Det funkade!

När vi i våras tackade ja till att göra en turné med olika spännande utmaningar och lopp nere på Västkusten var vi förberedda på att jag skulle agera hejarklack och Emil ensam skulle stå på startlinjen. Vi visste ju att jag (om allt skulle gå bra) skulle vara i månad åtta i graviditeten och att då planera in att tävla (!) i olika lopp kändes ju lite naivt samtidigt som det var så spännande att vi inte kunde säga nej. Jag lever hellre efter devisen att satsa högt och sen få backa om det skulle krävas, dvs inte ge upp innan man behöver liksom!

Men att åka Alliansloppet kändes väldigt långt bort. Om jag ska vara ärlig. Nästan 50km rullskidor på en bana där stakning är i princip den enda tekniken man använder sig av. Och stakat har jag knappt gjort sen i vintras.

Jag var ut i veckan och provade lite, körde 5 x 6 min rullskidor i varierad terräng men mestadels uppför. Och tyckte magen var väldigt mycket i vägen. Fick inte alls till stakningen, men diagonal fungerade riktigt bra och stakning med frånskjut helt ok. Det gjorde att jag i alla fall fick ett hopp om att kunna starta men tänkte också att det nog inte skulle gå så fort då det snabbaste sättet att ta sig fram på den där banan var att staka mestadels.

När vi kom ner till Trollhättan passade vi på att åka ett varv på banan. Jag varvade diagonal med stakning med frånskjut och stakade bara där inget annat funkade. Började bli lite nervös att jag hade tagit mig vatten överhuvudet. Och när det dessutom visade sig att det skulle regna började jag bli lite brydd om det skulle bli halt. Jag sov inte överdrivet bra natten mot lördagen.

Men när vi kom ner i start-och målområdet, jag fick sätta på mig mina lånade rullskidor och staka iväg lite så ramlade alla nerver rätt. Det kändes okay, nästan bra! Men framför allt kändes det kul!

Vi rullade fram till vår startgrupp, såg första startgrupp ge sig av och sedan var det vår tur. Banans enda riktiga rejäla backe inledde varvet på 16 km som skulle åkas tre gånger och med min obefintliga uppvärmning var det en chans till att komma in lite i flåset.

Efter backen la jag mig i Emils rygg och vi började köra. Han tog vinden för mig och jag styrde hans tempo - ”öka” eller ”sakta”. Dessutom hade han energi med sig, både i form av gels och bars och sportdryck. Ganska snart insåg jag att jag kunde staka men att min kraft var väldigt reducerad. Men bara att känna att jag kunde staka var himla gött! Och magen var med på noterna.

Första varvet var ändå lite segt, vi hade inte riktigt fått in rytmen som funkade för oss båda även om allt annat funkade helt ok. I varvningen ut på varv två började det dra lite i nedre delen av magen så vi tog det lite lugnt och när jag lät bli att staka och stället diagonalade upp i backen släppte det. Passade dessutom på att ta en kisspaus och då försvann det helt.

Hade varvningen sett tjejerna som ”ledde” motionsklassen, som hade startat i första startgrupp (två minuter före oss) och tävlingsdjävul kröp fram. Det gjorde att varv två gick i ett enda huj! Hann knappt tänka och efter halva varvet var vi ikapp damerna. Och vårt teamwork nådde nya nivåer!

Ut på tredje varvet började jag känna att det här skulle gå vägen och det var en sån himla lättnad!

Körde på i första backen, Emil tog över när vi kom upp och sedan var det bara att tugga på. Stannade för en andra kisspaus och efter det hade jag lite svårt att hitta stämmet i stakningen igen men efter någon kilometer kom det tillbaka.

Fortsatte fylla på med energi (trots spykänslan av att fylla upp magen..) och plötsligt hade vi bara någon kilometer kvar! Så jäkla skoj! Vi såg färre och färre andra åkare och när det var knappt två kilometer kvar och jag i min hjärna började tänka spurt stoppar jag staven i hålighet på en bro och bryter staven. Så. Jäkla. Irriterande. Får Emil stav som är cirka 25 cm längre än min egen… 🙈 Men den har i alla fall en spets. Så vi stakar lite halta mot mål och går i mål som första dam i motionsklassen på 2h och 27 minuter. Två och en halv timme med grymt teamwork och en kropp som återigen överraskar på mig!

Jag har stakat två tre gånger de senare månaderna men inte en gång sedan i juli. Så vare sig kraften eller tekniken är ju som den kan, men ändå gick det så bra! Inte ont någonstans och inte en uns låg på energi. Och dessutom fick jag ta! Jag fick återigen ett riktigt bra pass i lägre tröskeltempo - vad mer kan tävlingsnörden i mig önska?

Vi har en utmaning kvar nere på västkusten, om två helger. Återstår att se om jag står på startlinjen då eller får agera hejarklack, men oavsett är jag så (tjatigt jag vet men det är så!!) makalöst tacksam att jag fortfarande kan få göra såna här utmaningar så långt in i graviditeten!

Idag mår jag som jag förtjänar. Är trött och mår lite illa men rent fysiskt är det oförskämt bra. Lite stel i nacken men ryggen mår bra och magen lika så. Kroppen är f a n t a s t i s k.

Nu ska vi plocka ihop våra (blöta) grejer här i Stockholm och sen fara hem till Östersund. Där väntar 10 (!) dagar hemma. Vet inte när jag var hemma så länge sist. To-do-listan är lång efter en sommar i packsäcken, men det känns okay!

Senare idag kommer en vlogg från gårdagens utmaning - håll koll här!

So long!

Anna

Lite feltajmad. Eller?

Idag var vi på ett rutinbesök hos barnmorskan på förmiddagen efter att ha hunnit upp till fjälls tur och retur. Man hinner med mycket före klockan tio om man går upp 04.20... 

… men att få börja morgonen med att springa i den där terrängen, det väger upp den nästan obefintliga sömnen (för en som vill ha 8-9h/natt).

Men. Nog om det.

Efter att ha haft vikarier i sommar fick vi nu träffa samma barnmorska som jag träffade när jag skrev in mig i februari. För mig har det funkar väldigt bra med alla tre vi hunnit med, men att få träffa samma så här mot slutet kommer nog bli rätt skönt.

När vi var på de första besöken upplevde jag inte att jag hade så mycket frågor, ville helst bara få höra krabatens hjärta och att allt såg bra ut. Men nu ploppar det upp mer frågor och funderingar för varje gång så det är skönt att man träffas så ofta.

Sedan förra veckan har jag haft ett par tillfällen där jag blivit väldigt låg och yr, så där lite svimfärdig liksom, och jag har ofta kopplat det till att jag varit hungrig/lågt blodsocker. Men igår när vi var på en föreläsning om förlossningen på sjukhuset kom yrseln och illamåendet väldigt plötsligt över mig, så pass att det enda jag ville var att lägga mig på golvet i fosterställning. Det var ju dock inte riktigt aktuellt, och att få ner huvudet mellan knäna är ju otänkbart, är ju något iväg så att säga, så jag fick istället hänga på stolen framför och bara andas. Kallsvetten trängde fram och det var mindre härligt. Speciellt när man är bland folk! Efter en stund ebbade det av men kom ganska snabbt tillbaka för att sedan försvinna helt. Tänkte för mig själv för att de var obehagliga bilder eller något sånt som triggade det (är inte särskilt bekväm i sjukhusmiljö eller ett fan av blod... 🙄), men insåg sen att det nog inte var det. För just före illamåendet kom hade jag haft ett väldigt tryck upp mot diafragman. Och jag inser att så har det varit varje gång. Ofta i kombination av att jag är lite låg på energi. Snacka om lite feltajmad illamående-känsla! Eller ja, det var ju rätt bra om jag nu hade tuppat av, för det var på sjukhuset och det var barnmorskor som höll i föreläsningen, men bland folk… Nej. Inte trevligt alltså!

Är detta något ni har upplevt? Jag frågade barnmorskan om det idag och hon höll med mig i mina misstankar men sa också att det ju finns många anledningar till att börja bli yr/svimfärdig så som lågt blodtryck, lågt blodsocker och/eller dåliga järnvärden. Men att krabaten mest troligt kommer åt något som gör att jag får den här känslan, typ liknande som man (jag) kan känna när jag ligger på rygg då syretillförseln stryps.

Har dock inte upplevt det när jag varit ute och tränat eller varit aktiv och det känns ju tryggt!

Snacka om att jag börjar bli gravid nu! Även fast jag verkligen inte klagar, mer bara konstaterar. För i övrigt mår jag ju fortfarande väldigt väldigt bra. 

Har ni (om ni upplevt liknande mot ”slutet”) gjort några egna reflektioner vad som kan göra att den där känslan kommer? Just nu är det ju speciellt när jag sitter ned!

Nyfiken att höra era erfarenheter!

So long,

Anna

Att bli lite otymplig..

Jag har ju insett att jag kommer bli lite otympligare ju längre tiden går, det är ju kanske det som är själva dilemmat med att vara gravid. Att man är otymplig. Orörlig liksom. Hittills har jag klarat mig ganska bra i och med att magen varit modell mindre (även om den följer kurvan).

Men på slutet har något hänt och magen har börjat puta rejält. Och med det kommer ju begränsningarna. Knyta skorna. Pust och stön. Plocka hjortron. Jojo, inte en lika trevlig aktivitet i verkligheten som i tanken. Och det där med att man går in i saker. Bordskanter. Människor.

För några år sedan hade jag rejält ont i ryggen och varje böjrörelse var en plåga, det högg knivar i ryggen och varendaste snabb rörelse var en pina. Nu gör det ju inte ont, det är bara makalöst obekvämt. Och man känner sig så otymplig.

Och gissningsvis, eller ja det kommer ju bli mer otympligt ju längre tiden lider. Och jag är inte ett fan av att känna mig begränsad. Det irriterar mig. Jag vill ju klara mig själv! Att be Emil knyta skorna… Det är inte längre något jag skrattar bort, för finns det inget högre att ställa upp foten på, ja då är det enda alternativet.

Och ändå går det fortsatt så bra att göra det mesta jag vill i träningsväg. Visst att det inte kommer bli easy peacy cake att hoppa i och ur kajaken i morgon eller att göra diverse övningar där det krävs att man böjer sig framåt, men jag känner mig mer rörlig (eller läs: mindre gravid) när jag tränar!

Hur har ni upplevt det? Otympligheten? Skillnaden i vardagsliv och om/när tränar?

So long,

Anna

En sommardag i Jämtland.

Ni som vet ni vet. Men när man vaknar till en spegelblank sjö, värme från tidig morgon och en blå himmel utan en uns till moln. Då lever jämtarna upp utan dess like. Sjön är full av folk, Stråket som pågår denna vecka är knökfullt på kvällarna och man känner grillukt från varendaste gård. Och att vi lyckades pricka in en av dessa dagar när vi var hemmavid - hallelulja moment!

Dagen började med en löptur på min favoritrunda-utan-folk (dvs den jag gör när jag har typ en timme på mig att springa och vill lufsa runt utan att se så mycket folk) sen åkte vi in till stan och träffade barnmorskan. Igen. Nu är det tätt mellan besöken, varannan vecka, men ändå hinner det hända så mycket. Krabatens hjärta slog med oförändrad styrka (typ samma puls som en själv hade på morgonens löptur..) och magen följde kurvan. Jag själv fick en liten backning på viktuppgång som stagnerat lite, men det var ingen fara på taket. Bara att jag ska vara än mer noga att fylla på extra mellan måltiderna. Är inte van vid att äta så små portioner!! Och järntabletter är nu inhandlat.

Efter det gjorde vi som vi gjorde förra gången vi var hos BM - gick och tog en drömfrulle på ett av stans ställen som serverar frukost i Stockholms nivå!! Åt, njöt och pratade av oss lite om upplevelsen hos barnmorskan. Trots att vi är rätt coola i det mesta ligger det alltid en viss nervositet i luften när jag går in dit, hur fantastiskt bra vår BM än är. Så det är lite av en lättnad när man går därifrån. När man vet att krabaten mår bra. ❤️

Sen följde vi upp med vår nästa nya tradition efter BM-besök, nämligen att vi går och köper något till krabaten. Jag är lite skrockfull och vi har varit väldigt försiktiga med att köpa saker, men när BM sagt att allt är bra, så känns det lite bättre. Även om vi alltid är medvetna att allt fortfarande kan ändå, på gott och ont, tills vi (förhoppningsvis) får hålla den lilla/lille i vår famn. Det blev ett body set och något mer. Var in på Polarn & Pyret, fanns så mycket fint, men jag vill nästan vänta med att köp där tills vi vet vad vi får! Just nu är brunt, gult, grått och blått våra färger!

Och allt detta före halv elva på förmiddagen! Och dagen hade inte ens börjat. För sen tog vi bilen och hämtade upp vår (efterlängtade) vänner för en lunch utanför stan, på ett ställe både jag och Sanna hade sett - Nästgårds. Mat lagad från grunden, lokalt producerad, med kärlek. Som det ska vara.

Efter att ha svettats som ena tokar i solen på lunchen bestämde vi oss för att ta årets första (och förhoppningsvis inte sista) kajaktur på sjön. Åkte hem, bytte om och rullade ned till Teos föräldrar som bor vid vattnet rakt nedanför oss. Där var kidsen och lekte, så medan jag och Sanna paddlade, åkte Teo båt med kidsen och Emil simmade. Helt drömskt! Jag och Sanna pratade om just det - hur fantastiskt Östersund är på de fina dagarna, oavsett årstid. Livskvalitén finns verkligen här. Det gäller bara att använda sig av allt som naturen och miljön erbjuder här. Det ska bli höstens mission - utnyttja Jämtland till fullo!

Efter ett par timmar nere vid vattnet åkte vi hem, pysslade lite, åt middag, badade lite i poolen innan vi tog en vända i Emils veteranbil. Sen hem för ett R E J Ä L T kvällsfika (learning by living!!) och lite serietittande medan solen färgade himlen alldeles rosa.

Tack att jag fick uppleva en sån här dag i sommar - fyllda energidepåer till fullo! ❣️

So long,

anna

Psst… kan ju behövas energi nu då vi är på resande fot ner till Göteborg och Ö-loppet där vi ska köra swimrun i helgen. Emil kör den långa distansen med sin kompis och kollega Jens medan jag kör sprintdistansen (om man nu kan kalla 22km löpning och nära 3km simning för sprint?!) tillsammans med Andreas från Sverige Springer. Vårt mål är att ta oss runt, Jens är sugen på att sprungna fort och Emil försöker bota en förkylning… Bra team! 😂

Bornholm - vi gillar dig!

Precis hemkommen från en magisk vecka på Bornholm. Eller ja, vi lämnade ön redan i lördags, men sen tog vi det piano på vägen upp och stannade till för att få lite kvalitetstid med syrran, hennes kille och minigrisen Nils (min systerson 😍), så vi kom upp till Jämtland först igår kväll.

Jag skulle ljuga om jag sa att kropp och knopp är fräscha sedan utmaningarna där på den fina, danska ön… På fredagen, inför det näst sista loppet, vaknade jag upp med lätt irriterad hals och en lätt förkylningskänsla. Var i valet och kvalet om jag skulle ställa mig på startlinjen. Skulle aldrig ha gjort det som elitaktiv, men på något sätt känns det annorlunda nu. Dels pressar jag mig inte lika mycket men sen är det inte lika allvarligt. Hade jag haft ont i halsen och/eller feber hade jag inte ställt upp, men nu bestämde jag mig för att starta men låta kroppen styra tempot helt. Så med den avslutningen blev jag ju än lite mer sliten och har haft några riktigt lugna dagar där jag bara gått någon promenad med syrran eller faktiskt vilat helt. Totalt. Bara fokuserat på att äta och återhämta mig.

Och idag är jag back in business. Började lite lätt med ett styrkepass i morse, något som jag alltid längtar så efter när jag är bortrest och inte har tillgång till ett gym! Så skönt att få ta i som man gör i gymmet!

Åter till Bornholm då.

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

Etapé Bornholm består av ett maraton uppdelat på fem etapper på olika ställen på ön. Allt från 5.8km sandlöpning till 10km snabb stadsbana. Ett av loppen tog vi över 150 höjdmeter, närmare 200 höjdmeter, medan det på stranden och i sanden var noll. Så alla lopp hade sin tjusning. Jag gillade speciellt det näst sista loppet, som gick i byn vi bodde i. En rejält kuperade banan som avslutades med en stigning på över 500m där de sista 300 metrarna var efter en asfaltsväg som målats som vägarna på Tour de France. Publiken och stämningen gjorde ju verkligen sitt till!! Och dessutom gick banan över ängar, det var uppåt och nedåt och det var bara så där superfint! Och min kropp bjöd verkligen upp till dans den dagen. Så jäkla coolt när jag ändå hade tre lopp i kroppen redan före start.

Det är närmare 2000 deltagare, alltifrån Musse och vår Charlotte till sånna som mig (som kommer med magen först) till någon du möter på gatan som du inte ens tror kan springa till massa glada barn som får ha nummerlappen på sig för första gången. Allt inramat i en otroligt härlig och positiv miljö! Kan verkligen varmt rekommenderas!

Min kropp då, hur mådde den? Jo, men den mådde så makalöst mycket bättre än vad jag hade vågat hoppats på innan. Var inställd på att eventuellt få stå över någon etapp, eller åtminstone kanske få lufsa runt i ett väldigt behagligt tempo, men jag kunde faktiskt ge det jag hade för dagen (utan att ta ut mig max som jag ju undviker under graviditeten) på alla etapper (bortsett från den sista där jag bromsade mig ur..). Och det känns häftigt!

Jag fick vara noga med uppvärmningen, körde alltid minst 3 stycken intervaller på cirka 2 minuter när det återstod 15-20 minuter till start. Allt för att sätta igång flåset och driva igång pulsen och förbereda magen på “skumpet” som ju blir av löpningen. Jag såg också till att äta bra under hela dagen, men inte för tung mat. Såg till att magen var så gott som helt tömd före start och jag drack bra. Jag startade kontrollerat och lät kroppen styra tempot helt. Hade emellanåt koll på kilometertider, men justerade aldrig tempot utifrån det, utan kände jag mig fräsch kunde jag öka, kändes det lite för ansträngande drog jag ned på farten.

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

Det känns häftigt att ha fått uppleva att kunna springa och ta ut sig när man är i vecka trettio - något jag alltid kommer bära med mig men också vara otroligt ödmjuk inför att det kanske inte skulle gå en andra gång. Vem vet?

After Race fika!

Oavsett var det riktigt skoj och tävlingarna var ju egentligen anledningen till varför vi åkte dit i första hand, men det blev en vecka som innehöll så mycket mer än bara tävlingar. Charlotte och Pär styrde upp det hela på ett fantastiskt sätt och vi åt gott, vi njöt av livet och vi mådde gott! Måste återkomma med alla bra ställen som Charlotte tog oss till - en liten mini-Bornholms-guide helt enkelt!

Nu ska jag ta och äta lite lunch, illamående kommer krypande. Det betyder MAT NU! Lika bra att lyssna. Sen får vi se om jag drar på mig våtdräkten och tar mig ner till sjön… En ny utmaning väntar nämligen redan till helgen. Kan säga så mycket som att jag hade mardrömmar version light i natt om maneter och svart vatten. Men det ska nog gå bra! 🙄😅

So long,

Anna

Graviditeten so far...

Tänkte jag skulle göra en liten recap av hur jag har upplevt graviditeten hittills i mitt mående och ork. Tänkte att det kanske kan ge er i samma situation lite pepp när det känns lite motigt eller inspiration för er som kanske drömmer om att få uppleva en graviditet eller bara lite feeling hur det kan vara för dig som är nyfiken.

Vecka 1-5

Här var jag bara så ofantligt trött och jag förstod ingenting varför jag var det. Var orolig att jag kört på för hårt och var på väg in i väggen. Träningen gick fortfarande bra, den jag fick till och jag körde ett långlopp som gick riktigt riktigt bra. Min vilopuls var lite högre än normalt (vilket jag reagerade på) och min maxpuls lite lägre. Kände första gången ett litet illamående redan vecka 4 men det eskalerade från vecka 5…

Vecka 6-13

… var de absolut jävligaste veckorna. Konstant illamående och en förlamande trötthet. Dessutom fick jag feber under ett par dagar och det gjorde INTE saken bättre. Träningen blev lidande men samtidigt mådde jag så mycket bättre bara jag tog mig ut. Kunde må lite lätt illa under träningen, speciellt om jag tryckte på, men det var hanterbart och inte obehagligt. Och framför allt mådde jag så mycket bättre EFTER jag hade tränat. Under den här perioden var jag i Åre på VM och jobbade, var i backarna flera timmar per dag och jag körde dessutom Nattvasan med en kompis (vi vann damklassen och var 16e totalt!!) men det var ingen självklarhet att åka då jag mådde otroligt illa och var helt slut dagarna innan. Men på morgonen som Nattvasan skulle starta var det som om kroppen gick in i ett annat mode och jag MÅDDE BRA! Jag åkte också Engadin Ski Maraton och samma sak där - mådde kasst dagarna innan men själva tävlingsdagen mådde jag PRIMA och loppet gick verkligen över förväntan. Även om jag redan då märkte den där “spärren” i att jag inte kunde pressa mig till max. Rent kroppsligt syntes det ingenting på mig och jag hade knappt gått upp något i vikt (vilket ju inte är något i sig att eftersträva, alla är olika!) och det gjorde nog att träningen ändå gick så pass bra. Löpning var jag lite försiktig med sedan jag hade fått en känning av löparknä någon vecka innan.

Vecka 14-20

… från en dag till en annan var det som att illamåendet gick över och jag förstod först inte vad det var som saknades i min tillvaro. Jag mådde bra och orkade plötsligt mer. Gick ju ganska fort upp för mig att det var det konstanta illamåendet som var borta. Den lyckan. W o w. Jag hade under vecka 13 kört ett stavgångspass hemma på vårt löpband (med korta, hårda intervaller) där jag hade känt tydligt att jag inte kunde pressa mig till fullo, men veckan efter (alltså vecka 14) kunde jag höja tempot och belastningen och det kändes BRA! Mäktig känsla. Det gjorde att jag bestämde mig för att köra Reistadslopet. Och det gick riktigt bra och jag kunde pressa mig och jag kände mig stark. För första gången på flera månader. Väldigt härligt. I samma veva bestämde jag med brorsan att justera mitt styrkeprogram utifrån att magen hade börjat göra sig lite till känna för mig och jag kände mig inte helt bekväm med alla övningar i gymmet. Vi hakade dessutom på ett hundspannsäventyr och åkte till Portugal för att vara coacher på ett SpringTime-läger. Där kände jag för första gången lite sparkar och både jag och Emil såg tydligt att magen började synas. Det var inte helt lätt att hålla det hemligt längre, speciellt inte när man sprang runt i sporttop och shorts dagarna i ända. Orken till att träna var tillbaka till fullo och jag gick tillbaka till min vanliga träningsdos, dvs gjorde det jag kände för! Styrka. Löpning (löparknät försvann helt plötsligt i samma veva som illamåendet gick över typ!). Rullskidor. Simning. Och jag började springa fort och länge och insåg att jag nästan kunde hålla samma tempo som förut. Blev lite kissnödig och kände att det var bäst att träna på morgonen med så lite som möjligt i magen…

Vecka 21-26

… måste jag säga har varit de ABSOLUT bästa veckorna. Inget snack om saken. Jag har kunnat göra exakt det jag velat. Mått bra. Haft en bra ork. Kunnat träna på ordentligt. Graviditeten blev offentlig och jag kunde släppa ut magen lite utan att skämmas. Kunde åter dricka kaffe och äta choklad och njuta av det. Magen växte så sakteliga men det var först mot vecka 25 som den började synas rejält. Löpningen fungerar fortfarande väldigt bra och det är det jag väljer för konditionsträning framför allt. Simningen är ett bra komplement. Jag känner mig stark i gymmet, och det beror nog också på att jag är trygg i de övningarna jag gör. Vi är på familjesemester och jag känner fladder i magen med jämna mellanrum som blir mer och mer tydligt. Jag sprang Vårruset i Östersund utan några som helst prestationskrav och det var bara kul! Älskar känslan efter-tävling, man känner sig så jäkla oslagbar! Jag sprang även Orsa Kajt’n på midsommar (i vecka 25), där fick jag uppleva hur det kan vara när man är gravid och springer - låg på energi och kisspauser, men det var lika härligt för det!

Vecka 27-28

… plötsligt har det börjat hände grejer med magen! Den syns, den är i vägen och den begränsar mig när jag böjer mig framåt. Den gör att måltiderna har blivit mindre men sker oftare (hur man nu ska kunna äta oftare när man redan äter typ varannan, var tredje timme..?) och får jag inte i mig mat blir jag v ä l d i g t låg. Löpningen går fortfarande bra, men jag är seg i uppvärmningen och kan behöva någon intervall innan jag kommer igång (om jag ska köra hårt), lugna pass går fortfarande smärtfritt. Jag får lätta sammandragningar emellanåt, speciellt när jag är låg på energi, och vissa dagar (speciellt när jag tar det lugnt) är det ett jäkla liv i magen. Bröstryggen låser sig rejält och jag känner att jag behöver köra styrka kontinuerligt (jag kör fortfarande samma program som jag gjort de senaste månaderna) och jag behöver 2-3 pass per vecka. Cyklingen på semestern gick bättre än väntat (hängselbyxor är att rekommendera) och rullskidor är ett riktigt bra komplement till löpningen. Jag har fått justera några löppass, ofta kan jag härleda det till att jag inte har varit på toa före alternativt har kört lite för hårt dagarna innan. Så kroppen är mer tydlig än någonsin om vad som är ok eller ej. Så det är bara att lyssna!

Magen följer kurvan bra och min viktuppgång verkar vara helt normal (vad nu det är?!). Mitt blodtryck är lågt, som alltid, och blodsockret där det ska. Järnvärdet är fortfarande bra och krabatens hjärta slår som bara den. Nu kommer ju träffarna med barnmorskan allt tätare vilket gör det än mer verkligt att snart är krabaten här! ❤️

Vecka 29-31

… är där jag är nu. Har börjat blivit lite tröttare igen, behöver vila en stund varje dag men träningen går fortsatt bra. Kanske är det så att jag omedvetet lägger min prioritering och energi på att orka och få till träning och därför behöver vila en stund varje dag, men jag prioriterar att må bra och då behöver jag få in träningen i vardagen. Så är det bara!

Råkar jag få i mig för lite energi en dag, så kan jag få ont i magen på natten, typ klassiskt magont som man kan få om man ätit lite för mycket av något. Och då kan jag bara ligga på vänster sida. Att ligga på rygg är inte längre bekvämt (börjar må illa då) och lyckades ju dessutom typ svimma hos barnmorskan sist då hon var och klämde på magen… 🙄 Har inga speciella cravings, äter allt men kan INTE åka i bilen jag körde när jag mådde som sämst i vintras. Haha!

Veckan som var, var vi ju på Bornholm för att delta på ett femdagars löplopp, dvs 42 km uppdelat på fem etapper/fem dagar, där längst sträckan är 10 kilometer och kortaste drygt 5 km. Jag bara älskar att vara i den miljön och det var så härligt att kunna delta på mina premisser, få ta i och må gott! Men det ska jag skriva mer om…!

…det var min graviditet so far. 9 veckor kvar. Eller mest troligt lite mer med tanke på att många förstföderskor föder efter utsatt BF-datum, men ändå. Det närmar sig! Woohoo! ❣️

Anna

Hallå kroppen - dags att vakna!!

Jag har aldrig varit den som haft lätt att komma igång med intervaller, eller med flåset så att säga. Jag behöver en rejäl uppvärmning och gärna successivt öka tempot/belastningen för att få ut maximalt. Att värma upp inför korta lopp så som sprint var alltid det lurigaste, speciellt i och med det ofta var begränsad tillgång till spåren som jag behövde för att värma upp.

Sen jag slutade har det varit lite si och så där med uppvärmingen inför hårdare pass om jag ska vara ärlig, det är ju inte det roligaste. Hellre bara köra igång med skiten än att hålla på och värma upp en massa. Men sedan jag blev gravid har jag märkt mer och mer att jag VERKLIGEN behöver värma upp rejält för att ha en suck att få ut något av det tänkta intervallpasset. Helst ska jag successivt öka intervall för intervall. Men det har man ju inte alltid tid med. Eller? 🙄😅

Igår morse när vi skulle bränna av ett kort och effektivt intervallpass på vägen utanför det lilla B&B Emil hade bokat för natten insåg jag att jag nog skulle behöva ta någon av de första intervallerna till att bara komma igång… För vare sig jag eller Emil var särskilt sugen på att göra passet längre än vad vi behövde. Kort uppvärmning (kanske 5-7 minuter) och sedan 4 gånger 5 minuter med 1 minuts vila emellan. Klart.

… så när vi traskade ut från huset i morse och började ta de första löpstegen kände jag mig MER GRAVID än på länge. Eller kanske någonsin. Seg i kroppen, lite öm i magen och jag hade knappt jogg-tempo. Tycker bilden ovan säger ALLT! 🙈 Men jag vet också att den första känslan ofta ljuger lite, så jag tänkte att jag gör väl vad jag kan.

Vi sprang någon minut bortåt och vände för att värma upp och sedan startade vi första intervallen. Vi skulle köra två intervaller bortåt efter vägen. Och två stycken hemåt.

Första intervallen var precis som jag trodde. Seg och långsam. Men löpsteget kändes bättre och bättre och lika så magen. Kom inte alls upp i något särskilt tempo, men jag kände att det nog skulle kunna gå fortare och fortare. Och det gjorde det!

Kroppen liksom vaknade och jag kunde springa på allt fortare, fick pulsen att öka successivt och fick till ett sånt där riktigt bra och härligt pass som man mår så där gott av både i kropp och knopp!

… så gillar jag att starta en dag när jag vet att resten av dagen kommer spenderas på resande fot! Och jag ÄLSKAR (och är oerhört tacksam) över att min kropp fortfarande tillåter mig att springa fort. Jag njuter av varje pass, varje intervall, varje minut. TACK!!

Kikkan Randall sa till mig att hon upplevde att det tog typ tjugo minuter innan hennes kropp kom igång när hon väntade sin son. Det ligger kanske något i det. Hur har ni upplevt det?

So long,

Anna

Spring INTE!

Jag vet inte hur många som höjer både den ena och det andra ögonbrynet när jag säger att jag fortfarande springer. Och jag kan faktiskt ärligt förstå varför. Det finns risker med att springa för långt in i graviditeten, ligamenten kan ta stryk och man kan få skador man inte känner direkt men som kan göra sig påminda senare. Den risken finns alltid.

Men för mig är det löpningen som JUST NU fungerar bäst. Till och med bättre än rullskidor. Och cykling. Kanske att simningen är typ lika bra. Och styrketräningen. Det är som att den där lilla krabaten i magen vet exakt hur den ska lägga sig när jag knyter på mig löparskorna och sticker ut. Jag känner ingenting. Visst att jag kan bli lite kissnödig, men det har inte blivit värre under de senaste månaderna, faktiskt bättre. Men bara för att jag springer så mycket och det fungerar bra för mig, så skulle jag inte rekommendera ALLA att fortsätta springa bara för att.

.. jag efter en löptur!! 😍😎

Återigen är det ju - gör det du själv mår bra av! Och jag har sprungit mycket de senaste året, jag har en stark bål men jag vet samtidigt inte exakt vad som händer i mig. Så jag är väldigt lyhörd och jag räknar aldrig med att kunna slutföra ett tänkt löppass, utan det får bli det som det blir. Men hittills har jag inte behövt avbryta ett enda pass på grund ut av obehag av graviditeten. Däremot vände jag på en kort löprunda härom dagen när det högg till i knät. Sen har jag inte känt något mer efter det, men jag är hellre lite safe then sorry.

För andra kanske cyklingen fungerar bäst, eller crosstrainer eller rullskidor. Men oavsett vad tycker jag man ska våga prova sig fram, för hittar man bara en träningsform som fungera för just dig så blir det så mycket roligare. Det är inte kul att ha ont när man tränar, för då blir det vare sig lika bra eller lika roligt eller ger lika mycket.

Här kommer några tips på träningsformer att prova för konditionen!

• Simning. Den kanske absolut mest rekommenderade träningsformen i ALLA forum och från de flesta. Tyngdlösheten och den följsamma rörelsen. Också väldigt meditativt! Om ni inte provat OW (dvs open water simning) passa på att göra det!

• Löpning. Om utförslöpning och plattlöpning börjar kännas obekvämt, gå till en backe och spring upp, gå ned. Kanske hellre kort och snabbt än långt och länge? Eller så funkar det precis tvärtom för dig. Våga variera och våga vila från löpningen emellanåt så slipper du andra skavanker som löpningen ibland kan medföra..

• Stavgång. Samma där - gå till en backe alt kör upp löpbandet på lite mer lutning och gå på det (med eller utan stavar) så får du jobba rejält på flåset. Funkar både som distans och intervallpass.

• Cykling. Kärringhoj, racer eller mtb. Det finns många olika sittställningar på cyklar och kanske passar den ena bättre än den andra - prova dig fram! Passar både som intervaller och distans och transportmedel. Glöm inte hjälmen dock!

• Rullskidor. Klassiskt och skejt. I rullskidåkning precis som vanlig skidåkning kan man ju åka klassiskt och skejt, man kan också köra massa olika växlar (stakning, diagonal, uppförsskejt (växel 2) eller plattskejt (växel 3). Prova dig fram! Ibland när jag kör lite för mycket av stakning eller växel tre kan det dra lite i magen, då kör jag bara en annan växel så brukar det släppa!

• Gruppträning. Bra för motivationen, kanske lite svårare att anpassa utifrån sin dagsform och det just du klarar av. Men är man bestämd på att lyssna på sin egen kropp och inte någon instruktör, varför inte?

• Paddling. Har inte provat det än. Och tänker att det nog kommer kännas lite olika beroende på hur stor magen är. Ska försöka hoppa i kajaken nästa vecka och prova!

• Stakmaskin. Om du har en relativt stark bål (och kanske tillgång till en spegel för att se dig från sidan så att inte diastasen sticker) så är det här ett perfekt träningssätt för att behålla styrkan i överkroppen!

…. har ni mer tips - tell me!

Men kom ihåg! Oavsett vad jag gör eller vad någon kompis i samma situation gör, så spelar inte det någon roll, utan det viktigaste i ALLA SITUATIONER är att DU GÖR DET DU MÅR BRA AV! Du och din kropp. Kom ihåg det!

So long,

Anna

"Du ska inte ligga över 70% av din maxpuls..."

… är en kommentar jag både hört och läst lite här och där. Fick ett veckobrev av 1177 där det också stod att man inte skulle köra för hårt. Vilket gjorde mig lite upprörd - kan man vara mer diffus än “kör inte för hårt?”. Antagligen handlar ju det om att alla har sina egna gränser och trösklar för träning, vilket är HELT RÄTT men samtidigt tror jag tyvärr att det skrämmer fler och får fler att backa för mycket än att peppa till att röra på sig OM man orkar.

Här låg jag INTE under 70% av min maxpuls… 🙄

Jag mailade min läkarkontakt Lykke som jag har haft och göra med under hela min aktiva karriär och som också har följt flera elitidrottare på olympisk nivå på nära håll som fått barn under sin aktiva karriär och frågade om just den här 70%-gränsen. Dvs “att man inte ska ligga över 70% av sin maxpuls i träning”. Jag började räkna lite för mig själv vad det skulle handla om för pulsgräns för mig (ca 140) och insåg att det inte stämmer på mig. Jag tränar ALLA pass kring eller över den gränsen. Ett riktigt lugnt pass kan vara under (typ 65% av max = 130) men ofta ligger jag där i kring eller högre.

Och svaret jag fick lyder:

Jag vet att Pr Sundgot-Borgen gjorde mätningar på blodflödet till placentan under ansträngning på toppåkare. Ingen förändring skedde då upp till andra tröskelvärdet, vilket givetvis är högre på en vältränad person än på andra. Man gjorde inte mätningar över andra tröskeln då, dvs då laktatproduktionen stiger kraftigt, så jag tror faktiskt inte att vi vet något om det.

Det viktiga är att det känns bra och att man avslutar passet om man inte känner sig bra. 

Översatt till “vanligt språk” så kan man säga att det inte finns några tecken som tyder på att en gräns vid 70% av max skulle vara rimlig OM det känns bra. Däremot finns få studier gjorda på den gräns (övre tröskel) där mjölksyra har bildats och stiger rejält. För mig handlar den gränsen om ca 95% av min maxpuls, men den är lägre på en mindre tränad person.

Så att köra intervaller där man pressar sig är okay, så länge det känns bra och man har lite vana att göra det. Och jag har själv upplevt att kroppen liksom har en handbroms i kring 90-95% av maxpulsen och jag kommer inte över den gränsen. Om det är psykiskt eller fysiskt vet jag inte (håller på att kolla upp det) och det skulle vara spännande att höra om ni har upplevt något liknande?

Så jag skulle väl säga så här apropå påståendet: “att ligga över 70% av max är helt ok så länge det känns OK för dig och du har en viss vana att träna!”.

Så hörni - ni som orkar och mår bra och bär på en liten guldklimp, rör på er det ni vill och orkar och mår bra av! Heja oss! 😍👊🏻

So long,

Anna

Fotnot (redigerad): Sundgot-Borgen professor i fysisk aktivitet och hälsa i Norge och specialist på elitaktiva som har tränat och tävlat under och efter sin graviditet och förlossning.

Hellre att känna sig stark än att vara stark?

Jag har alltid varit en sån som triggas av att sätta tuffa mål, på gränsen till att jag klarar av dem, speciellt i träningen. Och så klart på tävling. Och jag har hela tiden haft ett enormt driv i att utvecklas, av att följa min progression, och jag kunde vara ganska tuff i den stegrande ökningen. Nästintill hoppa över några steg och bara fortsätta pressa mig.

Det har ju gjort att jag gått på en del nitar, men jag har också haft jäkligt kul på vägen. Och jag har väldigt ofta fått känna mig s t a r k. En känsla jag verkligen älskar! Jag har gjort träningspass som varit på gränsen till dumdristiga, men det har givit mig en enorm kick. Kanske egentligen en större kick än vad det har givit mig rent fysiskt. Men man ska verkligen inte underskatta den psykiska aspekten.

Men när jag nu är gravid är jag i ett helt annat mentalt läge. Fortfarande har jag ju den där viljan av att hela tiden ha progression i min träning, men läget just nu är ju PRECIS tvärtemot. I och med att man faktiskt blir successivt tyngre, otympligare och kanske också tröttare. Det passet jag klarade igår kanske jag inte kan göra om en vecka, istället för som förr då jag adderade en intervall till. Nu får jag vara glad om jag klarar samma pass. Med den lilla variationen att det kanske går saktare och saktare för varje vecka.

Och det där är ju en enorm utmaning. Speciellt för mig. Jag måste ställa in mitt mindset till de nya förutsättningarna och verkligen acceptera det. Just nu, i skrivande stund, har jag inga problem med det. Det är ju så läget är. Men när jag väl står där ute i skogen, vid backen jag ska springa uppför, har jag ofta svårt att ta till mig att jag mest troligt kommer få slita mer men springa långsammare uppför backen…

Men hur hanterar man det då?

Det har jag inga egentliga svar på, kan ju också tänka mig att det är väldigt olika från person till person, men det jag försöker tänka på är att varje pass som blir av så som jag tänkt är ett bra pass! Och skulle inte passet bli “bra”, dvs att jag inte skulle lyckas med det jag satt mig för, får jag inte bli besviken utan bara acceptera “okay, det här var det jag kunde ge idag!” och sedan vara nöjd ändå. Över det jag faktiskt har presterat och klarat av!

Och för mig har det blivit än viktigare att få känna mig stark och kanske inte nödvändigtvis vara stark. Och det gör jag om jag kan få till lite tuffare träning emellanåt. Få ta i lite mer på gymmet eller köra intervaller. Och jag tror det också är då endorfinerna verkligen slår till, och dem behöver man ju också. Älska kicken av endorfiner!!

Men tillåter jag mig inte att bli nöjd med det jag klarar av dag för dag, då tar jag bort alla chanser till att få njuta av endorfinerna och känna mig stark. Man måste sänka kraven utifrån de nya förutsättningarna och faktiskt unna sig själv att vara nöjd med det man klarar av för dagen! Acceptera att kroppen inte kommer utvecklas under den här perioden, men det lilla man kan göra kommer göra sån skillnad att faktiskt få komma tillbaka och känna progressionen och utvecklingen efter förlossningen. Så tänker jag i alla fall!

Hänger ni med på mitt resonemang? Känner ni igen er?

So long,

Anna

När det säger stopp...

… så säger det numera rejält stopp. Det är inga tvivel om vad jag måste göra då. Då är det vila som gäller. Ofta från tidig morgon till sen kväll. Soffan är min bästa vän, Emil får servera mig det jag vill ha att äta och fram emot sena eftermiddagen kanske jag pallrar mig upp och i bästa fall orkar jag ut för en nypa frisk luft.

Dagen efter vaknar jag upp som en ny människa och kan göra exakt det jag vill. Träna, jobba, träffa vänner.

Varför jag vågar göra på det här sättet är därför att jag väldigt tidigt i min graviditet ringde min läkare sedan flera år tillbaka. En som varit med på den spännande resan som elitidrottskarriären innebär, med alla med-och motgångar. En som helt enkelt känner mig väldigt bra.

Och han sa helt enkelt - “Anna, du känner din kropp. Om den sagt ifrån tidigare när du har pushat lite för mycket, så kommer den säga ifrån ÄN mer nu. Så det är bara för dig att lyssna på det. Det är inget farligt, men du måste lyssna på vad den säger dig”.

Och det har jag burit med mig sedan dess. Inte krångligare än så. Jag ville ju veta vad som var farligt, vad jag inte skulle göra och vad jag skulle göra. Men några sådan svar fick jag inte. Utan svaren skulle jag finna i min egen kropp.

Och det har jag också gjort.

I början av graviditeten var det inte bekvämt att press eller ta i hårt. Eller de absolut första veckorna, fram till vecka fem, var det ingen skillnad. Jag kunde pressa mig helt som vanligt, men jag var trött. Och då visste jag ju inte heller att jag var gravid, så jag var lite frustrerad över att jag blev så trött av träningen jag genomförde. Men från vecka sju så började jag må riktigt illa och då gjorde jag även det när jag pressade mig över tröskel så då bestämde jag mig för att hålla mig inom den gränsen. Och jag körde nästan alla pass på förmiddagarna eller direkt på morgonen (efter frukosten dock) för att få träningen gjord när energin var på topp.

Men efter vecka fjorton kom orken och kraften tillbaka, så då var det inte längre några problem att pressa mig över tröskeln. Däremot har jag inte varit upp i min maxpuls på länge och jag kommer liksom inte dit, det är som att min maxpuls har sjunkit 5-10 slag och all intervallträningen har liksom följt efter. Kör jag ett tröskelpass numera har jag kanske 170 i snittpuls, förut hade jag 178. (Min maxpuls är mellan 197-200, lite beroende på om jag springer eller åker rullskidor). Om det är en fysisk begränsing eller psykisk, vet jag inte, men det spelar inte så stor roll. Jag kör utifrån dagens känsla. Och den varierar ju även som ogravid, men jag känner den än mer idag.

Men så kommer de där dagarna när det bara säger helstopp. Det kan ha varit mycket i jobbet eller träningsmässigt eller en kombination, och då vet jag att det inom en snar framtid kommer komma en dag där jag behöver lägga allt åt sidan och bara vila. Jag försöker “planera” dessa dagar, så mycket som det nu går, så att de hamnar när det är möjligt att bara ta det lugnt. Och dessa har kommit med kanske 7 till 14 dagars mellanrum. Och då får jag bara acceptera att jag inte kan göra någonting. Hur frustrerande det än är. För jag gillar ju inte riktigt att inte göra någonting. Men dessa dagar är det bara att acceptera det.

Och jag har tagit ett aktivt beslut att leva till 110% de dagar jag orkar och göra allt det jag vill och sen får jag ta dessa vilodagar emellanåt. Och jag kan ju, därför att jag inte har någon annan än Emil att bry mig om, verkligen ta dessa dagar när de kommer.

Så ja - emellanåt säger det verkligen tvärnit. Och då är det bara att lyssna på det. Och vill kroppen inte springa så fort som jag tänkt när jag är ute på en tur, ja, då backar jag väl i tempot. Drar det i någonstans i magen eller det känns lite obekvämt när jag åker rullskidor eller cyklar, ja då justerar jag där och då. Man får helt enkelt vara lyhörd. Och det är en utmaning i sig! Men en rolig en! 👊🏻😍

Frågan om hur jag hanterar att bli sämre - det får komma i ett senare inlägg, kan ju inte göra MASTODONT inlägg varje gång! 😉

Fortsätt ställ era frågor och funderingar! Har precis skickat iväg en fundering angående maxpuls och mjölksyra till en kompis som är läkare för olympiska idrottare, återkommer med svar.

So long,

Anna

"Men inte ska du träna så mycket nu..?"

Så många frågor jag fått angående träning (och inte) under graviditeten. Det finns så många förutfattade meningar att jag både blir skrämd och mörkrädd och faktiskt lite upprörd emellanåt. Framför allt i det hänseende där kvinnor blir stoppade av sin omgivning på grund ut av okunskap att faktiskt själva få välja hur de vill göra med just sin tid som gravida.

Att vara gravid innebär inte alltid att vara sjuk. För vissa är graviditeten verkligen ett sjukdomstillstånd och det finns ingenting de eller någon annan kan göra för att de ska må bättre eller orka. Kroppen säger helt enkelt i från och det finns inget annat än vila som gäller. För andra är graviditet en dans på rosor och det enda som händer är att magen successivt blir större, men i övrigt är livet och kropp och knopp och ork sig lik. Och sen finns det hela spektrat där emellan.

Bullen är med! 🤰🏽

Endorfinhög å trött i benen!

Och ingen graviditet är den andra lik, inte ens för samma person. Och dessutom kan en graviditet förändras från dag till dag. Och varje människa är också unik, med olika förutsättningar, bakgrund och erfarenheter.

Så att ge generella råd utan att ha en utbildning eller kompetens inom det här området är väldigt riskabelt och kanske rent av dumt. Men samtidigt vill jag uppmana till att lyssna på din egen kropp, du som är gravid.

Ingen känner din kropp bättre än dig själv. Fråga om du är osäker, men välj väl vilka du frågar. Jag har varit väldigt sparsam med att rådfråga folk och bara gått till dem jag har haft förtroende för sedan tidigare och som dessutom känner min kropp sedan förr. Och sedan lagt ihop det med sunt förnuft och känslan i min egen kropp.

Att vara gravid är ofta lika med att vara lite orolig, brydd och fundersam. Speciellt om man är förstagångsföderska. Allt är nytt. Allt från hur man mår till hur kroppen reagerar till. Och så klart allt däremellan. Och börjar man dessutom då läsa på forum eller för den delen i alla dessa gravid appar så kan man ju få spunk. Det är så många “gör inte” att även jag, som ändå känner min kropp extremt väl, blir fundersam på vad jag verkligen kan göra. Som när vi var i Davos i mars och just den veckan kom det upp att man inte skulle åka alpint. Och det var just det vi hade tänkt göra den veckan. Vad gör man då liksom? Förutom att känna sig som en usel människa när man ställer sig på alpinskidorna och svischar ned i backen. Självklart fattar jag ju att det handlar om ett medvetet val i risker man vill ta. Att ramla ska man ju undvika. Men jag kan snubbla på stan också (vilket ju händer mig med jämna mellanrum då jag inte riktigt har koll på mina fötter…) eller ramla på cykeln när jag cyklar hem till en kompis.

Allt detta tillsammans gör ju att man blir än mer brydd i vad som faktiskt är farligt på riktigt för mig och för den lilla/lille i magen. Och än så länge vet jag inte det exakt, men jag har som mission att ta reda på det.

Tills dess så googlar jag ingenting, jag frågar dem jag litar på men framför allt lyssnar jag på min egen kropp vad den säger är okay och inte. Och det är min största ledsagare i det här äventyret! Och jag är så jäkla tacksam över att jag kan göra det jag vill, framför allt att jag fortfarande kan springa. Utan att det gör ont, utan att det känns det minsta konstigt. Jag tror att alla år av träning lärt mig känna varje del av kroppen och erfarenheterna av alla nitar jag gått på genom åren gör att jag vågar prova, vågar testa gränserna lite, samtidigt som jag är lyhörd för att jag emellanåt kommer få backa. Men jag njuter av varje tillfälle jag får känna pulsen dunka å kroppen arbeta, hårt. Tack kroppen för det å hoppas du lille krabat trivs att skumpa runt...!

… och om intresse finns tänker jag återkomma med lite tankar om hur jag tänker och har tänkt med träning under de senaste månaderna och månaderna som kommer! Så shot med frågor ni som har, blir ju alltid så mycket enklare och roligare då!

So long,

Anna

... å krabaten börjar göra sig till känna!

… sen drog ju alpina VM i Åre igång. Jag stod på skidor från morgon till kväll i backarna i början. Med ett illamående från helvetet, en trötthet jag aldrig varit med om och dessutom kom en förkylning med feber som ett brev på posten några dagar in. Men att bromsa ned tempot och INTE var i backen var inte att tänka på. Och dessutom kunde jag ju inte berätta för någon varför jag var så in i bängen trött.

Redo för att langa dricka och ge ut energi till alla volontärer!

Dream Team.

… alla dagar var det inte solsken…

Jag försökte träna lite i början, fick till ett riktigt bra intervallpass på löpbandet inne på Holiday Club men sen kom förkylningen och det var bara att härda ut timmarna i backen. Förstå mig rätt - det var magiskt roligt att vara i backarna och möta alla fantastiska volontärer och det gav mig verkligen energi! Men när man mår så illa (bara av att se barsen jag delade ut då ger mig samma illamående känsla som jag hade då) så är liksom inget riktigt kul.

Jag och Mary på ett av passen vi lyckades göra tillsammans mellan hennes tv-sändningar och mina volontärspass.

Efter någon dag sa jag något till Maria, som fick henne att utbrista, halvt på skämt halvt på allvar, ”men du är kanske gravid…?”. Och i och med att jag är världens sämsta lögnerska så kunde jag ju inte annat än säga som det var. Men hon fick ju inte säga det vidare och dessutom visste jag ju inte vilken vecka jag var i eller om det skulle gå bra eller om om om. Alla dessa om.

Efter första veckan i Åre drog Emil vidare till Kanada för att tävla med Zebben Modin, så jag blev själv kvar som representant som moodmanager i teamet anna&emil. Som tur var hade jag ju HELA familjen Olsson-Pietilä-Holmner som jag fick ta hand om och bli omhändertagen om och dessutom gick vi över på skift-schema i backen så jag hann återhämta mig lite och samtidigt börja träna lite igen. (Om träningen under graviditeten tänker jag att jag gör ett annat inlägg om!)

Träffade barnmorskan någon vecka senare och allt såg bra ut. Och jag började ladda ned gravidappar för att följa det där miraklet i magen. När Emil kom hem från Kanada gjorde han detsamma. Illamåendet var konstant, förutom den där timmen eller timmarna på förmiddagen när jag tränade plus någon timme efter eller under de lopp jag körde (bl.a. Nattvasan och Engadin Ski Maraton). Och så fortsatte det. 

Före starten på Nattvasan med min Sanna. 16e lag totalt och vi vann damklassen. 4 timmar och 24 minuter tog det oss - snacka om RACEFÖRE!

Taggat gäng före start på Engadin Ski Maraton.

Jag och Lina Korsgren före start!

… även papsen (numera morfar och snart morfar x 2) åkte! Liksom Emil!

💛

I vecka tolv gjorde vi det första ultraljudet och då blev det än mer verkligt. Det var verkligen någonting i min mage! Och jag tror att det blev än verkligare för Emil. Att få åka hem och ha bilder på det lilla miraklet i magen.

I början av april, när jag började närma mig vecka 14 började plötsligt den här värsta känslan av illamående släppa. Jag började kunna ta i utan att må illa när det blev lite jobbigt och intervallerna jag hade kört på löpbandet ena veckan var en barnlek veckan efter och jag fick höja tempot på bandet för att kändes så bra. Där och då bestämde jag mig för att anmäla mig till ett lopp jag drömt om länge att köra - Reistadsloppet. I upp i Nordnorge. (Det ska jag också skriva mer om en annan gång, men om ni klickar på länken kommer ni till vloggen om det!).

Roadtrip mot Reistadloppet.

Nordnorge alltså. 🤩

Teamet. Team Ramudden. 🔺🔹🔸

Och på det loppet var det som om allt vände och helt plötsligt kände jag mig som mig själv igen, stark, uthållig och GLAD rent generellt. En sån underbar känsla! Den lilla krabaten i magen hade nu varit med på fyra långlopp…

Några dagar senare stack vi ut på ett slädhundsäventyr. Sov ute i fyra nätter, gick inte in på fem dagar. Åt frystorkad mat och stod på en hundsläde mellan 4-8h per dag. Men det är en annan historia! :-) Men här kan ni se vloggen därifrån!

… efter fyra nätter och fem dagar utomhus!

Över påsken var livet tillbaka, jag tränade mer än jag gjort på länge, åt som en häst och njöt av att vara med familjen. Insåg att vätskebälte inte var superskönt att ha på sig och vissa kläder inte passade i midjan längre.

Senare var det dags för det andra ultraljudet, bebisen hade växt till sig rejält och magen började synas. Jag fick hålla in den rejält för att det inte skulle vara för uppenbart när vi var i Portugal tillsammans med SpringTime på ett träningsläger. Vi ville ju inte berätta något förrän kände oss redo och när är man egentligen det?

Men när magen inte längre gick att dölja så var det dags, vi var på semester i Spanien med familjen och började ladda för att berätta det och när vi flög hem la vi ut dessa bilder på instagram och plötsligt ploppade magen ut ännu mer. Troligtvis av att jag bara slappnade av att vi äntligen kunde prata om det!

Baby on board! 💚

Och sedan dess har det bara rullat på. Jag mår bra! Illamåendet kommer bara när jag är hungrig, vilket ju är oftare än förr. Jag kan inte äta lika stora portioner längre, så jag måste äta oftare. Tröttheten kommer vissa dagar, i övrigt är det nästan så att jag glömmer bort att jag är gravid. Utbudet av kläder jag kan ha minskar för varje vecka och ibland kan jag känna små rörelser i magen. Men i och med att jag har moderkakan framför så kommer det dröja ytterligare någon vecka innan det blir tydligt.

Jag kan springa, jag kan cykla, jag kan köra styrka, jag åka rullskidor. Jag tycker det är obehagligt att knyta skorna och jag gör inte sit-ups. Min bröstrygg låser sig lite oftare än vanligt men jag är starkare i gymmet än någonsin.

Men framför allt - jag har aldrig varit så lycklig, så harmonisk. Det är HÄR jag ska vara nu. Precis här och nu. Det är här VI, jag och Emil, ska vara nu. Tillsammans med den lilla/lille krabaten i magen. ❤️

So long,

Anna

Psst. Detta ska inte bli en gravidblogg, men jag kommer vilja fortsätta inspirera och peppa kvinnor som är gravida, som har varit eller kanske vill bli, att våga lyssna på sina kroppar och göra det som just DE mår bra av. Så det kommer nog bli en del sånt emellanåt. För det är ju en stor del i livet just nu!!

Baby on board..

… så skrev jag på instagram den 26e maj. För i oktober ska vi bli föräldrar! Hur häftigt är inte det? Mest troligt det största man kan vara med om i livet. Och hur ska man skriva om det då? Berätta det för världen? Ingen aning. För att bli förälder är ju inget ovanligt i sig, men ändå är det ju det största som händer i ens livet och det det mest omvälvande man får vara med om. Och det är ju inget som är för stunden, utan ett livsåtagande, något som förhoppningsvis kommer följa med oss för resten av vårt liv. Och det är en så fantastiskt mäktig känsla. ❤️

✌🏻… baby on board! 😍

Det har varit en resa för oss, något vi drömt om, pratat om och tänkt mycket på. Vi har ju alltid velat ha en familj, men har varit väldigt ödmjuka inför hur denna familj ska skapas. Efter år av tuff träning, slitage på kroppen, år utan menstruation och fysiska och psykiska påfrestningar, hade vi ingen aning om vilken status min kropp var i. Och samma sak gällde ju Emil. Samtidigt som vi inte kände någon särskild stress, vi var väldigt tillfreds med livet efter att vi hade slutat med skidåkningen. Kände att vi vill lära känna varenda som icke skidåkare, som människor där inte prestation, träning och optimering var huvudfokusen, utan ett liv med mer avslappning, mer tid för umgänge och mer vardag. Vi har ju alltid varit aktiva under tiden vi levt tillsammans men även före det, så omställningen var stor. Stor nog utan att stoppa in en graviditet och småbarnstid i den ekvationen.

Men i höstas började vi båda känna att det kanske började närma sig att faktiskt börja steget till, var det nu vi skulle försöka skapa en familj? Tanken började så rot och vi tänkte “händer det så händer det”. Inte krångligare än så, för vi kände ju fortfarande ingen stress utan var väldigt tillfreds i livet. Vi hade äntligen landat lite!

I samma veva ringde min syster och berättade att hon var gravid och en dröm om att få uppleva småbarnsår tillsammans började gro. Det hade varit en fantastisk upplevelse att få dela.

Julen gick och hela familjen var på besök, syrran mådde väl sisådär i graviditeten och var trött och kände sig otymplig. Min kropp kändes starkare än på över ett och ett halvt år och jag kunde träna precis allt jag ville. Vi var verkligen varandras motsatser där och då. Jag tränade så där lagom för några långlopp jag ville åka efter jul och syrran slet med att bara ta sig ut på en skidtur.

Jag åkte mitt första av de planerade långloppen, La Diagonela, nere i Engadindalen. Mitt första riktiga staklopp. 65km på höghöjd. En utmaning som hette duga men det gick verkligen över förväntan. Och jag kände mig nästan oberörd dagen efter.

Skidtest dagen före.

Delar av Team Ramudden som vi har fått joina i vinter!

Mary min Mary. Kombattant å resekamrat ned till La Diagonela.

I mål!! 😍💪🏻👊🏻

Men några dagar senare när vi var nere i Stockholm för att gå på en gala fanns inte samma energi där och jag ville mest sova hela tiden. Tänkte att det berodde på långloppet och tänkte inte mer på det. Hade en dröm om att åka ner igen till Italien för att åka Marcialonga helgen efter men jag var så trött att jag insåg att jag nog inte skulle tycka att det var så kul. Samma helg hade vi dessutom ett Vasaloppsläger med Springtime här i Östersund och när jag väl tog i rejält gick det bra, men jag var väldigt seg. Och på söndagen började ett illamående krypa sig på. Jag är ALDRIG illamående i vanliga fall.

En liten tanke att kanske är jag gravid kom till mig. Och ni vet när man får en tanke, så kan den vara himla svår att släppa. Den liksom gror fast och sen sitter den där. Jag kunde knappt tänka på annat de kommande dagarna och mot slutet av veckan skulle alpina VM i Åre dra igång. Ett VM där jag skulle agera volontär och sk moodmanager för alla volontärer i backarna. I över två veckor.

Och den där tröttheten som hade kommit som smygande, eller ja, mer slagit mig som med en järnspade, den ville ju inte riktigt ge med sig. Jag blev också lite orolig att jag var på väg in i väggen igen, och dit ville jag VERKLIGEN inte igen. Allt hade gått som på räls senaste månaderna, jag mådde bra, kroppen var äntligen återhämtad igen och jag hade kommit upp i träningsdos som jag trivdes med, som funkade för det nya livet men som också gav mig utmaning. Jag var i fas. Så jag var orolig att jag hade gasat för fort.

Dagen innan vi skulle fara till Åre var vi och firade min brorsa som hade fyllt 25 år. Vi gick på ett riktigt kött-ställe och beställde in olika sorter entrecote med tillbehör, den ena mer medium raw än den andra. Och jag åt som det inte var en morgondag. 🙈 Alltså hur tänkte jag ens där? Försökte jag liksom förneka det som sakta hade gått upp för mig?! I efterhand kan jag ju bara sucka åt mig själv, så onödigt liksom. Korrigering! Inte farligt att äta raw generellt!! Ingen gravid-oros-spaming här!!

På morgonen innan vi skulle åka till Åre hade vi en lite photoshoot i huset och Emil var iväg in till stan för att fixa det sista. Jag var hemma och tränade. Eller jag skulle i alla fall köra styrka. Men istället blev jag sittande och bara tänkte, tänkte och tänkte. Var jag på väg in i en svacka eller var jag gravid? Ytterligheter så det slår om det men symptom som ligger på tok för nära varandra. Tillslut tog jag upp telefonen och ringde Emil och bad honom köpa med sig graviditetstest hem.

Han kunde inte komma hem fort nog. Ryckte testet ur Emils händer och sprang in på toan. Eller ja, jag fick ju lov att gå genom där de höll på att fota och hålla god min, men sen sprang jag de sista stegen in. Och redan före jag hade sett resultatet visste jag svaret.

Den 1 februari fick vi ett plus på stickan och hela världen (för oss) ställdes på sin spets. Vi skulle bli föräldrar. OM allt skulle gå bra. För där började ju också den där välkända oron gro… Samtidigt som vi var lyckligare än någonsin och bara ville SKRIKA ut det för hela världen!

… to be continued!

Anna