Träningen just nu!

Tyckte nyss att det var sommar som övergick i en försiktig höst. Och så är det november! För några år sedan var det ju årets mest nojiga månad. Säsongen närmade sig med stormsteg, man sökte snö överallt i norra delen av Sverige. Åkte på kass skidspår, letade form, testade skidor och var allmänt stressad över att säsongen stod för dörren. Och ibland, eller rätt ofta, kände man “har jag verkligen hunnit träna det jag skulle eller borde jag ha gjort något annat…?”. Och så stressade man upp sig själv än mer.

Det är nog faktiskt den skönaste känslan att slippa. Den där oron. Och stressen. Nu är det mer förväntning inför vintern - när kommer snön, kommer vi kunna åka skidor hemma på åkrarna? Klart att det var förväntning förr också, men den var mycket mer tudelad. Nu är det ren och skär förväntning. Samtidigt som jag skriver det här inser jag att nog ändå saknar en pytteliten del av att ha de där förväntningarna och oron i kroppen, den där jagande känslan av att hitta formen. Känna efter hur mycket man utvecklats, om man kommer nå sina mål…

Allt har verkligen sin charm!

Men eftersom jag inte längre har några VM att se framemot behöver jag inte jaga runt efter tidig snö eller känna en stress över att passen inte blir perfekt. Det som blir är gott nog! Och jäklar vilken skön känsla det är!

De senaste månaderna har det blivit en del flängande och då är det inte alltid lätt att få till träningen, men ofta hinner jag få in någon timme här och där. Löparskorna är ju alltid med och på många ställen finns det ett gym att tillgå. Och det behövs inte så mycket mer än så för att få till ett bra pass som ger en lite endorfiner så man mår så där härligt gött.

Jag tränar fortfarande mycket. Mina dagar planeras fortfarande utifrån träning, men jag vill inte att den ska gå ut över roliga saker med familjen. Däremot vet jag att jag tycker det mesta blir roligare och jag blir en härligare person att vara med OM jag får träna var och varannan dag.

Så här kan en vecka (hemmavid) se ut:

Mån Intervaller 3 x 12 min tröskel (4min skivstång + 4min stakmaskin + 4min crosstrainer)

Tis vila

Ons Löpning 1h lugnt + 1-2h Crossfit (dagens pass (WOD) + lite extra styrka)

Tors Löpning 1h (30min flåstempo + 30min lugnt) + 1h Crossfit (dagens pass (WOD) + lite extra styrka)

Fre Löpning 1h lugnt + 1-2h Crossfit (samma som ovan)

Lör Distanspass löpning 2h +

Sön 1h crossfit

… så jag brukar köra 3-5 crossfitpass som jag adderar lite löpning till, ett längre intervallpass och ett längre distanspass. Det blir ofta kring 10h träning per vecka. Och många av passen har jag sällskap av Harry, så det är inte alltid jag kör crossfitpassen på boxen utan hemma i gymmet.

Men nu ser jag framemot att få succesivt byta ut några av löppassen mot skidåkning, det är ju lite skonsammare mot kroppen.

Nu ska jag springa iväg och käka lunch med en kompis - idag har jag nämligen MAMMA-LEDIG-DAG, dvs Emil är med Harry och jag har både hunnit träna och jobba och träffa vänner. Lyxigt värre! 😍

So long,

Anna

I’m hooked!

I slutet av sommaren började känna att jag ville hitta en ny utmaning. Jag började känna en viss tristess i att springa med vagnen varje dag och vintern med skidåkningen kändes oändligt långt bort. Dessutom började jag känna mig klen. Förstå mig rätt här, för det är ju egentligen bara en känsla och en känsla av en jämförelse hur jag kände mig förr som aktiv skidåkerska. Det vill säga att jag inte längre kände mig stark i överkroppen och min rygg började kännas av emellanåt. Och den enda lösningen på det var ju att börja träna upp överkroppen igen.

Men jag ville göra det på ett roligt sätt! Och lägg där till att jag började fundera på någon ny utmaning. Lite ny träningsinspiration helt enkelt.

Och jag har längre spanat lite på crossfit. Men egentligen bara provat två gånger. Den ena gången slutade i en burpess-fight mellan mig och Emil som jag fick lov att avbryta och den andra gången var när jag var rätt färskt gravid för ett och ett halvt år sedan där jag mådde så kasst att jag inte klarade av att ta i på övningarna… Men jag hade ändå ett sug av att ge det en andra chans. Speciellt eftersom jag hade (och har) en känsla av att det nog skulle passa mig rätt bra!

Jag har ju lätt att bygga muskler, älskar att träna styrka och gillar att få utmanas på nya sätt där man har en snabb utveckling… Speciellt när man (som jag) är en sån som lägger ned rätt mycket tid på sånt jag tycker är kul! Haha!

Så med det i åtanke sökte jag upp boxen i Östersund i mitten av augusti och sedan dess har jag varit fast. Trots lite ofrivilliga glapp vissa veckor (pga jobb och förkylning) då och då har jag verkligen kommit in i det och en bra vecka får jag in fyra-fem crossfit pass… Ja, jag älskar det! Inser dock att jag inte kan köra skiten ur mig på alla pass, men det finns så många olika delar som jag behöver utveckla (speciellt gymnastikdelen och de tunga lyften) så jag har alltid saker att jobba på! Älskar det!

I morse sprang jag och Harry till boxen, han vad med mig i cirka en timme och lekte, innan jag fick honom och sova så att jag kunde köra klart passet och sen sprang vi hem.

Men det roligaste passet på länge hade jag i helgen tillsammans med Emil, Nathalie och Daniel. En klassisk (?) Team Challenge där vi tjejer teamade ihop oss mot killarna och körde rent ut sagt skiten ur varandra! Så makalöst skoj!

För er som är intresserade:

50 min TC

3 varv: 50cal row - 50 alt dumbell snatch

3 varv: 60 wallballs - 60 single arm DB walking lunges

3 varv: 70 DB goblet squat - 7 pull ups

… remaning time

AMRAP: 20 DB clean & jerk - 10 wall walk

OCH det roliga med detta pass är att man delar upp alla repetioner mellan varandra så man hjälps åt att klara passet. Så skoj!

Japp. Man får googla övningarna för att förstå vad man ska göra. 🙈

Det var en himla härlig dag, för vi inledde med en lunch på Saluhallen, fortsatte med träningen och sen tog vi en fika!

Så japp, I’m hooked och jag ska bannemig ta och klara handstand walk, handstand push up, double under och kippade pull ups! Nörden i mig jublar att jag har nya utmaningar som jag kan jobba med typ varje dag om jag vill. Varför? Ingen anledning alls egentligen, mer än att jag gillar att träna och jag vill ha mål med min träning! 🥳

Nu ska jag ta kvällsfika - so long!

Anna

Träningen just nu.

Jag vet inte vad jag hade för visioner och tankar angående träningen efter förlossningen för det känns som om ingenting är som man tänkt men ändå just så som man tänkt. På något konstigt sätt.

I mina tankar hade jag en idé om att springa med vagnen, träna i gymmet hemma och kombinera allt med transport till och från stan för att kunna jobba någon timme inne på kontoret medan jag och Emil hjälps åt med mini.

Och till viss del har det ju blivit det, men jag insåg ju inte att det där med löpningen skulle dröja trots att jag hade ställt in mig på det. Däremot så hade jag inte insett hur väl raska promenader med vagnen kompletterar den lugna träningen som jag hade tänkt få genom löpning. Så egentligen har allt gått bättre än jag tänkt.

De hårda (flåsiga intervallerna) kör jag hemma i gymmet på morgonen. Två till tre gånger i veckan. Stavgång mestadels men kompletterar med crosstrainer och stakmaskin. Styrketräningen får jag också till hemma, varierar det med intervallerna på mornarna. De lugna passen får vara promenaderna. Ibland bara en rask, kortare promenad men också längre uppemot ett par timmar. Så jag får verkligen till bra träning!

Det jag inte får till nu är längre hårdare pass, men så fort jag kan börja åka skidor eller springa med vagnen kommer jag kunna få till även det.

Jag vill tillbaka där jag har före jag blev gravid och trots att jag höll igång så bra genom hela graviditeten känner jag att det saknas en del för att vara där jag vill vara. Men det roliga är att jag samtidigt känner att jag i princip går framåt på varje pass jag gör.

Jag tränar väldigt sällan på eftermiddagarna, då vill jag ta det lugnt i soffan hemma eller bara ha tid att vara.

Jag försöker också vara noggrann med mamma-mage-träningen då jag vet hur avgörande det är både för min träning men också för min (dåliga) rygg att vara stark i bålen. Och jag försöker få till minst två styrkepass per vecka för att bygga på mig de musklerna jag tappade under graviditeten.

Det som är lite coolt är att jag redan på mitt första intervallpass efter förlossningen hade fått tillbaka min gamla maxpuls (kom ju inte upp i puls under graviditeten) men det kan också bero på att jag (med mina mått mätt) är/var relativt otränad. Men det är kul att köra när man känner att man verkligen kan trycka på igen!

Knipövningarna jobbar jag på med, men kan säga helt ärligt att det känns lite lurigt det där. När vet man att man gör rätt liksom? Jag försöker känna mig fram och utvärdera vad som känns bra och inte.

Det är väldigt spännande att träna sig tillbaka, för jag vet vad jag har varit och jag vet vad jag behöver göra för att komma dit igen!

Vad tycker ni är de största utmaningarna med att börja träna igen efter graviditeten och förlossningen?

Låt mig veta så kan vi peppa varandra!

Anna

Apropå gårdagens bild…

Igår la jag ut den här bilden på instagram. En bild som visar mig i mitt rätta element med endorfinerna bubblandes i kroppen och en glad bebis på golvet bredvid och en make/pappa på maskinen jämte mig. En bild som symboliserar mitt och vårt liv på ett väldigt bra sätt men samtidigt inte visar hela bilden av mitt liv.

Visst att träningen är en stor del av mitt liv, det har det alltid varit och det kommer det att vara, men det är inte allt. Och speciellt inte numera. Det är ett sätt för mig att må bra, klara av nätterna med mindre sömn, behålla lugnet i kropp och knopp men också få fortsätta känna mig stark.

Min familj och mina närmaste vet att det är så och reagerar inte ens längre. De blir mer brydda om jag inte skulle röra på mig eller träna.

Så att jag så tidigt är igång och kör intervaller är för ingen i min närhet något uppseendeväckande, det är normalt. Och normalt är det i och med min träningsbakgrund och i och med att förlossningen var komplikationsfri och i och med att min graviditet var komplikationsfri… Det finns så många aspekter som kan göra det till en omöjlighet att så snabbt vara tillbaka i sina träningsrutiner, men jag är förskonad från det och evigt tacksam för det. Samtidigt ska man ha en stor respekt för vad våra kroppar gått igenom de senaste nio-tio månaderna. Och det har jag. Jag lyssnar och justerar. Känner efter, vågar prova men vågar också backa. Vissa saker känner man ju inte (exemplevis hur det läker inuit i mig) men man får lita på sin känsla och fråga de kunniga om man är osäker. Jag kommer undvika löpningen några veckor till. Lika så är jag inte så sugen på att åka rullskidor än, men skulle jag få chansen att åka skidor på bra underlag skulle jag göra det alla gånger. En guide jag har använt mig av under graviditeten och nu efteråt är denna bok och den har givit mig självförtroende och trygghet i mina beslut angående min träning. Här kan ni läsa lite mer i ämnet ur boken. Där rekommenderar man sk ej muskulärt belastande träning (tror jag man benämnde det) och i den kategorin är bl.a. crosstrainer, cykel, stavgång, simning (men det bör man ju undvika tills livmodern har läkt) m.m. och det man bör undvika är bl.a. löpning om det inte känns bra vill säga. För mig handlar det om att det ska kännas att jag kan knipa när jag tränar. Det är det jag justerar efter just nu. Mina raska promenader gör mig gott, ger mig frisk luft och den lugna (distans) träningen. Medan jag kör de hårdare passen inomhus, i mer kontrollerad miljö, på löpbandet (stavgång) och på crosstrainern. Ska även prova stakmaskinen så småningom… Så kommer jag köra ett tag till, tills jag känner mig safe i bålen/bäckenbotten.

Styrketräningen kommer jag successivt trappa upp och jag har hittills kört två pass. De övningar som inte känns hundra hoppar jag över och jag kör lite lättare vikter och lite fler repetioner. Nu ska jag successivt trappa upp, men väldigt kontrollerat. Där har jag ju också rådgivning av min bror (som är fd styrkelyftare och har en master inom träningsfysiologi och numera är lärare på en privat PT-utbildning i Norge).

Och angående kommentarerna om kroppens utseende - lika olika som vi alla ser ut när vi är gravida (eller i vardagen för den delen) så ser vi ju olika ut efteråt. Jag gick inte upp så mycket i vikt (en sk. normal viktuppgång enligt barnmorskorna) och mina magmuskler höll emot magens expansion (och gjorde de sista fem timmarna rätt jobbiga under själva förlossningen…) så ganska direkt efteråt så hade magen gått tillbaka. Dessutom tappade jag en hel del muskler under själva graviditeten (vet inte riktigt varför, men jag körde ju inte lika tung styrketräning som innan) så jag ser tunnare ut. Men precis som jag inledde med - vi ser ju alla olika ut och det är ju fantastiskt och det är så det är! Det finns inget facit på vad som är snyggt eller ej - vi är alla olika!

Så ja - jag kommer fortsätta träna som jag gör. Kanske inte som jag gjort förr, men jag kommer finna mitt sätt. För det får mig att må bra, får mig att njuta av livet. Men numera finns det mer saker som betyder så mycket mer i livet och dessa stunder värdesätter jag så. Så ni som kanske är oroliga att jag (vi) inte njuter av den här fantastiska tiden som nyblivna föräldrar - have no worries!! Vi njuter till fullo. på vårt sätt!

Ha en himla fin helg nu - gå ut och njut av vädret och ta hand om er på det sättet ni mår bra av! Unna er det! ❤️

Anna

Att alltid köra skiten ur sig...?

Ibland får jag känslan av att folk i allmänhet tror att det är bara den träning där man svettas som en gris, nästintill tar i så man spyr eller får träningsvärk från en annan värld som räknas. Att det måste göra ont. Att det måste vara ångestladdad för att man ens ska få kalla det träning.

Och är det något som är så in i norden fel så är det just denna föreställning. För att utvecklas och bli bättre behövs så klart en viss dos av träning som känns. Men inte varje pass. Vem skulle orka det? Inte jag i alla fall. Då skulle jag aldrig ha motivationen att fortsätta träna för att må bra. Den skulle flyga sin kos. Träningen är för mig ett andningshål, ett sätt att få mitt välbefinnande rent generellt att bli bättre.

Men hur ska man tänka i träning för att både utvecklas i träningen men också faktiskt få njuta av träningen emellanåt både av att det gör ont men också av exempelvis det vackra vädret eller egentid? Det är inte så komplicerat. Det är faktiskt ganska enkelt, om man nu inte vill krångla till det vill säga, vilket är helt ok det med!

Så här kan man tänka:

• var tredje pass ska du ge dig själv möjlighet att få ta i, flåsa rejält.

• var tredje pass ska vara för ditt inre välbefinnande och vad du gör är lite struntsumma (lugnt och skönt tempo, inte någon forcering och du är ute så länge du har möjlighet till)

• var tredje pass är bra om det aktiverar musklerna så antingen ett styrkepass eller ett gemensamt pass på gym som exempelvis body pump eller liknande

… så tränar man tre dagar i veckan så kan man utgå från detta. Tränar man fler dagar låter man bara detta rulla på.

Exempelvis 3 pass / vecka:

Måndag: 4 x 4 min intervaller där det ska kännas ok första halvan på intervallen och sedan bli slitsamt sista två minuterna och vila två minuter mellan. Värm upp det du behöver innan och ge dig 5-10 minuter efteråt att komma ned i varv. Du kan göra det löpandes, cyklandes, inne på gymmet på någon av maskinerna. Det spelar mindre roll, anpassa det utifrån dina behov!

Tisdag: vardagsmotion / vila från “träning”

Onsdag: Ett lugn pass som är från 30 minuter och längre. Promenad, jogg, cykling, simning… Du bestämmer! Tänk att det mer ska vara för ditt psykiska välmående än för att utveckla din kapacitet

Torsdag: vardagsmotion / vila från “träning”

Fredag: Styrkebetonat pass som passar just DIG

Lördag-söndag: vardagsmotion / vila från “träning”

Kom dock ihåg - vill man få en utveckling som märks, så krävs det mer träning än bara tre pass per vecka, men tre pass per vecka är tillräckligt för att få ett ökat välbefinnande och faktiskt må bättre rent generellt. Så det beror helt på dina egna målsättningar!

Exempelvis 5 pass / vecka:

Måndag: 4 x 4 min intervaller där det ska kännas ok första halvan på intervallen och sedan bli slitsamt sista två minuterna och vila två minuter mellan. Värm upp det du behöver innan och ge dig 5-10 minuter efteråt att komma ned i varv. Du kan göra det löpandes, cyklandes, inne på gymmet på någon av maskinerna. Det spelar mindre roll, anpassa det utifrån dina behov!

Tisdag: Ett lugn pass som är från 30 minuter och längre. Promenad, jogg, cykling, simning… Du bestämmer! Tänk att det mer ska vara för ditt psykiska välmående än för att utveckla din kapacitet

Onsdag: Styrkebetonat pass som passar just DIG

Torsdag: vardagsmotion / vila från “träning”

Fredag: Kontinuerlig intervall / naturlig intervall - hitta en “bana”/sträcka på från 15 minuter upp till 45 minuter där du springer/cyklar/åker skidor i ett tempo som gör att du precis klarar den tid/sträcka du tänkt. Värm upp lite före och kom ihåg att komma ned lite i varv efter. Funkar lika väl inne på gymmet på någon maskin, men då kanske tiden styr mer än variationen i terrängen.

Lördag: vardagsmotion / vila från “träning”

Söndag: Ett lugn pass som är från 30 minuter och längre. Promenad, jogg, cykling, simning… Du bestämmer! Tänk att det mer ska vara för ditt psykiska välmående än för att utveckla din kapacitet. Kan också addera lite styrka för att få till ännu ett styrkebetonat pass denna vecka.

Får man till förslag nummer två kan man nog dock räkna med lite mer utveckling och progression i träningen över tid, men som sagt kräver det mer tid i det kanske redan stressiga vardagspusslet.

… träning är för mig lika mycket för knoppen som kroppen. Så en tur i fjällen med stavar i näven där jag traskar och springer om vartannat i ett lugnt tempo är minst lika viktigt som passen där jag verkligen får ta i.

Men det jag ville komma till med detta inlägg är att ALL träning inte måste vara plågsam, ångestdriven. Utan ut och njut emellanåt också. Och känn inte att träning som inte gör ont inte är värd något. Allt du får till är bättre än inget - kom ihåg det!! Frisk luft. Oj vad det kan göra skillnad en stressig dag!

Anna

Vecka trettionio.

Veckorna går verkligen i ett supertempo samtidigt som det känns som om tiden kryper fram. Får en liten chock varje gång jag ser datumet på klockan och inser att vi är i SLUTET av september. Vad hände liksom? Den här veckan blir återigen en vecka hemma. Känns helt fantastiskt att få så mycket tid där vi utgår hemifrån, hela förra hösten for vi och flängde mellan Stockholm och tv-inspelningar och träning inför New York Marathon (vilket ju i sig var superkul!) men att ha basen hemma nu och egentligen fram till jul, känns lyxigt. Att hinna boka in luncher med vänner, träffas spontant, säga att vi kanske gör det här till helgen och kunna gå mer på feeling. Lyxgt!

MÅNDAG: Igår blev vi kvar i Åre. Emil hade inga möten inplanerade och jag är ju som ledig egentligen så vi hade inget att stressa hem till. Tog en tur på fjället på förmiddagen, åt lunch tillsammans med Maria och Lina och kikade sedan runt lite på tomter i Åre. En dröm att ha något eget där, men om det blir verklighet det vet man ju aldrig!

TISDAG: Efter en helg med lite mer träning (i timmar) än på ett tag så kände jag att en dag utan fysisk aktivitet sitter på sin plats. Lunch med vän och i eftermiddag föräldragrupp. Tema: amning. Spännande!

ONSDAG: Ultraljud för att se att krabaten mår lika bra som det verkar men på grund ut av att mitt magmått stannat av lite (vilket mest troligt beror på att “magen ramlat ned”). Men det blir spännande att se hur trångt det faktiskt är där inne! Måste dock komma ihåg att säga att vi inte vill veta kön!

TORSDAG: Oplanerad. Men lite träning ska det nog bli! Och lite jobb på gemensamma projekt för mig och herr Jönsson Haag.

FREDAG & HELGEN: Planen är att åka ner till Stockholm för att delta på Lidingöhelgen, men som det känns nu är det väldigt osäkert om vi kommer åka ned.. Återstår att se. Annars blir det återigen en helg hemma i Jämtland med omnejd!

… återigen en rätt lugn och skön vecka - känns helt rätt just nu måste jag säga!

VECKANS TRÄNING: Förre veckan blev en riktigt bra träningsvecka, med mina preggo-mått-mätt så denna vecka ska jag fokusera lite mer på återhämtning. Fortfarande kommer det bli en del träning, jag vill ju bibehålla den kvalitet jag kan, men jag kommer inte jaga timmar (så som vardagen bestod av förr som elitaktiv).

• 2 till styrkepass (fick till ett igår (måndag)).

• 1-2 st intervallpass på stakmaskin och/eller stavgång på bandet (känns mest safe just nu), ett kortare typ 4x4minuter och ett med lite längre effektiv tid (typ 6x6min eller 4 x 10 min)

• 1-2 st lugnare pass (cykel eller rullskidor eller simning)

• … ev. längre lugnt pass (2h+)

… men allt beror ju på dagsformen och om krabaten kommer fortsätta trivas i kaggen eller om hen vill kika ut och träffa oss! Åtta dagar kvar till BF nu! Kan ju som sagt bli 22 dagar till (typ), men jag känner på mig att det närmar sig nu!

Att vara lite orolig.

Tidigare i graviditeten har jag mest bara varit fundersam om kroppen kommer tycka att mitt planerade pass är ok, om jag kommer få ut det jag vill av passet, och jag har blivit himla nöjd varje gång det gått bra. De senaste veckorna har dock detta ökats på lite och jag har börjat oroa mig lite i förväg vad jag kommer klara och inte riktigt vågat ha en plan för varje vecka utan tagit varje dag lite som den kommer.

Jag gillar att ha planer, att se fram emot nästa pass, så att ta allt lite mer på uppstuds är lite lurigare. Men jag lär mig. Det svåra är bara att börja inse mina begränsningar. Jag kan fortfarande lufsa runt ute i skogen, men det går sakta. Inga mer löpintervaller utomhus. Så är det bara. Kanske kan jag fortfarande springa på i högre tempo emellanåt, samtidigt ser jag inget syfte i att pusha. Så där försvann ett sätt att ge allt. Och då vill jag ju ersätta det med något.

Denna vecka har jag provat stavgång på vårt band hemma. Och ni kan ju gissa lyckan när det kändes BRA! På riktigt bra. Inget obehag, inga sammandragningar. Ingenting. Bara rent och skärt flås. Så jag fick till ett bra pass där på bandet. Lagom hårt, perfekt tröskelnivå. Endorfinhög var bara förnamnet.

Så då adderade jag ett träningssätt som faktiskt funkar. På den listan finns sedan tidigare styrketräning. Och igår eftermiddag adderade jag ännu en grej - nämligen cykel! Det kan ju låta helknäppt när magen är större än någonsin, men jag tog Emils gamla heldämpade hoj, där det inte är så långt mellan sadel och styre. Satte sadeln på en skön höjd så jag inte slog knäna i magen och styret lite högre. Sen cyklade jag ut på (de utan sten och minimalt med rötter ) stigarna och varierade med grusväg. Så jäkla härligt!

Kvar att prova har jag nu rullskidor. Samtidigt känner jag mig väldigt nöjd med att faktiskt ha tre saker som funkar bra just nu. Mer behövs ju inte. Och det dämpar min oro. För jag behöver röra på mig, behöver få ta i emellanåt och emellanåt bara fokusera på att komma ut och få frisk luft. Det är liksom i mitt blod, i mina gener, att få träna. Jag kan inte komma i från det. Och tryggheten i att känna att det jag gör känns rätt för både kropp och knopp är så himla skön. Sen finns ju simingen. Alltid ett safe card.

Så känner ni att ni inte riktigt känner er hundra med det ni tränar för tillfället, prova något nytt! Alla är vi olika och därför funkar olika för olika personer. Våga prova er fram. Och våga avbryta om det inte känns bra.

För tro mig - det är nog med hormoner som skapar obalans och känsloyttringar utan dess like just nu! 🙈😂

Det var det för nu, dags för lunch och sen kommer syrran och Nils. Som jag längtar!

❤️

Anna

Mitt favoritpass inför New York Maraton..

Ifjol sprang ju jag och Emil vårt första maraton någonsin, New York Maraton. En dröm jag haft länge, faktiskt sedan 2012 då en vän nämnde att den dagen jag la skidorna på hyllan kanske vi skulle åka dit och springa och må gott. Och redan då såddes ett litet frö så när vi fick frågan förra våren om vi ville haka på över, så fanns det inga som helst tvivel hos mig. Jag skulle springa! Så var det bara. Däremot var det mer osäkert om Emil skulle göra det då han inte är ett jättefan av att springa fort och långt på hårt underlag.

Under sommaren kraschlandade jag dock och jag blev tvingad till fem veckors ofrivillig vila. Precis vad min kropp och knopp behövde, men jag ville ju fortfarande springa den där maran. Men för min skulle fick jag lägga alla sådana tankar åt sidan och bara fokusera på att återigen börja må bra, i själen.

Det som var tufft under den här perioden var att jag vare mig fick eller kunde träna då det finns så otroligt många studier som visar på att fysisk aktivitet i vissa fall kan vara lika effektivt mot depression/nedstämdhet som pharmacia. Och när man har levt hela livet och kunnat kämpa emot tyngre perioder tack vare träningen, så var detta extra tufft. Men det får jag skriva mer om en annan gång.

I augusti fick jag börja röra på mig igen, trettio minuter jogg tre gånger i veckan och två styrkepass. Resten skulle jag vila. Och då återstod det ca 12 veckor till starten på maraton. Sakta men säkert trappade jag upp träning, från trettio minuter till fyrtiofem till sextio minuter. Men fortfarande med två vilodagar per vecka. Mot slutet av augusti åkte jag till fjällen och sprang en lugn långtur på över två timmar. Och några dagar senare körde jag samma långtur igen och lufsade upp på fjället i Åre. Men dagarna där emellan fick jag ta det riktigt lugnt.

Så när det återstod cirka åtta veckor vågade jag börja träna lite mer regelrätt mot ett mål. Jag fick hjälp av Anders Szalkai med upplägget, till en början var det inte jättespecificerat utan mer lite tips och triss (så som löpskolning, snabbhetspass och långpass i ett visst tempo (som inte slet allt för mycket). Men de sista sex veckorna blev det mer specifikt och jag hade mellan tre till fyra “maratonpass” per vecka som utvecklades för varje vecka. Utöver det la jag in lite simning och rullskidor och styrketräning. Men dessa pass var sällan mer än 60 minuter. Och det var väldigt roligt att prova träna på ett annat sätt, med andra verktyg som styrde belastningen (så som tempo).

Och ett av de mest spännande passen jag fick göra (som också blev en hatfavorit) var detta som jag gjorde när det återstod fem veckor tills starten skulle gå.

Längsta långpasset innan NYCM utgår från km; 36-38 km. Målbildstempo på NYCM + 15-20 sekunder. Upplägget får gärna vara progressivt i fart där första timmen går riktigt lugnt men sen att ni på andra timmen smyger upp farten efterhand.

Där körde jag 35 km med successiv ökning från 5.00 min/km på första milen, 4.45min/km på andra, 4.40min/km på tredje och på sista fem kilometrarna höll jag 4.30min/km, det gjorde ett totalt snitt på 4.45min/km och vår målbild var att hålla 4.37min/km på maran (det ger en måltid på ca 3.15h totalt tror jag). Det här var ett makalöst tufft pass, något jag aldrig gjort tidigare, där man hela tiden skulle klara av att öka tempot men samtidigt inte öka för mycket och inte springa för fort om man fick feeling.

I vår har jag fortsatt köra det här passet men då har jag ökat var 5e kilometer och sprungit mellan 25-30km, men snitttempot har ofta landat kring 4.45min/km. Så fort springer jag INTE idag. Om man säger så… Just det här att öka successivt tror jag är väldigt bra träning inför maraton. Att inte bli för ivrig i början, våga hålla sitt tempo och låta sig komma in i löpningen.

Så oavsett om ni har ett maraton snart eller om ni vill prova på ett sånt där kick-as-jäkla-bra pass - kör detta! Man blir så jäkla hög på endorfiner efteråt att man blir helt till sig! Men kom ihåg: sätt tempo utifrån DIG! Ingenting är så tråkigt som att man är för tuff/hård mot sig själv och inte klarar av det man satt upp. Utmanade ska det vara, men det ska också vara genomförbart!

Ett annat pass som jag tyckte var kul och lagom utmanande var att springa 25-30km och sedan lägga in antingen 3 x 3km eller 2 x 20 min efter ca 10-12km. Och under dessa intervaller ska tempot vara snäppet snabbare än din tänka maratonfart. Så jag försökte hålla kring 4.10min/km på intervallerna och sedan fick det gå riktigt lugnt före och efter. Ett pass som gör en lite hårdare i kropp och knopp.

Så här kunde de tre maratonpassen för en vecka se ut:

1. Långpass asfalt ca 30 km, med tröskelinslag med 3 x 3 km med 1 km lugnt mellan varje fartdel. I övrigt lugnt, så det inte sliter för mycket

2. Backpass med lite mer fokus korta backar. Typ 12 x 40 sekunders uppför med halvsnabb löpning utför. Löpskolning.

3. 60 minuters pass i tänkt marafart.

We made it!! 😍

Själva New York Maraton då, hur gick det kanske ni tänker? Jo, det gick RIKTIGT BRA! Det var nog bland det roligaste jag upplevt i löptävlingssammanhang men på riktigt konkurrerar det även bland topp-3 idrottsminnen i mitt liv. För det var en upplevelse utöver det vanliga. Och sen att jag och Emil höll ihop från start till mål - det var en d r ö m. Fy farao vad häftig känsla det var!! Och ja! Vi klarade vårt mål! Sprang in på 3.10.49 tror jag, trots en ofrivillig stretchpaus från Emils sida cirka 700m kvar till mål. Kramp. Nope, han hade inte varit lika “noggrann” med maratonträningen inför. Men jag tror också man kan skylla mycket på hans muskeluppbyggnad och muskeltyp, jag är helt enkelt mer gjord för långa, lite halvsnabba utmaningar medan han ska ha fort och kort!

Så ni fattar ju att jag vill att ALLA ska få uppleva den där stämningen i New York första helgen i november! 😍

So long,

Anna

Sista löpintervallerna utomhus...?

I början av veckan bestämde jag mig för att göra ett litet test av mig själv. Det har ju hänt väldigt mycket med mig mage på slutet och känsla av att vara gravid. Jag kan inte längre låtsas som att allt är som vanligt, att kroppens signaler för stunden är de som gäller även en stund längre fram utan jag måste hela tiden lyssna och vara lyhörd, justera och fundera. I träning som i vardag. Och det man tror man lärt sig ena dagen, det gäller inte längre nästa dag.

Det är väldigt utmanade för mig som är en person som vill ha kontroll och en plan. Och ja, jag har ju fortfarande en plan vad jag vill träna varje vecka även om den aldrig tidigare har varit mer flytande och aldrig varit mer flexibel.

Och i och med att vi ska ner till Västkusten igen nästa helg för att delta i West Coast Trail som en del i vårt samarbete med Västsverige och deras olika event nere på Västkusten (där ju vi hittills deltagit i swimrun, kanotmaraton och rullskidslopp) så vill jag känna efter lite hur kroppen reagerade på att springa lite fortare. Jag tror fortfarande att jag nog hanterar att lufsa framåt rätt bra, men jag ville testa att springa på lite fortare.

Så jag ställde klockan tidigt, hade en rätt fullspäckad dag (ÄLSKAR DET!) och stack ut direkt. Joggade försiktigt ner för vår uppfart (som är jäkligt brant) och kände direkt att magen inte gillade att behöva hålla emot steget utför. Kände att detta skulle kunna bli en rejäl utmaning.

Joggade lätt i fem minuter där kroppen fick anpassa sig successivt och sedan vred jag upp tempot successivt i 5-6 minuter. Sen körde jag igång det jag hade planerat från början - 4-5 st 4 minuters intervaller på asfalt i varierad terräng (ja, bor man på Frösön i Jämtland så är terrängen rätt varierad). Första intervallen var dock rätt flack och jag kom in i löpningen rätt fort. Det gick bra. Det kändes bra! Men av någon anledning kände jag att jag nog behövde kissa, så jag sprang ut i skogen men det var ju falskt alarm. Bara lite skvätt. Och efter det var det som att jag hade skakat om allt i magen och det hade hamnat lite “fel” igen, så nästa intervall fick jag starta om två gånger innan jag kunde börja springa. Uppför gick det hur bra som helst, men direkt det blev lite utför fick jag mer jogga än springa… Och så fortsatte det. Uppför gick det hur bra som helst. På platten ok, men utför kändes det inte särskilt bra eller bekvämt.

Jag körde 5 stycken fyraminutare, i relativt bra tempo men utan att kunna driva pulsen särskilt hög. Jag fick inte mer ont, men slutsatsen blev att jag nog inte ska springa intervaller utomhus längre. Uppförsbacke inne eller ute - absolut! Och att lufsa fram i lagom högt tempo, det är nog inga problem.

På något sätt känns det lite häftigt att det faktiskt händer så mycket i kroppen att jag måste göra justeringar. Det har ju gått så bra hittills och det mesta har gått på räls, så det känns skönt att kroppen faktiskt säger till när den inte tycker att det känns helt bra. Men ni måste förstå skillnaderna här - jag stoppar före det känns DÅLIGT, alltså har jag en marginal att spela på och det är så jag vill ha det. Jag hade kunnat pusha mig mer, säkerligen, men då mest troligt fått ont efteråt och kanske gjort något som gör att jag inte kan göra andra saker jag vill efteråt. Och den marginalen vill jag fortsätta ha!

Så ni behöver inte vara oroliga att jag ska köra skiten ur mig själv nästa helg nere i Bohuslän, nej, jag kommers ställa upp i en klass som heter Run/Walk så jag kan lufsa i det tempo jag kan för stunden. Springa emellanåt. Gå. Jogga. Vad som nu funkar. Och känns inte ens det okay - ja då blir jag den bästa hejarklacken ever till Emil som kör Run-klassen.

Att lyssna på kroppen har jag ju tjatat hål i öronen på er om, men jag tror inte man kan tjata nog om det. Och kanske kan jag, med min bakgrund, finjustera mer eftersom kroppen har varit mitt främsta verktyg i så många år. Samtidigt var jag ju inte en höjdare på det när jag var aktiv. Jag körde ofta lite för hårt, var lite för ambitiös. Så att vara gravid och verkligen få veta, utan krusiduller, vad kroppen känner är fantastiskt. Och det var just det min läkare sa till mig när jag ringde och frågade om råd i vecka sju “hur ska jag tänka kring träning nu?”. Hans svar var oslagbart “din kropp kommer berätta för dig, starkare än vad du någonsin upplevt”. Och oj så rätt han hade!

Ha en fin lördag! 💛 Själv ska jag nog ut och lufsa lite i skogarna här på Frösön.

Anna

Första gången på rullskidor? Och rullisar som preggo?!

Så många frågor och funderingar jag får från olika håll angående rullskidsåkning som gravid men också för gemene person som vill börja.

För det första - ja, asfalt gör ont. Det är hårt att landa på. Men. Lär du dig att kontrollera dina rullskidor ramlar du inte oftare på dem än på din cykel!.

Mitt bästa tips för att börja på rullskidorna är dessa, oavsett om du är gravid eller ej och faktiskt tips för dig som åkt ett tag men ändå känner dig lite osäker ute efter vägarna:

1. hitta en öppen asfaltsyta, typ en parkeringsplats

2. gör en bana (med hjälp av koner eller skor eller stenar eller grenar) med svängar och kanske något hinder där du måste stanna

3. börja lugnt och öka sedan takten succesivt

4. och för extra utmaning kan ni prova att åka på en skida.

… och detta kommer ni klara på ETT (1) pass! Jag lovar! När vi kör rullskidslektioner på läger, både för barn och vuxna, så grejar alla detta fortare än någon hade kunnat gissa. Men det är inte det som är grejen utan det är att man faktiskt lär sig hur rullskidorna reagerar och att man blir kompis med dem.

Så istället för att köpa ett par rullskidor och åka till en platt raksträcka för att lära sig staka, så LEK! Som ni gjorde när ni var barn. Bli kompisar med rullskidorna, lär er hur ni stannar, utmana er! Emil brukar alltid låta alla få köra upp fart på rullskidorna och sedan åka rakt ut på en gräsplätt eller ned i ett dike för att öva hur man kan tvärstanna om det skulle krävas - så bra.

… här har ni självaste Mathias Fredriksson in action på en av Emils konbanor på ett av alla summercamps vi haft genom åren.

Och faktiskt har vi gjort en kurs med grunderna i rullskidoråkning som ni kan hitta här om ni skulle vilja nörda ner er ännu mer. Där finns lite fler tips på hur man exempelvis stannar (som är svår att beskriva i text).

Måste utrustning är följande:

• väl synliga kläder

• hjälm

• handskar

Och gärna även glasögon, men inget måste.

Jag har ju upplevt att rullskidor fortfarande är en av de mer snällare träningsformerna, det märks att det inte påverkar trycket nedåt och man får använda sig av hela kroppen. Och Alliansloppet förra helgen gick ju fantastiskt bra, över förväntan! Även om jag föredrar att skejta. Och mig veterligen körde Marit Björgen just rullskidsintervaller in i det sista, just för att det inte blir så kroppsligt/muskulärt slitsamt.

Så ut och prova om ni får möjlighet!! 😍

Ha en skön fredag nu,

anna

Träning på resande fot

I och med att vi reser en hel del och inte gärna slösar en vilodag på dessa, gäller det att tänka till lite hur man får in träningen dessa dagar.

En favorit för oss, som vi båda blir mer och mer fäst vid, är att gå upp tidigare på morgonen, slänga i sig lite energi (typ en näve russin, ett glas juice och/eller en macka) och sedan gå ut och bränna av ett kort och effektivt pass. Ett oss som ger mycket bucket for the money. Det vill säga intervaller eller tyngre styrka. Allt för den där lilla endorfindosen!

På roadtrippen hann vi med dessa pass före resa:

• 45min tröskellöpning i terrängen (total tid på passet 60min)

• bergstur på ca 2h (här åt vi frukost efter och kom inte iväg förrän strax före lunch, men det var inte heller någon stress)

• två pass med kettelbell-styrka där vi kör 4-5 övningar, antingen i följd efter varandra eller med vila mellan varje set (totaltid på passet 20-45min)

• 10 x 30s maxlöpning i backe m start varannan minut (gick ned till samma start)(totaltid på passet 35min)

• 4 x 5 min löpning i 10km-tävlingstempo (totaltid på passet ca 35-40min)

… herr Jönsson Haag efter ovannämnda 10 x 30s backe. En av oss bygger lite mer syra än den andra. 🙄😅

… gissa vem. 🙈

Ni ser ju själva - man kan variera otroligt mycket bara man har en plan och förbereder lite kvällen före. Korta backintervaller har blivit något av en favorit… Och jag lovar - resan blir så mycket roligare med lite endorfiner även om man också kan bli liiite tröttare (inget som lite kaffe kan råda bot på… 😉).

Även när vi har en intensiv jobb-period där vi inte har så mycket tid över brukar vi ”passa på” att träna före den riktiga frukosten på morgonen för att få träningen gjord!

En veckas träningsdos…

… variera inte särskilt mycket, men däremot vad jag fyller den med. Vilken typ av träning, intensitet och form. Är jag hemma i Östersund har jag en ganska statisk plan, men är jag på resande fot, så är jag mycket mer flexibel.

Efter år av detaljstyrd träning in i minsta detalj är det en väldig frihet att kunna vara flexibel och göra lite det jag känner för. Och sedan jag blev gravid är det också en förutsättning för att jag ens ska kunna träna.

Är vi på resa (som vi ju är rätt ofta) brukar jag sällan göra en plan innan, kanske har jag ett eller ett par specifika pass jag vill få till under den perioden vi är borta, men jag vill inte att träningen ska styra det vi gör. Och jag föredrar att få tid att träna tillsammans med Emil och då gäller det att inte ha bestämt i förväg… Han är en sån som vill gå på feeling för dagen, och vill jag då haka på, då får jag snällt invänta besked vad vi ska göra. Ibland får jag veta kvällen innan, ibland på frukosten.

Vi är rätt olika där, jag gillar att planera och får en kick av att drömma om nästa pass, medan Emil som sagt hellre går på feeling för dagen. Skillnaderna i hur vi ville ha det var större förr, numera kan vi liksom mötas halvvägs.

Är jag hemma har jag dock ofta en plan med vad jag vill få in den kommande vecka, däremot kan jag justera när jag kör varje specifikt pass.

En vecka brukar bestå av:

7-10h konditionsträning fördelat på löpning, simning, rullskidor och cykel fördelat på:

1 långpass (2h +)

1 tröskelpass på ca 45-60min

1 pass med kortare, hårdare intervaller (från ex 10x30s till 4x4min)

1 pass överkroppsfokus (typ simning eller stakning)

1 pass snabbdistans på ca 60min

1-2 pass där det inte spelar så stor roll vad jag gör, bara att jag gör något i 45-90 min

2-3 styrkepass (här räknar jag ej tid)

… så cirka 7-10 pass totalt per vecka.

Förra året försökte jag få till mellan 50-75km löpning per vecka, men nu har jag helt släppt det och springer det jag kan och kroppen mår bra av och fyller istället ut med mer rullskidor och cykel.

Simning var ett bra komplement under min aktiva karriär för att hålla mig rörlig i överkroppen men också bygga styrkeuthållighet som jag tjänade på i speciellt stakåkningen. Och jag blev så fast att jag försöker få till åtminstone ett simpass per vecka!

Jag är ju skolad i att dela in träning i A1-A3 och att man ska ha en viss dos i varje belastning för att få utveckling (har skrivit tidigare, men kommer inte åt mitt arkiv än pga nyuppdateringarna av bloggen) och det finns kvar i mig. Att träningen ska vara varierad både i form och intensitet. Även om jag numera har ett mindre pulsspann som jag tränar i, speciellt sedan jag blev gravid. Maxpulsen har sjunkit lite och min ”distanspuls” har höjts en aning.

Har ni fler frågor och funderingar kring hur jag tränar och hur jag tänker kring träningen idag - tell me! 🙋🏽‍♀️

Nu. Hoppa ner i poolen här hemma vid huset i Östersund och njuta av att sommaren verkar ha hittat även till Jämtland!

So long,

Anna

Psst. På temat Gravid - vad har ni mer för funderingar där? Berätta! Har några jag jobbar på just nu, bl.a. kost & de bästa prehabövningarna för ”snabb comeback”…

Hallå kroppen - dags att vakna!!

Jag har aldrig varit den som haft lätt att komma igång med intervaller, eller med flåset så att säga. Jag behöver en rejäl uppvärmning och gärna successivt öka tempot/belastningen för att få ut maximalt. Att värma upp inför korta lopp så som sprint var alltid det lurigaste, speciellt i och med det ofta var begränsad tillgång till spåren som jag behövde för att värma upp.

Sen jag slutade har det varit lite si och så där med uppvärmingen inför hårdare pass om jag ska vara ärlig, det är ju inte det roligaste. Hellre bara köra igång med skiten än att hålla på och värma upp en massa. Men sedan jag blev gravid har jag märkt mer och mer att jag VERKLIGEN behöver värma upp rejält för att ha en suck att få ut något av det tänkta intervallpasset. Helst ska jag successivt öka intervall för intervall. Men det har man ju inte alltid tid med. Eller? 🙄😅

Igår morse när vi skulle bränna av ett kort och effektivt intervallpass på vägen utanför det lilla B&B Emil hade bokat för natten insåg jag att jag nog skulle behöva ta någon av de första intervallerna till att bara komma igång… För vare sig jag eller Emil var särskilt sugen på att göra passet längre än vad vi behövde. Kort uppvärmning (kanske 5-7 minuter) och sedan 4 gånger 5 minuter med 1 minuts vila emellan. Klart.

… så när vi traskade ut från huset i morse och började ta de första löpstegen kände jag mig MER GRAVID än på länge. Eller kanske någonsin. Seg i kroppen, lite öm i magen och jag hade knappt jogg-tempo. Tycker bilden ovan säger ALLT! 🙈 Men jag vet också att den första känslan ofta ljuger lite, så jag tänkte att jag gör väl vad jag kan.

Vi sprang någon minut bortåt och vände för att värma upp och sedan startade vi första intervallen. Vi skulle köra två intervaller bortåt efter vägen. Och två stycken hemåt.

Första intervallen var precis som jag trodde. Seg och långsam. Men löpsteget kändes bättre och bättre och lika så magen. Kom inte alls upp i något särskilt tempo, men jag kände att det nog skulle kunna gå fortare och fortare. Och det gjorde det!

Kroppen liksom vaknade och jag kunde springa på allt fortare, fick pulsen att öka successivt och fick till ett sånt där riktigt bra och härligt pass som man mår så där gott av både i kropp och knopp!

… så gillar jag att starta en dag när jag vet att resten av dagen kommer spenderas på resande fot! Och jag ÄLSKAR (och är oerhört tacksam) över att min kropp fortfarande tillåter mig att springa fort. Jag njuter av varje pass, varje intervall, varje minut. TACK!!

Kikkan Randall sa till mig att hon upplevde att det tog typ tjugo minuter innan hennes kropp kom igång när hon väntade sin son. Det ligger kanske något i det. Hur har ni upplevt det?

So long,

Anna

Spring INTE!

Jag vet inte hur många som höjer både den ena och det andra ögonbrynet när jag säger att jag fortfarande springer. Och jag kan faktiskt ärligt förstå varför. Det finns risker med att springa för långt in i graviditeten, ligamenten kan ta stryk och man kan få skador man inte känner direkt men som kan göra sig påminda senare. Den risken finns alltid.

Men för mig är det löpningen som JUST NU fungerar bäst. Till och med bättre än rullskidor. Och cykling. Kanske att simningen är typ lika bra. Och styrketräningen. Det är som att den där lilla krabaten i magen vet exakt hur den ska lägga sig när jag knyter på mig löparskorna och sticker ut. Jag känner ingenting. Visst att jag kan bli lite kissnödig, men det har inte blivit värre under de senaste månaderna, faktiskt bättre. Men bara för att jag springer så mycket och det fungerar bra för mig, så skulle jag inte rekommendera ALLA att fortsätta springa bara för att.

.. jag efter en löptur!! 😍😎

Återigen är det ju - gör det du själv mår bra av! Och jag har sprungit mycket de senaste året, jag har en stark bål men jag vet samtidigt inte exakt vad som händer i mig. Så jag är väldigt lyhörd och jag räknar aldrig med att kunna slutföra ett tänkt löppass, utan det får bli det som det blir. Men hittills har jag inte behövt avbryta ett enda pass på grund ut av obehag av graviditeten. Däremot vände jag på en kort löprunda härom dagen när det högg till i knät. Sen har jag inte känt något mer efter det, men jag är hellre lite safe then sorry.

För andra kanske cyklingen fungerar bäst, eller crosstrainer eller rullskidor. Men oavsett vad tycker jag man ska våga prova sig fram, för hittar man bara en träningsform som fungera för just dig så blir det så mycket roligare. Det är inte kul att ha ont när man tränar, för då blir det vare sig lika bra eller lika roligt eller ger lika mycket.

Här kommer några tips på träningsformer att prova för konditionen!

• Simning. Den kanske absolut mest rekommenderade träningsformen i ALLA forum och från de flesta. Tyngdlösheten och den följsamma rörelsen. Också väldigt meditativt! Om ni inte provat OW (dvs open water simning) passa på att göra det!

• Löpning. Om utförslöpning och plattlöpning börjar kännas obekvämt, gå till en backe och spring upp, gå ned. Kanske hellre kort och snabbt än långt och länge? Eller så funkar det precis tvärtom för dig. Våga variera och våga vila från löpningen emellanåt så slipper du andra skavanker som löpningen ibland kan medföra..

• Stavgång. Samma där - gå till en backe alt kör upp löpbandet på lite mer lutning och gå på det (med eller utan stavar) så får du jobba rejält på flåset. Funkar både som distans och intervallpass.

• Cykling. Kärringhoj, racer eller mtb. Det finns många olika sittställningar på cyklar och kanske passar den ena bättre än den andra - prova dig fram! Passar både som intervaller och distans och transportmedel. Glöm inte hjälmen dock!

• Rullskidor. Klassiskt och skejt. I rullskidåkning precis som vanlig skidåkning kan man ju åka klassiskt och skejt, man kan också köra massa olika växlar (stakning, diagonal, uppförsskejt (växel 2) eller plattskejt (växel 3). Prova dig fram! Ibland när jag kör lite för mycket av stakning eller växel tre kan det dra lite i magen, då kör jag bara en annan växel så brukar det släppa!

• Gruppträning. Bra för motivationen, kanske lite svårare att anpassa utifrån sin dagsform och det just du klarar av. Men är man bestämd på att lyssna på sin egen kropp och inte någon instruktör, varför inte?

• Paddling. Har inte provat det än. Och tänker att det nog kommer kännas lite olika beroende på hur stor magen är. Ska försöka hoppa i kajaken nästa vecka och prova!

• Stakmaskin. Om du har en relativt stark bål (och kanske tillgång till en spegel för att se dig från sidan så att inte diastasen sticker) så är det här ett perfekt träningssätt för att behålla styrkan i överkroppen!

…. har ni mer tips - tell me!

Men kom ihåg! Oavsett vad jag gör eller vad någon kompis i samma situation gör, så spelar inte det någon roll, utan det viktigaste i ALLA SITUATIONER är att DU GÖR DET DU MÅR BRA AV! Du och din kropp. Kom ihåg det!

So long,

Anna