viss dos i varje belastning för att få utveckling (har skrivit tidigare, men kommer inte åt mitt arkiv än pga nyuppdateringarna av bloggen) och det finns kvar i mig. Att träningen ska vara varierad både i form och intensitet. Även om jag numera har ett mindre pulsspann som jag tränar i, speciellt sedan jag blev gravid. Maxpulsen har sjunkit lite och min ”distanspuls” har höjts en aning.

Har ni fler frågor och funderingar kring hur jag tränar och hur jag tänker kring träningen idag - tell me! 🙋🏽‍♀️

Nu. Hoppa ner i poolen här hemma vid huset i Östersund och njuta av att sommaren verkar ha hittat även till Jämtland!

So long,

Anna

Psst. På temat Gravid - vad har ni mer för funderingar där? Berätta! Har några jag jobbar på just nu, bl.a. kost & de bästa prehabövningarna för ”snabb comeback”…

Hallå kroppen - dags att vakna!!

Jag har aldrig varit den som haft lätt att komma igång med intervaller, eller med flåset så att säga. Jag behöver en rejäl uppvärmning och gärna successivt öka tempot/belastningen för att få ut maximalt. Att värma upp inför korta lopp så som sprint var alltid det lurigaste, speciellt i och med det ofta var begränsad tillgång till spåren som jag behövde för att värma upp.

Sen jag slutade har det varit lite si och så där med uppvärmingen inför hårdare pass om jag ska vara ärlig, det är ju inte det roligaste. Hellre bara köra igång med skiten än att hålla på och värma upp en massa. Men sedan jag blev gravid har jag märkt mer och mer att jag VERKLIGEN behöver värma upp rejält för att ha en suck att få ut något av det tänkta intervallpasset. Helst ska jag successivt öka intervall för intervall. Men det har man ju inte alltid tid med. Eller? 🙄😅

Igår morse när vi skulle bränna av ett kort och effektivt intervallpass på vägen utanför det lilla B&B Emil hade bokat för natten insåg jag att jag nog skulle behöva ta någon av de första intervallerna till att bara komma igång… För vare sig jag eller Emil var särskilt sugen på att göra passet längre än vad vi behövde. Kort uppvärmning (kanske 5-7 minuter) och sedan 4 gånger 5 minuter med 1 minuts vila emellan. Klart.

public.jpeg

… så när vi traskade ut från huset i morse och började ta de första löpstegen kände jag mig MER GRAVID än på länge. Eller kanske någonsin. Seg i kroppen, lite öm i magen och jag hade knappt jogg-tempo. Tycker bilden ovan säger ALLT! 🙈 Men jag vet också att den första känslan ofta ljuger lite, så jag tänkte att jag gör väl vad jag kan.

public.jpeg

Vi sprang någon minut bortåt och vände för att värma upp och sedan startade vi första intervallen. Vi skulle köra två intervaller bortåt efter vägen. Och två stycken hemåt.

Första intervallen var precis som jag trodde. Seg och långsam. Men löpsteget kändes bättre och bättre och lika så magen. Kom inte alls upp i något särskilt tempo, men jag kände att det nog skulle kunna gå fortare och fortare. Och det gjorde det!

Kroppen liksom vaknade och jag kunde springa på allt fortare, fick pulsen att öka successivt och fick till ett sånt där riktigt bra och härligt pass som man mår så där gott av både i kropp och knopp!

public.jpeg
public.jpeg

… så gillar jag att starta en dag när jag vet att resten av dagen kommer spenderas på resande fot! Och jag ÄLSKAR (och är oerhört tacksam) över att min kropp fortfarande tillåter mig att springa fort. Jag njuter av varje pass, varje intervall, varje minut. TACK!!

Kikkan Randall sa till mig att hon upplevde att det tog typ tjugo minuter innan hennes kropp kom igång när hon väntade sin son. Det ligger kanske något i det. Hur har ni upplevt det?

So long,

Anna

Vilken topp(en)tur!

Lovar att jag ska återkomma mer till var vi är och allt sånt men jag måste bara kika in och skriva lite om vår topp(en)tur igår!

Vaknade i lugnan ro av att solen kikade in genom gardinerna och jag öppnade balkongdörren ut på den lilla balkongen som är precis över en liten hamn. Av alla turister syntes inte ett spår förutom en och annan morgonjogggare men däremot han som ägde restaurangen bredvid, sophämtaren, gatusoparen, varuleverantören. Alla de där som faktiskt jobbar fast vi är på en turistort.

Emil sov vidare en stund men tillslut vaknade även han och vi gick några trapper ned för att få i oss lite frukost. Satte oss på balkongen och njöt av lugnet! Och en italiensk frukost bestående av vitt bröd, marmelad och ost. Lite melon och jordgubbar. Och en rejäl kopp te.

Sen svirade vi snabbt om och tog sikte på bergen ovanför oss. Tog de slingrande, bilfria gatorna upp från sjön och innan vi visste ordet av var vi uppe i bergen, på förberedda leder. Stannade till en stund vid ledkartan för att orientera oss innan vi fortsatte uppåt. Uppåt. Och åter uppåt. Efter leden som såg roligast och mest spännande ut!

Till en början var det en stenbelagd mindre väg, brant som bara den, men efter ett tag vek vår led av. In på en mindre stig och vi började gå och halvklättta om vartannat. I och med att klockan redan var efter tio, var värmen rejäl. Kring trettio grader, så att försöka hålla något speciellt tempo, det struntade vi i fullständigt. Istället lunkade vi på i lagom takt. Här och var stannade vi till och njöt av utsikten och slogs konstant över hur fort vi tog oss uppåt samtidigt som vi insåg att topparna var rätt rejäla.

Vi kom till ett par korsningar där vi var lite osäkra, men gick på magkänslan och tillslut kom vi upp på en liten topp som gick ut som en pir ovanför byn. Med vy åt alla håll. Och jag skulle ljuga om det inte sög till rejält i feg-tarmen. Vi var HÖGT upp och det stupade lodrätt på båda sidorna.

Eftersom vi redan varit ute ett tag och värmen var påtaglig, lika så började det bli lunchdags, vände vi sedan nedåt efter en ny led. En led som visade sig senare vara uppfarten på det bergsmaraton (Sky Race) som går här i oktober. Vilket i sin tur betydde att det var mer förberett för uppfart än nedfart så att säga… Men ned kom vi, utan vurpor!

Och i ett huj var vi tillbaka i byn och tog sikte på första bästa restaurang där vi beställde en varsin varm macka och en cola.

Upp. Upp. Å mer upp!

Upp. Upp. Å mer upp!

public.jpeg
public.jpeg
På toppen!

På toppen!

public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg
public.jpeg

Ett perfekt sätt att spendera halva första dagen på en ny semesterort! Resten av dagen tillbringade vi vid sjön, solandes och badandes. Precis så som vi vill ha vår semester!

Be right back om vart vi är å allt sånt!

So long,

Anna

Backintervall - en kort härlig plåga!

Ifjol höst fick jag och Emil lite hjälp av Anders Szalkai med träningen inför New York Maraton. Och det var väldigt inspirerande! Vi som har tränat ganska varierat men ändå ganska enformigt under så många år tyckte det var jäkligt skoj att få lite input hur man skulle träna för att förbereda sig på bästa sätt. Grejen var bara att vi endast hade typ sex veckor att förbereda oss på, och mitt i detta var vi också på inspelningen av Superstars, så vi hade inte så mycket tid eller för del delen pass att spela på. Så det handlade om ett fåtal utvalda pass. Ofta ett längre maratonpass, ett pass med “vanliga intervaller” (typ 3 x 10min), ett pass med backintervaller och ett pass med löpteknik/löpskolning per vecka. Alltså totalt fyra pass per vecka. Och de här längre passen har jag verkligen blivit fast på, men dem ska jag skriva mer om en annan gång.

Ett annat pass som jag har börjat köra sista tiden är de där kortare backintervallerna. Helt olikt något jag kört tidigare. Och det känns som väldigt snäll träning just nu, i och med att det är i en backe (uppför) och sen tar jag mig ner på bäst jag vill innan jag springer upp igen.

The Stig.

The Stig.

Så i morse körde jag 10 x ca 30 sekunder. Då brukar jag hitta en backe, starta klockan, springa tills jag ser en tydlig markering som kan vara ett mål där det har gått ungefär trettio sekunder och stoppa där. Sedan går-joggar jag nedför backen och börjar om till mitt målsträck. För då slipper jag hålla koll på klockan och kan bara fokusera på att komma över den där mållinjen. Och sen kan jag jämföra tiderna efteråt (eller ja, jag ser ju dem eftersom också i och med att jag gör sk laptime varje gång jag passerar mållinjen).

Något jag lärt mig är att inte gå all in på första. Jag ska ändå klara av tio stycken. Och har jag då gett ALLT på första, då kommer jag inte orka. I alla fall kommer tiderna bli sämre och det är INTE mitt mål.

Målet med passet är springa fortare och fortare och få högre och högre puls. Och springer man för fort från början kommer tröttheten/mjölksyran göra att man inte kan driva puls eller tempo. Så börja lite coolare än du tänkt och öka sedan successivt.

… slut men så där löjligt nöjd. Även fast det inte syns.

… slut men så där löjligt nöjd. Även fast det inte syns.

För mig tar passet totalt 45 minuter inkl uppvärmning och avvärmning (jogg till och från backen) men jag tror man kan bränna av det på 30 minuter också om man är effektiv före och efter. I och med att jag går ned tar det ca 1.15-1.30 minuter från det att jag korsat mållinjen tills jag startar nästa intervall och jag tycker det är rätt perfekt!

Nöjd. Nöjdare. Nöjdast.

Nöjd. Nöjdare. Nöjdast.

Så det får bli denna torsdags träningstips - ut och prova i helgen vett’ja! 👊🏻

So long,

Anna

Orsa Kajt’n

(Publicerades visst inte igår, nytt försök nu! 😅)

… sprangs enligt tradition även i år! Vet inte hur många gånger midsommar inletts med Orsa Kajt’n genom livet, från början sittandes på pappas (kanske nervösa) axlar på ett blåsigt flygfält upp på Tallheden inför hans egen start. Sen några år med massa egna fjärilar i magen men i år var inte magen lika full med dem men desto mer glädje att faktiskt kunna springa!

Det är en speciell känsla att komma upp till starten, höra speakern, träffa alla vänner och sen springa de femton kilometrarna ned till Orsa efter sandiga stigar och fina grusvägar. Min hemmaterräng! 😍

Lika härligt att springa, lättsprunget och finlöpt! Men det var ändå lite skillnad i år mot tidigare.

  • Jag lufsade iväg i starten istället för att maxa

  • Jag slapp mjölksyran men fick flåsa ändå

  • Jag tog dricka å en kisspaus efter vägen

  • Jag sprang fortare mot slutet…

… och jag hann njuta än mer av terrängen och publiken!

Så summa sumarum - en bra start på midsommarafton och midsommarhelgen! 😍

Nu: midsommarbuffé med familjen!

public.jpeg

Glad midsommar till er alla!

anna

En helg I jämtland!

Vilken maxad helg jag haft hemma i Jämtland. Riktigt försommarväder med sol och moln och lite regn om vartannat. Men varmt! Så härligt!

I lördags kunde jag inte låta bli att dra till fjälls och få lite kvalitetstid med Mary. Alldeles för länge sedan sist! Och nu har ju fjället börjat tin fram så en tur upp på fjället stod på agendan.

Solen lyste med sin frånvaro, men bara att få komma upp på fjället. Andas fjälluft. Lugnet. Miljön. Min själ behöver det emellanåt.

Och vi unnade oss en fikapaus vid en tjärn. Sånt som man borde gjort mer av som aktiv, men som vi skidpensionärer verkligen njuter av numera! 😍

När jag kom tillbaka till Östersund på kvällen invigde vi de nya våtdräkterna innan vi tog en middag på altanen. Älskar sommaren!

Jämtlands-sommar-kväll! 😍

Jämtlands-sommar-kväll! 😍

Igår morse tog vi en sovmorgon, vaknade först vid halv nio och min vana trogen måste jag äta direkt när jag vaknar. Det behovet har inte direkt blivit bättre sen jag blev preggo om man säger så…

Sen plockade jag fram min heldämpade hoj för första gången i år. Pinsamt men sant. Har en liten hatkärlek till det där med att cykla stig. Jag älskar känslan av att ta mig fram och adrenalinet av att pusha sig lite utanför comfort zonen över rötter eller utför en backe, men i grunden är jag en feglort. Så jag är alltid nervös inför. Alltså lika med smågrinig. Lika igår.

Men det visade sig att min uppdaterade hoj levererade på många plan. Men framför allt över rötter och sten! Vilken fröjd!

Så leendet kom fram rätt fort under turen och sen satt det som fastklistrat om man säger så! 😍

Direkt när vi kom hem ringde Emils en kompis och föreslog att se skulle prova ut de nya swimrungrejerna och se om de kunde simma… Japp. Det är nivån. Så jäkla kul! 😅 Vi hade varit ut i våtdräkterna kvällen innan och det var ju inga problem, men att hoppa ned i Storsjöns tiogradiga vatten i swimrundräkt är ju nått annat om man säger så.

Hur redo kan man se ut…? 😅

Hur redo kan man se ut…? 😅

Uppenbarligen kunde de både simma och springa och de blev ÄN mer peppade efter passet än innan!

Resten av dagen pysslade vi på hemma, packade ihop grejerna för en roadtrip mot Stockholm för lite jobb innan vi ska landa hemma hos mamma och pappa för EB traditionsenlig midsommar i Orsa. Längtar så! Och dessutom ska jag äntligen få träffa lillgrisen Nils, syrran och Antons lilla guldklimp som såg världens ljus första gången den fjärde juni. ❤️

So long,

Anna

Psst. Sitter och filar på ett inlägg om träning & graviditeten, det kommer. Men ni får gärna fylla på med lite funderingar så jag kan ”rama” in det hela! 🙌

Vårruset östersund

I måndags gjorde jag löptävlingspremiär för i år! Hade ju inga direkta förväntningar då jag faktiskt inte sprungit riktigt fort på hela våren och dessutom bär jag ju på en guldklimp i magen! En liten krabat som väntas komma i början av oktober, men det måste jag få ägna ett helt inlägg om lite senare. ❤️

Så mina förhoppningar inför Vårruset var att få vara trött när jag korsade mållinjen, inte högre än så! Och jag har märkt att jag haft lite svårt att pressa mig det till yttersta på de intervallerna jag gjort, så jag var lite nyfiken på hur jag skulle reagera när nummerlappen åkte på.

Har också märkt att jag behöver värma upp ÄN mer ordentligt numera, alltså jämfört när jag var aktiv, så jag gjorde en uppvärmning enligt konstens alla regler. Och när startskottet gick valde jag att ta kön, inte hänga på tjejerna som startade som skjutna ur kanoner hela bunten. Ändå gick första kilometern på 3.45 min/km. För mig!! Som jag låååångt efter täten. Men det kändes bra i kroppen så jag tänkte ”äsch, jag försöker väl hålla ut det här tempot så länge det känns bra”. Och det gjorde jag! Och mitt lilla drömmål att springa in under 20 minuter verkade högst rimligt. Och det roligaste av allt var att i och med att mitt starttempo var så kontrollerat, kunde jag successivt komma ikapp tjej efter tjej. Och det finns väl inget som ger en sådan boost som just det?!

Tillslut sprang jag i mål som tionde tjej, på nitton minuter och tjugosju sekunder. Rätt orelevant i sammanhanget, men himla kul! Och det roligaste var att jag hade lyckats pressa mig lite hårdare än jag gjort på länge! Fortfarande är pulsen nära tio slag lägre än förut, men det är en petitess!

Jag & krabaten sprang Vårruset här i Östersund i måndags!

Jag & krabaten sprang Vårruset här i Östersund i måndags!

Nöjd!!

Nöjd!!

Däremot kan jag inte låta bli att bli makalöst imponerad av Ebba Andersson som sprang in på 17.07 min! Över trettio sekunder snabbare än tvåan Sofia Henriksson som även hon sprang riktigt fort. Men då förstår man ju varför de sprang som skjutna ur kanoner i början. Wow!

Summasumarum - jäkligt skoj att få ta på sig nummerlappen igen. Få fjärilar i naveln. Bli nervös och få ta i och sen vara så där löjligt nöjd både fysiskt och mentalt på kvällskvisten. 😍

Här kan ni se ett klipp från hela eventet i Östersund också!

Men hörrni - I’m back vid tangenterna och kan inte vara gladare! Lämna gärna en kommentar eller en vink att ni varit här! Och vad vill ni läsa om? Tell me!

So long,

anna

Psst. Ni har väl inte missat vår youtube-kanal? Där kommer det publiceras nya vloggs var och varannan vecka om våra nya utmaningar och äventyr i livet!