träningspass

Vecka trettioåtta.

Ny vecka, halva september har gått och hösten är här för att stanna. Spöregn ute och hela fem kaxiga grader ute. Känns helt rätt att ta det piano idag, tända ljus, läsa en bok och kanske kanske unna mig lite ego-tid i gymmet lite senare. Om jag får feeling.

… så här som jag satt på poolkanten en kväll i slutet av augusti känns ju som ett minne blott nu och en dröm inför sommaren 2020. Himmel vad fort det blev höst! Foto: Sara Gärdegård

… så här som jag satt på poolkanten en kväll i slutet av augusti känns ju som ett minne blott nu och en dröm inför sommaren 2020. Himmel vad fort det blev höst! Foto: Sara Gärdegård

Vecka trettioåtta innebär att vi mot mitten av veckan går in i gravidvecka trettionio och att det då återstår fjorton dagar till beräknat BF. Visste ni förresten att bara 5 % av alla barn föds på sitt utsatta datum..? Det säger ju en del om att man verkligen inte ska stirra sig blind på det där datumet, men med tanke på hur oplanerad, ostrukturerat och fullkomligt ovant allt är kring detta så känns det ändå skönt att hänga upp det i alla fall runt ett datum. Har ni som varit i samma situation som vi också känt så?

Tänkte att jag gör som förra veckan, en liten sammanfattning om hur den här veckan kommer se ut…

MÅNDAG: Idag är min prio å t e r h ä m t n i n g. Både fysiskt och mentalt. Jag ska göra så lite jag kan, unna mig powernaps och hålla mig hemma. Får jag feeling kan jag på min höjd unna mig ett styrkepass (mina styrkepass är inte, med mina mått mätt, så fysiskt ansträngande, jag vilar länge mellan övningarna och kör bara ett par övningar). Men that’s it!

TISDAG: På morgon ska jag ta och träna något, har inte bestämt vad än. Sen in till kontoret, jobba någon timme och försöka hinna träffa lite vänner. Efter lunch har vi möte och sen andra träffen med föräldragruppen på MVC. Den här gången skulle vi gå igenom profylax…

ONSDAG: Är än så länge oplanerad, men mest troligt någon form av träning och sedan jobb. Har inga möten inplanerade, men det finns alltid saker att beta av. Så att säga!

TORSDAG: Har en liten dröm om att dra till fjälls, men det beror lite på vädret. Om inte det blir av, kommer nog dagen att likna onsdagen.

FREDAG: Rutinbesök hos barnmorskan och sen tar vi helg - woop woop!

HELGEN: … är HELT oplanerad! Bara jag och Emil, hemmavid. Lyxigt värre!

… med andra ord en rätt lugn vecka och det känns helt rätt!

VECKANS TRÄNING: Eftersom jag var rätt trött förra veckan, och nog är fortfarande, kommer jag gå väldigt mycket på feeling och dag för dag. Och kanske lite efter hur vädret är, om det blir inomhus eller utomhusträning. Men någon form av träning ska jag få in i alla fall sex av sju dagar!

  • 3 styrkepass

  • 1 tröskelpass (ca 80-85% av max)

  • 1 intervallpass med kortare intervaller (favoriten just nu är att kombinera stavgång på bandet med stakning i Ski-Ergen, typ 5 x 4 min eller 6 x 5min)

  • 1-2 längre lugna pass (2h+)

  • 1-2 “vanliga pass”, dvs pass i det tempo jag pallar för dagen i 45-60min

Det var vecka trettioåtta det. Vem vet vad denna höstiga vecka kommer innehålla? Och det är så jäkla spännande!! 😍

So long,

Anna

Vecka trettiosju.

Som jag nämnde lite förra veckan så försöker jag dra ned lite på tempot nu, minska antalet måsten och ha tid till att göra saker jag mår bra av. Helt enkelt vara lite egoistisk. Minska antalet möten och tider att passa och gå lite mer på feeling. Ska bli spännande att se hur det kommer gå, är ju ett stort fan av planering.. Och mastiga to-do-listor.

Denna vecka kommer nog se ut så här..

MÅNDAG: Inledde med ett rejält stavgångsintervallpass på bandet hemma (hej endorfinkick de lux!), sen några timmar på kontoret (där jag är nu) och sen måste jag uträtta några ärenden på stan innan jag ska försöka åka hemåt lite tidigare än vanligt. I eftermiddag ska jag prova att cykla, får se hur magen reagerar på det! Sen en lugn kväll hemma.

TISDAG: Ska försöka träna lite på morgonen och jobba någon timme före lunch för efter lunch kommer syrran med lillgrisen Nils (min systerson) och då ska vi nog hänga runt lite på stan. På sena eftermiddagen har vi vår första föräldragruppsträff… MAXAT! 😍

ONSDAG-TORSDAG: Emil drar till Stockholm på jobb i två dagar, så jag och syrran får sysselsätta oss själva. Kommer jobba så lite jag kan och hoppas på bra väder så att vi kanske kan ta en tur till fjällen…

FREDAG: Tidig morgonträning före rutinbesök hos barnmorskan, brunch på stan med syrran och sen ska vi lyxa tillsammans med duotid hos frisören - lyxigt värre! Sen tar vi helg.

HELGEN: Ska vi bara vara tillsammans med syrran, hennes Anton och lilla Nils. Mysa, träna och äta gott. Som jag ser framemot det!

… så ni ser ju själva, i vanliga fall hade varje dag varit maxad av jobb och möten och träning, men nu försöker jag i alla fall. Ambitionen är att dra ner på tempot. Sen får vi se hur bra jag mår av att ta det piano. Lika bra att prova på!

VECKANS TRÄNING: Jag börjar bli lite mer begränsad i vad jag kan göra, så jag måste verkligen använda min fantasi för att fortfarande få till träning som jag blir nöjd med och får en liten endorfinkick av.

  • 3 styrkepass

  • 1 tröskelpass (det jag gjorde i morse: stavgång på bandet 5min-10min-15min-10mmin-5min)

  • 1-2 längre lugna pass (2h+)

  • 1-2 “vanliga pass”, dvs pass i det tempo jag pallar för dagen i 45-60min alt ett kortare intervallpass (5 x 6min)

… hej helt slut å hög på endorfiner! 😍

… hej helt slut å hög på endorfiner! 😍

Jag vill ju inte heller köra alltför hårt just nu, utan tröskel räcker i intervallform och jag vill inte heller köra för långa pass (blir lätt tom på energi) men stavgång på bandet och styrketräning går fortfarande riktigt bra. Även rullskidor skejt har gått bra, ska prova det i morgon tror jag!

Nu - behöver dagens dos av koffein och sen ska jag verkligen ta tag i alla måsten…!

Anna

Mitt favoritpass inför New York Maraton..

Ifjol sprang ju jag och Emil vårt första maraton någonsin, New York Maraton. En dröm jag haft länge, faktiskt sedan 2012 då en vän nämnde att den dagen jag la skidorna på hyllan kanske vi skulle åka dit och springa och må gott. Och redan då såddes ett litet frö så när vi fick frågan förra våren om vi ville haka på över, så fanns det inga som helst tvivel hos mig. Jag skulle springa! Så var det bara. Däremot var det mer osäkert om Emil skulle göra det då han inte är ett jättefan av att springa fort och långt på hårt underlag.

Under sommaren kraschlandade jag dock och jag blev tvingad till fem veckors ofrivillig vila. Precis vad min kropp och knopp behövde, men jag ville ju fortfarande springa den där maran. Men för min skulle fick jag lägga alla sådana tankar åt sidan och bara fokusera på att återigen börja må bra, i själen.

Det som var tufft under den här perioden var att jag vare mig fick eller kunde träna då det finns så otroligt många studier som visar på att fysisk aktivitet i vissa fall kan vara lika effektivt mot depression/nedstämdhet som pharmacia. Och när man har levt hela livet och kunnat kämpa emot tyngre perioder tack vare träningen, så var detta extra tufft. Men det får jag skriva mer om en annan gång.

I augusti fick jag börja röra på mig igen, trettio minuter jogg tre gånger i veckan och två styrkepass. Resten skulle jag vila. Och då återstod det ca 12 veckor till starten på maraton. Sakta men säkert trappade jag upp träning, från trettio minuter till fyrtiofem till sextio minuter. Men fortfarande med två vilodagar per vecka. Mot slutet av augusti åkte jag till fjällen och sprang en lugn långtur på över två timmar. Och några dagar senare körde jag samma långtur igen och lufsade upp på fjället i Åre. Men dagarna där emellan fick jag ta det riktigt lugnt.

Så när det återstod cirka åtta veckor vågade jag börja träna lite mer regelrätt mot ett mål. Jag fick hjälp av Anders Szalkai med upplägget, till en början var det inte jättespecificerat utan mer lite tips och triss (så som löpskolning, snabbhetspass och långpass i ett visst tempo (som inte slet allt för mycket). Men de sista sex veckorna blev det mer specifikt och jag hade mellan tre till fyra “maratonpass” per vecka som utvecklades för varje vecka. Utöver det la jag in lite simning och rullskidor och styrketräning. Men dessa pass var sällan mer än 60 minuter. Och det var väldigt roligt att prova träna på ett annat sätt, med andra verktyg som styrde belastningen (så som tempo).

Och ett av de mest spännande passen jag fick göra (som också blev en hatfavorit) var detta som jag gjorde när det återstod fem veckor tills starten skulle gå.

Längsta långpasset innan NYCM utgår från km; 36-38 km. Målbildstempo på NYCM + 15-20 sekunder. Upplägget får gärna vara progressivt i fart där första timmen går riktigt lugnt men sen att ni på andra timmen smyger upp farten efterhand.

Där körde jag 35 km med successiv ökning från 5.00 min/km på första milen, 4.45min/km på andra, 4.40min/km på tredje och på sista fem kilometrarna höll jag 4.30min/km, det gjorde ett totalt snitt på 4.45min/km och vår målbild var att hålla 4.37min/km på maran (det ger en måltid på ca 3.15h totalt tror jag). Det här var ett makalöst tufft pass, något jag aldrig gjort tidigare, där man hela tiden skulle klara av att öka tempot men samtidigt inte öka för mycket och inte springa för fort om man fick feeling.

I vår har jag fortsatt köra det här passet men då har jag ökat var 5e kilometer och sprungit mellan 25-30km, men snitttempot har ofta landat kring 4.45min/km. Så fort springer jag INTE idag. Om man säger så… Just det här att öka successivt tror jag är väldigt bra träning inför maraton. Att inte bli för ivrig i början, våga hålla sitt tempo och låta sig komma in i löpningen.

Så oavsett om ni har ett maraton snart eller om ni vill prova på ett sånt där kick-as-jäkla-bra pass - kör detta! Man blir så jäkla hög på endorfiner efteråt att man blir helt till sig! Men kom ihåg: sätt tempo utifrån DIG! Ingenting är så tråkigt som att man är för tuff/hård mot sig själv och inte klarar av det man satt upp. Utmanade ska det vara, men det ska också vara genomförbart!

Ett annat pass som jag tyckte var kul och lagom utmanande var att springa 25-30km och sedan lägga in antingen 3 x 3km eller 2 x 20 min efter ca 10-12km. Och under dessa intervaller ska tempot vara snäppet snabbare än din tänka maratonfart. Så jag försökte hålla kring 4.10min/km på intervallerna och sedan fick det gå riktigt lugnt före och efter. Ett pass som gör en lite hårdare i kropp och knopp.

Så här kunde de tre maratonpassen för en vecka se ut:

1. Långpass asfalt ca 30 km, med tröskelinslag med 3 x 3 km med 1 km lugnt mellan varje fartdel. I övrigt lugnt, så det inte sliter för mycket

2. Backpass med lite mer fokus korta backar. Typ 12 x 40 sekunders uppför med halvsnabb löpning utför. Löpskolning.

3. 60 minuters pass i tänkt marafart.

We made it!! 😍

We made it!! 😍

Själva New York Maraton då, hur gick det kanske ni tänker? Jo, det gick RIKTIGT BRA! Det var nog bland det roligaste jag upplevt i löptävlingssammanhang men på riktigt konkurrerar det även bland topp-3 idrottsminnen i mitt liv. För det var en upplevelse utöver det vanliga. Och sen att jag och Emil höll ihop från start till mål - det var en d r ö m. Fy farao vad häftig känsla det var!! Och ja! Vi klarade vårt mål! Sprang in på 3.10.49 tror jag, trots en ofrivillig stretchpaus från Emils sida cirka 700m kvar till mål. Kramp. Nope, han hade inte varit lika “noggrann” med maratonträningen inför. Men jag tror också man kan skylla mycket på hans muskeluppbyggnad och muskeltyp, jag är helt enkelt mer gjord för långa, lite halvsnabba utmaningar medan han ska ha fort och kort!

Så ni fattar ju att jag vill att ALLA ska få uppleva den där stämningen i New York första helgen i november! 😍

So long,

Anna

Sista löpintervallerna utomhus...?

I början av veckan bestämde jag mig för att göra ett litet test av mig själv. Det har ju hänt väldigt mycket med mig mage på slutet och känsla av att vara gravid. Jag kan inte längre låtsas som att allt är som vanligt, att kroppens signaler för stunden är de som gäller även en stund längre fram utan jag måste hela tiden lyssna och vara lyhörd, justera och fundera. I träning som i vardag. Och det man tror man lärt sig ena dagen, det gäller inte längre nästa dag.

Det är väldigt utmanade för mig som är en person som vill ha kontroll och en plan. Och ja, jag har ju fortfarande en plan vad jag vill träna varje vecka även om den aldrig tidigare har varit mer flytande och aldrig varit mer flexibel.

Och i och med att vi ska ner till Västkusten igen nästa helg för att delta i West Coast Trail som en del i vårt samarbete med Västsverige och deras olika event nere på Västkusten (där ju vi hittills deltagit i swimrun, kanotmaraton och rullskidslopp) så vill jag känna efter lite hur kroppen reagerade på att springa lite fortare. Jag tror fortfarande att jag nog hanterar att lufsa framåt rätt bra, men jag ville testa att springa på lite fortare.

public.jpeg

Så jag ställde klockan tidigt, hade en rätt fullspäckad dag (ÄLSKAR DET!) och stack ut direkt. Joggade försiktigt ner för vår uppfart (som är jäkligt brant) och kände direkt att magen inte gillade att behöva hålla emot steget utför. Kände att detta skulle kunna bli en rejäl utmaning.

public.jpeg

Joggade lätt i fem minuter där kroppen fick anpassa sig successivt och sedan vred jag upp tempot successivt i 5-6 minuter. Sen körde jag igång det jag hade planerat från början - 4-5 st 4 minuters intervaller på asfalt i varierad terräng (ja, bor man på Frösön i Jämtland så är terrängen rätt varierad). Första intervallen var dock rätt flack och jag kom in i löpningen rätt fort. Det gick bra. Det kändes bra! Men av någon anledning kände jag att jag nog behövde kissa, så jag sprang ut i skogen men det var ju falskt alarm. Bara lite skvätt. Och efter det var det som att jag hade skakat om allt i magen och det hade hamnat lite “fel” igen, så nästa intervall fick jag starta om två gånger innan jag kunde börja springa. Uppför gick det hur bra som helst, men direkt det blev lite utför fick jag mer jogga än springa… Och så fortsatte det. Uppför gick det hur bra som helst. På platten ok, men utför kändes det inte särskilt bra eller bekvämt.

Jag körde 5 stycken fyraminutare, i relativt bra tempo men utan att kunna driva pulsen särskilt hög. Jag fick inte mer ont, men slutsatsen blev att jag nog inte ska springa intervaller utomhus längre. Uppförsbacke inne eller ute - absolut! Och att lufsa fram i lagom högt tempo, det är nog inga problem.

På något sätt känns det lite häftigt att det faktiskt händer så mycket i kroppen att jag måste göra justeringar. Det har ju gått så bra hittills och det mesta har gått på räls, så det känns skönt att kroppen faktiskt säger till när den inte tycker att det känns helt bra. Men ni måste förstå skillnaderna här - jag stoppar före det känns DÅLIGT, alltså har jag en marginal att spela på och det är så jag vill ha det. Jag hade kunnat pusha mig mer, säkerligen, men då mest troligt fått ont efteråt och kanske gjort något som gör att jag inte kan göra andra saker jag vill efteråt. Och den marginalen vill jag fortsätta ha!

Så ni behöver inte vara oroliga att jag ska köra skiten ur mig själv nästa helg nere i Bohuslän, nej, jag kommers ställa upp i en klass som heter Run/Walk så jag kan lufsa i det tempo jag kan för stunden. Springa emellanåt. Gå. Jogga. Vad som nu funkar. Och känns inte ens det okay - ja då blir jag den bästa hejarklacken ever till Emil som kör Run-klassen.

Att lyssna på kroppen har jag ju tjatat hål i öronen på er om, men jag tror inte man kan tjata nog om det. Och kanske kan jag, med min bakgrund, finjustera mer eftersom kroppen har varit mitt främsta verktyg i så många år. Samtidigt var jag ju inte en höjdare på det när jag var aktiv. Jag körde ofta lite för hårt, var lite för ambitiös. Så att vara gravid och verkligen få veta, utan krusiduller, vad kroppen känner är fantastiskt. Och det var just det min läkare sa till mig när jag ringde och frågade om råd i vecka sju “hur ska jag tänka kring träning nu?”. Hans svar var oslagbart “din kropp kommer berätta för dig, starkare än vad du någonsin upplevt”. Och oj så rätt han hade!

Ha en fin lördag! 💛 Själv ska jag nog ut och lufsa lite i skogarna här på Frösön.

Anna

Träning på resande fot

I och med att vi reser en hel del och inte gärna slösar en vilodag på dessa, gäller det att tänka till lite hur man får in träningen dessa dagar.

En favorit för oss, som vi båda blir mer och mer fäst vid, är att gå upp tidigare på morgonen, slänga i sig lite energi (typ en näve russin, ett glas juice och/eller en macka) och sedan gå ut och bränna av ett kort och effektivt pass. Ett oss som ger mycket bucket for the money. Det vill säga intervaller eller tyngre styrka. Allt för den där lilla endorfindosen!

På roadtrippen hann vi med dessa pass före resa:

  • 45min tröskellöpning i terrängen (total tid på passet 60min)

  • bergstur på ca 2h (här åt vi frukost efter och kom inte iväg förrän strax före lunch, men det var inte heller någon stress)

  • två pass med kettelbell-styrka där vi kör 4-5 övningar, antingen i följd efter varandra eller med vila mellan varje set (totaltid på passet 20-45min)

  • 10 x 30s maxlöpning i backe m start varannan minut (gick ned till samma start)(totaltid på passet 35min)

  • 4 x 5 min löpning i 10km-tävlingstempo (totaltid på passet ca 35-40min)

… herr Jönsson Haag efter ovannämnda 10 x 30s backe. En av oss bygger lite mer syra än den andra. 🙄😅

… herr Jönsson Haag efter ovannämnda 10 x 30s backe. En av oss bygger lite mer syra än den andra. 🙄😅

… gissa vem. 🙈

… gissa vem. 🙈

public.jpeg

Ni ser ju själva - man kan variera otroligt mycket bara man har en plan och förbereder lite kvällen före. Korta backintervaller har blivit något av en favorit… Och jag lovar - resan blir så mycket roligare med lite endorfiner även om man också kan bli liiite tröttare (inget som lite kaffe kan råda bot på… 😉).

Även när vi har en intensiv jobb-period där vi inte har så mycket tid över brukar vi ”passa på” att träna före den riktiga frukosten på morgonen för att få träningen gjord!

En veckas träningsdos…

… variera inte särskilt mycket, men däremot vad jag fyller den med. Vilken typ av träning, intensitet och form. Är jag hemma i Östersund har jag en ganska statisk plan, men är jag på resande fot, så är jag mycket mer flexibel.

Efter år av detaljstyrd träning in i minsta detalj är det en väldig frihet att kunna vara flexibel och göra lite det jag känner för. Och sedan jag blev gravid är det också en förutsättning för att jag ens ska kunna träna.

public.jpeg

Är vi på resa (som vi ju är rätt ofta) brukar jag sällan göra en plan innan, kanske har jag ett eller ett par specifika pass jag vill få till under den perioden vi är borta, men jag vill inte att träningen ska styra det vi gör. Och jag föredrar att få tid att träna tillsammans med Emil och då gäller det att inte ha bestämt i förväg… Han är en sån som vill gå på feeling för dagen, och vill jag då haka på, då får jag snällt invänta besked vad vi ska göra. Ibland får jag veta kvällen innan, ibland på frukosten.

Vi är rätt olika där, jag gillar att planera och får en kick av att drömma om nästa pass, medan Emil som sagt hellre går på feeling för dagen. Skillnaderna i hur vi ville ha det var större förr, numera kan vi liksom mötas halvvägs.

Är jag hemma har jag dock ofta en plan med vad jag vill få in den kommande vecka, däremot kan jag justera när jag kör varje specifikt pass.

En vecka brukar bestå av:

7-10h konditionsträning fördelat på löpning, simning, rullskidor och cykel fördelat på:

1 långpass (2h +)

1 tröskelpass på ca 45-60min

1 pass med kortare, hårdare intervaller (från ex 10x30s till 4x4min)

1 pass överkroppsfokus (typ simning eller stakning)

1 pass snabbdistans på ca 60min

1-2 pass där det inte spelar så stor roll vad jag gör, bara att jag gör något i 45-90 min

2-3 styrkepass (här räknar jag ej tid)

… så cirka 7-10 pass totalt per vecka.

Förra året försökte jag få till mellan 50-75km löpning per vecka, men nu har jag helt släppt det och springer det jag kan och kroppen mår bra av och fyller istället ut med mer rullskidor och cykel.

Simning var ett bra komplement under min aktiva karriär för att hålla mig rörlig i överkroppen men också bygga styrkeuthållighet som jag tjänade på i speciellt stakåkningen. Och jag blev så fast att jag försöker få till åtminstone ett simpass per vecka!

Jag är ju skolad i att dela in träning i A1-A3 och att man ska ha en viss dos i varje belastning för att få utveckling (har skrivit tidigare, men kommer inte åt mitt arkiv än pga nyuppdateringarna av bloggen) och det finns kvar i mig. Att träningen ska vara varierad både i form och intensitet. Även om jag numera har ett mindre pulsspann som jag tränar i, speciellt sedan jag blev gravid. Maxpulsen har sjunkit lite och min ”distanspuls” har höjts en aning.

Har ni fler frågor och funderingar kring hur jag tränar och hur jag tänker kring träningen idag - tell me! 🙋🏽‍♀️

Nu. Hoppa ner i poolen här hemma vid huset i Östersund och njuta av att sommaren verkar ha hittat även till Jämtland!

So long,

Anna

Psst. På temat Gravid - vad har ni mer för funderingar där? Berätta! Har några jag jobbar på just nu, bl.a. kost & de bästa prehabövningarna för ”snabb comeback”…

Hallå kroppen - dags att vakna!!

Jag har aldrig varit den som haft lätt att komma igång med intervaller, eller med flåset så att säga. Jag behöver en rejäl uppvärmning och gärna successivt öka tempot/belastningen för att få ut maximalt. Att värma upp inför korta lopp så som sprint var alltid det lurigaste, speciellt i och med det ofta var begränsad tillgång till spåren som jag behövde för att värma upp.

Sen jag slutade har det varit lite si och så där med uppvärmingen inför hårdare pass om jag ska vara ärlig, det är ju inte det roligaste. Hellre bara köra igång med skiten än att hålla på och värma upp en massa. Men sedan jag blev gravid har jag märkt mer och mer att jag VERKLIGEN behöver värma upp rejält för att ha en suck att få ut något av det tänkta intervallpasset. Helst ska jag successivt öka intervall för intervall. Men det har man ju inte alltid tid med. Eller? 🙄😅

Igår morse när vi skulle bränna av ett kort och effektivt intervallpass på vägen utanför det lilla B&B Emil hade bokat för natten insåg jag att jag nog skulle behöva ta någon av de första intervallerna till att bara komma igång… För vare sig jag eller Emil var särskilt sugen på att göra passet längre än vad vi behövde. Kort uppvärmning (kanske 5-7 minuter) och sedan 4 gånger 5 minuter med 1 minuts vila emellan. Klart.

public.jpeg

… så när vi traskade ut från huset i morse och började ta de första löpstegen kände jag mig MER GRAVID än på länge. Eller kanske någonsin. Seg i kroppen, lite öm i magen och jag hade knappt jogg-tempo. Tycker bilden ovan säger ALLT! 🙈 Men jag vet också att den första känslan ofta ljuger lite, så jag tänkte att jag gör väl vad jag kan.

public.jpeg

Vi sprang någon minut bortåt och vände för att värma upp och sedan startade vi första intervallen. Vi skulle köra två intervaller bortåt efter vägen. Och två stycken hemåt.

Första intervallen var precis som jag trodde. Seg och långsam. Men löpsteget kändes bättre och bättre och lika så magen. Kom inte alls upp i något särskilt tempo, men jag kände att det nog skulle kunna gå fortare och fortare. Och det gjorde det!

Kroppen liksom vaknade och jag kunde springa på allt fortare, fick pulsen att öka successivt och fick till ett sånt där riktigt bra och härligt pass som man mår så där gott av både i kropp och knopp!

public.jpeg
public.jpeg

… så gillar jag att starta en dag när jag vet att resten av dagen kommer spenderas på resande fot! Och jag ÄLSKAR (och är oerhört tacksam) över att min kropp fortfarande tillåter mig att springa fort. Jag njuter av varje pass, varje intervall, varje minut. TACK!!

Kikkan Randall sa till mig att hon upplevde att det tog typ tjugo minuter innan hennes kropp kom igång när hon väntade sin son. Det ligger kanske något i det. Hur har ni upplevt det?

So long,

Anna

Backintervall - en kort härlig plåga!

Ifjol höst fick jag och Emil lite hjälp av Anders Szalkai med träningen inför New York Maraton. Och det var väldigt inspirerande! Vi som har tränat ganska varierat men ändå ganska enformigt under så många år tyckte det var jäkligt skoj att få lite input hur man skulle träna för att förbereda sig på bästa sätt. Grejen var bara att vi endast hade typ sex veckor att förbereda oss på, och mitt i detta var vi också på inspelningen av Superstars, så vi hade inte så mycket tid eller för del delen pass att spela på. Så det handlade om ett fåtal utvalda pass. Ofta ett längre maratonpass, ett pass med “vanliga intervaller” (typ 3 x 10min), ett pass med backintervaller och ett pass med löpteknik/löpskolning per vecka. Alltså totalt fyra pass per vecka. Och de här längre passen har jag verkligen blivit fast på, men dem ska jag skriva mer om en annan gång.

Ett annat pass som jag har börjat köra sista tiden är de där kortare backintervallerna. Helt olikt något jag kört tidigare. Och det känns som väldigt snäll träning just nu, i och med att det är i en backe (uppför) och sen tar jag mig ner på bäst jag vill innan jag springer upp igen.

The Stig.

The Stig.

Så i morse körde jag 10 x ca 30 sekunder. Då brukar jag hitta en backe, starta klockan, springa tills jag ser en tydlig markering som kan vara ett mål där det har gått ungefär trettio sekunder och stoppa där. Sedan går-joggar jag nedför backen och börjar om till mitt målsträck. För då slipper jag hålla koll på klockan och kan bara fokusera på att komma över den där mållinjen. Och sen kan jag jämföra tiderna efteråt (eller ja, jag ser ju dem eftersom också i och med att jag gör sk laptime varje gång jag passerar mållinjen).

Något jag lärt mig är att inte gå all in på första. Jag ska ändå klara av tio stycken. Och har jag då gett ALLT på första, då kommer jag inte orka. I alla fall kommer tiderna bli sämre och det är INTE mitt mål.

Målet med passet är springa fortare och fortare och få högre och högre puls. Och springer man för fort från början kommer tröttheten/mjölksyran göra att man inte kan driva puls eller tempo. Så börja lite coolare än du tänkt och öka sedan successivt.

… slut men så där löjligt nöjd. Även fast det inte syns.

… slut men så där löjligt nöjd. Även fast det inte syns.

För mig tar passet totalt 45 minuter inkl uppvärmning och avvärmning (jogg till och från backen) men jag tror man kan bränna av det på 30 minuter också om man är effektiv före och efter. I och med att jag går ned tar det ca 1.15-1.30 minuter från det att jag korsat mållinjen tills jag startar nästa intervall och jag tycker det är rätt perfekt!

Nöjd. Nöjdare. Nöjdast.

Nöjd. Nöjdare. Nöjdast.

Så det får bli denna torsdags träningstips - ut och prova i helgen vett’ja! 👊🏻

So long,

Anna