VASALOPPET!

I morgon smäller det – det hundrade Vasaloppet går av stapeln och jag ska ÄNTLIGEN få bli en av dem som ställer sig på startlinjen i Berga by och börjar min resa ned mot Mora klockan åtta första söndagen i mars. Vasaloppet har funnits i mitt liv så länge jag minns och som barn, så ung som fyra år tror jag, följde jag med pappa ut tidigt på söndagen för att langa dricka till alla skidåkare uppe på myrarna mellan Smågan och Mångsbodarna. Vi fick se eliten passera i ett huj och jag minns själv spänningen i kroppen när man började höra helikoptern och sen såg skotern komma följt av alla de snabba skidåkarna. Och besvikelsen över att det var över så fort! Haha! Nu ska jag själv få stå i spåret denna klassiska, nästan heliga söndag i mars, och jag är så nervös. Skräckblandad förtjusning blandas med alla dessa känslor som kommer i kroppen inför en stor utmaning som man inte riktigt har kontroll på. Och jag gillar det!

Men ändå. Nervositeten. Den är påtaglig.

I torsdags körde jag det sista riktiga intervallet inför Vasan och himmel vad jag grämde mig inför och jag var så nära att strunta i det, men när jag väl kom ut var det SÅ skönt och det gick bra. Riktigt bra.

För det är ju inte nervositet inför resultat som jag har, inte heller prestation riktigt, utan mer kring hur jag kommer hantera alla utmaningar. Trötthet. Skidor. Energi. Hur jag kommer klara pusha mig. Nervositet för hela paketet liksom.

Men de ska bli SÅ spännande!

Håll tummarna och njut, om ni är hemma, framför Vasaloppet i soffan - mysigare söndag finns ju inte!

Återkommer med race rapport!

Anna

Nerräkning!

… mot Vasan är i fullgång! Och jag känner verkligen att fjärilarna börjar göra sig påminda. Jag är så spänd. Så nervös att jag inte ska få ställa mig på startlinjen. Att något ska komma i min väg även fast jag vet att det är stor risk ATT det gör det med små barn och jag vet också att jag kommer att fixa ännu en DNS (did not start) men jag VILL så gärna komma till start. Allt annat som sker när väl startskottet går är bonus.

Just nu sitter vi i bilen på väg mot fjällen. Ska vara där i några dagar för att träna och ta det lugnt innan jag, Emil och lillebror åker mot sälen på lördag. De andra två stannar mest troligt med min svåger och svägerska och sen möts vi efter målgång.

Tjejvasan blev en nyttig upplevelse. Bruten stav, lite sämre skidor och ett jäkla slit, men jag tänker att det var himla bra att det skedde i lördags och inte på söndag och att det faktiskt blev ett makalös bra träningspass!

Sen måste jag skriva ett eget blogginlägg om måndagens upplevelse. Ett riktigt Vasalopp, så som många upplever det, på 12 timmar. Det var verkligen en upplevelse. Men jag återkommer om det.

Nu. Jobba det sista & sen checka in i stugan. Och börja den riktiga uppladdningen!

So long,

Anna

Mot Italien!

I morse packade vi ihop vårt pick och pack i St Moritz och lämnade lägenheten som varit vårt hem de senaste tio dagarna. Tio dagar som gått väldigt fort samtidigt som det känns som om vi varit där läääänge. Vi hann göra oss riktigt hemmastadda och fick rutiner. Sånt gillar jag. Det behövs inte så mycket för att det ska kännas som hemma så länge man har människor man tycker om runt sig!

Nu har vi åkt i ett par timmar och snart kommer vi fram till Cavaleze i Italien, Val di Fiemme, där vi ska vara tills på måndag så det här äventyret tar slut och vi reser hem till Sverige.

På söndag väntar en av de största utmaningarna jag kommer göra det här året - Marcialonga! 70 kilometer med en rejäl stigning på slutet. Och jag kommer staka. Och jag vet också att mina armar (och ben) kan ta tvärskuren, så det kommer bli en utmaning…! En rolig sådan!

Jag har bara åkt delar av banan tidigare, den från Predazzo (där vi bodde under VM i Val di Fiemme 2013) till den välkända sista backen i Tour de Ski.

Så fokus de kommande två dagarna blir att försöka göra sig lite bekant med fler delar av banan. Spännande ju!

Nu måste jag sluta skriva, Harry vill att jag ska sjunga med i barnvisorna som spelas på (relativt) hög volym här i bilen. Slutspurten på resan ni vet…! Haha!

Ciao!

Anna

La Diagonela!

Sitter och tittar på när Harry tar ett kvällsbad. Lillebror H tar en tupplur (måste dock snart väcka honom så han inte somnar för kvällen) och mamma tvättar (amen!!) och papp fixar ostfondue till middag. Jag är makalöst trött samtidigt som jag är väldigt tillfreds och lycklig att bara vara här. Just nu. Att få chansen att göra det här äventyret. Det slår mig med jämna mellanrum. Hur tacksam jag är!! <3

Loppet idag var till en början otroligt slitsamt idag och det dröjde över en mil innan jag kom in i loppet, i min klunga. Jag tappade min klunga med jämna mellanrum under hela loppet, men lyckades också få ett par partier där jag fick uppleva känslan av att ligga i rygg. Och det tar jag verkligen med mig framöver. Men vid 47km tog det slut idag. Kramp och slutkörda armar. Vilken känsla! Haha!

Men idag räckte ju krutet drygt en mil längre än för två helger sedan och det är ett framsteg! Jag längtar dock ned på låglandet nu så att jag får lite av min nästa växel tillbaka. Den som fanns i Orsa!

Nu har lillebror vaknat, jag skriver med tummen och Harry har badat klart, så jag måste sluta!

Ha en fin lördag!

Anna

På tur.

Vi drog ju iväg den andra januari ner hit vilket betyder att vi nu varit borta i sexton dagar. Och vi har tolv dagar kvar. Emil åkte ju hem när vi drog hit i måndags och kommer inte åka ner hit igen eftersom det nu verkligen börjar bli nedräkning mot uppladdningen inför Paralympics. Redan den tolfte februari drar han iväg igen, om allt går som det ska (✊🏻), så det är verkligen slutspurt. Tanken var från början att vi, jag och barnen, skulle följa med ner till Italien den första perioden av deras precamp men som läget är just nu med smitta är jag lite osäker på ännu en flygresa och hotellboende.

Att vara på resande fot och på sånna här vackra ställen under pandemin är speciell. Naturen är ju tillgänglig för oss, och det är ju där vi spenderat mest tid, men sånna där spontana kaffestopp här och var eller en middag på restaurang blir det ju inte mycket av. Och direkt där det är folksamlingar tar man ett extra djupt andetag innan man passerar med munskydd och håller andan. Och undviker i största möjliga mån att ens vara i närheten av folk. Man missar ju liksom en del av det här med att vara här nere, det där med att njuta av en god pasta på restaurang spontant eller en riktigt bra cappuccino på ett kafé man passerar, men det är i sammanhanget ändå en petitess för vi ÄR ju här nere. Vi mår bra. Vi kan åka skidor. Vi kan njuta av sol. Av naturen. Av att vara tillsammans.

Och vi kan göra det här äventyret ihop med tävlingar på helgerna och kvalitetstid i veckorna! Så himla tacksam för det!

Nu ska jag gå över till grabbarna i teamet, jag fick hjälp av dem med ett jobb idag som vi ska kolla igenom. Och jag hoppas killarna kan komma till ro i det gemensamma sovrummet under tiden. Låter inte riktigt så just nu… Haha!

So long!

Anna

St Moritz

Igår kring lunch rullade hela ekipaget från Team Kaffebryggeriet och mitt lilla (eh, rätt stora) crew in i St Moritz där vi ska hänga de kommande tio dagarna. På lördag kör vi La Diagonela, ett lopp jag faktiskt körde för tre år sedan (då superguider gravid utan att veta om det med storebror H), så jag vet på ett ungefär vad som väntar. Och det är minst sagt en utmaning! Kanske inte höjdmeter som de senaste loppen varit, men i längd, kupering och KYLA!

Emil åkte hem till Sverige igår, så nu är det jag, kidsen och mina föräldrar som är här!

Idag var jag och två av killarna, Gustav och Bård, och rekade sista 40km av banan. Ett längre pass blev det men skönt att göra det redan idag så att jag kan ta det lite lugnare resterande dagar fram till loppet…

Till skillnad mot förr så är jag ju inte här nere för att träna inför något som kommer sen så jag ska inte samla på mig en massa träningstid utan jag ska samla på mig överskott i energi! Så att jag känner när jag står på startlinjen att jag är redo!

För träningen kan jag ju faktiskt styra över, hur mycket eller lite jag tränar. Och lika så med jobb/uppdrag. Men jag kan inte styra över hur mycket vila, sömn och återhämtning jag får när jag är med kidsen. Så det är lika bra att undvika att köra sig för slut så man (jag) inte hinner återhämta mig från tuffare träning. Helt enkelt försöka ha ett litet överskott hela tiden.

Och det är en ny utmaning för mig!

Nu ska jag faktiskt ta och lägga telefonen åt sidan och läsa en bok, båda barnen sover och jag har druckit upp mitt te och ätit upp chokladen… Underbart ju!

Men. Först! Vi var ju i Val Venosta i helgen. Körde mitt första individuella lopp sedan Touren 2017-2018. Det var kul! Kroppen var så mycket fräschare än förra helgen! Även om jag känner att det saknas en del i ”power”.

Efter tävlingen på söndagen, som Emil körde, gick vi en tur i bergen ovanför vårt B&B. Det var m a g i s k t fint! 😍

Hörs snart igen! 😍

So long,

Anna

Dagen efter.

Nu är det gjort! Nummerlappen åkte på, startskottet gick och tävlingshornen åkte ut. Och oj så kul det var! Jag var ju lite orolig före att det inte alls skulle kännas så roligt som jag hela tiden har trott. Att min målbild och min vision av glädjen inför utmaningen inte alls skulle finnas där och känslor av ”vad gör jag här, jag ville inte det här!” skulle vara större.

Men inte alls! Det var precis lika roligt som jag hade tänkt, om inte roligare. Och tävlingshornen växte ut mer, viljan att göra saker bättre lika så.

Samtidigt som jag så njöt av när tävlingen var avslutad möta upp familjen, ta en kopp blåbärsoppa och lussebulle och leka med barnen. Och kvällen ägnades åt att vara med familjen, äta charkisar, göra hamburgare. Sippa på ett glas vin. Prata om högt och lågt. Analysera loppet, livet. Och vardagliga ting.

Den kontrasten är det jag älskar. Och jag älskar att skidåkningen och tävling åter finns i mitt liv men numera som en krydda mer än en helhet!

… och hallå! Det är fem dagar kvar till jul. När hände det? Jag har absolut inte köpt klart julklapparna. Jag har glömt skicka julkorten. Och jag har inte sett klart julkalendern. Och nu åker vi till stugan så att shoppa julklappar kan jag glömma. Det betyder att de fysiska julklapparna kommer utebli för vissa familjemedlemmar. Typiskt. 🙈😂

Hörs snart igen!

Anna

Premiär - check! ✌🏻🥳

Så var det gjort. Premiären med nummerlappen på! Sicken härlig känsla!! Nog för att det var lite av en mjukstart med dagens teamlopp där det gick ut på att köra ihop och för en gemensam tid men ändå!

Känslan idag. Wow. Så svårt att sätta ord på det för jag var så taggad. Så glad. Glömde på ett sätt bort att känna hur kroppen kändes för det var så skoj! Och så kul med all publik här hemma i Orsa! Och sen att få åka med en teamkompis, att tillsammans göra att vi åkte så fort som möjligt. Då ju andra tid i mål var den som räknades, så för att åka snabbast möjliga krävdes det ju att vi höll ihop hela vägen in.

I morgon blir det lite mer egen utmaning när det första individuella loppet för säsongen. Och för mig med teamet! Cirka 35km på en varvbana där vi ska upp i slalombacken de sista två varven… Start strax efter nio. Och redan nu är fjärilarna i magen igång! De där fjärilarna som förbereder en på att ta i, på att det kommer bli jobbigt och samtidigt ställa in sig på att kämpa!

För det är ju det som är min morot. Att kämpa. Utmana mig. Prova. Pusha. Testa. Sen får vi se vad kroppen har för status i morgon. Idag var den bra. Himla bra. Himla skoj! Men det är svårt att sätta det i paritet med något. Det kändes liksom bara bra och var skoj!

Just nu sitter jag på golvet hemma hos mamma och pappa. Systerdotter Majken sitter i en stol bredvid mig och tittar nöjt på. Lillebror H hoppar runt i hoppgungan och gör om vartannat nöjda ljud och däremellan låter han högst oklart…!

Nu ska jag gå och byt från tights oxh hoodie till kjol. Vi ska fira lite minijul med min familj, mina syskon med respektive. Det blir mysigt.

Och i morgon bitti är det dags för nummerlapp igen! 😍

Anna

Snart start!

Sitter och sippar på mitt kaffe (ja, Oatley med kaffe..) och lyssnar på när Emil läser Bojan och traktorn för storebror. Lillebror sussar kvar i sängen, jag borde egentligen ta och pumpa.

Sprang iväg och hämtade pumpen, ammade för knappt två timmar sedan så lillebror är nog inte så sugen på att ammas och vi åker upp till stadion för

tävlingspremiär (🙈🥳✌🏻🤩😈🤪)

alldeles strax. Barnen kommer upp senare med mormor och morfar, så då får mamma ge lillebror flaskan om en liten stund.

Så idag ställer jag mig alltså på startlinjen igen. Om två timmar och trettio minuter. Lagtempo idag vilket innebär att jag och min teamkompis Marthe ska köra ca 10-11km tillsammans och tiden stoppar när den sista av oss går i mål. Och sedan läggs vår tid ihop med killarnas tid och då får vi den totala placeringen för dagen. Superskoj event ju!

I morgon blir det ett vanligt lopp - ca 30km. Sex varv på en liknande bana som idag men med ett rejäl extra backe varje varv och de två sista varven upp i slalombacken. Det blir spännande!

Nu måste jag göra mig klar. Hörs snart igen!

Anna

Team Kaffebryggeriet + Anna = sant!

Jaa! Ni läste rätt. På lördag morgon drar jag på mig nummerlappen igen och kommer i vinter åka ett par lopp i Ski Classics för TEAM KAFFEBRYGGERIET! 😍

Vet ni vad? I vinter kommer jag dra på mig nummerlapp igen! Som jag har längtat! MEN (!) som ni säkert förstår så handlar det inte om en satsning på det sättet jag gjorde förr, när OS och VM var de stora målen. Inte alls. Nu handlar det om att få utmaning, njuta av tävlingsnerver & endorfiner av att få ha tagit i. Få hänga tillsammans med teamkompisar i Kaffebryggeriet. Fira att man fått tagit i. Spendera tid i de bästa av miljöer, enligt mig - vintervärldar och tävlingsarenor! Numera reser jag inte själv med ett lag, nu kommer jag välla in på arenorna med kids i bakhasorna och allmänt kaos..! Sånt där glädjefyllt kaos som blir när man gör precis det man vill och dessutom har sina bästa människor med sig. 😍🥳🥳

Så ja! I vinter kommer ni kanske ana mig i Vinterstudions sändningar på helgerna, skidandes i den bruna dressen för mitt team - KAFFEROSTERIET! Och ingen, absolut ingen, är gladare än jag att återigen få dra på mig nummerlappen och få njuta av den världen igen. På mitt sätt. 💛 #LevNjutTävla

Läs mer här!

Hörs snart igen!

Anna

Nattvasan - det blev en härlig tur!

För en vecka sedan sprang jag runt hemma i Orsa som en yr höna och packade ihop de sista sakerna inför nattens kommande utmaning - Nattåket 90 km. Den stora utmaning var kanske egentligen inte själva distansen utan att hålla sams. Jag och Emil. Jag hade ju åkt Nattvasan (som det heter i vanliga fall) tillsammans med mina tjejkompisar, men aldrig med Emil. Och i och med min graviditet så visste jag att mitt tålamod är nästintill obefintligt och att min blodsocker sjunker fortare än fortast. Och lika så humöret. Och i och med det skulle mitt tålamod med diverse klagomål från min käre make vara lika med noll. Och han brukar ofta dela med sig av sina åsikter, tankar och idéer om allt från underlag till skidor till den allmänna statusen. I min värld lika med klagomål. Speciellt när man inte har något som helst tålamod och kanske är lite låg.

Som vanligt när man ska åka med min käre far till start så blir det lite i sista sekund. Vi hann knappt testa skidorna och fick springa till starten i pjäxorna med bara fem-sex minuter till godo. Vilket i alla fall gjorde oss uppvärmda. Vilket ju var bra! Starten gick och efter en tydlig överenskommelse att jag skulle ligga först för att styra tempot i första backen intog Emils snällt min rygg. Grejen var bara att jag kände hur stressad han var över att killarna framför drog iväg och att det var ett par killar som passerade oss. Och han frågade fint “ska vi hänga på?”. Lite stressad och med mycket vilja att göra honom till lags så hängde jag på. Det gick ju ändå. Men när vi hade åkt ett par kilometer, tagit första backen, och Emil gick upp för att dra oss fram över myrarna så kände jag att den där backen i starten kanske hade forcerats lite väl optimistiskt. Och mina vader skrek av ansträngningen. Likväl som mitt hjärta när jag snabbt slängde ett öga på pulsklockan och såg att jag låg klart över min tröskel. Klart över min plan i hur jag skulle disponera krafterna för att klara de nittio kilometrarna.

Så när Emil frågar om vi ska trycka på lite extra för att ta några ryggar som låg ett par hundra meter framför oss såg jag rött. För jag hade ju slitit att bara hålla honoms rygg där över myrarna. Så jag tvärnitade. Släppte förbi dem som tagit vår rygg och sa “nej, nu skiter jag i det här!”. Oh my.

Efter lite diskussion och påfyllda av energi och där vi sakta ökade tempot igen, så återhämtade jag mig. Och hamnade i den zonen jag ville och hade planerat att ligga. Grejen var bara att alla ryggar vi hade kunnat tagit hade försvunnit och inga kom bakifrån. Vilket betydde att Emil fick ligga själv och dra mig där i den starka motvinden… Han var, milt sagt, inte särskilt nöjd över det. Men det var jag! Äntligen fick jag åka mer i mitt eget tempo.

Kilometerna rullade på fort. Och plötsligt hade vi åkt över tjugo kilometer och passerade pappas första position. Tog lite dricka av honom innan vi åkte vidare. I Risberg missade vi honom, men vi hade ju våra ryggsäckar fyllda med sportdryck och dessutom gel som jag tog var tionde kilometer. I Evertsberg passade jag på att stanna och kissa och vi fick också lite mer dricka av pappa. På något sätt kändes det lite som om loppet började där. För där var jag helt återhämtad och kunde åka, för mig, i den bekvämt lagom höga tempot.

I backarna in mot Oxberg fick jag ligga först för att hitta mitt eget tempo. Det var himla skönt. Och jag ska inte sticka under stolen med att jag är ett väldigt mycket större fan av uppförsbackar än snabba myrar… I Oxberg tog vi lite mer dricka av pappa och vi fortsatte åka på. När det var sjutton-arton kilometer kvar började jag känna en antydan till kramp just ovanför knät. I musklerna som stabiliserar när man kör mycket trean och fyrans växel. Samtidigt började triceps säga till också. Så det var bara att hitta ett avslappnat sätt att åka på där man inte triggade att krampen skulle komma på riktigt.

När vi passerade Eldris såg vi att vi var jagade av två lampor som kom närmare och närmare. I Hemus var de ikapp. Och när de passerade oss utmed Prästholmens IP och Emil med lätthet hängde på fick jag återigen vara den där som drog i handbromsen. Att öka tempot fanns inte på världskartan. Trots att det bara var en dryg kilometer kvar till mål! Haha! Emil vände sig om och såg så där hyfsat nöjd ut. Förlåt Emil!

… sen var det bara den sista kilometern kvar och vi åkte i mål strax över fyra timmar och sju minuter. Det trodde jag aldrig där på myrarna efter knappa milen om man säger så.

Och ja. Trots lite oenigheten där i inledningen var det makalöst roligt att göra det ihop! Det enda abret var väl att jag var så otroligt mycket mer nöjd i och med att jag ju fick ta i medan Emil mer fick åka och justera tempot för att inte åka ifrån mig. Jag hade endorfiner från topp till tå, från höger till vänster och över allt runt mig! Makalöst nöjd över att återigen ha klarat av att göra en utmaning modell tuffare under en graviditet och att kroppen faktiskt gick med på det utan att säga ifrån det minsta (förutom kisspausen på mitten då). Sånt gjorde mig så HIMLA nöjd! 😍

Och ja, Nattvasan eller Nattåket , är verkligen ett tips för er alla som kanske åkt Vasaloppet till leda eller vill ha en ny utmaning - det är en upplevelse utöver det vanliga! Och ja! Man får ta i. Man får bli trött. Och man får endorfiner!

Veckan som gått sedan i fredags har mestadels handlat om återhämtning för jag har varit sliten. Trött. Hungrig. Kroppen behöver en helt ny nivå av återhämtning nu när jag är gravid. Och det är bara att lyssna på. Men trots det anser jag att sånna här utmaningar är så värda att göra, både kroppsligt och mentalt. För jag mår så himla bra av det. Så är det bara!

Tro om det blir ett fjärde försök nästa år? :-)

So long,

Anna

Nattvasan tredje gången gillt!

Idag ska vi göra något vi inte gjort på över ett år - vi ska testa skidor! Haha! Som man ägnade tid åt att testa skidor förr. Inför varje tävling. Ibland efter. Under vissa läger, vissa träningsdagarna. Och jag var en sån som lärde mig numren på varje par (sk serienummer som särskiljer dem åt) och fick (såklart!) favoritpar som det i slutändan alltsom oftast slutade med att jag tävlade på, oavsett vilka andra skidpar som var ute. Och min vallare Micke visste det väldigt väl, så ville han att jag skulle prova något nytt som han ansåg vara bättre, krävdes det att jag fick testa dem ett par gånger inför bara så att jag ”började gilla den”. I OS i Peyongchang testade jag skidor nästan varje dag mellan tävlingarna, för det var så annorlunda före och vi fick en del nytt material inför j OS (som ju de flesta får) som dessutom var bra, riktigt bra, så där visste Micke hur han skulle hantera mig. Så komiskt så här i efterhand!

Nu har vi ju inte riktigt den apparaten bakom om oss när vi ska testa skidor inför Nattåket, och som ja, kanske inte är av riktigt samma kaliber som tävlingar under olympiska spel… Men man vill ju ändå ha bra grejer liksom. Haha!

Så medan jag har mitt sista seminarium för veckan på förmiddagen idag, ska Emil förbereda våra skidor (sk nolla dem, vilket betyder att man ser till att alla har samma valla (paraffin) på och avsicklade och borstade) och sen åker hela konkarongen mot Evertsberg för att glidtesta våra par. Jag har ju mina skidor och Emil sina, men vi hjälps åt att testa. Sen lämnar vi dem vi valt ut inför morgonnattens utmaning hos Team Ramudden för vallning. För det där med att valla själv kan vi ju, men det finns helt enkelt dem som är bättre!!

Så i morgon kväll/natt är det dags för min tredje Nattvasan. I år Nattåket. Första året åkte jag med min vän Sanna Peterson Hallberg, mamma till min guddotter Hedda och sonen Olle, fd elitskidåkerska som slutade 2014-2015 och gift med Teodor Peterson , vi åkte fort, vi blev trött och vi hade skoj. Framför allt så dukade vi upp den mest brutala brunchen på lördags förmiddagen - inkl ALLT, som vi hade haft som målbild under hela loppet. Så typiskt oss!!

Ifjol åkte jag med Anna-Karin Strömstedt, också fd elitskidåkerska och skidskytt som slutade kring OS i Socchi 2014 och har sedan dess fått två kids och flyttat till Norge. Hon och jag körde s j u k t fort. Vi var bara sekunder från banrekordet i Vasaloppet (som ju dock är klassisk stakning och vi skejtade), men det säger en del om föret och hur fort vi åkte. Och ja, jag hade en del krampkänningar mot slutet!! Men vi var så LÖJLIGT nöjda efteråt alltså. Wow.

I år ska jag och Emil åka ihop. Bara det säger ju en del om den mentala utmaningen att hålla god ton hela vägen…! 😅 När man börjar bli lite trött och låg. Men jag kommer ju så klart få styra tempot. Och när vi ska stoppa i oss energi. Och allt sånt. Tempot är högst oklart, men föret verkar bli snabbt och bra! Så förutsättningarna ska vi INTE klaga på.

Så tiden fram tills starten vid åtta i morgon kommer väl, ja, gå ut på att äta. Fylla på med energi. Kolhydrater framför allt. Små mellanmål men inte äta generellt så mycket MER i mängd men i innehåll. Sylt. Juice. Torkad frukt. Bröd. Pasta. Ris. Till lunch blir det pannkakor. Och sylt! 😍

Nu är det dags för dagens första seminarium - kettlebell teknik! Spännande värre!

Anna

Att verkligen låta kroppen styra…

Att verkligen låta kroppen styra

Jag vet inte hur ofta jag tjatar om det här på bloggen eller när ni skriver till mig och frågar - lyssna på din kropp! Och då gäller det ju att man lever som man lär. Och ofta gör jag ju det, men jag vet att det finns risk att jag pushar lite för hårt när nummerlappen kommer på. Därför försöker jag skapa bästa förutsättningar att inte kunna göra det. Samtidigt som jag vill ha den där lilla extra triggern emellanåt att faktiskt pusha mig. I alla fall lite extra.

I fredags tror jag dock, men facit i hand, att jag nog var för ambitiös inledningsvis och det var därför jag fick slita lite med att magen inte riktigt var med på noterna. Även om det verkligen inte var utanför ramarna. Den skillnaden har jag skrivit om förut, den där skillnaden man lär sig när man en gång har varit elitidrottare med sin egen kropp som det viktigaste verktyget. Men det vare lite för mycket.

Så därför bestämde jag mig för att i lördags bromsa. Lite mer än behövligt. Lite för att få vågskålen rät igen. Och det visade sig var ett väldigt bra beslut. För även om det kändes än bättre än på fredagen, så klev jag av när den (enligt arrangören) den finaste delen av banan var gjord, de tio kilometrarna ute på Bohus-Malmön, och skippade de sista 17 kilometrarna. Kämpade rejält med mig själv att kliva av. ”Sånt gör man ju inte!”. Enligt mitt gamla tänk, men nu fick jag skita i de där gamla känslorna och bara acceptera. Så nyttigt.

Så jag stod vid sidan om, åkte med arrangören och hejade på Emil på flera olika ställen på banan innan vi åkte till målet. (Misstänkte att det skulle vara en rätt halt herr Jönsson Haag som som skulle komma över mållinjen, och så rätt jag hade…! Haha! Kolla in vloggen så ser ni!)

På söndag morgon skuttade jag ur sängen (Emil kröp, med feberkänsla..). Tog en frukost enligt konstens alla regler (minsta möjliga men med maxat kolhydratinnehåll, dvs juice, sylt och bröd!) och tog sedan båten över till starten. Värmde faktiskt upp lite och insåg att om jag bara skulle bromsa mitt tempo lite lite från dagarna innan, så skulle jag kunna springa utan att behöva pusha det minsta.

Så istället för att ställa mig längst fram när starten gick, ställde jag mig längre bak. Joggade iväg, tog en plats i ledet på de smalare partierna och lät kroppen (inte knoppen) styra helt. Gick i vissa backar, tog det lugnt över klipporna. Fyllde på med energi varannan kilometer (!) och kissade varje halvtimme. Direkt jag glömde att fylla på lite med extra energi fick jag lite håll, så jag hann ta två gels under vägen också. 

När över halva loppet var gjort var jag fortfarande oförskämt fräsch (loppet var totalt 22,3km) så jag började springa i mitt tempo, utan att ta någons rygg. Gick om om det kändes bra. Ökade successivt och terrängen blev mer lättsprungen. Och när jag lägligt kom till sista bron som var öppen (och då stoppades tiden) passade jag på att kissa en sista gång och ta en gel. Och därifrån visste jag att det bara var 6 km kvar. Och jag var väldigt fräsch. Så därifrån och in i mål ökade jag för varje kilometer. Utan att ”magen” pushades. Det var bara mitt flås som utmanades - och det var f a n t a s t i s k t. 

Men jag är helt säker på att om jag inte hade tagit det så piano till en början så hade det aldrig känts så bra mot slutet. Och hade jag pushat och sprungit hela på lördagen kanske jag inte ens hade kommit till start (eller fått chansen att gå i mål) på den sista etappen.

Så efter fredagens lärdom gjorde jag verkligen som jag konstant tjatar på er om - jag lyssnade verkligen på KROPPEN!

Vilken seger! Och ibland är det coolare och mer utmanande att ha såna här mål än att bara springa så fort som möjligt från a till b. Faktiskt. Och speciellt för mig som bara haft sådana mål under hela min karriär.

Nu är dock sista tävlingen med kaggen gjord. Och när nästa blir av, det vet nog ingen. Jag har några visioner, men det får tiden utvisa om det blir så. Spännande värre!

So long,

Anna 

Icebug Xperience

Kom fram till Ramsviks camping igår efter att ha åkt nattåget till Göteborg, ätit lunch med kusin och moster och haft en träningsdate med ett par som budade hem auktionen vi hade på Springhjälpen i våras. Checkade in i vår lilla campingstuga, åt en stadig middag och spelade in några snuttar för diverse användning (bland annat ny vlogg så klart!).

Sen hade som kvällen gått och vi var två trötta själar som kröp till kojs på loftet i den lilla stugan. Strax före åtta i morse ringde klockan och vi gick till restaurangen där frukosten serverades. Jag som numera inte får plats med så mycket i magen fick tänka till lite vad jag stoppade i mig (blev två skivor bröd med rejält med sylt (och smör), juice och en liten kaffe) medan Emil nog njöt lite mer av utbudet på buffén.

Sen gick vi tillbaka till stugan, packade ihop en ombytesväska för dagen och bytte om. Fyllde ryggarnas vätskepåsar, satte på oss nummerlapp och snörade skorna.

För klockan 10.30.00 gick starten för den sista utmaningen här nere på Västkusten - nämligen IceBug Xperience! Eller så startade jag, i Run&Walk-klass, medan Emil startade en timme senare i Run-klassen.

23.7km i oerhört blandad terräng väntade. Klippor, hällar, stenar, grusväg, asfalt, blött och obanat och tillslut en träbrygga in mot mål. Från Ramsvik till Smögen.

Jag hade en riktig gravid-dag. Men mest troligt hade den kunnat vara än värre om jag ätit en redig frulle, nu fick jag mest bara håll i tid och otid och blev kissnödig på ”riktigt” och ”fejk” mest hela tiden. Så det blev inga snabba, härliga kilometrar, men jag njöt ändå av att kunna springa (mestadels) och njuta av naturen, heja på alla människor och få andas frisk havsluft! Emil däremot, han sprang han. Fort också. Så jäkla fort att han passerade mig när ynka 700 meter återstod. Han. Sjukt nöjd. Jag. Jäkligt less. Summa sumarum - han sprang fort, jag lufsade fram utifrån dagens förutsättningar!

Men tänkt ändå att jag gjorde det! Jag tog mig i mål, jag anpassade farten och tempot och jag lyssnade på kroppen och lät den styra helt och hållet. Och på något sätt är det mer utmanande att låta magen styra än att plocka fram tävlingsdjävulen och bara köra. Faktiskt. Det här triggar mig mer just nu. Pushar mig att hantera en ”tävling” på ett annat sätt. Och det tror jag är väldigt nyttigt!

I morgon väntar 29km fördelat på 10km och sedan en färja på ca 10 min (som går varje halvtimme) och sedan återstår 19km till mål. Jag ska springa de första 10km ute på Bohus-Malmön och sedan gör jag en avstämning av min kropp om jag kör resterande 19 eller spar mig till tredje etappens 27km… Kroppen får helt enkelt styra!

Nu ligger vi och slöar, käkar godis och chips och dricker saft. Laddar med andra ord. Kroppen är lite trött men på ett bra sätt. Kommer sova gott i natt!

Det är himla roligt att få uppleva sånna här lopp, där det mer handlar om upplevelsen än prestationen. Det är något nytt för oss. Nytt men väldigt uppfriskande och härligt!

Nu: Elementary säsong 6.

Happy Fri-yay till er alla å tack för all respons om kosten - låt mig återkomma mer där!

Anna

Mitt favoritpass inför New York Maraton..

Ifjol sprang ju jag och Emil vårt första maraton någonsin, New York Maraton. En dröm jag haft länge, faktiskt sedan 2012 då en vän nämnde att den dagen jag la skidorna på hyllan kanske vi skulle åka dit och springa och må gott. Och redan då såddes ett litet frö så när vi fick frågan förra våren om vi ville haka på över, så fanns det inga som helst tvivel hos mig. Jag skulle springa! Så var det bara. Däremot var det mer osäkert om Emil skulle göra det då han inte är ett jättefan av att springa fort och långt på hårt underlag.

Under sommaren kraschlandade jag dock och jag blev tvingad till fem veckors ofrivillig vila. Precis vad min kropp och knopp behövde, men jag ville ju fortfarande springa den där maran. Men för min skulle fick jag lägga alla sådana tankar åt sidan och bara fokusera på att återigen börja må bra, i själen.

Det som var tufft under den här perioden var att jag vare mig fick eller kunde träna då det finns så otroligt många studier som visar på att fysisk aktivitet i vissa fall kan vara lika effektivt mot depression/nedstämdhet som pharmacia. Och när man har levt hela livet och kunnat kämpa emot tyngre perioder tack vare träningen, så var detta extra tufft. Men det får jag skriva mer om en annan gång.

I augusti fick jag börja röra på mig igen, trettio minuter jogg tre gånger i veckan och två styrkepass. Resten skulle jag vila. Och då återstod det ca 12 veckor till starten på maraton. Sakta men säkert trappade jag upp träning, från trettio minuter till fyrtiofem till sextio minuter. Men fortfarande med två vilodagar per vecka. Mot slutet av augusti åkte jag till fjällen och sprang en lugn långtur på över två timmar. Och några dagar senare körde jag samma långtur igen och lufsade upp på fjället i Åre. Men dagarna där emellan fick jag ta det riktigt lugnt.

Så när det återstod cirka åtta veckor vågade jag börja träna lite mer regelrätt mot ett mål. Jag fick hjälp av Anders Szalkai med upplägget, till en början var det inte jättespecificerat utan mer lite tips och triss (så som löpskolning, snabbhetspass och långpass i ett visst tempo (som inte slet allt för mycket). Men de sista sex veckorna blev det mer specifikt och jag hade mellan tre till fyra “maratonpass” per vecka som utvecklades för varje vecka. Utöver det la jag in lite simning och rullskidor och styrketräning. Men dessa pass var sällan mer än 60 minuter. Och det var väldigt roligt att prova träna på ett annat sätt, med andra verktyg som styrde belastningen (så som tempo).

Och ett av de mest spännande passen jag fick göra (som också blev en hatfavorit) var detta som jag gjorde när det återstod fem veckor tills starten skulle gå.

Längsta långpasset innan NYCM utgår från km; 36-38 km. Målbildstempo på NYCM + 15-20 sekunder. Upplägget får gärna vara progressivt i fart där första timmen går riktigt lugnt men sen att ni på andra timmen smyger upp farten efterhand.

Där körde jag 35 km med successiv ökning från 5.00 min/km på första milen, 4.45min/km på andra, 4.40min/km på tredje och på sista fem kilometrarna höll jag 4.30min/km, det gjorde ett totalt snitt på 4.45min/km och vår målbild var att hålla 4.37min/km på maran (det ger en måltid på ca 3.15h totalt tror jag). Det här var ett makalöst tufft pass, något jag aldrig gjort tidigare, där man hela tiden skulle klara av att öka tempot men samtidigt inte öka för mycket och inte springa för fort om man fick feeling.

I vår har jag fortsatt köra det här passet men då har jag ökat var 5e kilometer och sprungit mellan 25-30km, men snitttempot har ofta landat kring 4.45min/km. Så fort springer jag INTE idag. Om man säger så… Just det här att öka successivt tror jag är väldigt bra träning inför maraton. Att inte bli för ivrig i början, våga hålla sitt tempo och låta sig komma in i löpningen.

Så oavsett om ni har ett maraton snart eller om ni vill prova på ett sånt där kick-as-jäkla-bra pass - kör detta! Man blir så jäkla hög på endorfiner efteråt att man blir helt till sig! Men kom ihåg: sätt tempo utifrån DIG! Ingenting är så tråkigt som att man är för tuff/hård mot sig själv och inte klarar av det man satt upp. Utmanade ska det vara, men det ska också vara genomförbart!

Ett annat pass som jag tyckte var kul och lagom utmanande var att springa 25-30km och sedan lägga in antingen 3 x 3km eller 2 x 20 min efter ca 10-12km. Och under dessa intervaller ska tempot vara snäppet snabbare än din tänka maratonfart. Så jag försökte hålla kring 4.10min/km på intervallerna och sedan fick det gå riktigt lugnt före och efter. Ett pass som gör en lite hårdare i kropp och knopp.

Så här kunde de tre maratonpassen för en vecka se ut:

1. Långpass asfalt ca 30 km, med tröskelinslag med 3 x 3 km med 1 km lugnt mellan varje fartdel. I övrigt lugnt, så det inte sliter för mycket

2. Backpass med lite mer fokus korta backar. Typ 12 x 40 sekunders uppför med halvsnabb löpning utför. Löpskolning.

3. 60 minuters pass i tänkt marafart.

We made it!! 😍

Själva New York Maraton då, hur gick det kanske ni tänker? Jo, det gick RIKTIGT BRA! Det var nog bland det roligaste jag upplevt i löptävlingssammanhang men på riktigt konkurrerar det även bland topp-3 idrottsminnen i mitt liv. För det var en upplevelse utöver det vanliga. Och sen att jag och Emil höll ihop från start till mål - det var en d r ö m. Fy farao vad häftig känsla det var!! Och ja! Vi klarade vårt mål! Sprang in på 3.10.49 tror jag, trots en ofrivillig stretchpaus från Emils sida cirka 700m kvar till mål. Kramp. Nope, han hade inte varit lika “noggrann” med maratonträningen inför. Men jag tror också man kan skylla mycket på hans muskeluppbyggnad och muskeltyp, jag är helt enkelt mer gjord för långa, lite halvsnabba utmaningar medan han ska ha fort och kort!

Så ni fattar ju att jag vill att ALLA ska få uppleva den där stämningen i New York första helgen i november! 😍

So long,

Anna

Det funkade!

När vi i våras tackade ja till att göra en turné med olika spännande utmaningar och lopp nere på Västkusten var vi förberedda på att jag skulle agera hejarklack och Emil ensam skulle stå på startlinjen. Vi visste ju att jag (om allt skulle gå bra) skulle vara i månad åtta i graviditeten och att då planera in att tävla (!) i olika lopp kändes ju lite naivt samtidigt som det var så spännande att vi inte kunde säga nej. Jag lever hellre efter devisen att satsa högt och sen få backa om det skulle krävas, dvs inte ge upp innan man behöver liksom!

Men att åka Alliansloppet kändes väldigt långt bort. Om jag ska vara ärlig. Nästan 50km rullskidor på en bana där stakning är i princip den enda tekniken man använder sig av. Och stakat har jag knappt gjort sen i vintras.

Jag var ut i veckan och provade lite, körde 5 x 6 min rullskidor i varierad terräng men mestadels uppför. Och tyckte magen var väldigt mycket i vägen. Fick inte alls till stakningen, men diagonal fungerade riktigt bra och stakning med frånskjut helt ok. Det gjorde att jag i alla fall fick ett hopp om att kunna starta men tänkte också att det nog inte skulle gå så fort då det snabbaste sättet att ta sig fram på den där banan var att staka mestadels.

När vi kom ner till Trollhättan passade vi på att åka ett varv på banan. Jag varvade diagonal med stakning med frånskjut och stakade bara där inget annat funkade. Började bli lite nervös att jag hade tagit mig vatten överhuvudet. Och när det dessutom visade sig att det skulle regna började jag bli lite brydd om det skulle bli halt. Jag sov inte överdrivet bra natten mot lördagen.

Men när vi kom ner i start-och målområdet, jag fick sätta på mig mina lånade rullskidor och staka iväg lite så ramlade alla nerver rätt. Det kändes okay, nästan bra! Men framför allt kändes det kul!

Vi rullade fram till vår startgrupp, såg första startgrupp ge sig av och sedan var det vår tur. Banans enda riktiga rejäla backe inledde varvet på 16 km som skulle åkas tre gånger och med min obefintliga uppvärmning var det en chans till att komma in lite i flåset.

Efter backen la jag mig i Emils rygg och vi började köra. Han tog vinden för mig och jag styrde hans tempo - ”öka” eller ”sakta”. Dessutom hade han energi med sig, både i form av gels och bars och sportdryck. Ganska snart insåg jag att jag kunde staka men att min kraft var väldigt reducerad. Men bara att känna att jag kunde staka var himla gött! Och magen var med på noterna.

Första varvet var ändå lite segt, vi hade inte riktigt fått in rytmen som funkade för oss båda även om allt annat funkade helt ok. I varvningen ut på varv två började det dra lite i nedre delen av magen så vi tog det lite lugnt och när jag lät bli att staka och stället diagonalade upp i backen släppte det. Passade dessutom på att ta en kisspaus och då försvann det helt.

Hade varvningen sett tjejerna som ”ledde” motionsklassen, som hade startat i första startgrupp (två minuter före oss) och tävlingsdjävul kröp fram. Det gjorde att varv två gick i ett enda huj! Hann knappt tänka och efter halva varvet var vi ikapp damerna. Och vårt teamwork nådde nya nivåer!

Ut på tredje varvet började jag känna att det här skulle gå vägen och det var en sån himla lättnad!

Körde på i första backen, Emil tog över när vi kom upp och sedan var det bara att tugga på. Stannade för en andra kisspaus och efter det hade jag lite svårt att hitta stämmet i stakningen igen men efter någon kilometer kom det tillbaka.

Fortsatte fylla på med energi (trots spykänslan av att fylla upp magen..) och plötsligt hade vi bara någon kilometer kvar! Så jäkla skoj! Vi såg färre och färre andra åkare och när det var knappt två kilometer kvar och jag i min hjärna började tänka spurt stoppar jag staven i hålighet på en bro och bryter staven. Så. Jäkla. Irriterande. Får Emil stav som är cirka 25 cm längre än min egen… 🙈 Men den har i alla fall en spets. Så vi stakar lite halta mot mål och går i mål som första dam i motionsklassen på 2h och 27 minuter. Två och en halv timme med grymt teamwork och en kropp som återigen överraskar på mig!

Jag har stakat två tre gånger de senare månaderna men inte en gång sedan i juli. Så vare sig kraften eller tekniken är ju som den kan, men ändå gick det så bra! Inte ont någonstans och inte en uns låg på energi. Och dessutom fick jag ta! Jag fick återigen ett riktigt bra pass i lägre tröskeltempo - vad mer kan tävlingsnörden i mig önska?

Vi har en utmaning kvar nere på västkusten, om två helger. Återstår att se om jag står på startlinjen då eller får agera hejarklack, men oavsett är jag så (tjatigt jag vet men det är så!!) makalöst tacksam att jag fortfarande kan få göra såna här utmaningar så långt in i graviditeten!

Idag mår jag som jag förtjänar. Är trött och mår lite illa men rent fysiskt är det oförskämt bra. Lite stel i nacken men ryggen mår bra och magen lika så. Kroppen är f a n t a s t i s k.

Nu ska vi plocka ihop våra (blöta) grejer här i Stockholm och sen fara hem till Östersund. Där väntar 10 (!) dagar hemma. Vet inte när jag var hemma så länge sist. To-do-listan är lång efter en sommar i packsäcken, men det känns okay!

Senare idag kommer en vlogg från gårdagens utmaning - håll koll här!

So long!

Anna

Ett blött äventyr…

… väntar oss idag. 55 km i en dubbelkajak. Gissningsvis mellan 6-8h kommer det ta. Om vi har paddlat i en K2a förut? Svar nej. Om vi har paddlat mycket? Nope. Men vi ska ändå paddla 55km, över fyra sjöar, med tre lyft…? Japp!

Dalslands kanotmaraton startar kl åtta idag. Ett äventyr jag tror vi inte ens kan föreställa oss i vår vildaste fantasi om hur det kommer gå eller kännas. Var kommer man bli mest trött? Kommer man få ont? Blåsor i händerna? Hungern…? Spännande oavsett! Och en rejäl par-terapi-utmaning… Haha! Och lägg därtill en väderprognos som lovar uppemot 25mm regn.

Vid det gamla flygplansvraket i Grövelsjön.

För att öva lite hyra vi kajaker i Grövelsjön i veckan, paddlade en knapp fjärdedel av distansen. I lätt duggregn som knappt märktes. På en stilla fjällsjö. I varsin kajak. Det - det var en magisk upplevelse! Håller alla tummar och tår att vi får ha samma känsla i eftermiddag när vi (förhoppningvis) går i mål…! 😅

So long,

anna

Swimrun premiär!

Nu är det gjort - mitt livs första swimrun! Ni vet ju kanske vid det här laget att jag inte är ett fan av vatten. Och rätt obekväm vid att kasta mig ut i okänt vatten, tänker på allt som kan finnas under ytan och allt jag inte ser. Så jag har ju varit (minst sagt) nervös inför det här loppet. Ö-loppet. Tanken var ju inte att jag skulle köra överhuvudtaget, tänkte att jag skulle heja på Emil och hans teammate Jens Blixth, men förra veckan fick jag ett infall att jag kanske skulle köra ändå.

Så jag frågade Andreas på Sverige Springer om inte han ville köra med mig och när det också visade sig finnas en kortare variant än den nära fyra mil långa distansen som Emil och Jens skulle köra, så kände jag lite point of no return… Lite ta tjuren vid hornen och utmana mina rädslor för någonstans inom mig finns ju ett jäkligt stort sug av att lära mig gilla att simma i öppet vatten.

Så idag var det dags. Och i natt som jag som en mätt bebis. Vaknade lugn och taggad och glad! Kände hur nöjd jag var över att faktiskt antagit den här utmaningen. Efter en snabb frukost tog vi en taxi till färjan som skulle ta oss och alla andra deltagare ut till starten på Styrsö. Kände oss rätt malplacerade, totalt oprofessionella och orutinerade. Faktiskt en lite skön känsla för alla krav på prestation och resultat är som bortblåsta. Om det nu skulle finnas några. Men ni förstå vad jag menar!

Strosade runt före start, bytte om och hoppade ned i vattnet för att ”blöta” upp oss lite. Och kände minuterna tickade rätt fort mot start! Emil och Jens startade trettio minuter före oss, hann heja iväg dem och springa och kika på deras första simning. Och sen var det vår tur.

Det började med ca 400-500m asfaltslöpning innan vi hoppade ned i vattnet och simmade en av de längsta sträckorna, cirka 600m. Jag låg först och slapp hålla kolla på snöret mellan oss men fick slåss lite med dolmen mellan låren som inte riktigt ville ligga kvar. Men annars gick simningen HELT över förväntan! Det blev lite trångt och lite tajt emellanåt men överlag helt smärtfritt.

Sen var det dags för första uppstigningen och då insåg jag att det inte var ett snabblöpt lopp. Över klippor, genom snår och smala stigar. Men makalöst vackert!

Sen var det ner i vattnet igen, den här gången fick jag utmana mig själv lite då jag fick lov att hoppa för att komma i vattnet. Eller hoppa och hoppa. Se framför er en gravid totalt osmidig kvinna med paddlar, dolme, glasögon och ett snöre med Andreas bakom mig. Kanske lite mer ärligt att säga att jag typ hasade mig ned som en valross…

Lite så fortsatte alla ned-och-uppgångar i vattnet, men simningen - hallelulja! Det gick så JÄKLA BRA! Brände mig på någon manet, men det var inte alls så illa som jag trodde det skulle vara. Löpningen var ju väldigt blandad, det var stigar, klippor och snår med också fina grusvägar och asfaltsvägar. Så emellanåt kunde vi springa på bra, däremellan fick man mer klättra eller hoppa mellan stenar och hällar. Det var så omväxlande så man tänkte aldrig på hur länge vi vet ute, älskar när det är så!

Och ut med hela banan stod det folk som hejade som de aldrig gjort annat - det var en riktig folkfest och man lyftes verkligen av alla hejarop!

Och helt plötsligt säger någon ”nu är det sista simningen!” och då återstod det bara sex kilometer snabb löpning efter det!

Magen gillade det lite mer humana tempot idag, jag märkte av lite stramande i magen här och där, speciellt när jag blev lite låg, men att lufsa fram som vi gjorde idag, det var perfekt!

Men jag vill v ä l d i g t gärna köra igen och verkligen utmana mig i tempo! Jag tror definitivt inte att detta var det sista swimrunnet!

Efter 3.01h gick vi i mål, jag och Andreas, lagom möra men framför allt jäkligt glada och nöjda! Swimrun premiären var avklarad! En stund senare gick Emil och Jens i mål, möra, trötta, glada och nöjda! Precis som det ska vara!

Kan verkligen rekommendera Ö-loppet till er som är lite sugen på att prova swimrun. Miljön, människorna och hela eventet. Avslappnat och himla skoj!

Nu sitter vi i bilen på väg mot Stockholm. Lite trött ja. Lite törstig. Lite bränd i fejan. Men väldigt taggad på att prova det här igen!

So long,

Anna

Bornholm - vi gillar dig!

Precis hemkommen från en magisk vecka på Bornholm. Eller ja, vi lämnade ön redan i lördags, men sen tog vi det piano på vägen upp och stannade till för att få lite kvalitetstid med syrran, hennes kille och minigrisen Nils (min systerson 😍), så vi kom upp till Jämtland först igår kväll.

Jag skulle ljuga om jag sa att kropp och knopp är fräscha sedan utmaningarna där på den fina, danska ön… På fredagen, inför det näst sista loppet, vaknade jag upp med lätt irriterad hals och en lätt förkylningskänsla. Var i valet och kvalet om jag skulle ställa mig på startlinjen. Skulle aldrig ha gjort det som elitaktiv, men på något sätt känns det annorlunda nu. Dels pressar jag mig inte lika mycket men sen är det inte lika allvarligt. Hade jag haft ont i halsen och/eller feber hade jag inte ställt upp, men nu bestämde jag mig för att starta men låta kroppen styra tempot helt. Så med den avslutningen blev jag ju än lite mer sliten och har haft några riktigt lugna dagar där jag bara gått någon promenad med syrran eller faktiskt vilat helt. Totalt. Bara fokuserat på att äta och återhämta mig.

Och idag är jag back in business. Började lite lätt med ett styrkepass i morse, något som jag alltid längtar så efter när jag är bortrest och inte har tillgång till ett gym! Så skönt att få ta i som man gör i gymmet!

Åter till Bornholm då.

Tre snabba å nöjda löpare efter fem dagar med tävlingar!

Etapé Bornholm består av ett maraton uppdelat på fem etapper på olika ställen på ön. Allt från 5.8km sandlöpning till 10km snabb stadsbana. Ett av loppen tog vi över 150 höjdmeter, närmare 200 höjdmeter, medan det på stranden och i sanden var noll. Så alla lopp hade sin tjusning. Jag gillade speciellt det näst sista loppet, som gick i byn vi bodde i. En rejält kuperade banan som avslutades med en stigning på över 500m där de sista 300 metrarna var efter en asfaltsväg som målats som vägarna på Tour de France. Publiken och stämningen gjorde ju verkligen sitt till!! Och dessutom gick banan över ängar, det var uppåt och nedåt och det var bara så där superfint! Och min kropp bjöd verkligen upp till dans den dagen. Så jäkla coolt när jag ändå hade tre lopp i kroppen redan före start.

Det är närmare 2000 deltagare, alltifrån Musse och vår Charlotte till sånna som mig (som kommer med magen först) till någon du möter på gatan som du inte ens tror kan springa till massa glada barn som får ha nummerlappen på sig för första gången. Allt inramat i en otroligt härlig och positiv miljö! Kan verkligen varmt rekommenderas!

Min kropp då, hur mådde den? Jo, men den mådde så makalöst mycket bättre än vad jag hade vågat hoppats på innan. Var inställd på att eventuellt få stå över någon etapp, eller åtminstone kanske få lufsa runt i ett väldigt behagligt tempo, men jag kunde faktiskt ge det jag hade för dagen (utan att ta ut mig max som jag ju undviker under graviditeten) på alla etapper (bortsett från den sista där jag bromsade mig ur..). Och det känns häftigt!

Jag fick vara noga med uppvärmningen, körde alltid minst 3 stycken intervaller på cirka 2 minuter när det återstod 15-20 minuter till start. Allt för att sätta igång flåset och driva igång pulsen och förbereda magen på “skumpet” som ju blir av löpningen. Jag såg också till att äta bra under hela dagen, men inte för tung mat. Såg till att magen var så gott som helt tömd före start och jag drack bra. Jag startade kontrollerat och lät kroppen styra tempot helt. Hade emellanåt koll på kilometertider, men justerade aldrig tempot utifrån det, utan kände jag mig fräsch kunde jag öka, kändes det lite för ansträngande drog jag ned på farten.

… nöjd tjej! 🙋🏽‍♀️😍

Det känns häftigt att ha fått uppleva att kunna springa och ta ut sig när man är i vecka trettio - något jag alltid kommer bära med mig men också vara otroligt ödmjuk inför att det kanske inte skulle gå en andra gång. Vem vet?

After Race fika!

Oavsett var det riktigt skoj och tävlingarna var ju egentligen anledningen till varför vi åkte dit i första hand, men det blev en vecka som innehöll så mycket mer än bara tävlingar. Charlotte och Pär styrde upp det hela på ett fantastiskt sätt och vi åt gott, vi njöt av livet och vi mådde gott! Måste återkomma med alla bra ställen som Charlotte tog oss till - en liten mini-Bornholms-guide helt enkelt!

Nu ska jag ta och äta lite lunch, illamående kommer krypande. Det betyder MAT NU! Lika bra att lyssna. Sen får vi se om jag drar på mig våtdräkten och tar mig ner till sjön… En ny utmaning väntar nämligen redan till helgen. Kan säga så mycket som att jag hade mardrömmar version light i natt om maneter och svart vatten. Men det ska nog gå bra! 🙄😅

So long,

Anna

Etape Bornholm!

Vi kom hit med färjan i söndags kväll och åkte raka vägen för att hämta ut nummerlapparna till det vi är här för att göra - nämligen springa ett maraton (42195m) uppdelat på fem etapper på fem dagar! Etape Bornholm.

Blev medbjudna av våra vänner Charlotte och Pär i vintras och tackade ganska omgående ja - det kändes som ett jäkligt skojigt event. Njuta av god mat, upptäcka Bornholm och springa löptace. Med allt det nu innebär. En grym kombo om ni frågar oss! Däremot var det inte helt självklart att jag skulle delta och det är fortfarande inte helt säkert att jag kommer ta mig igenom alla etapperna. Jag tar helt enkelt dag för dag! Och låter kroppen styra helt. Tempo, insats. Ja allt.

Igår, på den första etappen, gick det HELT över förväntan. För oss alla. Men även mig. Jag kunde ta, jag kunde springa hyfsat snabbt och jag mådde bra hela vägen. Och mår bra idag - dagen efter! Och så vill jag att det ska förbli!

Vilket gäng va?!! 🤩👯‍♂️👯‍♀️

Nu sitter vi i bilen på väg mot starten på etapp 2, en 5.8km lång bana med över 4 kilometer på SAND! Det ska bli riktigt spännande! Taktiksnacket mellan övriga deltagare i bilen är i fullgång och jag lyssnar och ler. Lite skönt att ha en helt annan inställning till tävlingarna men samtidigt kunna verkligen få ta i och flåsa om jag kan. Det är himla skoj!

Näe. Nu ska jag också delta lite mer aktivt… 😉🏃🏼‍♀️💨

Hörs mer snart igen! Vi har helt fantastiska dagar, men det ska jag berätta mer om sen!

Anna