Ett stopp i Davos

På vägen hem från Italien åkte vi vis Davos till Zurich. Mellan 2011 till 2015 haft vi lägenhet här, med anledning till att OS i Socchi skulle gå på samma höjd som Davos ligger på. Helt enkelt för att vänja oss vid den höjden och hur kroppen reagerade.

Det var en härlig tid och sällan har jag upplevt det så enkelt att träna som jag gjorde då. Kanske blev det lite väl mycket av vilken-topp-ska-vi-ta-idag-träning och mindre grenspecifikt men som jag njöt! Och idag hade det ju varit optimal träning. Och så njutbar!!

Lunch på Kaffee Klatsch - ett måste om du frågar mig! Ceasar sallad med italiensk dressing och deras efter foccaciabröd. Ja, sen var det en i familjen som spårat in totalt på den italienska maten. Dock insåg jag, när jag smakade, att ja, det smakar lite bättre i Italien! Haha!

Passet Flüela som vi åkte över för att komma till Davos. I botten av detta går även banorna man åker världscuptävlingarna på och där bodde vi!

Så himla roligt att få visa pojkarna detta även om inte en enda av dem kommer minnas det. Men Davos kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.

So long,

Anna

Livigno!

Vet inte hur många gånger jag varit här i Livigno, därför känns det liksom extra skoj att få ta med sig barnen hit och plocka pärlorna. Äta gott, träna lagom, NJUTA! Och det verkar som om kidsen gillar det också, och ni kan ju bara ana hur lyckliga vi blir av det!

Vi inleder varje morgon med frukost i lugn och ro (så mycket lugn och ro det nu går att få med kids), go’kaffe, skinkor och bröd. Sedan byter vi om, jag ammar, och sedan tar vi oss ut. Antingen kör vi en tur upp på någon av topparna eller så kör en av oss rullskidor och den andra cyklar med, med kidsen bakom i vagn. Sen är det lunch, lite vila (och jobb) innan vi äter mellanmål och kanske drar ut på en kort tur före middagen. Däremellan får storebror röja loss i det fantastiska lekrummet på hotellet eller cykla…. Han knäckte koden på springcykeln i Åre för någon vecka sedan, ni anar inte lyckan!

Vid sex får storebror middag och så hinner vi göra läggningen före vi äter middag vid halv åtta med babyvakten som sällskap och lillebror i en sk babylift bredvid oss (för övrigt något av det bästa vi investerat i till lillebror)! Middagen brukar få ta lite tid och vid tio släcker vi lampan och sover som stockar. Eller ja, jag sover i alla fall mellan amningarna. Älskar att få lite av rutiner så här när man är iväg!

Så ser dagarna ut just nu, behöver jag säga att jag gillar det?! 😍

Anna

Hello från Italien!

Sedan jag skrev sist har det gått i lite mer än 200 känns det som. Emil for ner till Italien för två veckor sedan för att träna tillsammans med Zebastian Modin och Paralympicslaget. I mars går ju Paralympics av stapeln, i Peking, och på samma höjd som Livigno, dit laget for på läger. Själv hade jag två camps tillsammans med Maria PH och Skistar, först i Åre med fokus på cykel och sedan i Sälen där också systrarna Kallur var med och fokuset var, jajamensan, LIVSNJUTERI!

Direkt från Sälen stoppade jag in grabbarna i bilen och for ner till Stockholm, checkade in bagaget redan på kvällen för att göra morgonbestyren lite mindre styriga och tog sedan in på Clarion på Arlanda. 

Vi är ju väldigt bortskämda med enkla nattningar av storebror, vi lägger honom i sin säng i sitt rum, drar ned rullgardiner, pratar lite med honom och säger sedan hejdå och drar till dörren. That’s it! Man kan göra honom prata och dona en stund men han blir sällan ledsen så vi behöver gå in igen. Men på Arlanda skulle vi nu bo i samma rum och jag var rätt sliten från campet och kände mig inte så sugen på att lämna rummet för att han enklare skulle somna, så läggningen tog liiiite längre tid när han upptäckte att man ju kunde prata med mamma som var i samma rum… Men tillslut så!

På morgonen fick jag väcka dem båda, tog en snabb frukost på hotellet innan vi gick till säkerhetskontrollen och fick, tack och lov, gå genom snabbkön för att slippa köa. Sen hade vi några timmar på flygplatsen innan planet skulle gå. Storebror var helt till sig av förväntan inför flygningen!

Själva flygningen gick bra, lillebror slumrade efter jag hade ammat men storebror var vaken hela flighten och började bli rätt rastlös sista halvtimmen, men jag slapp ta fram ipaden utan det räckte med att lyssna på Pippi, läsa lite bok, klättra på mamma och leka med jeepen som var med.

Väl i Zurich blev det lite mer stök och bök. Jag hade enormt med bagage, kunde inte sätta storebror på vagnen, utan fick bära honom på axlarna, ha lillebror på magen och sen försöka styra en ÖVERFULL bagagevagn. Och när jag skulle hämta ut hyrbilen brakade lite av helvetet lös med en över trettio minuter lång väntan på att få nyckel till bil, skrikande bebis (fick amma i kön), trött storebror som dessutom bajsade mitt i allt och en hungrig mamma… Tillslut fick vi hyrbilen, bytte blöja på båda kidsen, satte i bilstolarna (som jag hyrde på plats), packade i bagaget i bilen, ställde in gpsen på Livigno och rullade ut. Och insåg ”jag hade glömt att äta lunch…”. Det trodde jag ALDRIG skulle ske! Haha! Som tur var hade jag energibars och torkad frukt med så det gick egentligen ingen nöd på mig.

Trafiken var lugn så efter drygt fyra timmars körande via dels ett biltåg och över ett pass var jag framme i Livigno och snacka om lyckan när storebror får träffa pappa igen! 🥰

Och så härligt att ÄNTLIGEN få se alperna igen och dessutom tillsammans HELA familjen!

I morse drog para-laget hem, så nu är det bara familjen kvar och vi kan göra träningen mer tillsammans. Vi bor på ett supermysigt familjehotell som fixar i princip allt man ber dem om och det är så enkelt allting. Det känns så genuint. Och italienare är så avslappnade med barn (🙈😅) så man slipper bli stressade när det blir lite väl högljutt eller när det blir lite för mycket spring i benen vid måltiderna. Vi har helpension med ett tillägg för mellanmål mitt på dagen, passar oss ypperligt!

Dagarna fylls med träning och mat och, för mig, så mycket återhämtning som går efter en hektisk period.

Nu väntar läggning och middag, får återkomma med mer härifrån om/när jag hinner!

Ciao! 🇮🇹👋

Anna

Psst. Fortsätt gärna komma med input på vad ni vill läsa så ska jag försöka fixa med det när tillfälle ges!

Psst 2. Blev något strul med uppladdning av bilderna så de kommer här efter! 😅

Ett peppat gäng redo att ta sig an Åres Downhillpark!

Snapshots från Bikeweekend i Åre med mig & Mary!

Snapshots från LIVSNJUTERI på hög nivå i Sälen!

Redo för takeoff!

Från första turen här i Livigno. 😍

Påsken är HÄR!

Sitter i stugan efter en härlig dag fylld med aktiviteter - först en egen skidtur, sen frukost med familjen och sen hoppade vi upp på skotern. Farmor, farfar och Harry på skotern medan jag och Emil tolkade. Packade med oss lunch och drog iväg.

Det blåste rejält på fjället, men är man bara rätt klädd och har respekt för vädret så kan man hitta på härliga (lagoma) äventyr i de flesta väder. Och man vill ju inget annat än att vara utomhus så här dagarna före påsk!

Älskar att vi kan hitta på ”äventyr” över generationsgränserna, vissa dagar med mer fysisk insats och andra dagar med mindre. Igår utgick vi från stugan, gjorde en skidtur och kom sedan tillbaka och gjorde lunch utomhus vid stugan och sen var vi utomhus resten av dagen.

Hoppas ni får en fin påsk - här ska vi nog ta en väldigt lugn eftermiddag och jag borde ta fram skolböckerna…! Känner ni igen er i den?! Haha!

Och ja! Tisdagsträningen finns på insta - men jag ska lägga ut den här också nu.

Glad Påsk hörrni! 🐣

Anna

En långweekend på andra sidan sjön!

I onsdagseftermiddags packade vi bil och släpvagn full av grejer för en helg i vinteraktiviteternas tecken. Och vi drog till fjällen vi ser hemifrån varje dag. Fjällen på andra sidan sjön. Bydalen. Skoter. Skidor för topptur, turer upp på fjället och längdskidor. Snöskor och snowracer. Skidpulka och bärstol. Och lägg där till massa kläder för alla väder och för det vi skulle dit och göra - filma och fota för Thule. Eftersom vi hade haft väldigt kallt i veckan och också haft en liten förkyld kille hemma, så ville vi ha back up på back up på kläder så det var en v ä l d i g t full bil. Om man uttrycker det milt. :-)

Torsdag och fredag gick åt till att fota och filma och H skötte sig exemplariskt. Sov sig igenom förmiddagsfotningen i skidvagnen och lekte sedan järnet över lunch när vi hade lite paus för att sedan vara med på noterna när vi återigen skulle fota och filma tills solen gick ned på eftermiddagen. Och vi hade tur, det var inte kallare än minus tolv-tretton grader, även om det blev rätt mycket kallare med vindeffekten när vi kom upp på fjället. Oavsett bjöd Bydalen på enorma mängder snö och ett vinterlandskap utan dess like!

Efter att vi hade jobbat klart på fredagen stannade vi kvar i lägenheten vi fått låna över helgen och på lördags morgonen (när den efterlängtade sovmorgonen uteblev) klädde vi oss med typ alla kläder vi hade och hoppade på skotern och åkte ut efter skoterleden bort mot Arådalen. Helt ny mark för oss och det kändes verkligen som vildmark. Vi åkte kanske en timme ut (och fick hjälpa till att dra loss en man som kört fast med skoter och rulle för att fixa till leden efter all snö som fallit) innan vi vände tillbaka. H hann både somna, vakna, gnälla och jubla. Alla känslor i ett. Men han fullkomligt ÄLSKAR att åka skoter. Helst ska han sitta fram med Emil och låtsas köra, men när vi åker längre sträckor brukar han sitta mellan oss för att skydda honom lite från vinddraget.

När vi kom tillbaka till området tog vi en lunch på restaurangen (som hade gjort väldigt bra system för att man skulle känna sig bekväm i dessa tider) innan vi åkte den korta biten upp till lägenheten. Där drog vi av några lager kläder, bytte blöja på H och satte sedan ned honom i bärstolen och satte på oss våra pjäxor. Sen gick vi rakt upp bakom lägenheten, mot Drommen. Och fick se hela Bydalen från ovan. Se hur allt hängde ihop. Det var brant men väldigt fint. Så makalöst mycket snö! Så pass mycket att vi valde att ta pisten ned istället för att njuta av pudret… En annan gång när vi inte har en liten på ryggen och kanske inte gör årets första åk kanske vi tar pudret!

Lagom tills solen började gå ned var vi hemma igen, snacka om en maxad dag! Sen tände vi en brasa och njöt i lägenheten. Åt gott, laddade för Mello och strax efter nio checkade jag ut… På en lördag. Hjälp. Vad har hänt liksom?

På söndagen fick vi i alla fall lite sovmorgon och vi var allihopa taggade att prova på längdspåren, vi hade ju bara åkt en kort bit uppe i Fjällhalsen när vi fotade och filmade. Så vi satte ned H i åkpåsen i Charioten och tog slalombacken ned till värdshuset. Började med att åka de otroligt fina och lättåkta spåren som gick in mot Höglekardalen innan vi åkte runt själva sjön. Och i bortesta ändan tog vi av oss skidorna och gick över vägen för att sedan ta transportleden upp mot Fjällhalsen. Ni som följer oss på instagram såg kanske att vi åkte med snöre uppför, och det är enbart för att vi ska få lite mer lika belastning. Släden går rätt tungt nu och ska någon av oss dra själv så blir det sån himla skillnad i belastning och jag hade börjat frysa, så jag fick åka först och hjälpdra släden. Det blir inte särskilt mycket tyngre än att åka själv, men det blir en väldigt skillnad för den som drar själva släden. På så sätt tog vi oss upp på fjället, inte hela vägen till toppen då det började blåsa lite mer när vi kom ut på öppet fjäll, men lagom högt upp. Sedan tog vi en av de lättare nedfarterna hem. Och då hade vi bytt position, så jag satte fast snöret i vagnen för att hjälpa till att bromsa och parera släden på vägen ned. Vi har gjort så förr och när det är brant och går fort och det finns risk för lite sned lutning är det ett bra sätt att ta sig ned utan att vagnen kanar för mycket.

Väl tillbaka tog vi återigen en lunch på värdshuset innan vi åkte upp till lägenheten och packade ihop våra grejer och rullade den korta biten hem till Frösön. Jag tror det är knappt tio mil, så det tar dryga timmen. Tänk att vi har fjäll så nära!

Jag älskar att få upptäcka dessa, för mig, nya ställen. Lära känna dem. Göra dem lite till sina genom att göra lite små äventyr utanför de vanliga systemen. Det ger en liten extra krydda till alltihopa liksom. Men vi är inte klara med Bydalen!

Foton: från foto/film Adventure Production, i övrigt privata.

So long!

anna

Att vara aktiv med små.

Detta inlägg innehåller ad-links till externa sidor.

Sedan dag (ett nästintill) har vi haft med H på våra träningsturer och äventyr. Oftast har det gått hur bra som helst, ibland mindre bra och ibland riktigt dåligt. Men det är liksom en del av äventyret, man vet aldrig hur det ska gå. Men det vi lärt oss är att inte bli stressad om det inte blir riktigt som man tänkt, att ha ett öppet sinne och vara flexibel. Och - ett mätt barn är ett mycket härligare barn! Så vi stoppar ofta i ett extra mellanmål i H före vi drar ut, även om det bara är en dryg timme sedan frukost. Och hittills har det varit ett bra knep.

Ett barn som är för varmt, eller för kallt för den delen, är heller inte ett så glatt barn. Så det gäller att hitta hur man klär. En bra utgångspunkt är att variera klädseln på de små utifrån hur mycket man varierar sin klädsel beroende på väder och vind och sen också ha i beräkningen om de utsätts för väder och vind eller ligger/sitter skyddade i en vagn. Sitter H i vagnen, i en åkpåse, har jag ofta så lite kläder som möjligt på honom, och stoppar hellre i en extra filt, men ser alltid till att fötter och händer håller sig varma.

Jag har alltid ull underst. Gillar dessa (body + byxor) och denna bra, och är det riktigt kallt kombinerar jag dem. Ullsockor är ett måste, gärna två lager. Och lika så kör jag alltid en krage, antingen i ull eller i fleece. Och sen är en mössa som sitter BRA a och o. För oss funkar mössor som sitter fast under hakan bättre, men då lär man se till att (om det är en skärm) skärmen inte faller ned och täcker ögonen.

Sitter han i en åkpåse brukar jag kör overaller som liknar denna eller denna. Och sen en filt över, inuti i åkpåsen, om det behövs.

Sitter han i selen eller utan åkpåse har jag ofta en fodrad overall. Ner till typ nollgrader funkar denna bra men är det kallare är denna toppen, men ibland kör jag dessa byxor med en tunnare dunjacka under. Väldigt lekvänliga outfit!

Ett tips är att kolla Tradera eller blocket för att köpa bättre begagnat, eftersom ytterkläder till små barn är relativt pricey och ofta hinner de knappt slita ut grejerna (om de inte börjat på förskola vill säga).

Fötter och händer är alltid svåra att hålla varma, men ett par rejälare skor så man får plats med dubbla sockor (om det inte sitter i åkpåse, då är det bättre att ha någon form av tossor och sedan plocka med skor om det börjar krypa i benen på dem). Vi har dessa och dessa. De med högre skaft är ju direkt lite svårare att gå i, men desto varmare!

Just nu håller jag på att leta en varmare åkpåse i vädertätt material att ha i löpvagnen för vinterns kallare dagar. Att ha regnskyddet på känns så där, känns som om den friska luften inte riktigt når in och dessutom blir det svårare att se ut, så det använder jag bara i nödfall. Är lite inne på denna. Har denna från Thule, men tycker den är lite lång att ha i löpvagnen (den ligger mot däcket) så jag är ute efter en kortare och lite varmare modell.

Ser verkligen framemot en vinter med H och alla äventyr vi kan göra. Ska bli spännande att se om han är lika nöjd i skidvagnen (Thule Chariot Sport) i år som i fjol! Och jag tänker också prova mig på att åka fler pass med honom i bärselen så slipper man momentet att packa i och ur en vagn.

Om ni har några bra tips och tricks för att vara aktiv med de små - shot!

Anna

PLAY itas

… ambitionerna var skyhöga. Jag skulle blogga varje dag, ta schyssta bilder och bara bombardera med lite ljus i mörkret där hemma. Men verkligheten blev en helt annan. Dock absolut inte negativt menat, bara att dagarna varit fyllda med aktiviteter från morgon till kväll och däremellan amningspauser och bebisgos. Ibland måste man ju prioritera!

Men nu har jag en liten paus för mig själv. Svärföräldrarna har tagit lille H på sin förmiddagstur och de passar på att samla på sig sina tiotusentals (!) steg som de får ihop varje dag av att rulla den där vagnen som han sover så gott i! Emil åkte iväg med Sverige Springers Andreas för att kika lite hur det ser ut utanför vårt område.

Och jag satte mig i en fotölj med en kaffe, kan inte bestämma mig om det är varmt nog utan vindjacka eller om den ska behållas på. Vädret är behagligt, typisk svensk sommar med strålande sol och riktigt varmt ena stunden för att sedan bli motsatsen med regn och blåst. Som tur är (åt båda håll) skiftar det fort!

Det återstår vara ett träningpass här (om man bortser från kvällen och morgondagens yoga) och det är ännu ett pass på friidrottsbanan med Bianca Salming. Kortare intervaller står på schemat. Jag var faktiskt med på förra passet också (då vi körde 400m-375m-350m-325m-300m & 200m-175-150-125-100m) och startade väldigt försiktigt men vågade trycka på mer och mer eftersom. Vilken känsla det var!
Jag har vågat springa mer och mer för varje dag men är fortfarande försiktig och försöker vara lyhörd och göra mina aktiveringar av bäckenbotten och magen… Sen vet man ju aldrig hur det känns om en dag eller tre veckor eller ett år. Jag fortsätter som jag gjort hela sista året - jag provar mig fram!

I morgon åker vi hem till Sverige igen och trots att det varit väldigt skönt med lite sol, oändliga träningsmöjligheter och lite bortkopplad från vardagen längtar jag hem till just det - vardag, rutiner och VINTER!

Nu ska jag ta det sista av kaffet och gå och dra på mig lite smink före vi ska fota lite. Eller det kanske är helt onödigt för att vi ska nämligen springa över bergen för att ta oss till fotostället… 😅 Ett är säkert i alla fall - jag ÄLSKAR att vara på sånna här veckor och få möta människor och träna tillsammans!

Anna

VECKA FYRTIONIO

Julmånaden är här! 22 dagar kvar till jul. Snön ligger i Östersund och jag har ÄNTLIGEN kört mina första intervaller på snö och kände att kroppen också var redo för det.

Dock blir de kommande åtta dagarna så långt från snö man kan komma. Sol och värme, löpning och yoga! En vecka på Playitas tillsammans med Sverige Springer och Apollo.

MÅNDAG vaknade på Arlanda, tidigt, och packade ihop våra 6 (!) kollin för att checka in rubbet och göra livets första resa som familj till Fuerteventura och Playitas!

TISDAG uppstigning kring sju - morgonjogg och morgonyoga - frukost - förmiddagsträning - lunch - eftermiddagsträningen - yoga - middag...

ONSDAG ... är man på träningsläger och är instruktör så kommer nog följande dagar att se rätt identiska ut...

TORSDAG ... oavsett om det är tisdag, torsdag eller lördag!

FREDAG ... men när man har en liten med kan ju vad som helst ske, så vi får väl se hur det blir i verkligheten!

HELGEN ... jag hoppas dock hinna få träna en del själv också, kanske simma? Eller köra de första löpintervaller! 

Harry bara hänger på - bokstavligt talat - i en färdig knuten sjal, så har man händer fria & han lite skyddad. Perfekt kombo!

… sen fick vi sitta på första raden och fick denna ”vagga” som han kunde sova i på resan!

... Emils föräldrar är med på resan för att assistera oss så vi kan instruera och vara med så mycket som möjligt. Och det roliga är att vi, när vi bokade in den här resan för över ett halvår sedan, bokade med +2 för att kunna vara med eftersom vi visste att vi skulle vara +1 (dvs Mini)! Tanken var redan från början att någon av våra föräldrar skulle med, och nu blev det Emils. Lyxigt att få den hjälpen och lyxigt för Harry att få hänga lite extra med farmor och farfar. Dubbelt lyxigt med andra ord!

Vi insåg när vi stod vid incheckningen att det här är första gången vi åker mot sydligare breddgrader i DECEMBER! Det har aldrig hänt tidigare, men någon gång ska ju vara den första!

Detta blir också vår andra träningsresa vi gör där vi är med som ledare/instruktörer! Och vår andra resa till Playitas, sist var dock på våren 2013, före OS i Socchi och det var värmerekord där nere. Som mest hade vi +52... Och jag brände av en trettiotimmars-träningsvecka. Med facit i hand - inte det smartaste jag gjort! Vi tränade tidig morgon och sen kväll och låg på rummet med ACn på full patte. Nu lovas dock svensk sommarvärme och det känns ju skönt både för oss och mini!

Rapport där nerifrån kommer!

So long,

Anna

Fjällenergi.

Vi drog till fjälls. Packade ihop våra grejer hemma i stan på en handvändning, köpte med oss mat från Saluhallen och Frejas bageri stan och rullade den dryga timmen till Åre. Checkade in en natt i vänners stuga, tittade på serier och eldade i kaminen medan regnet piskade och vinden ven.

På lördag morgon vaknade vi tidigt, tog en lång och rejäl frukost innan vi bytte om och tog stavarna i handen och traskade upp på berget bakom, upp mot fjället.

Kom hem, tog en lunch, sov i soffan. Sen tog vi bilen upp till Copperhill, checkade in på vårt rum. Tog en fika och bytte sedan om för att gå ned till spaaet. Bastade och badade och tog en makalöst skönt massage.

Sen tog vi en lång middag, spelade yatzy, tittade på folk. Åt gott. Avslutade med att titta på serie och somnade tidigt. Frisk fjälluft suger på ett väldigt positivt sätt!

Söndagen bjöd på långfrukost med vänner innan vi tog en rejäl tur upp på fjället, såg snö och lite folk. Sprang och gick omvartannat. Njöt.

Sen tog vi och våldgästade våra vänner, intog soffan där. Åt tacos. Pratade. Tog det piano. Innan jag somnade ovaggad vid tio.

Nu har vi haft ännu en skön morgon i Åre. Trots ny vecka, vardag och måndag. Vi ska snart ut på fjället igen, njuta en sista gång för denna gång innan vi rullar tillbaka till stan.

Shit vad jag behöver sånna här helger! ❤️

Anna

Back to reality!

Ja, lördagens utmaning blev minst sagt ett äventyr. Ett långt ett. Åtta timmar och tre minuter för att vara exakt. Men det gick förvånansvärt bra. Med både kaggen, energin och parterapin… 😂

Skulle dock ljuga om jag sa att jag känt mig superfräsch sedan dess. Nja. Lite mer totalloj, som en dimma har fastnat i huvudet. Och jag har vaknat tidigt på morgonen av att jag varit hungrig och jag känner mig seg. Däremot har jag inte ont någonstans i kroppen mer än lite stel mellan skuldrorna och träningsvärk i ljumskarna av att ha parerat paddlingstagen i relativt hård motvind. Men samtidigt gillar jag ju den här känslan, av att få vara trött i kroppen för att jag har utmanat mig själv. Är dock lite mer van att man ha pushat sig lite hårdare, dvs haft högre puls, men jag har svårt att driva puls när jag paddlar, det blir som att musklerna tar slut först. Och det har ju helt och hållet med ovana att göra!

Direkt efter tävlingen åkte vi och mellanlandade i Stockholm, hann med ett spännande besök i Uppsala som vi ska berätta mer om senare och en babyshower för en kär vän som är beräknad några veckor för oss. Sen rullade vi vidare norrut, hemåt och i natt fick jag sova i min egen säng. Drömskt skönt!

I morse var det back to reality då jag ska jobba på butiken denna vecka, ska rycka in när en av de anställda har semester och försöka göra saker jag annars inte gör. Typ lägga in varor i systemet, skicka ordrar, finnas tillhands i butiken… Helt enkelt en vanlig arbetsvecka för de flesta inom detaljhandeln men en annorlunda vecka för mig som sällan jobbar operativt i butiken! Började så klart med att göra fel, men skam dem som ger sig. Lagom till jag gick hem hade jag fått hyfsat grepp om allt och i morgon är en ny dag med nya möjligheter! 😅

Nu ska vi landa lite här hemma, slöa i soffan, gå och lägga mig i tid och lägga ifrån mig telefonen för att läsa en väldigt efterlängtad bok, nämligen Selfcare av Anja Forsnor Wärn och Alexandra Kamperhaug!

So long!

Anna

Ett blött äventyr…

… väntar oss idag. 55 km i en dubbelkajak. Gissningsvis mellan 6-8h kommer det ta. Om vi har paddlat i en K2a förut? Svar nej. Om vi har paddlat mycket? Nope. Men vi ska ändå paddla 55km, över fyra sjöar, med tre lyft…? Japp!

Dalslands kanotmaraton startar kl åtta idag. Ett äventyr jag tror vi inte ens kan föreställa oss i vår vildaste fantasi om hur det kommer gå eller kännas. Var kommer man bli mest trött? Kommer man få ont? Blåsor i händerna? Hungern…? Spännande oavsett! Och en rejäl par-terapi-utmaning… Haha! Och lägg därtill en väderprognos som lovar uppemot 25mm regn.

Vid det gamla flygplansvraket i Grövelsjön.

För att öva lite hyra vi kajaker i Grövelsjön i veckan, paddlade en knapp fjärdedel av distansen. I lätt duggregn som knappt märktes. På en stilla fjällsjö. I varsin kajak. Det - det var en magisk upplevelse! Håller alla tummar och tår att vi får ha samma känsla i eftermiddag när vi (förhoppningvis) går i mål…! 😅

So long,

anna

Piemonte. Barolo. Böljande kullar.

Från Gardasjön drog vi vidare i Italien. Ingen av oss var särskilt sugen eller redo att lämna den goda maten, de härliga människorna eller solen och värmen. Så efter lite letande och funderande fick Emil fria händer att boka nästa boende. Och nästa resmål.

Det blev Piemonte. Barolos vindistrikt. Vi var där ett par dagar i fjol på vår honeymoon-roadtrip och kände oss inte helt klara med regionen och vi ville se mer.

Så vi lämnade sydalpisk miljö med lite kargare berg, brantare klippväggar och djupgrön sjö för gröna kullar täckta med vinrankor och fantastiska cykelvägar åt alla möjliga håll. En turistigt men ack så vacker liten idyllisk by med gelato i varje gathörn och restauranger här och där och aldrig mer än en tanke från ett bad till en vingård på landsbygden med makalös vy utöver vingårdarna och alla småbyar på kullarna.

Fantastiska kontraster minst sagt.

Här kan man ju sitta ett par timmar utan att klaga… 😍

… Emils förrätt en av dagarna.

Dessa solnedgångar alltså!

… detta var jag ju inte NÅ avundsjuk på. Inte. Inte.

Min PASTA! 😍 Emils friterade fisk-och skaldjur.

… men detta visste ju inte jag när vi lämnade Gardasjön. Jag visste att vi tog sikte mot Piemonte men jag hade ingen aning vad Emil hade bokat. Efter fem sex timmar kom vi fram till paradiset ni ser ovan. Ett hotell som smakfullt renoverats utan att tagit bort charmen. Kanske lite opersonliga rum, men det fanns ändå något där som gjorde det väldigt intimt.

En lagom stor pool med solbäddar rakt utanför vårt rum. På kvällarna åt vi middag i hotellets restaurang som visade sig vara en riktig pärla. Emil drack Barolo och njöt till fullo. Smakade på deras ostar och goda italienska skinkor. Själv sippade jag på lemon soda och tänkte “snaaaaart får jag också…”. Inte nå bitter. 🙄

Skämt åsido. Det var fantastiskt. Vi tillbringade dagarna med att cykla lite på förmiddagen och sedan slöa vid poolen. Åkte på upptäcktsfärd och drömde om att någon gång i framtiden ha ett place någonstans i Italien… Att drömma kostar nada - och himmel vad härligt det är!

Men tillslut bestämde vi oss för att rulla vidare, denna gången mot Frankrike och Tour de France. Och det har ni ju redan läst om. Nu kanske min koppling från det inläggets rubrik “från slott till koja” gör sig än mer förståeligt! Haha!

Morgonkaffet. Ja tack! 🙋🏽‍♀️

En sista frukost på terrassen med utsikt över dalgången och bergen. Med en riktigt bra cappuccino, italienskt surdegsbröd, marmelad och äggröra.

Semesterfeeling de lux! 😍

Anna

Tour de france!

Vilken M A K A L Ö S upplevelse det var! W o w. Har ju följt touren mellan träningspassen, somnat otaligt många gånger till Vacchis röst som kommenterar de timslånga sändningarna med en sådan entusiasm att man inte kan annat än imponeras. OCH bli väldigt sugen på att få vara där på plats. Att få uppleva stämningen utmed banan. Prova hur det är att cykla efter vägarna.

… och det gjorde vi nu!

Etapp 6 på årets Tour de France. Från Mulhouse till La Plane des Belles Filles.

Kom ju som sagt dit på kvällen före och redan då fick man en hint om hur crazy det skulle kunna vara dagen efter. Och trots att jag trodde att vi var lite förberedda sedan kvällen innan, så hade jag aldrig i min vildaste fantasi anat vilken fantastisk stämning det var!

Bilarna fyllde åkrarna kilometrar före man ens närmade sig banan. Bussar gick i skytteltrafik för att lämpa av folk. Massvis av folk som gick och sprang. Några på rullskidor. Men framför allt många på cyklar. Allt från proffs till en liten brittisk kille på fem-sex år som med en hjälpande hand av sin far i ryggen tog sig HELA (!) vägen upp för backen till en superfräsch morsa i fyrtio-femtio års åldern som körde jeansshorts och blus på en äkta hipster-hoj. Den glädjen och entusiasmen som alla delade, oavsett om du satt på hojen på vägen upp eller stod vid sidan och hejade - den var m a g i s k.

Vi var ute i god tid. Började cykla från tältet vid halv två men vi var nog ändå bland de sista att ta sig upp för egen maskin. När vi hade mindre än två kilometer till toppen kvar var vägen avstängd. Ingen fick cykla längre. Något av en besvikelse, men inget att göra åt.

Så istället tog vi våra cyklar över axeln och traskade upp för slalombacken för att komma till toppen. Hittade en perfekt position där vi slog läger. Bytte torrt och åt vår medhavda matsäck.

Sen återstod över tre (!) timmar tills målgången skulle ske. Någon mottagning på telefonen hade vi inte, så vi kunde inte följa loppet. Och inte heller fattade vi ett ord av vad den franska speakern skrålade på om. Men det gjorde som inget. Stämningen var på topp! Och det trots att regnet kom och gick.

Men när väl målgången närmade sig kunde man nästan ta på stämningen. Folk började ställa sig och den tidigare typiskt slöa franska attityden blev plötsligt något helt annat. Jubel och spontana sånger. Trumpeter och megafoner. Trummande på skyltar. Och varje gång någon passerade oss där vi stod, hundra meter till mål, fullkomligt exploderade publiken. Tänkte för mig själv att de skulle trötta ut sig tills det verkligen gällde.

Men där hade jag tvärfel.

Så kom äntligen täten. Två ensamma cyklister. Sida vid sida. Dylan Teuns och Giulio Ciccone. Och precis där Emil stod med knapp hundra meter kvar gav sig Ciccione och loppet var avgjort.

Sen kom de i mindre klungor, ibland en enstaka ibland fler. Men publiken svek aldrig. De stod till sista man passerat. Hejandes lika ivrigt som på de två första.

Det ni. Det är äkta idrottsglädje. Och det gör mig så jäkla glad hela vägen in i själen att få uppleva event som dessa även från sidan. Jag ska också ta med mina barn på liknande event i framtiden. Visa på feststämningen, glädjen, gemenskapen. Det är fantastiskt!

Jag är så innerligt glad att vi gjorde slag i sak och åkte dit.

❤️

Anna

Från slott till koja

(… efter några dagar i radioskugga kommer här en update!)

… eller kanske mer från hotell till tält. Från italienska vingårdar till fransk landsbygd. Från storslagna vyer, kulliga berg och vinrankor så långt ögat når till vattendrag, skog och sovande byar.

Men dessa kontraster är ju det som gör en roadtrip så häftig! Att man har möjligheter att se så mycket och ofta allt där emellan.

Efter tre nätter på samma hotell i Piemonte bestämde vi oss för att göra slag i sak - vi ska se Tour de France LIVE! Googlade fram var nästa etapp skulle vara och bestämde oss för att dra dit.

Ska skriva mer om dagarna i Piemonte senare, men nu till det viktiga - TOUR DE FRANCE!

Vi rullade mot södra Frankrike, genom Turin och vidare genom Aostadalen och in i Schweiz via Lusanne innan vi svängde av mot Frankrike. Vyerna och miljöerna förändras konstant och det var en magisk miljö att åka igenom. Från höga alpberg till vackra sjöar till ängar och alléer.

Orten vi körde mot var Belfort, ett ställe vi aldrig såg utan vi svängde av före och ställde in gpsen på var sista stigningen skulle börja på etappen dagen efter. Någon mil innan började vi se de första tecknen på att ja, vi var nog rätt. Skyltar och information. Och ju närmare vi kom till starten av den där sista backen, desto mer folk blev det. Husbilsparkeringar, text på vägen, människor som REDAN satt ute efter vägen och hejade på de cyklister som provade banan. Stånd som sålde korv, dricka, crepes. Vimplar och flaggor. En riktig festivalstämning som gjorde en på sånt makalöst gott humör - jäklar vad vi gillar den där atmosfären!

Vi åkte en bit upp i backen innan vi vände ned för att börja leta efter ett ställe där vi kunde sätta upp tältet som vi hade i takboxen.

Av en slump hade jag sett en skylt mot en camping cirka en mil före backen. Så vi vände tillbaka dit och svängde in. Skulle ljuga om jag sa att vi föll pladask för den fantastiskt fina platsen… Nja. Det hela var rätt skumt. Ingen reception. Nedgångna husvagnar som såg ut som de stått där sedan före det glada åttiotalet. Men det låg vid en damm, solen stod lågt och det var en del vanliga människor där också. Med vanliga bilar, husvagnar och tält. Och efter att ha letat runt ett tag för att se om vi kunde bo där över natten frågade jag en annan gäst som visade på mig en skylt med ett telefonnummer.

Och efter ett ganska oklart samtal där den ena pratade engelska och den andra franska och ingen förstod vad den andra sa, fick jag i alla fall fram att vi nog kunde sätta upp vårt tält där. Vart vi ville. 🤷🏽‍♀️

Så vi rullade in med bilen och hittade en plats och efter knappt en kvart kom en bil framkörandes och en väldigt glad fransos hoppade ur, ivrigt pratandes. Franska. Vi förstod inte ett ord. Men insåg att det nog var mannen jag pratat i telefon med, campingägaren. Vi fick betala för två nätter, han skakade hand med oss, log stort och rullade vidare. På något sätt kändes det ändå bra att få ha träffat ägaren, gjort rätt för oss och fått ok på att vi kunde sätta upp vårt lilla tält.

Så vi satte upp tältet, gjorde mat på primus-köket och kröp till kojs i vårt lilla tält. Peppade till tusen inför morgondagen. Att faktiskt få se Tour de France live! Jag: nervös att cykla bland så mycket folk, rädd att fasta med foten i trampan, rädd att inte komma upp för de branta backarna… Emil: peppad som få, taggad att få cykla upp för de branta backarna, få se alla människor… Japp. Man kan ju ha olika förväntningar, men vi tyckte nog ändå att det skulle bli lika roligt att göra det!

… I’ll be back om Tour de France-upplevelsen!

🚴🏽‍♀️💨

Anna

Elcyklarnas vara eller inte vara?!

Efter att ha ätit en stadig frulle efter vår lilla morgontur i sjön, bytte vi om till cykelkläder igen och tog hojarna upp genom byn och tog sikte mot norra änden.

Bilvägen är smal men till skillnad mot exempelvis Mallorca har bilisterna en helt annat respekt för cyklisterna och det blir sällan läskigt. Även om motorcyklisterna kan skrämma livet ur en med jämna mellanrum…

Efter bara någon kilometer från vår by, börjar wn nybyggd träbro som går ett par meter ovanför sjön, ut från bergsväggen och sträcker sig kanske två kilometer. Där svängde vi ut med våra cyklar. Har ingen aning om det är meningen att man ska cykla med våra landsvägshojar där, men det var i alla fall en hel del andra cyklister på bron.

Själv hade jag TOTAL PANIK efter som 1. jag är lite osäker med clips (dvs sitta fast på cykeln) 2. har inte stenkoll på min hoj 3. är livrädd för höjder 3. är rädd för vatten 4. litar inte på NÅGON ANNAN när man är i dessa situationer. Bra va?! Så istället för att njuta av den FANTASTISKA vyn som jag senare sett från Emils film, åkte jag och snyftade och var arg. Utanför komfort-zonen igen alltså…

Tillslut svängde vi ut på vägen igen och jag kunde börja andas.

Lite orättvis är jag dock, för jag gillar ju att utmanas och så här i efterhand tycker jag ju att det var, om inte kul, så jäkligt uppfriskande!

Vi fortsatte cykla mot norra änden och väl där svängde vi upp i bergen, dock mycket snällare lutning än två dagar tidigare. Cyklade uppåt, uppåt och uppåt. Emil gjorde lite ryck emellanåt eftersom han tyckte jag var lite långsam (helt fine för mig, så slapp jag känna stressen) men när även han blev omcyklad av lätt överviktiga pensionärer på heldämpade el-mtbs så kom diskussionen om dessa upp. Elcykel.

I grund och botten något jäkligt bra. Det får fler människor ut och röra på sig, fler får se dessa fantastiska byar och miljöer man kanske annars bara kommer åt med bil. Man kan cykla tillsammans oavsett hur vältränad eller otränad man är. Alltså det finns SÅ MÅNGA positiva effekter av elcykel. Det är helt enkelt bra för den allmänna folkhälsan.

Men. När jag sitter där på min landsvägshoj, hjärtat håller på att hoppa ur bröstet och benen är stumma av trötthet och jag är rädd att minsta lilla sten i vägen ska få min hoj att tappa fart och jag tippa åt sidan som en död fura OCH SAMTIDIGT blir omcyklad av ett gäng på elcyklar som pladdrar på, då skrattar jag inte inombords. För vet ni? Då kommer min tävlingsdjävul fram och jag blir SUR över att det, på mindre bekostnad av kondition, flås, träning (you name it) kan ta sig upp för samma stigningar som jag. Egoistiskt va? Men så funkar jag.

Och jag har så makalöst svårt att se mig själv sätta mig på en elhoj bara av den anledningen trots att jag vet att jag och Emil nog skulle få ännu finare gemensamma cykelturer om jag skulle få lite hjälp från en elmotor… Men mitt tävlingsjag och ”man-ska-minsann-inte-gå-tjuva-sig-till-”framgång” sätter e n o r m a käppar i hjulet för det.

Så jävulskt dumt.

Är ni med i mitt resonemang?! Förstår ni mitt totala dilemma?! 🙈😅

… men åter till turen - att cykla i bergen ovanför norra delen av Gardasjön visade sig vara en höjdare och vi tog rejält med höjdmeter på både lättsamt och kostsamt sätt. Bilarna var det inga större problem med och efter nästan tre timmar var vi hemma i byn igen. Redo för lunch (pizza och tonfisksallad, coca cola och fanta) och en kort powernap innan vi gick ut till stranden för att bara vara.

Limone sul Garda visade sig ha precis ALLT som vi ville ha ut av vår semester och det skulle inte förvåna mig om vi kommer åka tillbaka senare.

Den pittoreska byn. Värmen. Människorna. Maten. Vyerna. Bergen. Möjligheterna till äventyrlig träning (för det är så vi vill träna på semestern, inga bestämda planer, utan upptäcka och utforska). Kan VARMT rekommenderas!

So long,

Anna

”Hoppa i!!”

…. fortsättning från ”Lago di Garda”

När Emil väckte mig på morgonen stod han redo att hoppa i sjön för att simma. Jag som är rätt obekväm med okända vatten insåg varför jag sovit dåligt, hade haft på känn att han ville prova att simma i det turkosblå vattnet före frukosten. Något jag ju gärna ville med ändå kände ett STARKT obehag inför. Okända vatten är inte min melodi. Och speciellt inte när jag visste hur stora och snabba båtar som gick i skytteltrafik över sjön.

Men samtidigt visste jag att jag var lite ologisk då båtarna inte började förrän närmare nio. Så vi hade gott om tid på oss.

Hoppade i swimrundräkten och tog våra paddlar, glasögon, den orange bojen, öronproppar och handduk och gick ned. Byn var lika sovande som dagen innan, om inte mer. Så var även jag. Plus nervositet. Trevlig kombo. Inför något som egentligen är HELT underbart ju! Onödigt att känna så.

… före!

Emil var först i. Han hoppade bara ned från den lilla rampen och började flyta runt. Jag kände paniken, men tänkte ”äh, kom igen nu!”. Och efter lite bök och stök med min än mer stela (skyller på preggot igen) kropp tog jag mig ned. Vattnet var svalt men skönt. Och som tur var såg man INTE botten.

Vi simmade iväg mot några bojar utmed kanten på sjön, utmed byn. Och precis ALLA i byn måste ha hört oss. Jag med mina öronproppar och Emils plaskande. Inte för att vara sån, men jag är faktiskt bättre än senil på att simma och det är faktiskt lite kul! Och det gjorde att min rädsla släppte lite.

Vi hade lämnat dolmarna på rummet och det ställde till det för Emil, men tillslut fick vi till det. Och då inser man hur m a g i s k t det är. Att simma i en italiensk sjö, utmed en by, före alla andra har vaknat och bara flyta fram. Sånt där nyp mig i armen-moment!

Vi simmade cirka 800m innan vi klättrade upp ur vattnet, gick tillvalde de få meterna till hotellet, blötte ned trapphuset (och fick ägarinnan att höja lite på ögonbrynet åt vår outfit) innan vi snabbt sköljde av oss sjövattnet och gick ned och tog en frukost.

… efter!

Ibland måste man ju bara tvinga sig ur komfortzonen för att få de där magiska stunderna som man aldrig skulle fått uppleva annars. Hur obekvämt det än är.

💛

Tack Emil att du tog mig med ut!

Anna

Lago di Garda!

Efter att ha varit vid både Como-sjön och Lugano (som ligger norr om Como) så hade vi i alla fall minst en av de italienska sjöarna kvar på vår Bucket-list, nämligen Lago di Garda. Gardasjön. Sjön som erbjuder både det klassiska (nästintill) riviera-livet kombinerat med allt som de italienska bergen erbjuder; äventyr, hike, cykling och annat kul. Kunde ju knappast vara ett mer perfekt resmål för oss två?

Men det hade vi ju inte spikat när vi åkte hemifrån, utan det började luta åt det när vi spenderade natten på tåget genom Tyskland. Och Emil bokade hotellet efter att vi passerat Brenner-passet. Alltid ute i god tid så att säga…

När vi rullade över berget ned mot sjön insåg vi ganska direkt att här kommer vi minsann att trivas. Vi var dock lite osäkra på vilken sida vi skulle bo på, buden var många, fördelarna talade för varje ort likväl som nackdelarna talade emot dem.

Men Emil hittade ett hotell i den pittoreska byn Limone sul Garda, så även om vi inte hade koll på vilken sida den låg på eller vad som erbjöds där, så tog vi det. Bokade en natt för att kunna känna in och sen besluta oss om vi skulle stanna eller ej.

Vi rullade in på eftermiddagen, lagom till att lite tyngre moln började synas i horisonten men värmen var mäktig. Närmare trettiograder. Och efter några dagar med mer eller mindre resande, bestämde vi oss för att snabbt checka in och sen ta en tur på våra cyklar.

Bilen fick vi lämna i det publika garaget och man blev körd till hotellet med en eldriven golfbil. Vi samlade ihop våra prylar och pinaler och hoppade in och rullade genom de trånga gränderna till ”vårt” hotell. Checkade in smidigt som bara den, tog våra väskor till rummet. Switschade om till cykelutstyr och traskade tillbaka till bilen för att lyfta av cyklarna.

Emil hade kikat ut en väg som verkade leda ut ur byn och upp i bergen. Och japp, den ledde UPP i bergen. När vi cyklat konstant uppför i över trettio-fyrtio minuter (man kan säga att jag sliter liiiiite mer än Emil) och molnen kommit litw närmare och åskan hördes, bestämde vi oss för att vända runt, tillbaka ner till sjön och utforska restaurangutbudet i den lilla byn.

… en klassisk photo-shoot före vi vände nedåt!

Det tog ju inte direkt fyrtio minuter ned. Innan vi ens hann tänka till var vi tillbaka nere, trots att jag numera cyklar långsammare i nedförsbackarna än på platten (lite försiktighetsåtgärder har man ju ändå antagit som preggo) och vi ställde av cyklarna i garaget innan vi gick tillbaka in i byn. Samtidigt som det kom världens störtskur!

På vägen upp i bergen hade Emil också sett skyltarna till vandringsleder, så vi blev än mer övertygade om att det här nog kunde vara en by i vår smak! För även om vi inte längre tränar för att vi måste mår vi så bra av att röra på oss nästintill varje dag, att det är ett ”måste” för att vår semester ska bli så där bra som man vill att den ska bli!

Eftersom att hungern ofta slår till rejält på oss två, med risk för hangry-anfall inom en halvtimme (läs typ fjärde världskriget) så blev det inte så mycket till stt utforska byns restaurangutbud utan vi tog första bästa. Som senare visade sig nog vara även bästa. Nämligen hotellets egen restaurang. Där satt vi och spanade ut på gatan, sjön och alla människor som passerade. Turister över allt, men ändå mysigt!

Efter middagen gick vi och köpte den obligatoriska choklad-gelato till mig. Strosade efter gatorna och gick sedan tillbaka till hotellet, satt en stund på vår balkong som gick ut ovanför den lilla lilla hamnen med ett tiotal båtar.

😍

Den natten sov jag som en stock i över tio timmar och när jag vaknade till ljudet av att en liten by vaknar, utan alla typiska turistljud, kunde jag inte låta bli att svira in mig i täcket och sätta mig på balkongen för att se allt som skedde. Ni vet ett sånt där ögonblick som man drömmer om att ha, ser andra ha, men aldrig unnar sig själv. Mobilen fick ligga inne och jag lät Emil sova vidare. M a g i s k t.

Klockan åtta noll noll noll noll sharp stod vi i frukostmatsalen. Först av alla så klart. Och så pinsamt svenska i vårt sätt. Men som sagt, när hungern slår till visar den no mercy.

Frulle på balkongen!

Högg in på buffén där det fanns allt vad man kan tänka sig en italiensk frukostbuffé ska innehålla. Tog våra grejer och slog oss ned på balkongen. I den redan slående hettan!

Bokade två nätter till på samma hotell…

Efter att ha njutit av frukosten bestämde vi oss för att prova de där vandringslederna som Emil sett dagen innan. Vi hade även köpt en karta över området, men det var totalt bortkastade pengar. Istället kikade jag i Wikiloc (googla den appen så får ni se!) där jag såg flera turer i området.

Topparna bakom byn var mäktiga, branta och nästintill otillgängliga men vi tänkte att vi skulle göra ett försök. Tog med oss rejält med vätska och tog oss uppåt. Turen kan ni läsa mer om här, men JÄKLAR vad härligt det var! 😍

Vi kom ned lagom till lunch, tog den på en av alla serveringar vid vattnet. Badade fötterna i sjön, njöt av en iskall fanta och kände den välbekanta tröttheten efter träning komma krypande.

Tog en tupplur på rummet innan vi tog vårt pick och pack och gick till stranden som låg bortanför garaget. Hittade en ensam liten plätt där vi slog bort ett par timmar och bara n j ö t.

Kaggen å jag i en klassisk pose! 🤰🏽😍

Åt någon till glass, tittade på folk, åt pasta till middag, njöt på balkongen och funderade på vad morgondagen skulle innehålla. Nu visste vi att bergen var MAGISKA men branta, att det gick att vandra/springa i dem OCH cykla.

Så vi bestämde oss för att cykla norrut efter sjön. Men först - SOVA!

… och nu inser jag att jag skrivit så där långt igen att jag måste ta en paus för ER och MIN skull. 🙈😂

So long å på SNART återhörande!

Anna

Biltåg genom Tyskland!

Efter att ha bilat genom Sverige och Danmark å väg ned mot Italien valde vi att ta biltåget genom större delar av Tyskland och samtidigt passa på att sova. Slapp leta hotell på tidiga kvällen och kom samtidigt framåt under tiden vi sov. En perfekt kombo helt enkelt!

On the road

Dock hade ju inte vi (vår vana trogen) bokat detta biltåg, utan vi drog en vild chansning och ställde in gpsen på stationen tåget skulle gå ifrån och åkte dit. Kom dit ca fem minuter före avgång. Utan biljett. Kundservice per telefon var stängd och att boka online gick inte heller. Så vi drog en rövare helt enkelt.

Avfärdsstationen var belägen mitt i ett resecentrum och det var inte det lättaste att hitta in, det var en ren slump att jag såg tågsymbolen i kombination med en bil. Där stod det några vakter, så Emil hoppade ur och frågade dem OM det gick att få åka med. Jag satt kvar i bilen, stoppade ALL annan trafik från att kunna åka ombord… Dock verkade vi vara den absolut sista bilen som skulle på, så det var ingen större fara.

Efter ett tag vinkade Emil fram mig. Då hade han fått prata med flera olika personer, den ena mer viktig än den andra. Men de hade plats!! Så efter att vi angett bilens vikt fick jag köra upp bilen på den e x t r e m t smala rampen (med guidning så klart!) och sen tog vi bara det närmaste vi kunde grabba tag i och fick leta upp vår sovkupé!

Av någon anledning (som jag är rätt säker inte berodde på oss) blev tåget cirka en timme försenat. Vet inte om det är vanligt i Tyskland eller ej, men i det här fallet så spelade det ju ingen roll. Kring elva på kvällen lämnade vi stationen i Hamburg och jag skulle ljuga om jag säger att jag sov som en prinsessa, men jag fick i alla fall sova liggandes medan vi transporterades genom Tyskland.

Vid niotiden dagen efter klev vi av i München, väntade in biltrailern som skulle baxas in där det gick att köra av bilen och vi körde av och ställde in gpsen på Gardasjön.

Emil fick en kartbok av en bekant och kunde absolut INTE låta bli att ta med den…

I vinrankornas rike!

Gardasjön!

Och istället för att komma fram sent på kvällen, kom vi fram vid fyra, efter en härlig bilfärd genom alperna. Och det första vi gjorde när vi kom fram var att plocka av våra cyklar vi hade med oss och tog en tur upp i bergen!

… men det skriver jag om i nästa inlägg!

Nu ska jag fortsätta titta på mannen som städar poolen på vårt ”nya” ställe som vi kom till igår. Står liksom redo att kasta mig ned på solstolen för att ta en dag vid poolen och sola, bada och läsa.

So long,

Anna

Vilken topp(en)tur!

Lovar att jag ska återkomma mer till var vi är och allt sånt men jag måste bara kika in och skriva lite om vår topp(en)tur igår!

Vaknade i lugnan ro av att solen kikade in genom gardinerna och jag öppnade balkongdörren ut på den lilla balkongen som är precis över en liten hamn. Av alla turister syntes inte ett spår förutom en och annan morgonjogggare men däremot han som ägde restaurangen bredvid, sophämtaren, gatusoparen, varuleverantören. Alla de där som faktiskt jobbar fast vi är på en turistort.

Emil sov vidare en stund men tillslut vaknade även han och vi gick några trapper ned för att få i oss lite frukost. Satte oss på balkongen och njöt av lugnet! Och en italiensk frukost bestående av vitt bröd, marmelad och ost. Lite melon och jordgubbar. Och en rejäl kopp te.

Sen svirade vi snabbt om och tog sikte på bergen ovanför oss. Tog de slingrande, bilfria gatorna upp från sjön och innan vi visste ordet av var vi uppe i bergen, på förberedda leder. Stannade till en stund vid ledkartan för att orientera oss innan vi fortsatte uppåt. Uppåt. Och åter uppåt. Efter leden som såg roligast och mest spännande ut!

Till en början var det en stenbelagd mindre väg, brant som bara den, men efter ett tag vek vår led av. In på en mindre stig och vi började gå och halvklättta om vartannat. I och med att klockan redan var efter tio, var värmen rejäl. Kring trettio grader, så att försöka hålla något speciellt tempo, det struntade vi i fullständigt. Istället lunkade vi på i lagom takt. Här och var stannade vi till och njöt av utsikten och slogs konstant över hur fort vi tog oss uppåt samtidigt som vi insåg att topparna var rätt rejäla.

Vi kom till ett par korsningar där vi var lite osäkra, men gick på magkänslan och tillslut kom vi upp på en liten topp som gick ut som en pir ovanför byn. Med vy åt alla håll. Och jag skulle ljuga om det inte sög till rejält i feg-tarmen. Vi var HÖGT upp och det stupade lodrätt på båda sidorna.

Eftersom vi redan varit ute ett tag och värmen var påtaglig, lika så började det bli lunchdags, vände vi sedan nedåt efter en ny led. En led som visade sig senare vara uppfarten på det bergsmaraton (Sky Race) som går här i oktober. Vilket i sin tur betydde att det var mer förberett för uppfart än nedfart så att säga… Men ned kom vi, utan vurpor!

Och i ett huj var vi tillbaka i byn och tog sikte på första bästa restaurang där vi beställde en varsin varm macka och en cola.

Upp. Upp. Å mer upp!

På toppen!

Ett perfekt sätt att spendera halva första dagen på en ny semesterort! Resten av dagen tillbringade vi vid sjön, solandes och badandes. Precis så som vi vill ha vår semester!

Be right back om vart vi är å allt sånt!

So long,

Anna

Roadtrip!

Hörrn! Tack för all feedback på gårdagens inlägg, så otroligt intressant men också fint att läsa om alla era egna upplevelser, tips och tankar men också kanske få delge er lite av det jag får med mig efter vägen. Verkligen TACK❣️

Igår kom också den här podden ut - Ofiltrerat med Pt-Fia. In och lyssna om ni vill!

Igår morse packade vi in våra prylar och pinaler i bilen och tog sikte söder ut. Första anhalten var en natt i Vikhus hos systeryster, Anton och lillgrisen Nils som nu är hela fyra (!) veckor! Men vart vi ska vidare har vi inte riktigt spikat… Spännande! Precis så vi vill ha en semester när vädret hemma i Jämtland inte riktigt bjuder upp till dans.

Redo att lämna ett litet chilly Frösön

Så i morse packade vi ihop grejerna i Vikhus och började köra söderut. Genom vårt vackra land! Himmel vad fint det är!

Just nu på färjan över till Helsingör och Emil med mobilen i högsta hugg för att bestämma hur långt vi ska köra idag. Och var vi vill!

Nu ska vi hoppa ur bilen och njuta av färjefärden innan det är dags för några mil till idag.

Återigen - TACK! Återkommer om mer i ämnet, kan inte få nog av alla does & don’ts för oss preggon! 😍

So long,

anna